Bio: Spencer

Foton copyright (c) Scanbox

Ibland - kanske lite för ofta - händer det att jag hamnar på filmer där jag känner att jag inte tillhör målgruppen, där jag ganska omgående tänker, äh, vaffan, det här vill jag inte se. Oftast handlar det om barnfilmer, men inte alltid.

Jag såg SPENCER eftersom den vunnit en massa priser, och för att det pratas om att Kristen Stewart kanske kan få en Oscar för sin insats som prinsessan Diana. Och filmen skulle ju kunna vara bra. 2013 kom en rätt kass film, DIANA, med en inte särskilt porträttlik Naomi Watts i titelrollen. SPENCER kan ju liksom omöjligt vara sämre. Dessutom är SPENCER regisserad av den inte helt ointressante chilenaren Pablo Larraín, som gjorde NO och NERUDA.

... Men det dröjde inte många minuter innan jag kände att, vaffan, det här vill inte jag se. Jag är fullkomligt ointresserad av det brittiska kungahuset, ja, av alla kungahus, och av prinsessan Dianas tragiska liv. Jag associerar Diana främst med en kollega till min moster, som, när Diana och prins Charles gifte sig, på bred göteborgska sa "Hur fan kan hon gifta sig med den där jävla vingmuttern?". Därför blir denna recension antagligen gravt orättvis.

En del tycker att premiären på den här filmen är dåligt tajmad. Just nu figurerar prins Andrew i en sexskandal, att man då samtidigt gräver i såret efter Diana anses opassande. Åtminstone om man är engelsman och rojalist.

SPENCER skulle även kunna heta SAD & SADDER. Prinsessan Diana, som lider av psykisk ohälsa, spenderar några juldagar på ett slott, där hon ständigt är sorgsen, ibland ännu mer sorgsen, och ibland till och med riktigt sorgsen och ledsen. Då och då spyr hon. Hon får inte visa sig i fönstren, eftersom slottet är belägrat av pressfotografer; Diana förföljdes alltid av paparazzi.

Slottet i Norfolk ligger granne med gården där Diana växte upp. Numera är gården igenbommad, men Diana tänker tillbaka på sin lyckliga barndom där. Julfirandet med kungafamiljen på slottet tycker hon inte alls om. Hon vantrivs något oerhört och är, just det, sorgsen. Hon trivs inte det mista med livet som kunglig. Hon ställer till det med de kungliga traditionerna genom att alltid vara försenad, eller ibland inte dyka upp alls. Ibland väljer hon opassande klänningar.

Timothy Spall spelar major Alistar Gregory, som hyrts in för att med militärisk disciplin se till att alla traditioner följs till punkt och pricka, till exempel den inledande invägningen, där alla gäster ska vägas så att de senare kan kontrollera hur många kilon de gått upp efter all julmat. Sally Hawkins gör en påkläderska, som är Dianas enda vän. Hon får Diana att skratta mot slutet av filmen. Henrik den åttondes hustru Anne Boleyn; en av du drottningar kungen lät halshugga, figurerar också i filmen. Diana tycker sig se Boleyns spöke, och hon identifierar sig med Boleyn.

I stort sett hela filmen utspelar sig på slottet. Kristen Stewart medverkar i nästan samtliga scener. Det hävdas att hennes gestaltning av Diana är på pricken; att hon pratar på exakt samma sätt, att hon rör sig på exakt samma sätt, att hon har exakt samma manér. Det stämmer säkert, det är inte jag karl att avgöra. Men jag tycker mest att det känns som att Stewart går omkring filmen igenom och imiterar Diana, snarare än att spela en verklig, levande människa. 

Filmfotot är genomgående snyggt. Vissa scener ser ut som omslagen till pocketserien Mysrysare, med women running from houses. Diana försöker smita från slottet och springer mot staketen i dimma eller mörker.

... Men jag engagerades inte det minsta av den här filmen. Snyggt men tråkigt, tyckte jag. Ni som gillar filmer om lidande kvinnor och kungahus lär tycka att SPENCER är värd en fyra eller femma i betyg. Så, strunta i den här recensionen. Jag har säkert fel. Men om inget annat är den bättre än filmen från 2013. Och nej, jag har inte sett THE CROWN eller THE QUEEN. Om jag skrivit åt en dagstidning, hade jag avstått från att recensera den här filmen, och istället bett redaktören sätta någon i målgruppen på jobbet. Här på TOPPRAFFEL! har jag dock inget sådant ansvar, här skriver jag hur jag vill, mina läsare vill veta vad just jag tycker.

Min favoritdrottning är förstås Anne Boleyns dotter Elizabeth I - i Miranda Richardsons tappning.

 

 

 

(Biopremiär 7/1)

Bio: Godzilla II: King of Monsters

Foton copyright (c) Warner Bros. Pictures

Fy fan.

Fy för jävelen!

Det här var inte bra.

Nej, det här var vedervärdigt dåligt, direkt osebart.

Den förra amerikanska Godzilla-filmen, GODZILLA från 2014 (det kom en med samma titel även 1998), var ingen större höjdare och inte speciellt minnesvärd. Av den minns jag främst att Juliette Binoches roll var oväntat liten, hon strök med ganska omgående.

Den filmen är dock ljusår bättre än GODZILLA II: KING OF MONSTERS. Den nya filmen är nämligen så usel att jag inte riktigt vet vad jag ska skriva. Jag vet inte vad det är jag har sett. Jag förstod absolut ingenting.

För manus och regi står Michael Dougherty. Dougherty kan göra film - han har tidigare skrivit och regisserat två bra skräckfilmer; TRICK 'R TREAT och KRAMPUS, samt skrivit manus till bland annat X-MEN 2, SUPERMAN RETURNS och X-MEN: APOCALYPSE. De två sistnämnda är inget att hänga i julgranen, men det är ändå riktiga filmer.

GODZILLA II verkar inte ha något manus alls.

Filmen inleds 2014 med att världen står i brand efter Godzillas attack. Och där, bland ruinerna, står familjen Russell, och letar efter sin försvunne son - det är dr Emma Russell (Vera Farmiga) och dennas make Mark (Kyle Chandler), med dottern Madison. Vänta nu här, tänkte jag. Det var väl inte de här den förra filmen handlade om? Eller var det det? Nej, det var det inte. Det här är en ny familj, men de presenteras som om vi redan är välbekanta med dem - det vill säga, de presenteras knappt alls. Som med allt annat i den här filmen. Sonen omkom förresten där i ruinerna.

Efter några minuter hoppas det till nutid. Mark har supit ner sig, lämnat sin familj, och fotograferar djur. Emma är deprimerad och håller på med ... Ja, jag vet inte riktigt vad hon håller på med. Hon verkar jobba med monster. Madison har vuxit upp till Millie Bobby Brown från STRANGER THINGS.

Plötsligt dyker Charles Dance upp som ond ex-militär och kidnappar Emma och Madison, han behöver dem till något monsterprojekt. Mark i sin tur hämtas upp av organisationen Monarch för att jaga Godzilla, som gömmer sig någonstans. Han jobbar tillsammans med  Ken Watanabe och Sally Hawkins, vilka visst var med även i den förra filmen, samt den bedårande söta Ziyi Zhang.
Av någon anledning ser Emma Russell till att väcka fler monster till liv - King Ghodora, Rodan, Mothra och några till; hon har någon flummig idé om att återställa naturens kretslopp. Godzilla dyker upp och slåss mot alla.

Nu ska jag berätta vad jag tyckte var bra i GODZILLA II:

1) Ett par sekunder i vilka en stridspilot skjuter ut sig i katapultstolen och hamnar i Rodans mun.

2) När en kille säger att King Ghidora låter lite för likt gonorré.

Resten av filmen är skit.

GODZILLA II: KING OF MONSTERS får en Michael Bay-film att framstå som ett stillsamt europeiskt drama från Folkets Bio. Det här är som att sitta och titta på ett stroboskop. Kameran är aldrig stilla, det klippa hela tiden, och det är inte ofta det går att se vad det är som händer. Större delen av filmen består av att olika monster slåss med varandra och byggnader rasar, oftast skildrat i mörker, regn, märkliga närbilder, och annat som gör att det inte går att uppfatta vad som sker. De ständiga explosionerna och eldstrålarna och annat gör att bilden blinkar på ett särdeles jobbigt sätt, och jag fick emellanåt vända bort blicken för att vila ögonen. En väldigt stor del av filmen består av närbilder på bildskärmar med obegripliga diagram, eller på annan teknisk utrustning.

Kombinera detta med en fullkomligt obegriplig handling, dålig personregi, trista rolligurer och konstanta, öronbedövande ljudeffekter, och du får en film som är in i helvete påfrestande att titta på. Jag ville lämna salongen. Eftersom filmjäveln varar två timmar och elva minuter, slutar den aldrig.
Nästa film i serien, GODZILLA VS. KING KONG, är redan i post-production.

Jag vill hellre se en Godzilla-film om japaner i gummidräkter som kastar leksakbilar och välter modellhus. Skildrat i ett behagligt tempo.

 
 








(Biopremiär 29/5)

Bio: The Shape of Water

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox

Jaha, jösses. Så den här hade premiär redan igår? Jag trodde att den gick upp först imorgon fredag, och väntade därför med att skriva min recension. Nåväl.

Guillermo del Toros THE SHAPE OF WATER tilldelades nyligen två Golden Globe-statyetter; för Bästa regi och Bästa filmmusik. Filmen var även nominerad till ytterligare fem Golden Globes. Snart är det dags för Oscarsgalan - och THE SHAPE OF WATER är nominerad till hela tretton Oscars. Filmen figurerar i nästan samtliga kategorier.

Samtidigt som filmen badar i utmärkelser och lysande recensioner, har Guillermo de Toro anklagats för att vara en simpel plagiatör. Till exempel anser många att filmen inte borde Oscarnominerats för Bästa originalmanus (av de Toro och Vanessa Taylor), eftersom Bästa manus efter förlaga skulle passa bättre. Det finns näligen en pjäs som heter LET ME HEAR YOU WHISPER, vilken även filmatiserats för TV, som THE SHAPE OF WATER ska vara lite väl lik. Jag har inte sett pjäsen/TV-filmen, så jag kan inte uttala mig.

Vidare finns det en holländsk kortfilm; THE SPACE BETWEEN US, som även estetiskt är väldigt lik de Toros film. Jag har sett bilder ur kortfilmen, uppradade sida vid sida med bilder ur THE SHAPE OF WATER, och nog ser del Toros film ut att vara en nyinspelning med större budget.

LET ME HEAR YOU WHISPER handlar om en kvinna som städar på ett forskningscenter, och som blir vän med en delfin, vilken måste räddas från grymma experiment. THE SPACE BETWEEN US handlar om en kvinna som städar på ett forskningscenter, och som blir förälskad i en vattenvarelse. Och jo, detta är precis vad THE SHAPE OF WATER handlar om.

Oavsett om del Toros film är ett plagiat eller ej, var jag förstås väldigt nyfiken på den. Jag brukar gilla Guillermo del Toros filmer, om än inte alltid, och ämnet för den här nya filmen är fascinerande.

Det är det kalla krigets 1960-tal. Sally Hawkins spelar den ensamma Elisa Esposito, en stum kvinna som bor i en lägenhet ovanpå en gammal biograf, och som umgås med sin vänlige granne Giles (Richard Jenkins); en man som försöker försörja sig som illustratör och som gillar att titta på gamla musikaler på TV.

Elisa jobbar som städerska på ett forskningscenter. En dag upptäcker hon att man förvarar en märklig varelse i ett rum; en variant på Skräcken från Svarta lagunen de hittat i Amazonas. Michael Shannon spelar den iskalle, grymme bossen Strickland, som torterar varelsen och tänker utföra experient på den, för att sedan döda den. Ryska spioner är också intresserade av varelsen.

Elisa upptäcker förstås att den stackars varelsen egentligen är både snäll och intelligent - och hon blir förälskad. Kärleken är dessutom besvarad. Varelsen måste räddas från centret och släppas ut i havet igen, och för att lyckas tar Elisa hjälp av Giles och sin till en början motvilliga kollega Zelda (Octavia Spencer).

Romantisk fantasy. Sagofilm. Spiondrama. Det är några fack i vilken THE SHAPE OF WATER kan placeras.

Om jag inte visste bättre, hade jag trott att det här är en film av Jean-Pierre Jeunet. THE SHAPE OF WATER ser ut som en film av Jeunet, och intrycket förstärks av Alexandre Desplats lite vemodiga dragspelsvals på soundtracket. Men det är alltså en film av del Toro - vilket märks på en del inslag som är rätt typiska för del Toro.

THE SHAPE OF WATER skulle kunna vara en familjefilm; en film för alla. Det är en fin saga som berättas. Men del Toro har sin vana trogen slängt in en del barnförbjudna inslag. Svordomar, naket, sexscener och grovt, blodigt våld. Detta gör att det blir svårt att rekommendera filmen för alla - jag tror att många som skulle tycka om berättelsen inte vill se scener där rollfigurer blir skjutna i ansiktet. Det känns lite onödigt.

Michael Shannon är härligt obehaglig som skurk; han ser ju rätt obehaglig ut, den mannen. Filmens stämning är skön och lätt surrealistisk, scenografi och filmfoto imponerar. Men jag får nog säga att jag blev aningen besviken på filmen. THE SHAPE OF WATER är en bra film, men jag hade hoppats att den skulle vara ännu bättre. Poängen på slutet kommer inte precis som en överraskning, men det var kanske inte tänkt att överraska. Det som sker anade vi redan när Elisa introducerades i början av filmen.

(Biopremiär 14/2)

Bio: Paddington

Foton copyright © Studiocanal Limited 2014. All Rights Reserved.

Engelsmannen Michael Bonds barnböcker om björnen Paddington började komma ut 1958. Jag vet inte om jag någonsin läst, eller ens sett, någon av böckerna, men Paddington gick som barnprogram när jag var barn på 1970-talet. Jag minns faktiskt ingenting av dessa program - inte mer än hur björnskrället såg ut och att han åt rostat bröd med marmelad på. Min syrra hade en Paddingtondocka, den har hon säkert kvar. Men vad handlade det hela om? Jag tror inte att det hände så mycket; det var nog rätt lågmält och brittiskt.

Då händer det desto mer i den här nya biofilmen, som är överraskande actionpackad. Under dess tillkomst blev filmen mest omskriven på grund av att Colin Firth, som skulle göra Paddingtons röst, fick lämna projektet, eftersom man kom fram till att det inte passade med en fullvuxen mans röst. Han ersattes av Ben Whishaw. Här i Sverige spelar detta ingen roll, eftersom man låtit dubba filmen till svenska och helt och hållet struntar i att visa originalversionen.

Vidare anklagades den datoranimerade björnen för att se osedvanligt creepy ut efter att bilder dykt upp på nätet. Det visade sig dock att animeringen är riktigt bra - och filmen blev genast en stor framgång på bio i England.

Regissören Paul King har tidigare bland annat gjort TV-serien COME FLY WITH ME med LITTLE BRITAIN-killarna, och han ska inte blandas ihop med den forne MTV-presentatören och popsångaren Paul King. Kings version av Paddington börjar med en journalfilm, i vilken en upptäcktsresande hittar en björnart i Peru som visar sig kunna prata. Hopp till nutid, och vi presenteras för en liten björnunge som bor i djungeln med sin faster och farbror. Efter en jordbävning försvinner farbrodern och fastern skickar iväg nallen till London, där han fastnar på Paddington Station. Familjen Brown hittar honom och känner sig tvingad att ta hand om honom tills vidare - och döper honom till Paddington.

Hemma hos Browns ställer Paddington till det; oj, vad han tokar till det! Översvämmar badrummet, stoppar tandborstar i öronen och har sig. Den strikte fadern Henry (Hugh Bonneville) har svårt för detta, men hans hustru Mary (Sally Hawkins) och deras två barn älskar den snälle och kramgoe nallen.

En som inte älskar Paddington är den onda Millicent (Nicole Kidman). Hon vill döda och stoppa upp Paddington, och ställa ut honom på sitt museum. Således leder filmens story till en hel del raffel och äventyr.

Det mest anmärkningsvärda med PADDINGTON är att filmen tilldelades högsta betyg; en femma, i Göteborgs-Posten! Fullkomligt sanslöst. Det är den verkligen inte värd. Men Paul King har gjort en helt okej familjefilm. Den är snygg, underhållande, rätt skojig, och dess titelfigur flyter in i miljöerna på ett övertygande sätt.  Här finns flera smarta och tjusigt genomförda detaljer; till exempel står det ett dockskåp på vinden och när detta zoomas in ser vi familjen Brown rumstera där inne. Jag skrattade högt när Browns sure granne får syn på Nicole Kidman i en telefonkiosk, blir störtförälskad - och Lionel Ritchies "Hello" spelas på soundtracket.

Helhetsintrycket dras ner av den slentrianmässiga svenska dubbningen. Det känns fullkomligt bisarrt att höra Hugh Bonneville prata svenska. Ibland läser en berättarröst vad som står på skyltar, och på ett par ställen är detta totalt meningslöst. I en scen dricker Henry ur en mugg på vilkendet står "Warning! May contain hot chocolate!"; vi ser muggen under kanske tre sekunder, och ändå hojtar en TV4-röst "Varning! Kan innehålla het choklad!".

Medan jag skrev den här texten lyssnade jag passande nog på filmmusiken till FIRST BLOOD.

  






(Biopremiär 16/1)

Bio: Blue Jasmine

Foton copyright (c) Scanbox

Woody Allens karriär fick ju en lika oväntad som ordentlig skjuts när MIDNATT I PARIS blev en hejdundrande succé för två år sedan. Förra filmen, FÖRÄLSKAD I ROM, var svagare, men nu har tydligen årets film återigen blivit en framgång i USA. Förhållandevis, alltså - sådant här går ju inte att jämföra med kioskvältare som DUMMA MEJ 2.

Cate Blanchett spelar Jasmine, en bortskämd föredetta rikemansfru och nu änka, som pank måste flytta från lyxkåken i New York till sin syster Ginger (Sally Hawkins) i San Francisco. Ginger är frånskild och bor i en billig Svenssonlägenhet med sina två barn. Andrew Dice Clay är Gingers exmake Augie, som inte har mycket till övers för Jasmine, då hennes man, en fifflande finansman (Alec Baldwin), skulle placera en hög spelvinst åt dem, och blåste dem på förmögenheten. Gingers nya pojkvän Chili (Bobby Cannavale) är en drängig och billig typ, för att inte tala om Chilis polare.

Jasmine är extremt neurotisk, självupptagen, nedbruten, pratar med sig själv, super, knaprar medicin, och passar inte in i systerns värld. Men hon är pank och har inget val; hon låtsas att hon fortfarande tillhör noblessen, hon tror nästan på sig själv, men hon tvingas ta vad hon anser vara skitjobb - som att sitta i receptionen hos en tandläkare (Michael Stuhlbarg) som är tänd på henne.

Livet med den slemme finanskillen visas då och då i korta flashbacks som kontrasterar mot den billiga Ginger och hennes billiga liv. De två systrarna är som natt och dag.

Samtliga rollfigurer i BLUE JASMINE är mer eller mindre avskyvärda. Den ende som verkar vara hyfsat sympatisk är Augie. Jag hade inte stått ut länge med de övriga typerna. Jasmine är en vidrig människa, liksom hennes väninnor. Ginger, Chili och deras gäng är bar högljudda och jobbiga.

Woody Allens senaste filmer har varit komedier. BLUE JASMINE får väl anses vara ett drama - om än med komiska inslag. Chili och hans dumma polare må vara påfrestande, men de blir lite roliga i sin dumhet. Gingers två söner är rätt kul, i synnerhet den tjocke av dem. Flera scener slår medvetet över och blir nästan obehagliga.

Cate Blanchetts insats är utmärkt, jag skulle inte bli förvånad om hon Oscarnomineras för detta, och ibland tenderar filmen att bli en One Woman Show. Men även övriga insatser är bra. Alec Baldwin är bra på att spela slemmiga typer och det är kul att återse Andrew Dice Clay, som inte medverkat i någon långfilm på över ett decennium. Under filmens andra halva dyker Peter Sarsgaard upp som en rik och trevlig man som uppvaktar Jasmine och ser ut att bli hennes väg ut ur det hon anser vara misär - det vill säga systerns vardagliga liv.

Jag skulle i och för sig kunna ge den här filmen en fyra i betyg, främst tack vare skådespelarinsatserna - men till skillnad från de senaste Allenfilmerna lär jag inte se om BLUE JASMINE i första taget. Därför nöjer jag mig med en trea.

(Biopremiär: 23/8)