Visar inlägg med etikett SVT. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett SVT. Visa alla inlägg

torsdag 27 april 2017

TV: KISS och gitarristen som försvann

Mattias Lindeblad och Melker Becker. Foto: SVT
Den första skiva jag köpte för egna pengar, var en singel med KISS. "Shout It Out Loud" på A-sidan, "Sweet Pain" på B-sidan. Det bör ha varit 1976 och jag köpte den på Wessels i Landskrona. Singeln saknade omslag, den låg i ett gulnat, vitt konvolut - så jag ritade ett eget omslag. Med kulspetspenna. Jag ritade medlemmarna i KISS, samt stridsvagnar och explosioner.

Jag var bara en liten gosse på 1970-talet, och KISS sammanfattade liksom allt jag tyckte var fränt: rock, serietidningar, superhjältar, monster, science fiction (med andra ord, allt jag fortfarande tycker är fränt). Jag gillade verkligen musiken på riktigt, och jag fascinerades av mystiken kring bandet - det faktum att ingen visste hur de såg ut, vilka de var. "Jag föddes inte, jag kläcktes!" sa Gene Simmons i en intervju, vilket triggade igång min fantasi. Och på den här tiden ville ju SVT skydda svenska folket från skadlig, imperialistisk kultur, så vi fick aldrig se KISS på TV - vi fick aldrig se rörliga bilder på bandet. Jag tittade på affischerna i tidningen Poster och på skivomslagen, och föreställde mig hur otroligt coola de måste vara live.

... Och föräldrar rasade. Så här flera decennier senare har jag läst en del artiklar i svensk press från 70-talet, och det är inte konstigt att den äldre generationen upprördes. Flertalet artiklar var fyllda med lögner och påhitt för att smutskasta KISS - och ingen brydde sig förstås om att kolla hur det faktiskt låg till.

1980, ungefär, minskade mitt intresse för gruppen. Jag tyckte att plattan "Unmasked" som kom det året var rätt kass, och den innehöll ju dansbandslåten "Shandi". Dessutom började det dyka upp saker som var ännu tuffare. Iron Maiden, till exempel. Jag har förvisso aldrig varit någon större Iron Maiden-fan, men KISS framstod som snälla och mesiga vid jämförelse. Ett par år in på 80-talet övergav jag hårdrocken för svenska band. Jag lyssnade bara på Ebba Grön, KSMB, Imperiet och så vidare. Jag läste Schlager och inte OKEJ. Dessutom sminkade som bekant KISS av sig 1983; mystiken försvann, och de blev ett hårdrocksband i mängden.

Men jag övergav nog aldrig KISS helt och hållet. Jag minns att jag satt vid disken hos Bengan på Music Corner och lyssnade på "Music from The Elder" och "Creatures of the Night" när de kom. Kanske även "Lick It Up", som kom 1983.

Under 90-talet började jag lyssna på KISS igen. Främst de äldre plattorna, men det fanns ju flera 80-talsplattor jag aldrig hört i sin helhet. Jag konstaterade att jag trots allt älskade det här bandet. Numera är jag en medelålders man, men har åter igen en inramad KISS-affisch på väggen och lite andra KISS-prylar och böcker här och var i bostaden. Nästa månad ska min sambo och jag se KISS på Scandinavium.
Den där gången då Bruce Kulick fick träffa Melker och Mattias. Foto: Kalle Nordberg
Nå, pojkar och flickor. Varför denna långa utläggning om mitt förhållande till KISS? Jo - SVT:s dynamiska dokumentärduo; Melker Becker och Mattias Lindeblad, har åter grottat ner sig i 80-talsnostalgi. De har ju tidigare gjort program som "Allt som fanns var OKEJ" och "Siewert och sågklingan". Deras nya film heter "KISS och gitarristen som försvann".

Gitarristen i fråga är Vinnie Vincent. Vincent var gitarrist i KISS 1982-1984, och eftersom jag då prioriterade annat än KISS, har jag ingen större relation till honom. När Vinnie Vincent först dök upp i bandet, var han sminkad - och jag tyckte att hans smink var fult och fånigt. En stor ankh i nyllet? Varför då? När KISS sedan kastade sminket i och med "Lick It Up" 1983, visade det sig att Vincent inte såg mycket bättre ut utan smink. Grabben hade liksom inget rockstjärneutseende.

Vinnie Vincent var visst inte så lätt att jobba med - fast å andra sidan är inte heller Paul Stanley och Gene Simmons speciellt lätta att jobba med. Så Vincent slängdes ut ur KISS. Han försökte sig på en misslyckad solokarriär, han åkte runt på conventions och skrev autografer, plötsligt blev han omskriven efter att polisen hittat döda hundar på hans tomt - och en dag var Vinnie Vincent försvunnen.

Melker Becker och Mattias Lindeblad undrade vart Vinnie Vincent tagit vägen - så de tog helt sonika och åkte över till Amerika för att försöka hitta honom. För att lyckas med detta, anlitade de en privatdetektiv! Medan de var i USA, passade Melker och Mattias på att intervjua Loretta Caravello, syster till KISS-trummisen Eric Carr, som gick bort 1991. Bruce Kulick, gitarrist i KISS 1984-1996, har de intervjuat i Stockholm.

Jag måste erkänna att jag faktiskt satt och hoppades att Melker och Mattias inte skulle hitta Vinnie Vincent - Vincent vill säkert inte hittas, och det skulle bli jobbig stämning om han plötsligt konfronterades. Hur det går i jakten på Vinnie Vincent avslöjar jag inte här.

Som helhet är dock det timslånga programmet mer än film om bandet KISS och dess historia, än berättelsen om Vinnie Vincent. Historien berättas kronologiskt, från tidigt 70-tal fram till idag. KISS-experten Alex Bergdahl (som har den trevliga KISS-podden Alex Room Service) dyker upp med jämna mellanrum och bidrar med fakta och åsikter. (En väldigt ung Carl Linnaeus; en annan expert, skymtar förbi på ett foto)
Foto: Kalle Nordberg
"KISS och gitarristen som försvann" innehåller massor - massor - med filmklipp från 70-talet och framåt. Det är kul att se. Bland annat får vi återse många inslag från SVT:s gamla underhållningsprogram, varav flera är rätt konstiga. Bandet hade en tendens att dyka upp på TV och sitta och fika med diverse programledare. En del inslag har jag aldrig tidigare sett. Tyvärr saknas klassikern där Paul och Gene träffar Östen Warnerbring.

Ska jag anmärka på något i programmet, är det att det ibland kanske blir lite förvirrande, eftersom jakten på Vinnie Vincent skildras parallellt med berättelsen om KISS. Man hoppar från 90- och 2000-tal tillbaka till 80-tal, och fram till nutid igen. Fast det är inget som stör nämnvärt.

Det här är ett underhållande, intressant och fascinerande program om ett av världens största band; ett band som enligt SVT:s presentationstext är en livsstil, en religion och ett globalt företag. Fast det är ju klart, nu är jag KISS-fan. Gillar man andra band och en annan typ av musik har man kanske inte så mycket att hämta. Och om du nu inte gillar KISS - varför har du läst den här texten ända hit?
Idag, när jag skriver och publicerar detta, fyller förresten den ursprunglige KISS-gitarristen Ace Frehley 66. Grattis!

"KISS och gitarristen som försvann" visas på SVT2 fredag 5 maj kl 20:00, söndag 7 maj kl 11:00 och onsdag 10 maj kl 23:15, men programmet kommer att finnas på SVT Play redan den 30 april, det vill säga nu på söndag.




fredag 9 oktober 2015

TV: Siewert och sågklingan

En del av er undrar kanske varför det varit så tyst här på TOPPRAFFEL! hela veckan. Inga recensioner av veckans biopremiärer? Varför då? Jo, det är som så att jag gick och blev sjuk. Jag och flera vänner och kollegor drabbades av den så kallade bokmässepesten. Men nu börjar jag att kvickna till och jag tänker göra något jag sällan gör: skriva om ett TV-program.
Efter ALLT SOM FANNS VAR OKEJ och REGISSÖREN SOM FÖRSVANN (som ju jag medverkade i), är de glada gossarna Melker Becker och Mattias Lindeblad tillbaka med en tredje, avslutande del i denna trilogi om populärkultur i Sverige. Den här gången handlar det om det beryktade avsnitt av debattprogrammet Svar direkt som tog upp hårdrocksbandet W.A.S.P. och utsatte Anders Tengner för något slags inkvisition.
Filmkrönikan på SVT gjorde en gång ett fantastiskt (och efterlängtat) scoop när de letade upp de idag vuxna barn som medverkade i det legendariska Studio S-programmet om videovåldet, som sändes 1980. Det visade sig - inte helt oväntat - att barnen inte alls hade sett filmerna de påstod sig ha sett; de blev tillsagda vad de skulle säga och regisserades. Detta är väldigt uppenbart när man ser programmet; vi som faktiskt sett filmerna förstår detta. Debatten i Studio S utmärkte sig också genom att bara bjuda in gäster från ena sidan; motståndarna. Där fanns inga filmkritiker, inga filmvetare, inga som kunde försvara- och berätta mer om skräckfilm. Detta eftersom Studio S och SVT enbart var ute efter att skapa moralpanik - och stävja videon, som ansågs vara ett hot mot TV-monopolet.
Becker och Lindeblad gör ett liknande scoop i sin nya dokumentär. Svar direkt om hårdrockseländet avslutades med att en oskuldsfull, trettonårig flicka; Maria (som Siewert Öholm presenterade som Monica), läste en dikt, i vilken hon bland annat rimmade "Lukasbrevet" med "skrevet" - allt för att visa hur förkastlig och farlig hårdrocken var. TV-publikens hakor gick i golvet. 31 år senare fick vi veta att den här flickan inte hade en aning om vad det gick ut på - hon hade blivit ditsläpad och var mest glad för att få vara med i TV, och fick ett papper med dikten i händerna. Idag är Maria glad över att sanningen äntligen kommer fram: hon skrev inte dikten!
Okej. Det hela gick alltså ut på att Siewert Öholm; Göteborgs-TV:s egen Torquemada, och hans redaktion hade upptäckt att det fanns ett nytt, amerikanskt hårdrocksband som hette W.A.S.P., och de var värre än allt annat. Inte nog med att de spelade hetsande musik, de kastade rått kött på publiken och piskade nakna brudar på scenen. Så fick det ju inte gå till, Sveriges föräldrar måste informeras om vad det är deras sexåriga barn konsumerar.
Som representant för hårdrocken valdes 23-årige Anders Tengner, som då startat sin egen poptidning Rocket. Han informerades inte om vad som skulle ske i programmet och trodde att det skulle handla om en regelrätt debatt. Siewert och kompani fyllde sedan studion med en hord av människor som tyckte att det Tengner sysslade med var fasansfullt. Man intervjuade även folk på stan, mest pensionärer. Tengner fick knappt en syl i vädret.
Jag såg det här programmet när det sändes - och minns att jag, självklart, blev förbannad. Inte bara jag; alla som gillade och var insatta i rock och annan populärkultur blev förbannade. Programmet gick bara ut på att låta Öholm inte bara framföra, utan verkligen hamra in sina högerkristna åsikter. Så här 31 år senare är jag mest häpen över att ett så här vinklat program fick sändas - något som även gäller Studio S om videovåldet. Att okunniga och/eller ignoranta moralister med makt fick härja fritt på SVT och att man på 1980-talet fortfarande betedde sig som vore det 1940-tal - eller 20-tal - eller vilken tid som helst för länge sedan, då moralens väktare skrek högt. Fast det är klart, deskriker högt även idag, men om andra saker. Dessutom är moralisterna  idag oftast 15-20 år yngre än jag.
Jag undrar också om det verkligen inte fanns någon i redaktionen som kände till att W.A.S.P.är en väletablerad amerikansk förkortning för White Anglo-Saxon Protestant.
Becker och Lindeblad har stoppat in en massa kul exempel på hur TV-utbudet kunde se ut i början av 80-talet. Det var ju verkligen tråkigt då. Det jag minns som kul sändes trots allt väldigt sällan. Och vi hade ju bara två kanaler på den tiden. SVT hade makt. Lustigt nog kommer jag ihåg ett par av de exempel som ploppar upp i programmet, som folkdanslaget som dansar hiphop. Ja, det var så illa på den tiden att till och med jag satt och tittade på mög.
SIEWERT OCH SÅGKLINGAN leder fram till det stora evenemang Becker och Lindeblad arrangerade tidigare i år, där Öholm och Tengner återses efter 31 år - inför en publik bestående av 200 hårdrockare. Det var meningen att Öholm verkligen skulle grillas och sättas dit, men han stod på sig rätt bra trots allt.
Det här är en kul, underhållande och intressant dokumentär - och samtidigt lite skrämmande. Allt var inte bättre förr.
När jag skriver om TV-program brukar jag inte sätta betyg. Dessutom känner jag Melker och Mattias. Således inga dvärgar den här gången.
SIEWERT OCH SÅGKLINGAN visas:
SVT2 och SVT Play fre 9 okt 2015 kl 20.00
SVT2 lör 10 okt 2015 kl 16.15
SVT2 ons 14 okt 2015 kl 23.15    

-->

fredag 3 juli 2015

TV: Alena

Okej.
Jag känner att jag borde skriva något om den timslånga filmversionen av seriealbumet ALENA, även om jag drar mig för det. Jag är nämligen bekant med Kim W Andersson, seriens upphovsman. Tänk om jag tycker att filmen är skitdålig! Då blir det ju väldigt pinsamt nästa gång jag träffar Kim. Samtidigt är ju detta en svensk genrefilm och sådana vill jag förstås skriva om. Jag tar således tjuren vid hornen.
Jag ser till att få en sak överstökad meden gång: Nej. Jag tycker inte att ALENA är särskilt bra. Med det inte sagt att filmen är dålig, men jag tillhör inte målgruppen - precis som fallet var med biofloppen CIRKELN, en på alla sätt jämförbar film.
Av någon anledning har jag inte läst seriealbumet, med undantag av en episod i serietidningen Nemi. Således kan jag inte jämföra filmen med serien - men tydligen har ett par killar i serien bytt kön och blivit tjejer. ALENA ingår i satsningen Moving Sweden, som "ska ge filmare tillfälle att söka nya historier och beröra publiken i nya och spännande former". Exakt vad detta innebär vet jag inte.
ALENA är nämligen ett svenskt TV-drama av standardmodell, och ännu ett tonårsdrama. Den som förväntar sig en skräckfilm lär bli besviken. Med undantag för en lång, inledande kameraåkning över en flott internatskola och dess omgivningar, håller filmfotot normal TV-karaktär; det är lite platt och anonymt, och regissören Daniel di Grado använder sig inte av några utmärkande, personliga grepp.
Öppningsscenen anger tonen: tonårsflickan Alena (Amalia Holm Bjelke) ses i profil. Hon står tyst och eftertänksam en lång stund. Resten av filmen är lika gravallvarlig - vilket inte hindrade mig från att skratta här och var.
Den enligt klasskamraterna fattiga Alena anländer som ny elev till ovannämnda internatskola, där Helena af Sandeberg är barsk rektor. Alenas psykolog, eller vad hon nu är, ser ut som Birgitta Dahl och spelas av en rätt kass skådis. Innan hon överhuvudtaget hunnit göra någonting, blir Alena mobbad av en grupp rika överklassbrudar, anförda av überbitchen Filippa (Molly Nutley). Filippa är verkligen genomond. Varför förklaras inte. Hon får mig att tänka på Biff i TILLBAKA TILL FRAMTIDEN; en rollfigur som bara var ond, elak och korkad. Fast Biff utnyttjade Marty McFlys far, Filippa mobbar för mobbandets skull - åtminstone till en början. Men Alena är inte speciellt sympatisk hon heller, hon är psykiskt instabil. Den enda sympatiska rollfiguren är Fabienne, som spelas av Felice Jankell och som både ser ut och låter precis som sin mor.
Med jämna mellanrum dyker det upp en mystisk tjej som heter Josefin (Rebecka Nyman). Vem hon är berättas redan i presentationstexten på ALENAS SVT Play-sida, så det kommer inte som någon överraskning när det avslöjas halvvägs in i filmen - dessutom visas ett kort klipp från slutscenen redan i trailern! Denna Josefin gillar att svinga en stor sax och beger sig ut för att ge Alenas plågoandar vad de tål. Även en som inte mobbat Alena attackeras. Överraskningen på slutet är inte alltför svår att räkna ut.
När det gäller skräck är jag rätt hardcore. ALENA vill vara mer FUCKING ÅMÅL än MARTYRS. Eller valfri annan skräckfilm. Filmen innehåller två splattersekvenser, varav den andra är lånad från THE HOUSE BY THE CEMETERY, men trots vissa gemensamma nämnare med CARRIE, är skräck och spänning sekundärt i ALENA. Daniel di Gredo verkar vilja berätta något annat och här finns en tidstypisk lesbisk underton. Filmen verkar gå hem hos unga tonårstjejer och det är möjligt att de också tycker att det här är spännande. För mig som härdad, medelålders karl, är det spänningsbefriat. Det standardiserade formatet förstärks av den slentrianmässiga musiken; lite vemodigt pianoklink, några dova spänningsljud, inga som helst musikaliska teman. Vi pratar liksom inte Morricone, Frizzi eller ens Carpenter här.
Skådespeleriet är habilt, några repliker går inte att uppfatta, de överdrivna mobbarna är rätt roliga, och jag gillade att flickorna spelar lacrosse, av alla sporter; en i Sverige synnerligen marginell sport, det finns tio lag i landet.
En besynnerlig detalj med ALENA, är att den även gjorts i en längre långfilmsversion, som senare ska gå upp på bio. Att det gjorts en längre version är förstås inte konstigt - men vad är det för poäng med att göra en kortare version, och dessutom visa den på TV? Jag antar att en del av alla frågetecken i TV-versionen rätas ut, men ett frågetecken tillkommer: vilka ska se den på bio? Den unga målgruppen lär redan ha sett den på TV, och endast de inbitna fansen vill se den igen.
Den Adamsonbelönade Kim W Andersson är en begåvad serieberättare och en ännu bättre tecknare, och även om jag alltså inte läst serien, är det nog ingen vild gissning att TV-versionen inte gör seriealbumet rättvisa.
Vad jag vet är detta första gången en svensk skräckserie filmatiserats. Faktum är att det skulle kunna ha varit andra gången, om allt gått som det skulle. 1999 skulle nämligen episoden "Mode" ur mitt och Mikael Tomasics album "Giallo" från 1994 bli långfilm. Vi filmade en teasertrailer och ett par scener ur manuset (scener som inte finns med i serien), och tog med till Cannes. Scenerna sköts på 35mm CinemaScope, så dessa få minuter var väldigt dyra (och blodiga). Det hela föll på att vi inte lyckades skrapa ihop hela den förhållandevis höga budget som behövdes, och dessutom lade alldeles för många personer sig i manuset, som utvecklades till något annat än det ursprungligen var tänkt. Så här i efterhand är jag nog glad att filmen inte gjordes - den hade kunnat bli skitdålig.
Jag brukar inte betygsätta TV-filmer, så därför hittar du inga syndiga dvärgar här under - de får vänta till biopremiären. Om jag nu orkar se om filmen. Under resten av juli kan du se ALENA HÄR.


-->

fredag 29 maj 2015

TV: Kung Fury

Eftersom den då haft premiär till slut, den superhajpade KUNG FURY, tänkte jag att jag kanske borde skriva några ord om filmen. David Sandbergs kortfilm har ju varit den mest omtalade och omskrivna svenska filmproduktionen i modern tid - om man med "modern tid" åsyftar de senaste åren. Dess Kickstarterkampanj slog rekord - 180 000 personer från hela världen donerade sammanlagt $650 000 (enligt en pressrelease från Universal Music Sweden), vilket förstås är extremt imponerande. Dessutom är SVT, Filminstitutet, Film i Västerbotten med flera inblandade i poduktionen.

Nå. Att bränna $650 000 (i skrivande stund 5 511 025 kronor) på en 29 minuter lång kortfilm är egentligen idioti. Det hade gått att göra flera lågbudgetlångfilmer för den summan. Samtidigt ska vi vara glada för att KUNG FURY bara varar 29 minuter - eftersom filmen inte hade funkat som långfilm, det hade bara blivit jobbigt och segt. Det brukar ju vara så med pastischer och parodier på genrefilm från 1970- och 80-talen, och lågbudgetfilmer som bygger på en enda lustig idé. Det är väl egentligen bara Robert Rodriguez' PLANET TERROR som fungerar. Minns den finska IRON SKY, som hade en fantastisk, kort promofilm, men som visade sig vara rätt seg och vissen som färdig långfilm, och nu senast hade den totalt osebara DYKE HARD biopremiär. Det finns fler exempel som släppts direkt på DVD. Den amerikanska MANBORG, som verkar likna KUNG FURY, har jag inte sett - det räckte med trailern.
Men nu är KUNG FURY faktiskt en riktigt lyckad liten film. Att den är gjord av några unga norrlänningar är svårt att tro. Regissören, manusförfattaren och huvudrollsinnehavaren David Sandberg är visst bara 28. Detta gör mig lite konfunderad. KUNG FURY är en hyllning till 80-talets actionfilmer - de filmer jag växte upp med när jag var tonåring och som jag ofta såg på slitna VHS-kassetter. Eftersom Sandberg är född i slutet av 80-talet var han tonåring på 2000-talet, när DVD-formatet etablerats. Antingen växte han upp i en by där man fortfarande bara kunde hyra gamla videofilmer, eller så har han snöat in totalt på 80-talsfilm.

Filmen utspelar sig i Miami 1985. Kung Fury är en polis med kung fu-superkrafter. När den superonde kung fu-experten Adolf Hitler, Kung Führer, plötsligt dyker upp inser Kung Fury att det enda sättet att stoppa honom är att åka tillbaka till 1940-talets Nazityskland och döda Hitler. Fury skickas dock för långt tillbaka i tiden, han hamnar på vikingatiden - men med hjälp av Tor och två vikingabrudar hamnar han till slut rätt.
Handlingen är egentligen oväsentlig - det här är bara en rad galna och kul idéer staplade på varandra, vilket funkar utmärkt i 29 minuter. Någon på Facebook påpekade att KUNG FURY påminner om Johan Wanloos tecknade serie Rock Manlyfist  - Mästare på rymdkarate (som kommer ut i ett samlingsalbum till Bokmässan i september), vilket inte är en så dum liknelse. I stort sett hela filmen är inspelad framför green screens och de datoranimerade specialeffekterna är alldeles för bra för att likna något som gjordes på 80-talet, men i övrigt vilar det faktiskt en ganska skön 80-talskänsla över KUNG FURY, en känsla som förstärks av den tidstypiska musiken. Ibland känns det här som något från Charles Bands gamla bolag Empire. Dessutom har man lyckts stoppa in en animerad sekvens modellerad efter 80-talets tecknade TV-serier. Plötsligt dyker förresten Magnus Betnér och Björn Gustafsson upp som tyska soldater; filmen är på engelska, men Betnér och Gustafsson pratar "tyska" - vilket visar sig vara svenska med några tyska ord instoppade här och var.

Det ska onekligen bli intressant att se vad David Sandberg hittar på härnäst. Han borde rimligtvis ge sig på en långfilm. Fast då krävs det ett ordentligt manus som håller för 90 minuter. Jag gissar att Sandberg känner en viss press på sig.

KUNG FURY är väldigt underhållande, och filmiskt och tekniskt sett håller den betydligt högre klass än i princip alla andra svenska produktioner som görs för bio och TV just nu. Det här är betydligt mer vitalt; svensk film brukar annars självdö redan på manusstadiet. Det är inte illa pinkat av en ung, kung fu-kickande norrlänning. Det finns trots allt hopp för svensk genrefilm.

Jag brukar inte betygsätta kortfilmer, så därför avstår jag från att dela ut syndiga dvärgar till KUNG FURY. Filmen finns just nu på SVT Play och kan ses HÄR.

måndag 16 september 2013

Regissören som försvann försvinner inte

På onsdag klockan 23.15 visas REGISSÖREN SOM FÖRSVANN - HISTORIEN OM THE NINJA MISSION i repris för sista gången. Men det går förstås alldeles utmärkt att se programmet på SVT Play. Då får ni dessutom den ocensurerade versionen. På grund av innehållets våldsamma karaktär tvingades upphovsmännen Melker "Action" Becker och Mattias "The Enforcer" Lindeblad tona ner slaktscenerna - vilket de gjorde med hjälp av fejkade VHS-störningar. Visst uppstod då skön, nostalgisk 80-talskänsla, men självklart bör man se programmet och filmklippen så som det var tänkt.
... Och som sagt: jag medverkar i programmet.
KLICKA HÄR för att se denna milstolpe i dokumentärfilmshistorien!

-->



fredag 13 september 2013

TOPPRAFFEL! på SVT2 ikväll!

Kära örebroare! Ikväll blir det till att titta på TV. Närmare bestämt på K-Special på SVT2 klockan 20.00. "Regissören som försvann - historien om The Ninja Mission" heter den alldeles utomordentliga dokumentären. Det är mina vänner Mattias Lindeblad och Melker Becker som gjort den, och ja - jag medverkar. Jag har sett filmen och kan utlova toppraffel utan dess like.
Missar du programmet lär det gå i repris - och det kommer att finnas tillgängligt på SVT Play. På den senare plattformen visas programmet i en extra rafflande version!


-->



onsdag 7 juli 2010

Nya Upplagan i Gomorron Sverige

...Och i måndags kom ett nytt nummer av tidningen. I vanlig ordning medverkar jag.

lördag 22 maj 2010

När Sveriges Television bjöd till

SVT Malmö har nyligen flyttat till nya lokaler i Västra Hamnen. Okej, nya lokaler är det inte; de har rustat upp en gammal Kockumsbyggnad som har stått och förfallit i åratal. Idag hade de öppet hus, så jag gick dit.
Vad skulle jag få se?
Skulle det bli kändistätt?
Fast det chans att hamna i ett TV-program?
Och framför allt:
Skulle det bli giveaways och gratis kaffe?
Eftersom det sistnämnda är viktigast tar vi det först. De enda giveaways som delades ut, var Bolibompakrimskrams till barnen. Och inte bjöds det på kaffe. Det är för sorgligt.
När jag dök upp var det typ hundra meter kö för att komma in. Väl inne gick vi i stort sett i led längs en snitzlad bana, ungefär som turister på guidad tur.
Nackdelen med att besöka en TV-studio idag är att stället skulle kunna vara vad som helst. En väldigt massa kontor. Skrivbord med datorer på. Dessutom var de flesta rummen tomma. Sydnytts redaktion var helt öde. De anställda visade upp hur programmen redigeras och så vidare. Det hade varit roligt om det var "förr i tiden" - om det satt någon och klippte 16mm-film. Nu såg det ut som om de byggde en hemsida. Eller laddade upp film på YouTube. Den analoga magin är ju borta. Pensionärerna stånkade hänfört IIIOOOOUUUUH! åt moderniteterna. "Va di kan hitta pu!"
I en avdelning stod min gode vän Tommy och förklarade effekterna i VINTERGATAN; en barnserie jag aldrig sett. Och det var väl intressant för de små liven på besök. Tänk att om de stod framför den där duken såg det på TV-skärmen ut som om de var någon annanstans! Om man var med och tävlade i någonting fick man en tablettask.
I studion spelade man in nya frågesporten VÅGMÄSTARNA med Kalle Lind som domare. En utvecklingsstörd tjej kom in och skrek "Titta, vi e i ett TV-program!". Jag tittade en stund på inspelningen. Jag fattade inte om de tävlande var några av dagens besökare som anmält sig, eller om de var anmälda sedan tidigare. En av de tävlande verkade i alla fall vara utvecklingsstörd han med, han såg så ut och kunde ingenting, och han pratade konstigt. Så fort han fick en fråga, sa han "........JA!" eller "..........NEJ!". Programledaren såg lätt desperat ut. Jag gissar att någon kommit fram och frågat killen om han ville vara med, varpå han svarade "........JA!". Tjock var han också.
Vid utgången huserade ett trädgårdsprogram. Pernilla Månsson Colt (som jag inbillar mig att jag känner, vilket jag dock inte gör) slog in plantor eller vad det nu var i tidningspapper och delade ut till förbipasserande. Hennes kollega lagade något slags efterrätt som var rätt god. Man fick en snapsglasstor portion. På en scen spelade ett par unga tjejer rocklåtar. Var de ett känt band från ett barnprogram, kanske? De spelade bland annat en av The Sounds' hitlåtar. Alldeles intill fanns ett bord med info om ett ungdomsprogram om mens. Verkade inte vara någon höjdare.
När man gick ut ur byggnaden kom man in i ett tält. Där sålde man Bolibompadrakar i tyg och andra prylar, och så hade, öh, Karls fäktningsskola uppvisning. Tre ungdomar utklädda till alver fäktades lite. De såg jönsiga ut. Förutom en av tjejerna som var snygg och hade tuff läderoutfit.
Därefter kom jag åter ut på gatan.
Det var det hela.
I princip hade det lika gärna kunnat handla om hur SJ:s tågrafik övervakas. Eller vad som helst annat som görs i kontorslandskap.
Jag fick en tidning om SVT, den där efterrätten, och en sådan där plastgrej man kan stoppa i kundvagnar som kräver tiokronorsmynt eller en Euro. Det står Sydnytt på den.
Ingen goodiebag.
Och inget kaffe.
Kalle, varför bjöd inte du på kaffe?
Och var höll alla kändisar hus? Som Gunnar Bernstrup. Eller Kryddan Petersson.
En stund efter att jag lämnat SVT såg jag en blond tjej låsa fast sin cykel vid en stolpe. Det såg allt ut att vara Maja från The Sounds.
...Men det kan ha varit någon helt annan.

måndag 19 april 2010

Hårdrockar-Östen

Ett TV-inslag jag velat se på nytt de senaste 26 åren, är det där Östen Warnerbring  berättar att det var han som uppfann hårdrocken.
1984 sände TV2 ett nöjesprogram på fredagar som jag helt glömt bort vad det hette. Jag vill få det till något i stil med "Fnitter" eller "Flams". Programledare var två blonda brudar jag kommer ihåg som fnittriga och flamsiga, men jag minns inte vilka de var. De gick kanske och blev superkända, uppmärksammade journalister efter detta, vad vet jag? (Kalle Lind, här får du rycka ut och spä på med fakta)
I ett avsnitt medverkade KISS, och Gene Simmons och Paul Stanley intervjuades innan de framförde "Heaven's on Fire". När de playbackat klart hände följande:



Östen Warnerbring blir därefter intervjuad av en av programledarna. Han berättar att det minsann var han som uppfann hårdrocken. Gene Simmons hade sin yxformade bas i programmet. Östen tar fram en kombinerad klarinett och spikklubba.
Jag har alltså länge försökt hitta denna intervju, utan att lyckas. Inte verkar den finnas på YouTube. 
Nåja.
För de som är mer intresserade av vad som skedde innan Östens uppdykande, här är KISS-intervju och sångframträdande: