Visar inlägg med etikett SMAK. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett SMAK. Visa alla inlägg

torsdag 10 juni 2010

Laxmackan, del 2

Nu har även herr Cato själv skrivit en rapport om gårdagens kulturevenemang. Hans version är dessutom illustrerad med foto från tilldragelsen. Går utmärkt att läsa HÄR.

onsdag 9 juni 2010

Livet på en laxmacka: livet enligt Cato

Ibland händer det ju att folk tycker att man ska skaffa sig ett liv. De gillar inte att man snöat in på något obskyrt och fånigt. "Skaffa dig ett liv, din nörd!"

Och då kan man ju faktiskt skaffa sig ett liv. Från och med nu går det till exempel alldeles utmärkt att skaffa sig Åke Catos liv.

Jag har alldeles nyss återvänt från restaurangen SMAK, där det hölls så kallat releaseparty för Åkes självbiografi "En levande gosse" (Sivart Förlag). Där bjöds det minsann på laxmacka - något som fick mig att konstatera att jag alla gånger jag ätit på SMAK har bjudits på fisk.

I vanliga fall brukar jag höja medelåldern när jag dyker upp på tillställningar - i synnerhet sådana anordnade av till exempel Nöjesguiden. Fast det händer ju att jag sänker medelåldern. Detta händer oftast på middagarna med Svenska Serieakademin. Och det hände idag på Åkes kalas. Men det var allt en härlig gubbsamling jag hamnat i, det var liksom The Swedish Gubb Smorgasboard.

Jag slog mig ner vid ett bord mittemot den del av lokalen som fick agera scen; där satt Åke och bredvid honom Mikael Neumann, känd från Svenska MAD:s kryssningar en gång i tiden. Det visade sig att jag hade lyckats placera mig som något slags länk i en Lasse Åberg-kedja: till höger om mig hade jag Ingvar Andersson från REPMÅNAD, och vid bordet bakom mig satt Berra och herr Storch från SÄLLSKAPSRESAN, det vill säga Sven Melander och Svante Grundberg. Och Åberg är ju en god vän till mig, serieakademiledamöter som vi är.

Bredvid mig satt förresten den legendariske Jan Richter, och en annan uv som dök upp var Åke Ahrenhill, 89 år ung. Vidare var det svårt att undvika Staffan Wictorin.

Åke berättade lite om sin bok, läste några korta stycken, och Neumann framförde ett par visor med text av Åke. Jag drack kaffe för glatta livet.

Eftersom eftermiddagens tema förstås var litteratur, diskuterade jag Spillaneöversättaren Karl-Rune Östlund med Svante. Vi kom även in på ämnet Intressanta saker upphittade i containrar.

Eftersom jag förstås inte hunnit läsa den än, kan jag inte svara på huruvida Åkes bok är bra eller ej. Det beror ju på hur pass bra liv grabben har levt. Men det verkar ju inte vara kattskit. Jag bläddrade på måfå och hittade ett foto på vilket Jayne Mansfield rycker Åke i skägget. Därmed är "En levande gosse" oändligt mer intressant än de flesta andra självbiografier.

När jag för en tid sedan googlade mig själv, hittade jag en artikel i vilken jag omnämndes som  "bloggaren Pidde Andersson". Efter mer än tjugo år som skribent och journalist, är jag nu främst känd som "bloggaren", verkar det som. Åke Cato är ju också bloggare. Hans betraktelser kan man läsa HÄR.

fredag 19 februari 2010

Konst: Hans-Peter Feldmann på Malmö Konsthall

Bland det värsta jag vet är när man kliver in på en konstutställning utan att ha en aning om vad det är man ska få se och börjar beskåda och uppskatta verken - och så kommer det en person och förstör allt. Det kan vara konstnären själv, eller konsthallschefen, galleriägaren eller en inplockad expert, som får för sig att förklara verken på ett sätt som gör att de inte längre känns spontana, roliga, drabbande, tilltalande, utan snarare det motsatta - ofta direkt tråkiga.
Så icke med tysken Hans-Peter Feldmann, vars soloutställning på Malmö Konsthall pågår från den 20:e februari till den andra maj, och vars vernissage går av stapeln i kväll. Feldmanns verk heter ingenting; han har inte döpt dem - och det finns inga förklaringar till vad han vill med dem. Och detta gjorde mig glad. Jag gick nämligen en vända i konsthallen och kände att, oj, det här gillar jag verkligen, innan Feldmann presenterades på pressvisningen.

Golden Shoes with Pins on Velvet
Feldmann är född i Düsseldorf och var litet barn under kriget och åren efter detta. Han berättar att han växte upp i en värld utan bilder; enligt honom förde kriget med sig det faktum att bildkonsten försvann från det tyska samhället, vilket förstås låter märkligt i våra öron.
Vad den sympatiske Feldmann gör, är att ta vardagsföremål och ge dessa en extra twist. Min enda invändning mot detta, är en liten avdelning där han bara ställt saker rätt upp och ner på podier; en kudde, en urgröpt brödskiva (från konsthallens restaurang!) och så vidare. Det känns lite banalt och påminner om konsthallens förra utställning där en annan tysk gjort något liknande.
Men resten av utställningen är lustfylld och tilltalande. I ett rum hänger det 101 foton på människor i en lång rad. Först ser vi en nyfödd flicka, därefter ett barn som är ett år gammal, sedan en tvååring, och sist en hundraåring. Jag gick bort till porträtten på de i min ålder och ville inte riktigt identifiera mig med de männen. Jag är ju mycket yngre, tycker jag!
I ett rum har Feldmann skapat skuggspel. På en rad roterande plattor framför spotlights har han placerat en massa fåniga plastfigurer. Skuggspelet i sig är fascinerande, men jag som gillar dumt plastmög hade större utbyte av att betrakta de lustiga prylarna.
Uppförstorade foton på brödskivor pryder en vägg (märkligt dekorativt), medan skor är temat för flera verk; allt från en hylla med damskor till en ritning över danssteg. Eftersom jag är den jag är, uppskattade jag mest de omslag till spanska pulptidningar och en Tarzantidning som Feldmann målat av i större format.

Measure Sticks
Ibland går mina tankar till popkonst och de mest uppenbara namnen som Warhol och Lichtestein, men ofta känns det mest som att Feldman lustfyllt gått sin egen väg, till exempel när han gjort ett collage med foton på kvinnors knän, eller insisterade på att den tjocka, inbundna utställningskatalogen skulle innehålla ett foto på en drottning.
Nu har jag för övrigt för första gången i mitt liv ätit sej. Under familjens skidresor till Norge, med början 1978, var sejbiff ett stående skämt. Det lät så äckligt och det hotades med detta som middag titt som tätt. Fast vi fick aldrig någon sejbiff. En av Malmös trevligaste restauranger är SMAK, inhyst i just konsthallen. Lokalen är kanske inte den mysigaste och mest intima, men jag har alltid ätit utomordentlig mat där - och nu åt jag sejbiff med murkelsås. En av SMAKs kockar har förresten nu öppnat den så omskrivna restaurangen Bastard i Malmö.
Two Girls, One Clipped