Visar inlägg med etikett SF Video. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett SF Video. Visa alla inlägg

måndag 25 maj 2015

DVD: Filip & Fredrik presenterar: TREVLIGT FOLK

FILIP & FREDRIK PRESENTERAR: TREVLIGT FOLK (SF)
Den här dokumentären missade jag när den gick på bio, så varför inte skriva om filmen nu när den släpps på DVD.
Jag kan väl inte påstå att jag tillhör Filip Hammars och Fredrik Wikingssons beundrare. Snarare tvärtom. Duon har gjort ett och annat kul program, men för det mesta är de oerhört irriterande och självgoda - och minns bara hur de häromåret gjorde sitt bästa för att förstöra Oscarsgalan med sitt imbecilla pladder.
Därför blir jag förvånad när Filip och Fredrik mestadels håller sig i bakgrunden i denna fina lilla film, och när de väl har något att säga, är de sansade, vettiga och uppriktigt intresserade. Kanske beror detta på att det är Karin af Klintberg och Anders Helgeson som står för regin, dessa har fokuserat på filmens huvudpersoner snarare än på Filip och Fredrik - faktum är att duon inte tillför speciellt mycket, filmen skulle fungera lika bra eller bättre utan dem.
Bandy är en mystisk sport - och uppriktigt sagt visste jag inte att sporten utövas utanför Sverige, eller möjligtvis Skandinavien. Jag har alltid trott att VM i bandy varit ett påhitt i stil med amerikanernas World Series, som ju inskränker sig till USA. Men icke - och 2014 hölls bandy-VM i Sibirien.
I Borlänge bor en entreprenör som heter Patrik Andersson. Han ser ut som Berth Milton Jr, han har slingor i håret, han bär solglasögon - och han ger inte världens mest pålitliga intryck. Denne man fick för sig att aktivera stadens somaliska flyktingar: han startade Somalias landslag i bandy. Sjutton killar som aldrig någonsin spelat bandy, eller ens stått på ett par skridskor, ska tränas av den tidigare bandystjärnan Pelle Fosshaug för att ett drygt halvår senare fara till Sibirien och möta väletablerade lag.
"Trevligt folk" är Borlänges lustiga slogan, och i filmens början intervjuas några Borlängebor om stadens många invandrare och då främst somalier. Åsikterna är desamma som brukar framförs i större delen av Sverige och framför allt på landsorten: somalierna är lata, de vill inte arbeta, de vill inte integreras, de bara drar runt och stjäl cyklar.
När de unga somaliska killarna intervjuas får vi inte helt oväntat en helt annan bild. För det första pratar de överraskande bra svenska för att bara ha bott här i fyra-fem år - och visst är det lite skojigt att de har lite dalmål i brytningen. De berättar att de vill utbilda sig, de vill ha jobb och leva vanliga liv, de anser att man i Sverige har en framtid, vilket man definitivt inte har i Somalia, och så saknar de sina familjer de tvingats lämna kvar när de flydde. En kille berättar om hur hans far och bror sköts ihjäl inför hans ögon. De tycker alla att det är en stor ära att få representera Somalia med ett bandylag.
Matcherna borta i Ryssland går inte så bra, de förlorar med siffror som 0-13, 1-23 och liknande, men det spelar ingen roll, bandyspelandet går inte ut på att vinna, utan på att visa att de vill och kan. 2015 deltog laget i sitt andra VM och nu studerar medlemmarna på ett bandygymnasium.
TREVLIGT FOLK är en väldigt underhållande film - och den är riktigt rolig mellan varven. Självklart blir det en del tokigheter när somalierna snubblar runt och trillar på isen, men filmen innehåller även en del andra kul episoder - som när Patrik Andersson ska färga håret på en rysk salong, och när vi får träffa en av lagets sponsorer; en hetlevrad kines som driver en pub. Han är nästan filmens största behållning.
FILIP & FREDRIK PRESENTERAR: TREVLIGT FOLK är en trevlig film - men jag saknar Sator på soundtracket. Det skulle inte förvåna mig om det en dag görs en amerikansk komedi om det här bandylaget - minns COOL RUNNINGS.








(Filmen släpps den 6/1)

-->

fredag 23 augusti 2013

DVD: Inte flera mord

INTE FLERA MORD (SF)
Sällan har det ätits så mycket sockerkaka som i den här filmen! Tant Hulda (Lottie Ejebrant, som blivit väldigt gammal sedan SÄLLSKAPSRESAN) bakar hejvilt. Och det både bakas och äts paj. Kaffedrickande ska vi inte tala om - har man inget annat för sig dricker man kaffe.

Jag har förstått att var och varannan människa idag knarkar TV-serier. Jag knarkar den här nya serien med Maria Lang-filmatiseringar. Eftersom jag är en så rar människa, väljer jag den mest harmlösa deckarserien man kan tänka sig. INTE FLERA MORD är den tredje filmen efter MÖRDAREN LJUGER INTE ENSAM och KUNG LILJEKONVALJE AV DUNGEN.

I Sundbyberg hittas en kvinna mördad i sin lägenhet. Christer Wijk (Ola Rapace) sätts på fallet - som leder till idylliska Skoga. Igen. Nygifta Puck (Tuva Novotny) och Eje Bure (Linus Wahlgren) - de gifte sig tydligen mellan filmerna - har återigen åkt till Skoga för att vila upp sig i kåken där Eje spenderade sin barndoms somrar. Men det dröjer inte länge innan de plötsligt hittar en ung man död i trädgården - han har en egyptisk dolk inkörd i ryggen. Mannen har något med Sundbybergmordet att göra.

Alla är synnerligen misstänkta. Maria Kulle, som är alldeles för lik sin far, beter sig skumt från scratch. Alla i Skoga verkar ha affärer med alla. Stina och Ylva Ekblad är två gamla systrar som ser och vet allt och som pratar som Dupondtarna. Alexandra Zetterberg, som brukade spela mot Nils Poppe på Fredriksdalsteatern, är ortens bestsellerförfattarinna - och självklart misstänkt även hon.
Upplösningen är sanslös - alla är släkt med alla, alla har ljugit, alla har missförstått varandra, men det är inte butlern som är mördaren. Det tenderar nästan parodi.

Trots alla mord och begravningar och onda intriger är alla lika glada. De dricker kaffe i lummiga trädgårdar, och då gärna med Huldas sockerkaka. Wijk går på restaurang med polischef Leo (Fredrik Dolk), men Wijk äter ingenting, han nöjer sig med att dricka ett glas öl och en stor snaps. Wijk raggar på en av de mordmisstänkta och Puck och Eje har skaffat en katt.

Peter Schildt har regisserat den här TV-filmen som först släpps på DVD - och den är så ospännande en deckare kan bli. Här finns inte minsta antydan till spänning. Det här är bara slätstruket och harmlöst.

Med det inte sagt att det är rätt trevligt i all sin tråkighet. Den ständiga jazzmusiken av Frid & Frid på soundtracket är rätt skön.

söndag 11 augusti 2013

DVD: Kung Liljekonvalje av Dungen

KUNG LILJEKONVALJE AV DUNGEN (SF)
När jag i mars recenserade MÖRDAREN LJUGER INTE ENSAM när den gick upp på bio, skrev jag att jag inte skulle ha något emot att se övriga fem filmer i serien. Jag ljög inte ensam - här har vi så den andra filmen, som släpps direkt på DVD, vilket resten av de här Maria Lang-filmatiseringarna ska göra. Det handlar förstås om TV-produktioner.
Ostadigt väder ute, blåsigt, det regnar till och från - då funkar det ju bra med en enkel deckare till kaffet. Och enkel är just vad denna film av Christian Eklöw och Christopher Panov är. Tuva Novotny är tillbaka som Puck, och sedan förra filmen har hon hunnit förlova sig med Eje Bjure (Linus Wahlgren, som är distraherande lik Ewan McGregor). De två ska tillsammans med rikskriminalaren Christer Wijk (Ola Rapace) bevista ett bröllop i den idylliska småstaden Skoga. Dock dyker bruden aldrig upp.
Kort därpå hittar Puck och Eje den försvunna bruden - hon ligger knivmördad vid en å och i händerna håller hon en bukett liljekonvaljer. Genast börjar alla i omgivningen att bete sig misstänkt. Tomas Bolme är skum som rik och vresig direktör. Fredrik Dolk är en lite trög lokalpolis. Vi får veta att Wijk är son till häradshövdingen - fräckt, det var längesedan man fick höra ordet "häradshövding" på film.
Christer Wijk är stilig och sätter på sin ungdomskärlek. Puck är söt, ärtig och driftig. Ännu en person mördas. Och mot slutet ytterligare en.
Men det blir förstås aldrig någonsin spännande. De nostalgiska 50-talsmiljöerna är mysiga och gulliga; Nora är stand-in för Skoga. Allting är trevligt. Det dricks mycket kaffe, den mördade brudens mor tycker att de ska begrava dottern så fort som möjligt, eftersom de har så mycket nybakat kaffebröd. Det röks enorma mängder cigaretter utan filter.
De tecknade förtexterna är oväntat snygga och det står klart att den här filmserien funkar betydligt bättre i det lilla formatet; på en TV-skärm.
Det är inte speciellt bra, men jag ser gärna resten av de här bagatellerna.


-->



onsdag 1 december 2010

DVD: After.Life

AFTER.LIFE (SF)
Det har nu gått några dagar sedan jag såg AFTER.LIFE. Jag kände att jag verkligen behövde fundera lite mer på den. Mina känslor var nämligen rätt kluvna, både medan jag såg filmen och direkt efter att jag sett den.
Christina Ricci spelar skolfröknen Anna, som är ihop med Paul (Justin Long) - och deras förhållande är inte helt friktionsfritt. Efter att de en kväll bråkat på en restaurang, sätter sig Anna i sin bil, fräser därifrån - och råkar ut för en allvarlig biloycka.
När Anna vaknar upp visar det sig att hon hamnat i en mardrömssituation: hon ligger nämligen på ett obduktionsbord och kan inte röra sig. Vid hennes sida står begravningsentreprenören Eliot (Liam Neeson). Anna kan kommunicera och Eliot informerar henne om att hon dött i bilolyckan, hon befinner sig i gränslandet och nu ska han göra henne i ordning för begravningen. Va? Vad är det här för dumheter, tycker Anna - hon lever ju! Titta, nu kan hon så smått börja röra på armar och ben.
Eliot berättar att han besitter förmågan att kommunicera med döda, och de döda säger alltid samma sak när de hamnar hos honom - de hävdar att de inte alls är döda. Ett av Eliots jobb är att lugna ner dem och få dem att acceptera att de faktiskt inte längre är i livet.
Anna tycker förstås att det är idioti - varför har hon kidnappats av den galne begravningsentreprenören? Hon försöker fly.
Samtidigt får Paul veta att hans älskade kört ihjäl sig. Han blir förstås svårt chockad, men konfunderad när Eliot inte släpper in honom för att få se på liket. Han misstänker mer och mer att Anna inte alls är död, och börjar luska i försvinnandet. Var finns hon? Varför har hon blivit bortförd?
Det hela leder fram till en twist-end jag listade ut redan i början av filmen.
AFTER.LIFE är Agnieszka Wojtowicz-Vosloos långfilmsdebut. Hon har även skrivit manuset tillsammans med Paul Vosloo. Jag satt länge och imponerades av filmen. För en gångs skull fick jag se en rysare som kändes lite unik, som inte liknade allt annat. Mina tankar gick till europeisk film. Både till europeisk konstfilm och till europeisk genrefilm från 1970- och 80-talen. För att jämföra med THE HOUSE OF THE DEVIL, som jag ju recenserade häromdagen: den filmen utspelar sig 1983 och filmskaparna har gjort sitt bästa för att filmen ska se ut att vara från samma år. AFTER.LIFE utspelar sig i nutid och jag tror inte att Wojtowicz ansträngt sig för att få sin film att se ut att vara 30 år gammal. Orsaken är att hon jobbar i samma stil som de gamla mästarna. Berättartempot är långsamt, fotot vackert och estetiskt, inriktningen känns "vuxen", tonen är ofta lätt poetisk.
Det vilar en mardrömsstämning över filmen. Inte mardrömmar av den typ som återfinns i TERROR PÅ ELM STREET-filmerna och liknande, utan realistiska mardrömmar - sådana där i vilka omvärlden och allt som är bekant plötsligt genomsyras av en märklig, obehaglig atmosfär. Något är fel. För att knyta an ännu mer till gammal europeisk genrefilm, sitter Annas märkliga mor i rullstol och bor i ett stort hus.
Christina Ricci har ett ovanligt utseende som passar roller som den här. Hon är på ett sätt söt och vacker med sina stora, uttrycksfulla ögon. Samtidigt ger hennes runda ansikte henne ett docklikt utseende; jo, hon ser ju ut att vara tecknad av Tim Burton. Liam Neeson skänker kvalitet över produktionen och Justin Long har inte så mycket att göra, han går mest omkring och är förtvivlad, men det är intressant att se honom i en dramatisk roll. Filmens budget var bara fyra och en halv miljoner dollar; aningen mer än en svensk normalbudget.
Samtidigt som jag imponeras av allt det här, funderar jag på om det inte är rätt fånigt det hela. Är filmen för pretentiös? Högtravande? Tenderar den kalkon? Nej, jag tror nog inte det. Det beror nog på vilket humör man är på när man ser filmen. Men den orkar inte riktigt hela vägen fram till slutet, den börjar svaja, och eftersom jag räknat ut slutet, satt jag och hoppades på att jag skulle ha fel; att jag istället skulle överraskas.
Christina Ricci har väldigt många nakenscener i filmen. På bio i USA spelade den bara in en bråkdel av vad den kostade att göra.

torsdag 9 september 2010

DVD: Wrong Side of Town

WRONG SIDE OF TOWN (SF Video)


Åh, herrejävlar! Den här måste ni bara se! Ni kommer inte att tro era ögon - uselheten vet inga gränser!
De senaste åren har det dykt upp en hel del wrestlers som fått huvudrollen actionfilmer. THE MARINE med uppföljare, och en massa annat. Dessa wrestlers har oftast en sak gemensamt: de har absolut noll utstrålning och kan inte agera för fem öre. De fungerar kanske i brottningsringen när de vrålar ut sina hotelser och catch phraces inför fansen, men som skådisar suger de hästballe.
Många av dem ser ut som efterblivna neandertalbiffar. De är tjurnackade och har tätt sittande ögon, och de är så uppumpade att de har svårt att gå och röra sig som normalt folk.
Nu introduceras vi för den hittills absolut sämste actionhjälten bland dessa wrestlingstjärnor: RVD - Rob Van Dam. Han ser ut som en lilliput på steroider. Till och med ansiktet verkar uppumpat. Han har en frisyr som inte är av denna världen, den liknar en Davy Crocket-mössa som krympt i tvätten.
Faktum är att Rob Van Dam ser så jävla gnidd ut att han inte fått en framträdande roll på DVD-omslaget - istället har man fokuserat på en annan wrestler, Dave Bautista, som har en mindre roll i filmen. Rob Van Dam är killen som skymtar till höger på omslaget. Det här är det engelska omslaget, men det är identiskt med det svenska, som jag inte kunde hitta en bild på.
Filmen öppnar med att gangstern Seth (Jerry Katz) skäller ut en kille som hans mannar har fångat och bundit fast vid en stol som placerats vid kanten på en kaj. Vi förstår att Seth och hans mannar är folk man ska hålla sig borta från. De puttar sin fånge i plurret, och så följer något slags James Bond-influerade förtexter med en theme song - ibland dyker sångerskan upp i bild.
Rob Van Dam är Bobby Kalinowsky. Han bor med fru och tonårsdotter i en villa med pool. När Bobby Kalinowsky introduceras ska han såga av en trästock med motorsåg. Men motorsågen fastnar. Vad göra? Bobby Kalinowsky är en redig karl, så han slår av stocken med knytnäven.
Då börjar hans fru att tjoa. Dottern håller på att drunkna i poolen! Bobby Kalinowsky är en redig karl, så han dyker i och släpar upp dottern. Dottern börjar skratta, hon bara skojade. "You're grounded for a month!" säger fru Kalinowsky, men Bobby Kalinowsky tycker att det låter lite hårt.
Då kommer den nye grannen på besök. Han vill presentera sig och låna en hammare. Senare beger sig paret Kalinowsky ut med grannparet för att roa sig. De går på en nattklubb, där ägaren kommer fram och är jättetrevlig och ser till att kvällen är gratis för dem. Bra, va? Men nu tror ni förstås att ägaren är skum, och det är han. Det är nämligen ... Seth från prologen! Hu!
På Seths kontor sitter dennes lillebror och snortar kokain. Han ger sig på fru Kalinowsky som varit och bajsat, och han släpar in henne på kontoret för att våldta henne.
"Var är min fru?" skriker Bobby Kalinowsky, när han upptäcker att frugan är väck. Han letar upp henne. Seths lillebror drar kniv, men trillar och får kniven i bröstet. Han dör. Polisen tillkallas. Efter förhör släpps Kalinowskys och deras grannar. Men Seth är inte nöjd med detta. Han kontaktar allt avskum i Louisiana där filmen är inspelad, och de attackerar våra huvudpersoner med jämna mellanrum.
Detta avskum har grava problem att ta kål på sina offer. Inte nog med att Bobby Kalinowsky är en redig karl - självklart är han även före detta marinkårssoldat! Han slår ner alla busar. Skurkarna skjuter Bobby Kalinowsky i benet, men det bekommer honom inte. Han är ju en redig karl. Han bara haltar lite. Vid ett tillfälle känner han att han behöver lite hjälp. Han hälsar på sin gamle armépolare B.R. (omslagets Bautista). Han sitter på en strippklubb. Bredvid honom sitter en blondin som stolt vädrar lökarna. Pluspoäng. B.R. är skyldig Bobby Kalinowsky en tjänst - "I took a bullet for you!" - men B.R. vill hellre ha prispengarna på Bobby Kalinowskys huvud, så han kontaktar lite drägg han med.
Bobby Kalinowsky blir skjuten i axeln, men han bryr sig inte, han är ju en redig karl och före detta marinkårssoldat. Han går helt sonika hem och inne på badrummet plockar han ut kulan själv.
Då upptäcker han att tonårsdottern kidnappats av Seth! Nu tappar Bobby Kalinowsky tålamodet, så han plockar fram sin marinkårsutrustning han har undanstoppad i en vrå i hemmet. Han beväpnar sig som Arnold i COMMANDO, och eftersom det är mitt i natten tar han även på sig solglasögon.
Han letar upp Seth och dennes mannar och dödar alla. B.R. har ångrat sig, så han dyker också upp och hjälper till med dödandet.
Sedan är det slut.

Jösses.

Nu har jag visst redogjort för hela filmen av bara farten. Bra - nu slipper du se den.
WRONG SIDE OF TOWN är osannolikt dålig. Vi är ju vana vid att de mest slätstrukna, amerikanska direkt-på-DVD-actionfilmer är kompetent gjorda. David DeFalcos film fick mig att gapa. Det här är så inkompetent att det inte är sant. Faktum är att WRONG SIDE OF TOWN ser ut som en film av Tim Kincaid (!) - om nu Kincaid skulle haft aningen större budget än de han jobbade med på sin tid.
Inte nog med att handling, dialog och skådespeleri är under all kritik. Tekniskt sett är filmen exceptionellt klantig. Klippningen är fullkomligt bäng. Det känns som om samtliga scener är felklippta. Alla actionscener och slagsmål är illa koreograferade och iscensatta. Det ser inte klokt ut. Ibland ligger det rock och hip-hop på soundtracket för att det ska bli tufft. Fast musiken verkar inte riktigt passa ihop med bilderna.
Det här är otroligt! WRONG SIDE OF TOWN får THE MARINE 2 att framstå som årtiondets actionsnurra - och då hör det till saken att jag inte minns ett skit av THE MARINE 2.
Jag skrattade hejdlöst åt Bobby Kalinowskys äventyr. Herregud, det är ju rena komedin!

Här är filmens trailer. Den egentliga filmen ser inte alls så här bra ut, den är inte alls klippt på det här sättet. Snacka om missvisande!








måndag 17 augusti 2009

DVD: Fanboys

FANBOYS (SF Video)

Jag trodde först att detta skulle vara något slags dokumentär om STAR WARS-nördar, eller möjligen en mockumentär. Men det visade sig att detta är en komedi från Weinsteins - om STAR WARS-nördar, förstås.
 FANBOYS utspelar sig 1999, ett par hundra dagar innan DET MÖRKA HOTET ska ha premiär. Ett gäng killar - och en killig tjej - är extrema STAR WARS-fans, riktigt ordentligt överdrivna sådana, och när det visar sig att en av dem har obotlig cancer och inte kommer att leva fram till premiären, beslutar de sig för att ge sig ut på en road trip till George Lucas gård för att stjäla en kopia. De råkar förstås ut för en del vilda äventyr på vägen, framför allt stöter de på ärkefienden: trekkies. STAR TREK-fantasterna förföljer STAR WARS-gänget och de drabbar samman vid olika tillfällen.
 Just de militanta STAR TREK-nördarna drar ner helhetsintrycket något. Visst är dessa roliga; det är trots allt töntigt med trekkies och här framställs de som fånigare än fånigast, men jag tycker att de går lite för långt med bataljerna. Vidare tycker jag att det hade varit intressantare om de gett en mer autentisk bild av Lucas tillhåll, i den här filmen är det mest som Dödsstjärnan och vakterna är klädda som robotarna i THX-1138. Å andra sidan innebär detta att inbrottet och incidenterna hos Lucas blir en pastisch på första STJÄRNORNAS KRIG (den riktiga filmen, alltså, inte de där nya mögfilmerna), med liknande händelser och bildvinklar.
 Slutligen har jag lite svårt för att en av killarna är döende i cancer. Weinsteins gillade inte heller detta och lät först klippa om filmen, men efter protester från fans, återinsattes scenerna, även om ett par snuttar visst saknas än. Men det spelar ingen roll, det är ju aldrig roligt med cancer, det ger filmen en lite bitter bismak och jag förstår inte riktigt varför de ville ha med ett så här pass allvarligt inslag i vad som i grunden är en fjantkomedi.
 Men i övrigt tycker jag att FANBOYS är överraskande rolig och jag skrattade och hade trevligt mest hela tiden. En massa kända ansikten passerar revy; Billy Dee Williams spelar domare, Carrie Fisher är läkare ("You're my only hope," säger cancerkillen) och Ray Park är kung fu-kunnig vakt. Förutom STAR WARS-skådisar medverkar Seth Rogen som STAR WARS-galen hallick, Kevin Smith dyker upp lite kort, liksom Danny Trejo, och bäst av allt är att William Shatner dyker upp som sig själv - det är han som fixar passerkort till Lucas gård åt gånget. Hur Shatner fick tag på dessa? "I'm William Shatner. I can fix everything!"
 Jag upptäckte att det 2003 kom en liten kortfilm från Nya Zeeland med samma titel och samma handling. Vad jag kan se, nämns inte denna alls i långfilmskomedin.

 Förhoppningsvis tyckte filmens huvudpersoner liksom jag att DET MÖRKA HOTET sög hästskit. Konstigt vore det annars. Det var roligare att gilla STJÄRNORNAS KRIG på 70-talet.


tisdag 9 juni 2009

DVD: Big Stan

DVD: Big Stan (Nordisk Film)

Avdelningen för märkliga sammanträffanden: dagen innan eller samma dag, jag minns inte vilket, som David Carradine dog, dök den här filmen upp - och Carradine har en stor roll.
Rob Schneider. He's an acquired taste. Jag har kommit fram till att det är ett mognadstecken när man börjar gilla hans filmer. En gång i tiden gjorde han ju sitt bästa för att förstöra JUDGE DREDD - men allvarlig talat, killen är ju skitkul. Kom ihåg klassiker som THE ANIMAL - på pressvisningen satt publiken och stånkade och suckade, medan jag förstås skrattade när Schneider pinkade in sitt revir på en restaurang. Eller THE HOT CHICK.
I BIG STAN är Schneider (även regi) titelns Stan, en stenrik fastighetsmäklare helt utan skrupler som inte drar sig för att sälja en kåk i ett hemskt område till en gammal tant ("You'll be surrounded by negro cock!" säger han till henne, varpå hon ler och skriver på). Detta leder till att han döms till fängelse i tre till fem år - men han måste vänta i sex månader innan han åker in, något hans advokat fixat; advokaten spelas av en strålande M Emmet Walsh.
Efter att ha bråkat med sin fru på en restaurang, går Stan in på första bästa bar för att kröka - utan att veta att det är en gaybar. Där träffar han en gammal kåkfarare som berättar allt om hur det är i fängelse. Enligt killen går allting ut på våldtäkter. Alla våldtar alla. Alltså har nu Stan ett halvår på sig att förbereda sig på våldtäktsorgierna på kåken. Jepp, vi bjuds på bögskämt! Det är ju sällsynt nuförtiden. Stan går in till en tatuerare och frågar om han kan tatuera något runt ringmuskeln som gör att den ser mindre attraktiv ut! Stan ber sin fru köra upp en stor dildo i röven på honom som träning!
Och så börjar han träna kampsport. Han är dock inte nöjd med den utbildningen, han får bara slåss mot barn och får inget svart bälte. Efter att ha åkt på stryk där, kastas han ut i en gränd - och där möter han The Master (Carradine). The Master kan krossa tegelstenar med händerna och köra pekfingret genom plankor - men han är även en kedjerökande, försupen, illaluktande lodis. Stan släpar hem The Master till jättevillan och låter honom bo där till hustruns stora förstret. NU ska minsann Stan lära sig kung fu!
Träningen blir hård. Han väcks fem på morgonen av att The Master kramar ur en bit lever i pannan på honom, han hängs upp i bröstvårtorna, han gymnastiserar med knivar mot pungen, och han bryter fingrar. Men till slut är han kung fu-expert - och redo för det hårda livet på kåken...
Ja, vad ska jag säga? Det här är ju jättekul. I alla fall det mesta. Och David Carradine är fantastiskt rolig.
Men mer än så har jag inte att säga om BIG STAN.
...Men om någon någongång tänker filmatisera GROO THE WANDERER tycker jag att Rob Schneider är självskriven i huvudrollen. Han har ju samma sinnesslöa blick och uppsyn som Groo!

tisdag 26 maj 2009

DVD: Alien Raiders

ALIEN RAIDERS (Warner Home Entertainment)

För ett par månader sedan fick jag av någon anledning ett mail från ALIEN RAIDERS' regissör eller om det nu var producent. Jag vet inte riktigt varför han skrev, men mitt recensionsex av hans film hade blivit försenat och dök upp först långt senare. Jag lovade att höra av mig och kommentera den.

Långt om länge har jag till slut sett hans film - och jag tror inte jag kommer att höra av mig till honom.

ALIEN RAIDERS. Vad är det? En kombination av ALIEN och JAKTEN PÅ DEN FÖRSVUNNA SKATTEN eller TOMB RAIDER? Nej. Det här är en direkt-på-DVD-produktion från Raw Feed (som även låg bakom REST STOP), som nästan helt och hållet utspelar sig i en matbutik. Plötsligt stormar det in ett gäng beväpnade och maskerade dårar. Är de ute efter att råna affären?

Nej. De letar visst efter utomjordingar. De släpar in folk i ett rum en i taget och skär av lillfingret på dem. Om fingret växer ut igen är de aliens. Några blir ihjälskjutna. Polisen omringar stället. Folk kutar omkring i affären och skriker.

Det är väl det hela.

ALIEN RAIDERS visade sig vara en otroligt tråkig och ointressant film. Jag vet inte vad de har gjort fel. Det här skulle kunnat bli en riktigt kul liten B-film, men det blev det inte. Istället hade jag svårt att koncentrera mig på vad som skedde, jag satt och tänkte på annat (och har kanske därför missat detaljer i plotten).

Fast det här är kanske en sådan där film som blir bra när man ser om den? Dock kommer det att dröja länge innan jag ser om filmen.

lördag 23 maj 2009

DVD: Appaloosa

APPALOOSA (SF Video)

Årets största skandal - hittills - på DVD-fronten: APPALOOSA dumpas av någon outgrundlig anledning direkt på DVD i Sverige! Varför i hela friden då? För att det är en western? För jag kan banne mig inte komma på någon annan anledning.

Låt mig börja med en titt på folket - eller snarare mannen - bakom den här filmen. APPALOOSA bygger på en roman av Robert B Parker. Filmmanuset är författat av Robert Knott och Ed Harris. Filmen är producerad av Ed Harris, Robert Knott och Ginger Sledge. För regin står Ed Harris. Och vem innehar huvudrollen? Jo, Ed Harris. Inte nog med detta: filmmusiken är komponerad av Jeff Beal, och sist under eftertexterna spelas sången "You'll never leave my heart" som har lite Johnny Cash-stuk. Låten är komponerad av Jeff Beal och Ed Harris - och kan ni gissa vem som framför den? Jajamensan: Ed Harris! Och han gör det med den äran. Låt mig gissa att mr Harris; som ju tillhör våra favoritskådespelare, verkligen har brunnit för APPALOOSA.

Western. Ah, denna den manligaste av filmgenrer! Någon invänder kanske och vill hävda att krigsfilm är manligare, men tänk efter - krigsfilmer handlar om män i likadana kläder som bor tillsammans och gör konstiga saker tillsammans, och gör som de blir tillsagda och det har ju en tendens att bli lite, tja, småbögigt. Nu försökte förvisso Ang Lee sabba den manliga myten med BROKEBACK MOUNTAIN, men det spelar ingen roll. Western är så manligt att korna blir till tjurar. Och vi behöver fler manliga filmer i dagens avkönade samhälle där det är fult att vara man. I synnerhet medelålders vit man. Filmer om karlar som står stadigt och är samanbitna och har bra hakor och does what a man's gotta do. Karlar som inte tycker synd om gärningsmännen och kallar dem offer för samhället, utan bara skjuter ner dem. Eller hänger dem. Manliga filmer måste vara konservativa, direkt reaktionära, för att bli bra.


Jag kan tänka mig att många skulle använda klyschan "en hederlig western" om APPALOOSA, och tja, till en viss del stämmer det. Filmen är traditionellt berättad med pampigt foto och inga jävla snabba klipp, och det ligger typisk westernmusik på ljudspåret. Berättelsen börjar också ganska traditionellt: Jeremy Irons är den onde och rike ranschägaren Bragg, som styr och ställer i den lilla staden Appaloosa i New Mexico. När Bragg mördar stadens sheriff tycker stadsborna att han gått för långt och skickar efter marshal Virgil Cole (Ed Harris) och hans partner Everett Hitch (Viggo Mortensen utspökad med ansiktsbehåring som gör att han liknar filmproducenten Martin Persson). Cole är så hård som bara Ed Harris (och Clint Eastwood) kan vara. Han är så jävla skithård att han säger till den något mänskligare Hitch att "Feelings get you killed". Och känslor är just vad som ställer till det för dessa pardners.
Pianisten Allison French (Renée Zellweger) anländer till Appaloosa och hon är inte som damer brukar vara. Innan han vet ordet av, har Cole gått och fått ihop det med Allie och börjar bygga ett hus de ska bo i. Men - så fort Cole vänder ryggen till, kastar sig Allie om halsen även på Hitch, och Cole och Hitch är visst inte de enda Allie är vänlig mot. Jepp, feelings get you killed.
Bragg tillfångatas och döms till hängning, men han befrias under en tågfärd, så det blir till att spåra honom i vildmarken (och här dyker det minsann upp apacher), innan det är dags för den obligatoriska slutduellen.

APPALOOSA innehåller alla de klassiska westerningredienserna, men det här är ändå inget slätstruket A till Ö-manus. Framför allt är filmen långtifrån actionpackad. Visst, det förekommer en del pangande och snytingar, men APPALOOSA är en långsamt berättad, dialog- och karaktärsdriven film. Men detta innebär absolut inte att filmen är tråkig! Tvärtom. Det här är så välgjort och välspelat att intresset hela tiden hålls uppe, så filmen upplevs aldrig som seg och trist. Och bristen på action vägs upp av alla stenhårda karlar. Filmen är så tuff att det känns som det är mer action än det är. Och så dyker en opålitlig Lance Henriksen i mustasch plötsligt upp.
Det är väl egentligen bara Renée Zellweger som är det stora minus-
tecknet här. Jag kan inte med människan! Jag står inte ut med hennes utseende. Hon ser konstant ut som om hon fått en grapefrukt uppkörd i nyllet, eventuellt en julgranskvist upptryckt i häcken. Brr!

En annan grej jag tänkte på: Harris verkar ha försökt att göra eldstriderna något mer realistiska än brukligt, även duellerna. Men en sak har han missat. I APPALOOSA skjuter de ihjäl motståndaren med ett välriktat skott, kanske två. I verklighetens vilda västern tömde de hela magasinet i motståndaren för att vara säker på att han var död!

OPEN RANGE är fortfar-
ande den bästa western-
filmen sedan MANNEN UTANFÖR LAGEN, men APPALOOSA tillhör toppen den med.

Ett märkligt sammanräffande: Viggo Mortensen medverkade ju i LEATHERFACE: TEXAS CHAINSAW MASSACRE III ... och Renée Zellweger var med i THE RETURN OF THE TEXAS CHAINSAW MASSACRE...!



Bio: The Brothers Bloom

Först och främst: varför THE BROTHERS BLOOM? Varför kan inte den här filmen heta "Bröderna Bloom" på svenska biografer?

Stephen (Mark Ruffalo) och lillebror Bloom (Adrien Brody) växte upp i olika fosterhem, 38 eller vad det nu var, och började redan som småpojkar att stjäla och planera kupper. Som vuxna är de skickliga bedragare, som tillsammans med en sprängämnesälskande Japanska; Bang Bang som knappt säger ett ord, ska försöka blåsa en viss Penelope (Rachel Weisz), en stormrik ung kvinna som bor ensam i en enorm herrgård och ägnar dagarna åt sina många olika hobbies, varav motorsågsjonglering är en. Kuppen går visst ut på att bedrag- arna måste ta Penelope med ut på en resa Europa runt, och det bär sig inte bättre än att Bloom blir kär i henne, vilket inte är så bra med tanke på kuppen. Penelope blir ilurad att bröderna är smugglare och hon blir då så inspirerad att hon vill ansluta sig till dem som smugglardrottning och få uppleva det hon saknat i hela sitt liv - äventyr. 

Det genomförs en rad olika kupper i THE BROTHERS BLOOM, men jag skulle ljuga om jag påstod att jag hängde med i vad de gick ut på. För just den här delen av filmen - kuppdelen - är inte speciellt engagerande. Det är det andra jag tycker om: THE BROTHERS BLOOM må vara en produktion från Weinsteins, men den känns och ser ganska europeisk ut. Tankarna går förstås osökt till franska genreklassiker; det tidiga 1900-talets gentlemannatjuvar, och senare äventyr som Tardis seriealbum. THE BROTHERS BLOOM utspelar sig i nutid, men allting ser ut som 1930 om ens det. Folk bär kostym och hatt och klänning och allting är gammalmodigt. Men de pratar i mobiltelefoner och kör moderna sportbilar. Jag kan inte säga att jag förstår syftet med detta. Varför inte bara låta berättelsen utspela sig för 80 år sedan? 

THE BROTHERS BLOOM är en väldigt trivsam film, och framför allt är den ofta väldigt rolig. Detta beror i synnerhet på Rachel Weisz, som är fullkomligt underbar. Hon är verkligen jätterolig - samt en duktig skådis. Och söt. Fast jag har en tendens att blanda ihop henne med Carla Gugino. Robbie Coltrane dyker också upp som lustig belgare, och Maximilian Schell, den gamle stöten, är en slem typ med lapp för ögat. Mark Ruffalo är mer tveksam. Han gör väl inte bort sig som skådis, men hans rollfigur är inte så kul, aningen slätstruken och ibland är han nästan lite osympatisk. Och Adrien Brody, tja, han fungerar förstås bra som den vekare, tveksamme brodern - men han och alla andra hamnar helt i skuggan av Weisz. 

Tyvärr är filmen alldeles, alldeles för lång. Den är indelad i kapitel och till slut kommer ett som heter något i stil med "Avslutningen". Men efter detta kommer ett kapitel till: "Den stora finalen". Det känns som om manusförfattaren och regisören Rian Johnson inte vet var de ska sätta punkt. Det sista kapitlet, som innehåller en ny kupp och en dramatisk avslutning, känns rätt överflödigt. Och här och var under filmens gång finns en del andra överflödiga bitar. Dessa innebär att jag bara sätter betyget tre - även om jag gärna hade velat dela ut fyra syndiga dvärgar.

I eftertexterna tackas Tom Cruise. 

 

 

(Biopremiär 22/5)

fredag 22 maj 2009

DVD: Amusement

AMUSEMENT (SF Video)

Okej, lite direkt på DVD-skräck, tänkte jag, men AMUSEMENT verkar allt vara en bioproduktion från New Line. Åtminstone har filmen lite slickad biolook, sådär amerikanskt och proffsigt - även om den här filmen är inspelad i Ungern.
Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om AMUSEMENT. Filmen är indelad i fyra delar. Först har vi en episod om Shelby och hennes pojkvän, som är ute på en lång, nattlig bilfärd och stannar till vid en bensinmack. Då råkar de genast illa ut. Det bär sig inte bättre än att Shelby tillfångatas av en skrattande dåre.
Därefter handlar det om Tabitha (spelad av Katheryn Winnick som påminner lite om Amy Smart) som ska sitta barnvakt i en stor villa full av clowndockor. En av dockorna är större än de andra - ja, den är stor som en människa. Inte undra på, för i clowndräkten befinner sig den skrattande dåren.
I den tredje episoden får vi följa Lisa, vars kompis försvinner och troligen befinner sig i en enorm kåk modell nerlagt sjukhus. Lisas pojkvän tar sig in i kåken, men mördas av den skrattande dåren, som nu spökat ut sig till, ja, vad ska han vara, slaktare kanske? När killen inte kommer ut igen tar sig Lisa in hon också, och det skulle hon förstås inte ha gjort.
Slutligen handlar det om hur de tre tjejerna försöker fly - för alla sitter inspärrade i den kusliga jättekåken. De tre var en gång i tiden barndomsvänner och hade mobbat en konstig kille (han gillade att plåga gnagare), som visade sig vara ett psykfall som nu vuxit upp för att hämnas.
Den skrattande dåren; The Laugh som han kallas i eftertexterna, spelas av Keir O´Donnell och han är väl filmens största problem. Han påminner nämligen om Emilio Estevez, och det ska inte tolkas som en komplimang. Han är helt enkelt lite fånig och ger inget vidare hotfullt intryck. Jag irriterar mig även på en del logiska saker; var kommer alla avancerade prylar från, hur fick The Laugh tag på alla hus, och varför utför han sin hämnd på de mest omständliga sätt? Fast det här är förstås grejor man får ha överseende med i skräckfilmer. Liksom att tjejerna gör en del dumma grejor för att kunna råka illa ut; ni vet, de hugger busemannen lite grann och flyr, istället för att hacka loss ordentligt för att vara säker på att han är död.
Men episoden med Tabitha och clown-
dockan är riktigt bra, den är bitvis kuslig på riktigt, i alla fall om man tycker att clowner är otäckt - men det gör väl alla utom släkten Bronett. Marco Beltrami bidrar med bra filmmusik, som ofta har en obehaglig cirkustouch.
AMUSEMENT är inte sådär jättebra, men får väl anses vara en okej DVD-film och kan säkert skrämma de som är mer lättskrämda än jag. Och den är inte sämre än mycket annan skit i skräckväg som gått upp på bio på sistone - som THE UNBORN och THE HAUNTING IN CONNECTICUT.