Visar inlägg med etikett Søren Malling. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Søren Malling. Visa alla inlägg

torsdag 2 juli 2020

Netflix: Domino

Foton copyright (c) Netflix

Jag tittar på Brian De Palmas filmografi och konstraterar att han nu hamnat i den där gruppen uppburna regissörer som under en lång karriär nog gjort fler filmer som är likgiltiga, eller ibland riktigt dåliga, än bra. Vi associerar namnet De Palma med en rad bra, klassiska filmer från 1970- och 80-talen. Majoriteten av de filmer han fått ur sig sedan 90-talet har inte varit några större höjdare. Ett par har väl varit hyfsade.

Jag såg aldrig Brian De Palmas förra film; PASSION, men hans senaste - vilken dumpats direkt på Netflix - är ingen film som pekar på att De Palma är tillbaka i gammal god form. Tvärtom.

Har du undrat hur en TV-film om Kurt Wallander eller Martin Beck skulle se ut om den regisserades av Brian De Palma? Försedd med filmmusik av Pino Donaggio? DOMINO är svaret!

DOMINO är en med amerikanska mått mätt en lågbudgetproduktion. Drygt 50 miljoner kronor kostade filmen - som till större delen är dansk. En stor del av filmen spelades in i Köpenhamn, och inspelningen var, enligt De Palma, problematisk. Ingenting funkade och de danska producenterna betalade inte ut löner till filmteamet.

För manus står norrmannen Petter Skavlan, som tidigare bland annat skrivit KON-TIKI. Skavlan stod även för manuset till HAMILTON 3 med Mikael Persbrandt - en film som aldrig gjordes. Det är inte utan att jag undrar om Skavlan tog det manuset och skrev om det till DOMINO.
DOMINO börjar rätt bra. Nikolaj Coster-Waldau och Søren Malling spelar poliserna Christian och Lars i Köpenhamn. De blir kallade till ett lägenhetsbråk, där de i trappan springer på en lika skäggig som blodig karl från Mellanöstern. Christian har glömt sin picka hemma, så han lånar Lars' när han ensam går in i en lägenhet. Det hela visar sig vara betydligt värre än ett lägenhetsbråk. Christian hittar en bunden man som torterats och mördats. Utanför lägenheten drar den skäggige kniv och skär Lars i halsen, och flyr ut genom fönstret. Lars väser att Christian måste följa efter, så han klättrar ut på de varmröda köpenhamnska tegeltaken.

Här, i denna takklättrarscen, blir det klassisk Brian De Palma. Vilket i princip är detsamma som klassisk Hitchcock. Även Pino Donaggios musik doftar Hitchcock när Christian klättrar och snubblar omkring på-, och hänger från taken. Efter en stund undrade jag dock varför Christian gav sig ut på taken, och varför ingen annan ser var som sker däruppe. Polis borde ha varit på plats inom kort och det hade bara varit att vänta på att den skäggige skulle komma ner.
Nå. Dessa inledande scener är lite småtrevliga, men snart är det dags att lämna Köpenhamn. Lars avlider av sina skador. Några terrorister från IS härjar runt om i Europa och polisen Christian agerar plötsligt hemlig agent, och DOMINO blir HAMILTON 3. Tillsammans med kollegan Alex (Carice van Houten), som var Lars' älskarinna, reser Christian runt mellan några länder. Ibland dyker Guy Pearce upp som en lika märklig som ointresserad CIA-agent. Ibland blir det lite småtafflig action. Paprika Steen spelar Lars' hustru på kryckor. Göteborgaren Thomas W Gabrielsson spelar polischef. Nicolas Bro är också med någonstans.

DOMINO varar bara 89 minuter, vilket förstås är ett plus i dessa dagar, men det är en riktigt tråkig film. Och handlingen är dum. En del scener är riktigt korkade - här finns till exempel en scen i vilken Christian smyger sig på tre skurkar bakifrån och oskadliggör dem, och just som han är klar med detta får han ett mobilsamtal. Han mobil ringer alltså högt. Han hade inte mobilen på ljudlöst medan han smög omkring. Om den ringt tidigare hade han misslyckats och antagligen dödats.

Estetiskt sett ser DOMINO ut som en svensk TV-film. Brian De Palma måste ha sovit under inspelningen. Det här kan vara hans sämsta film.










(Netflixpremiär 1/7)

onsdag 2 oktober 2013

Bio: I lodjurets timma

Foton copyright (c) Per Arnesen

Ännu en film jag inte han med att se och recensera innan Bokmässan. Således hann jag se ett par recensioner - och noterade att den fick sämre mottagande än den värdelösa SKUMTIMMEN. Märkligt - kan den här verkligen vara sämre?

Nej, det kan den inte. I LODJURETS TIMMA är en dansk film av Søren Kragh-Jacobsen, men den bygger på en pjäs av Per Olov Enquist - ett faktum som leder till lite märkligheter. Jag har förstås inte sett Enquists pjäs; jag går aldrig på teater om jag inte är tvingad, men jag utgår från att berättelsen utspelar sig i Sverige. Den här filmatiseringen utspelar sig till större delen i Danmark.

Det hela börjar i Norrland, där en ung, dansk, namnlös man (Frederik Johansen) iförd tunna kläder kommer gående längs en snöig landsväg. Han kommer fram till ett ödsligt beläget hus, knackar på, blir insläppt av ett äldre par, och när han inte känner igen sig slår han ihjäl paret med en kofot så att blod och hjärnsubstans stänker. Han misslyckas med att ta livet av sig och polis anländer.
En tid senare kontaktas den tvivlande prästen Helen (Sofie Gråbøl) av psykologen Lisbeth (Signe Egholm), som arbetar på ett fängelse där hon utför ett experiment på de intagna - bland dem finns den unge mannen från prologen. Han har ånyo försökt att begå självmord, och eftersom han är djupt religiös, tror Lisbeth att mannen skulle behöva prata med en präst. Helen träffar mannen i fängelset, där enbart grava brottslingar sitter inspärrade. Hon - och Lisbeth - försöker komma fram till vem han är, varför han mördade det äldre paret i Sverige, och varför han mår så dåligt själsligt.

I flashbacks får vi se Lisbeth utföra sitt experiment, vilket innefattar gosiga husdjur och leder till en del våldsamheter, och halvvägs in kommer tillbakablickar på den unge mannens barndom i Norrland tillsammans med sin djupt religiöse morfar (Börje Ahlstedt).
Nej, det här är inte alls så tokigt - och det är definitivt bättre än SKUMTIMMEN. Genren är drama med vissa thriller- eller kanske snarare mysterieinslag. Splattermordet i inledningen chockade de gamla tanterna i salongen på visningen jag var på, därefter lugnar det med sig, men tonen är hela tiden spänd och osäker. Frederik Johansen påminner kraftigt om Christian Bale i THE MACHINIST, han är nervig och intensiv - och mycket bra. Det är även övriga medverkande och det är trevligt att få se Börje Ahlstedt. Lia Boysen dyker upp under några minuter som den unge mannens jobbiga morsa, Søren Malling är utmärkt som pliten Knud.

Filmens titel anspelar på dygnets 25:e timme, vilken tydligen finns i lodjurets värld - en timme då allt kan hända. I LODJURETS TIMMA kommer nog inte att stanna kvar i mitt minne speciellt länge och jag kommer aldrig att se om den, men jag tycker att det här är ett godkänt drama; det är intressant och välspelat.

... Dock undrar jag varför den unge mannen är dansk, varför han inte lärde sig svenska i Sverige, och när han i en scen från barndomen läser högt ur en svensk krigsserietidning, läser han textplattorna på danska. Märkligt.
  





(Biopremiär 27/9)