DVD/VOD: Hämnaren från vildmarken

HÄMNAREN FRÅN VILDMARKEN (Studio S Entertainment)

Den här filmen, bättre känd som JONATHAN OF THE BEARS (eller JONATHAN DEGLI ORSI på italienska), har jag velat se sedan jag för drygt 30 år sedan läste att den skulle spelas in. En ny spaghettiwestern med Franco Nero i huvudrollen och i regi av Enzo G Castellari, inspelad i Ryssland. Filmen blev klar 1993, men släpptes inte förrän 1995. Av någon anledning har jag inte sett den förrän nu, när den släppts på DVD i Sverige.

Jag skulle ljuga om jag påstod att jag inte blev besviken på denna italiensk-ryska samproduktion. Det här är nämligen en film som inte riktigt fungerar, och Franco Nero håller med - till saken hör att Nero både producerade och hittade på storyn.

HÄMNAREN FRÅN VILDMARKEN känns i mångt och mycket som en uppföljare till Castellaris KEOMA (eller MED SATAN I HÄLARNA som de hette i Sverige) från 1976, även den med Nero. Neros hjälte Jonathan ser ut som Keoma, han är i princip samma rollfigur. Handlingen är likartad. Jonathan, som är kompis med en björn, ska hämnas, och slåss mot onda män som styr och ställer i en liten stad de tagit över. Jonathan pangar skurkar, sedan tillfångatas han och torteras, sedan tar han sig loss och pangar några till, medan en kille spelar banjo.

Enligt IMDb varar den här filmen 88 minuter (bio/NTSC, 24 bilder i sekunden), men på den här DVD:n varar den 115 minuter (PAL, 25 bilder i sekunden), den är alltså drygt en halvtimme längre. Om det finns en 88-minutersversion vet jag inte, men det skulle inte förvåna mig om den klippts ner på vissa marknader. Det dröjer nämligen ungefär en halvtimme innan handlingen drar igång.

HÄMNAREN FRÅN VILDMARKEN inleds med att Jonathan som barn kommer åkande i en vagn tillsammans med sina föräldrar. De attackeras av desperados, föräldrarna dödas, och Jonathan gömmer sig i en grotta, där han blir kompis med en björnkubb. Kort därpå hittas Jonathan av indianer och han växer upp i deras by. Björnen växer också. Filmens första halvtimme känns som något slags dramadokumentär om indianer - varvat med scener där den lille Jonathan leker med björnungen. Björnen spelas av en riktig björn. Det händer nästan ingenting.

Sedan är Jonathan vuxen och måste slåss mot björnjägare som fångat hans björn. Jonathan är skitbra på att ta han om skurkar, eftersom han är rena Hawkeye med sin pilpåge - han skjuter två pilar på en gång och prickar allt möjligt. Därefter måste Jonathan slåss med ett anhang som leds av David Hess. Och sedan anländer John Saxon med sitt anhang, de vill borra efter olja, vilket Jonathan och indianerna inte gillar, eftersom marken är helig.

Den här filmen känns lite ofärdig - och ibland nästan tafflig. Filmfotot är blekt och lite smutsigt, jag vet inte om det är meningen att det ska se ut så här, eller om det är kopian som Studio S har släppt som är ruffig. Handlingen känns ofokuserad och ryckig, ibland verkar scener inte riktigt hänga ihop. Värst är dock filmmusiken. Fyra olika personer har komponerat musik till filmen. Först har vi ledmotivet, en sång om Jonathan of the Bears. Det är en låt av samma typ som ledmotiven till KEOMA och Sergio Martinos MANNAJA (1977). Sångtexten beskriver filmens handling: "De dödade hans far, de dödadade hans mor, nu ska han döda dem som lever för att döda, Jonathan of the Bears, Jonathan of the Bears, och så vidare". Jag antar att det är Clive Riche som ligger bakom denna, han har även en liten roll som banjospelaren. Indianmusiken är komponerad av Knifewing Segura, som också spelar en av filmens indianer. Denna musik låter som något av Clannad. Väldigt märkligt. Övrig musik har skrivits av Aleksandr Belyayev och Fabio Constatino. Det här är dels ganska traditionell filmmusik, och dels en fullkomligt vedervärdig syntmelodi som inte passar in alls.

Jag kan mycket väl tänka mig att om man klipper bor nästan hela den första halvtimmen och byter ut filmmusiken, så skulle man få en betydligt bättre film. Som filmen ser ut nu är den konstigare än bra, och rätt tråkig. Även Franco Nero klagar på inledningen, han tycker att den känns som en barnfilm, innan det plötsligt blir en hämnarfilm.

Netflix: Major Grom: Plague Doctor

Foton copyright (c) Netflix

Nu blir det ryskt här på TOPPRAFFEL!

... Och ännu en Netflixpremiär på en Netflixproduktion. Jag har nämnt det förr, men de Netflixproduktioner som inte är amerikanska, är oftast lite bättre. Framför allt ger de oss tillfälle att se underhållningsfilm från alla möjliga länder.

Få ryska filmer släpps här i Sverige, och de vi får se är i de flesta fall typiska filmfestivalfilmer, eller andra typer av "konstnärlig" film. Det brukar vara betong och vodkaindränkt. Glåmiga människor som stirrar tyst på varandra. I svartvitt eller sepia. Precis som utlandet aldrig får se Jönssonligan och Stig-Helmer, får vi sällan se det den stora ryska publiken gillar.

Något annat vi aldrig får se i Sverige, är ryska serietidningar. Detta beror inte enbart på att serierna är ryska. Det beror även på att tecknade serier är en förhållandevis ny konstform i Ryssland. Det är inte längesedan det i princip inte fanns några ryska serietidningar alls.

I år firar det ryska serieförlaget Bubble Comics tioårsjubileum. En av deras mest populära titlar är Major Grom, vilket jag förstått betyder major Åska. Nu har förlaget även startat upp filmavdelningen Bubble Studios, och tillsammans med Netflix har de gjort långfilmen MAJOR GROM: PLAGUE DOCTOR, i regi av Oleg Trofim.

Jag såg MAJOR GROM igår kväll, efter att på förmiddagen ha sett FAST & FURIOUS 9 i en IMAX-salong (recension av den kommer vad det lider). MAJOR GROM inleds med en jakt på bankrånare, och denna vilda inledning är betydligt bättre och mer kreativ än hela F9. Framför allt går det att se vad som händer i den ryska filmen.

Oleg Trofims film är en actionfilm med vissa drag av superhjältefilm - men den handlar inte om superhjältar. Major Igor Grom (Tikhon Zhiznevskiy, som ser ut som Robert Downey Jr) är en civilklädd polis som aldrig använder vapen. Han är dock fantastiskt skicklig, och kastar sig över bovar och banditer som vore han Läderlappen. Men till skillnad från Bruce Wayne, har Grom dåligt med stålar, och han bor i en sketen lägenhet i St Petersburg.

När jag såg filmtiteln trodde jag att Grom är en pestdoktor, men "Plague Doctor" är titeln på äventyret. Pestdoktorn är skurken i den här historien. Han är en vigilante maskerad med pestmask, och han börjar mörda kriminella och korrupta människor i St Petersburg. Pestdoktorn blir först en hjälte i staden, och hans fans börjar bära likadana masker - lite grann som i V FOR VENDETTA. Pestdoktorn går dock för långt, hans agenda är extrem, och han måste stoppas.

Major Grom är förstås mannen för jobbet. Han får hjälp av en ung och grön polis, och framför allt av den påstridiga journalisten Yulia (Lyubov Aksyonova), som Grom först inte kan med, men som han inte helt oväntat snart fattar tycke för.

Jag kan väl inte påstå att MAJOR GROM: PLAGUE DOCTOR är unik. Filmen känns i mångt och mycket som ett ryskt försök att göra en amerikansk blockbuster av Marvel-modell. Filmen är också för lång med sina två timmar och arton minuter. Men - jag gillade den här filmen. Den var betydligt bättre än jag förväntat mig, och den känns faktiskt rätt fräsch. 

Att den känns fräsch kan bero på att den är rysk, att den handlar om ryssar, och att den utspelar sig i St Petersburg - samt på det faktum att den, till skillnad från de ryska filmer som visas i Sverige, inte handlar om deprimerade människor som krökar i sina deprimerande bostäder. Rollfigurerna i MAJOR GROM är sympatiska, och filmen i sig är sympatisk. Bitvis är den riktigt rolig. Det blir inte sämre av att filmfotot är snyggt. Filmen lär ha kostat bortåt 75 miljoner svenska kronor, vilket inte är mycket jämfört med motsvarande amerikanska filmers budget, men den ser påkostad ut.

Jag ser gärna fler filmer om major Grom. Och om andra ryska seriefigurer. 

... Och jag blev väldigt nyfiken på ryska serier rent allmänt ...

 

 

(Netflixpremiär 7/7)

Bio: Leviatan

Foton copyright (c) NonStop Entertainment

1989 satt jag på ett hotellrum vid Madison Square Garden och såg George P Cosmatos LEVIATHAN på intern-TV:n. Det var en av alla de där undervattensmonsterfilmerna som kom det året. 2014 års LEVIATAN är inte en rysk version av den filmen. Det är inte heller en film om det bibliska sjöodjuret. Fast det förekommer ett valskelett och i en kort scen ser vi en levande val dyka i havet. Vad gäller monster är en ond borgmästare det närmaste vi kommer ett sådant.

Andrey Zvyagintsevs LEVIATAN vann pris i Cannes för bästa manus, och den var nominerad till en Oscar som årets bästa utländska film. Och ja, det här är en sådan där film som vinner pris i Cannes och som hyllas av kritiker - titta bara:

Den är åtta timmar lång. Nej, det är den inte, den är två timmar och tjugo minuter, men den känns som åtta timmar.
Den är på ett språk vi inte förstår, i det här fallet ryska.
Den är svartvit ... Öh, nej, den är i färg - men det märks knappt. Färgerna är bleka och skitiga, miljöerna är gråa, bleka och skitiga.
Det är eländes elände redan från start, och när filmen slutar i moll är det än värre.

Som synes alla ingredienser en respektabel arthousefilm ska innehålla.

Huvudpersonen heter Kolja och spelas av Aleksey Serebryakov, som ser ut som en ond Thore Skogman. Det verkar vara en ny filmtrend, det där med ryssar som ser ut som en ondsint Thore Skogman - minns skurken i TAKEN 3! Kolja med ung fru och tonårsson bor i ett lagom stort hus vid kusten i en by mitt ute i ingenstans. Koljas familj har bott i huset i generationer, men nu vill den korrupte borgmästaren riva kåken. Kolja vägrar låta köpa sig loss och anlitar den advokat från Moskva. Då tar borgmästaren till grövre metoder för att få bort Kolja. Men mest dricker de vodka.

Miljöerna är karga och ogästvänliga, rollfigurerna är karga de med - och rejält osympatiska. Och fulla. Deras hem är deprimerande. En präst bor i ett hus som i det närmaste är ett skjul. De handlar i en speceriaffär där man ber om varorna vid disken, och så plockar kassörskan ner dem från hyllorna bakom henne. En kartong Merci skymtas bakom kassörskan.

Vid ett par tillfällen tenderar filmen komedi - som när Kolja och hans polare med familjer beger sig iväg på en uppsluppen utfärd där de ska skjuta prick på flaskor. Fast mest super de. Den uppsluppna tonen på utfärden försvinner dock när Kolja upptäcker att hans fru och advokaten har en affär.

När borgmästaren och hans hårdingar slår till närmar sig filmen thrillern. Men för det mesta är detta ett grått drama. Jag har svårt att engagera mig, eftersom jag inte gillar rollfigurerna.  Den veka hustrun är väl okej, kanske även advokaten, men övriga vill jag helst slippa umgås med. Eller ens se. Kolja gillar att dänga till sin son i skallen när han inte lyder.

Det dricks oerhörda mängder vodka i filmen. Parodiskt mycket. Det är ett under att de inte dör av alkoholförgiftning hela bunten innan filmen är slut. Kolja har en kompis som är trafikpolis. Han dricker lika mycket som de andra - och kör utan större problem bil på fyllan.

... Jaha, och vad ska jag sätta för betyg på det här? Ni som vet vad jag gillar och inte gillar lär inte bli förvånade när jag - föga överraskande - sänker snittbetyget på Kritiker.se. Bara för att alla andra står upp och jublar och kallar filmen "mästerverk" behöver inte jag göra det. Jag skulle ljuga om jag hävdar att jag inte tycker att LEVIATAN är tråkig. För det gör jag. Den är lång och tråkig. Fula människor gör fula saker. Det är inte inspirerat tråkigt, som TURINHÄSTEN, det är bara allmänt tråkigt. Och kallt. De karga miljöerna smittar av sig - man fryser i salongen.

Inte dåligt, bara trist. Om ett par månader kommer jag inte att minnas någonting av den här filmen. Då spelar det ingen roll hur många priser den vunnit.

Valen är bäst. Synd att den inte innehade huvudrollen.

Nu fick jag lust att se om LEVIATHAN från 1989.

(Biopremiär 13/3)

Bio: Baikonur

Foton copyright (c) Njutafilms
Veit Helmer vann en fruktansvärd massa priser för sin film TUVALU från 1999. Året därpå besökte han Fantatisk Filmfestival i Lund, där TUVALU vann publikens pris. Jag minns inte så mycket av filmen, mer än att de var något slags stumfilm med korta repliker inslängda här och var. Jag tror att jag gillade den; den var nog rätt kul - men som sagt, jag minns inte. Och det säger väl en del om filmen. Det jag minns bäst av Helmers besök var att en ung funktionär tröttnade på honom och slog honom i huvudet med en PET-flaska.

Jag har inte sett Veit Helmers övriga filmer, men nu får hans senaste verk; den tysk-rysk-kazakstanska BAIKUNUR biopremiär. Baikonur är en kazakstansk stad vid den ryska gränsen. Här låg en gång i tiden världens första rymdstation och invånarna försörjer sig på att handla med gammalt raketbråte. I en hydda bor en kille som kallas Gagarin. Han har en amatörradio, och med hjälp av den kan han avgöra var nytt rymdskrot kommer att slå ner - det trillar nämligen fortfarande ner metallprylar lite då och då.
En rysk expedition beger sig ut i rymden i en raket, och i expeditionen finns en söt och svinrik fransyska, Julie, som betalat en svindlande summa för att få vara rymdturist. Gagarin ser henne på TV och blir förälskad. När sedan rymdexpeditionen inte går som planerat, har Gagarin världens flyt. Julie dimper ner mitt i byn och Gagarin lägger beslag på henne ...

De karga men färgstarka miljöerna i BAIKONUR är anslående och unika. Filmfotot är väldigt, väldigt flott. Men som helhet tycker jag att det här är lite ... irriterande. Visst finns här dialog, men den är förhållandevis knapp - folk pratar som i gamla serietidningar från den tiden man sket i att översätta all text och kortade repliker. En kollega kallar det här "Helan& Halvan-dialog" - folk säger bara det mest nödvändiga för att föra handlingen framåt. I övrigt är det alldeles för mycket teater, med betoning på pantomim. Kroppsspråk. De medverkande är visst samtliga amatörer.

Jag tycker inte att det här är så roligt. Eller romantiskt. Men det är för att jag inte gillar den här typen av filmberättande. Det blir lite för segt och lite för fjompigt.
Jag har inte så mycket att säga om det här. Men bilderna är onekligen tjusiga att titta på.

(Biopremiär 19/4)

Bio: Faust

Foton copyright (c) Atlantic Film
Så här stod det i inbjudan till pressvisningen av Alexandr Sokurovs FAUST:
"FAUST vann det prestigefyllda Guldlejonet vid Venedigs filmfestvial 2011. Jurypresidenten, Darren Aronofsky, sa när han presenterade vinnaren: 'Det finns vissa filmer som gör att du gråter, det finns vissa filmer som gör att du skrattar, det finns vissa filmer som ändrar dig för evigt efter att du sett dem; och detta är en av dem'."
Jag ska väl inte komma här och påstå att jag läst Gothes gamla bästsäljare "Faust", publicerad i två volymer 1808 och 1832; fansen fick alltså vänta längre på tvåan, än biopubliken på den fjärde Indiana Jones-filmen. Jag vet knappt ens vad den handlar om, mer än att en viss dr Faustus säljer sin själ till Djävulen. Och nej, jag har heller inte sett någon av de många tidigare filmatiseringarna - som till exempel Murnaus från 1926 med Gösta Ekman den äldre. Däremot läste jag de första numren av David Quinns och Tim Vigils serietidning Faust, som började komma ut 1988. Den har förvisso inget med Goethes bok att göra, men ändå. Ultravåld, sex, och ännu mer ultravåld. Brian Yuzna filmatiserade serien år 2000. Ronny Svensson hade en liten roll i filmen, som inte är speciellt lyckad.
När jag nu sett den här nya, prisbelönade filmatiseringen, vet jag fortfarande inte om jag riktigt vet vad berättelsen handlar om. Och det beror på att det är Sokurov som hållet i spakarna. Sokurov har regisserat en jävla massa filmer. Jag har inte sett en enda av dem. Av allt att döma ska jag vara tacksam. Enligt uppgift går de tidigare filmerna i samma stil.
FAUST är en rysk produktion, men på tyska. Jag hörde att Putin skjutit in en massa pengar i produktionen - det här har varit ett prestigeprojekt för honom. Ja, jösses. För mig var det hela ett uthållighetstest. Ett två timmar och tjugo minuter långt gatlopp.

Det börjar bra. Efter några stämningsfulla flygbilder över hotfulla bergslandskap, får vi en närbild på en pillesnopp. Pillesnoppen på ett lik. Och så blir det tarmar. Dr Faust (Johannes Zeiler) och hans assistent Wagner (Georg Friedrich) obducerar ett lik och geggar runt bland tarmar, lever, magstäck och grejor. Inälvor rinner ut på golvet. Allting är skitigt.
Faust letar visst efter människans själ. Han försöker förstå meningen med livet och hur livet fungerar. Eller något sådant. Faust lär känna en märklig gubbe som heter Mauricius (Anton Adassinsky), som tydligen egentligen är Mefistofeles; Djävulen.
Det är möjligt att jag somnade här, jag vet inte. Men efter att det inte hänt någonting, har visst Faust ihjäl en snubbe av misstag. Och han blir kåt på den dödes unga syster Margarete (Isolda Dychauk). Och under filmens sista halvtimme händer det grejor: Faust säljer sin själ till Mefistofeles, utan att riktigt veta att han gör det, de tar på sig rustningar, det kommer vanskapta, nästan demoniska figurer, och de vandrar iväg till ett ödsligt, hotfullt klipplandskap.
FAUST är något alldeles oerhört okänsligt gjord. Här finns ingen känsla för någonting. Filmen visas i ett nästan kvadratiskt format med rundade hörn. Som om filmen visas felmaskad. Ofta är bilden skev och förvrängd; lätt suddig och med dåliga färger. Jag gissade att de råkat sätta fel lins på projektorn, men efter filmen frågade jag en kollega om detta, och han hävdade att det ska se ut så. Det är ett konstnärligt grepp. Jaha? Bilden är så ful och konstig att publiken tror att det är fel på filmkopian eller utrustningen. Alla bildkompositionerna är hoptryckta och konstiga, och det tas inte tillvara på de många ganska imponerande byggnaderna, scenerierna och kläderna. Jag fick lätt huvudverk av att titta på filmen.

Det pratas genom hela filmen. Det pratas oavbrutet. Satan i gatan, vad det babblas! Och: all dialog är eftersynkad! Dubbad! Och inte nog med det, det är extremt uselt gjort - det handlar om karatefilmsdubbning. Fast sämre. Och utan charm. Det här får dubbningen av tecknad film på TV3 att framstå som stor konst. Ljudspåret är inte en del av bilderna, av händelserna. Det ligger utanpå. Som om ett par gubbar kommenterar medan de tittar på filmen. Ofta går det inte att avgöra vem som säger vad. Och som sagt: de pratar precis hela tiden - med läpprörelser som sällan eller aldrig stämmer.
Att kalla FAUST tung är bara förnamnet. Filmen är tyngre än en pansarkryssare. Och den är mördande tråkig. Jag undrar hur Darren Aronofsky är funtad om han tycker att detta är en film som ändrat honom för evigt. Han måste verkligen börja titta på mer film. Ärligt talat: jag har svårt att förstå hur någon kan tycka att detta är bra på riktigt. Filmen är gjord utan någon som helst känsla för dramaturgi och bildberättande, den är så oengagerande den kan bli. FAUST är en orgie i överspel, dialog och misslyckade konstnärliga pretentioner. Pretentiöst arty-farty-skräp. Brian Yuznas film framstår som riktigt bra.
Slutet är lite fräsigt, men i övrigt går det här inte att titta på.
Jag kan ge mig fan på att den kommer att få fyror och femmor i betyg av mina kollegor.
Vad ska jag sätta för betyg? Jag vet inte. Det går inte att betygsätta sådant här. Så jag slänger in det här specialbetyget:

(Biopremiär 17/8)

Bio: Elena

Foton copyright (c) TriArt Film

Nu blir det toppraffel utan like här på TOPPRAFFEL! Snacka om fetaction. Rockvideoklippning.
Rättare sagt: Nä, nu blir det precis tvärtom. ELENA är ett ryskt drama av Andrei Zvyagintsev som gjorde ÅTERKOMSTEN. Och nog för att det här är ryskt, alltid. Det är väldigt ryskt. Så till den milda grad att filmen tenderar parodi på rysk konstfilm.

Det börjar med några trädgrenar i förgrunden. Bakom dessa ser vi ett par fönster till en lyxvåning. Solen håller på att gå upp, fåglar kvittrar och kraxar. Därefter får vi se den till synes tomma lägenhetens interiörer i olika vinklar. Efter ett antal minuter upptäcker vi en äldre, överviktig kvinna som vaknar i sin säng. Detta är Elena (Nadezhda Markina). Hon stiger upp och väcker sin make Vladimir (Andrey Smirnov), som sover i ett annat rum. Efter badrumsbesök äter de frukost. Vladimir är nöjd med gröten.

Nu är det dags för dagens sysslor. Elena tänker hälsa på sin slarver till son. Sonen bor med sin familj i en sunkig lägenhet i en slummig förort. Han är arbetslös och i kraftigt behov av pengar. Han är även asocial och lite av ett rövhål - vilket även gäller för hans avkomma; Elenas barnbarn. En tonåring som bara vill spela TV-spel och äta chips. Men det är väl i princip vad hans far också gör dagarna i ändå.

Elena tror att den stenrike Vladimir nog kan gå med på att låna pengar till sonen. Men det är inte Vladimirs son - Vladimir och Elena har bara varit gifta några år. Och han tycker att grabben är en lat slarver som borde göra något åt sin situation. Dessutom har han inte betalat tillbaka det förra lånet. Nä, icke sa Nicke, han ska minsann inte få låna några stålar, tycker Vladimir, som beger sig iväg till ett spa, simmar några längder, drabbas av en hjärtinfarkt och hamnar på sjukhus. Och då börjar Elena fundera på hur hon kan hjälpa sin son med ekonomin.

ELENA är en film som är mer fascinerande än bra. Vad gäller handlingen har vi sett allt förut, den är inte speciellt originell och det är lätt att räkna ut vad som kommer att ske. Däremot är det intressant att se en del av Ryssland (är det Moskva?) man sällan ser. Som Elenas och Vladimirs hem. Det är fullt av lyxiga prylar. Stora plattskärms-TV-apparater i varje rum, och dessa står alltid på. Paret tittar alltid på TV, vad de än gör, vad som än visas. Köksutrustningen är toppmodern. Men den stora lägenheten för även tankarna till förgången tid. Jag tänker mest på 1950- eller 60-tal. Kanske lite funkisaktigt. Och man använder fortfarande hårfrisörskegardiner och annat förlegat. Kontrasten blir märklig och intressant. Ett folk som länge levt kvar i det förflutna och som försöker hinna ikapp med den västerländska samtiden.

Filmfotot är fullkomligt fantastiskt. Knivskarpt, superestetiskt, perfekta avvägningar och kompositioner, mjuka, knappt märkbara åkningar. Bilderna på hur lägenheten vaknar upp på morgonen är bedövande vackra.

Men ... Till saken hör att ELENA även är fruktansvärt långsam. Den är ibland provocerande långsam. Ja, parodiskt långsam. Det känns som om den varar i flera dygn. Ibland händer det absolut ingenting under flera minuter. Dialogen är sparsam, alla medverkande är sammanbitna och dystra, och det går aldrig att komma någon in på livet. Det finns en järnridå mellan mig och människorna där uppe på duken. Det är de gamla vanliga, konstnärliga klyschorna och inga riktiga människor. För alla ryssar är väl inte så här?

Jag gillade att det i en scen där Elena åker tåg kommer in en person och säljer tidningar. Kryss till kvinnorna - men även erotik.

Det är rätt svårt att betygsätta ELENA, eftersom den här genren inte är min grej till att börja med. Någonstans är filmen bra - men herregud vad den är tråkig och seg. Jag kommer aldrig att se om den och jag kan knappast rekommendera den till andra än de som är intresserade av ryskt vardagsliv och som gillar smått pretentiös konstfilm. Och tjusigt filmfoto.

(Biopremiär 4/5)

Bio: Tanyas sista resa

Foton copyright (c) Folkets Bio
Folkets Bio är ju ett företagsnamn med viss modifikation. Med det namnet bör man ju egentligen förvänta sig pilsnerfilm och fetaction, men det är ju snarare precis tvärtom. De visar några av de smalaste filmerna på repertoaren. Fast så är ju Folkets Bio ett typiskt proggigt företagsnamn med klar 70-talsdoft.
Den ryska filmen TANYAS RESA, i regi av Aleksei Fedorchenko, är verkligen smal. Det här är så långt ifrån en kioskvältare man kan komma, man ska inte förvänta sig långa, ringlande köer till landets biljettluckor.
Det här är en roadmovie om Aist, en man på strax över 40 som bör i en liten stad alla glömt bort (enligt honom). En ful jävla stad är det också. Allting är förfallet. Aists lägenhet är härligt klyschig, fördomarna om rysk landsbygd bekräftas: han har allting i ett och samma lilla rum: spis, vask, badkar, säng, fåtölj, bord; allting självklart rejält nedgånget. Han har även en laptop och på denna skriver han ner gamla folksagor. Aist är väldigt intresserad av det finskättade merjafolket, som dog ut för 400 år sedan.

Aist arbetar som fotograf och kallas en dag in till sin chef. De går upp på ett förfallet tak, där chefen berättar att hans fru Tanya dött under natten. Han vill inte begrava henne, han vill inte ta dit begravningsentreprenör och annat. Istället vill han att Aist hjälper honom att forsla iväg kroppen till en sjö, där de enligt urgamla traditioner ska elda upp liket på ett bål.
Så det gör de.
Och det är i princip hela filmen, ibland varvat med några flashbacks från Aists barndom och från chefens förhållande med Tanya.

Proce-
duren med liket är detalj-
erad; de ska behandla kroppen på samma sätt som man behandlar kvinnor som ska gifta sig: de tvättar den döda kroppen med vodka (what else?) och knyter sedan fast olikfärgade trådar i pubishåret (så klart). Detta parallellklipps med bilder på hur två unga tjejer knyter fast trådar i busken på en ung brud, vars ansikte man aldrig får se. Oscarsklass på den prestationen.
Efter att Aist och chefen eldat upp Tanya (efter att dränkt in henne i åtskilliga liter vodka), händer det lite till, karlarna blir uppraggade av två horor, och sedan slutar det lite spejsat. Aist och chefen pratar knappt med varandra. Ingen annan heller. Kvinnorna i filmen är ofta nakna och ... frodiga.

Filmens teman är livet, kärleken och främst däden. Framför allt döden. Allting i den här filmen har dött. Inte bara Tanya. Aists familj har döt. Hemstaden har dött. Kulturen har dött. Traditionerna har dött. Språket har dött. Merjafolket har dött. Vid ett tillfälle för vi sett ett vackert gammalt slott, inbäddat i dimma mitt ute i ingenstans, men vad det är för spännande ställe får vi aldrig riktigt veta, för genast klipps det till närliggande, förfallna - och därmed döda byggnader. Vid ett annat tillfälle går Aist och hans chef omkring i ett stort köptcenter och tittar på supermoderna TV-apparater och annat, men de verkar undra vad de har där att göra. Sådana moderniteter hör inte hemma i deras gamla döda värld.
Ibland kan TANYAS RESA bli lite vacker med en del intressanta kameralösningar, och på ett par ställen är det lite småroligt, men som helhet är detta ingenting för mig. Filmer som den här ger mig absolut ingenting. Jag satt även och funderade på hur jävla tråkigt det måste vara att bo i ett ruckel på den ryska vischan. Något jag även funderar på när jag reser genom Sverige och konstaterar att det faktiskt bor människor mitt ute i ingenstans. Om än i villor och inte i ruckel.

(Biopremiär 14/10)

Ryska zombies i antågande

Den ryska intervjun

Nu har ryssen som intervjuade mig lagt ut den engelska originalversionen på nätet. Den återfinns på MySpace och Facebook. Betydligt mer begriplig den här gången.

Jag intervjuas - på ryska!

HÄR hittar ni en lång intervju med mig, publicerad idag. På RYSKA! Visst ser det snyggt ut, men det går ju inte att läsa. En crazyöversättning till svenska, gjort med Google, hittar ni HÄR. Fantastiskt - FROSTBITEN blev KYLSKADA och "sexploitation" blev "kommersiell könsexloatering". Googlar man intervjun till engelska blir det lite bättre, se HÄR.