Visar inlägg med etikett Ryan Phillippe. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Ryan Phillippe. Visa alla inlägg

måndag 26 december 2011

DVD: Setup

SETUP (Scanbox)
Det är inte utan att man undrar vad Bruce Willis sysslar med nuförtiden. Han verkar inte längre kunna sälja en film på sitt eget namn, och istället dyker han upp i småroller - ibland i udda och/eller obskyra filmer. Påfallande ofta ger han intryck av att vara en vresig gubbe och han brukar framstå som lätt ointresserad.
Det första man ser när man tittar på omslaget till SETUP, är förstås Bruce Willis. Men. Han är med knappt tio minuter i filmen. Förvisso utspridda över hela filmen, men ändå. Istället innehas huvudrollen av Curtis "50 Cent" Jackson, som även producerat. Varför han ville producera just den här dussinvaran förstår jag inte. Han borde dessutom ha hållit sig undan filmkamerorna - han har noll utstrålning och agerar taffligt.
Jackson och vad som verkar vara två vänner visar sig vara brottslingar som ska göra en juvelkupp. Efter att denna avklarats, plockar den ondaste av dem (Ryan Phillippe, som hade en karriär en gång i tiden) fram en picka och skjuter ner Jackson och den tredje snubben. Den tredje dör, medan Jackson mirakulöst överlever och tänker hämnas.
Det här är verkligen skittråkigt. Handlingen är fullkomligt ointressant. För att försöka fixa till det och göra det hela lite häftigare, slänger regissören Mike Gunther då och då in stillbilder och presentationstexter när figur dyker upp ("The Hitman"), och ibland krystas det fram små ovidkommande scener med "ironiskt våld" à la Tarantino, i försök att vara lite rolig. Inte fan blir det kul.
Bruce Willis spelar en gangsterboss som gillar att läsa tidningar tryckta på papper. Gamle favoriten James Remar har en liten roll som Phillippes råskinn till farsa, som sitter på kåken.
Saggigt, degigt och ointressant. Se något annat.

torsdag 5 maj 2011

Bio: The Lincoln Lawyer


Foton copyright (c) UIP

Rättegångsdramer kan vara väldigt spännande - eller olidligt trista. Antingen eller. För att funka behövs det förstås ett intressant fall, intressanta rollfigurer och bra skådisar som kan engagera i ett oftast dialogdrivet drama. Tack och lov innehåller Brad Furmans THE LINCOLN LAWYER, baserad på en roman av Michael Connelly, detta.

Matthew McConaughey spelar försvarsadvokaten Mick Haller, som färdas i en Lincoln med privatchaufför. Haller är - åtminstone i början - en ganska osympatisk person som inte drar sig för att försvara de värsta, mest skyldiga drägg. Han är även frånskild, men har fortfarande en bra relation med exhustrun, spelad av Marisa Tomei, som han har en dotter tillsammans med.

Så anlitas Haller för att försvara fastighetsmäklaren Roulet (Ryan Phillippe), som står anklagad för att ha misshandlat en prostituerad kvinna. Haller förstår att Roulet faktiskt är skyldig, men upptäcker att fallet kan kopplas till ett tidigare mord på en prostituerad. Men Haller kan inte sätta dit Roulet, då går hans karriär åt helvete, så han måste komma på en annan lösning.

THE LINCOLN LAWYER öppnar med väldigt tjusiga förtexter - men så snart storyn gick igång tappade jag av någon märklig anledning intresset. Jag vet inte varför. Jag tyckte bara att det var en massa människor som dök upp och babblade, och att det var krångligt och snårigt. Det tog ett tag för att jag skulle bli engagerad.

Men när jag väl blev engagerad, blev jag det med råge! När Haller går igång med sitt fall och börjar nysta i det förvandlas filmen och blir spännande och intressant, och detta håller i sig hela tiden fram till vad jag tycker är en tillfredställande upplösning.

Och vilka skådespelare sen! William H Macy iförd porrig mustasch! John Leguizamo. Josh Lucas. Och bäst av allt: Michael Paré som tuff snut! Kul att se honom på en bioduk igen, han blev ju aldrig riktigt något efter genombrottet i STREETS OF FIRE och har nästan uteslutande ägnat sig åt direkt-på-video-grejor - samt en farlig massa Uwe Boll-filmer.

Marisa Tomei är mycket bra i sin roll, sympatisk, söt och charmig, och inte den där vanliga bitchen exfruar brukar vara på film. Och det är ju trevligt att McConaughey för en gångs skull medverkar i en vettig film efter alla pissusla romantiska komedier.

THE LINCOLN LAWYER är en solid, bra film om vuxna, för vuxna, och sådana filmer ser vi ju rätt sällan.




 

(Biopremiär 6/5)


tisdag 25 januari 2011

DVD: MacGruber

DVD: MACGRUBER (Nordisk Film)
Något av det jobbigaste eller pinsammaste eller tristaste man kan titta på, är komedier som inte är roliga. I synnerhet filmer där de på duken hela tiden anstränger sig till bristnings-
gränsen för att det ska bli fruktansvärt kul, medan vi i publiken mest gapar och undrar vad i helvete det är vi tittar på. Typexempel är till exempel EPIC MOVIE och liknande, totalt misslyckade parodier.
Riktigt så illa är det inte ställt med MACGRUBER, en film som inte gick något vidare på bio i USA och mest blev omskriven som vulgär och osmaklig.
MACGRUBER bygger på en sketchfigur ur SATURDAY NIGHT LIVE spelad av Will Forte (som även står för manus till den här filmen), och jag har aldrig sett honom tidigare. Men ja, detta är alltså ännu en film baserad på figurer från SNL - de börjar bli en hel del nu. I vissa fall blir resultaten bra - som fallet var med WAYNE'S WORLD-filmerna - men i de flesta fall blir det ... inte bra.
I den här långfilmen, regisserad av Jorma Taccone (pluspoäng för finsk-italienskt namn!), spelar Val Kilmer (mer lik Steven Seagal för varje film) superskurken Dieter von Cunth. Cunth har stulit en kärnvapenmissil som han tänker avfyra mot Washington DC, och överste James Faith (Powers Boothe) inser att bara en man kan stoppa Cunth - 80-talshjälten MacGruber.

Problemet är bara att MacGruber drog sig tillbaka för tio år sedan efter att Cunth dödat hans blivande fru under bröllopsakten. Nu lever MacGruber som munk i Rio Bamba i Equador. Först vägrar MacGruber åta sig uppdraget, men självklart kommer han på bättre tankar och gräver upp sin gamla outfit från 80-talet och klipper hockeyfrilla.

MacGruber samlar ihop ett gäng superhårdingar från förr - alla utom en, som stryks från listan, eftersom han blivit bög. Dock råkar hela teamet av misstag spränga sig själva i luften på väg till planet som ska ta dem till Cunth. Därför förses MacGruber med två nya assistenter - Vicki St Elmo (Kristen Wiig) och löjtnant Dixon Piper (Ryan Phillippe), två personer som inte har så mycket till övers för MacGruber och dennes aldrig särskilt logiska planer och handlingar, som till exempel hela tiden berätta för skurkarna var han befinner sig.

På flera sätt påminner filmen MACGRUBER om Johan Wanloos webserie Rock Manlyfist. Det här skulle kunna ha varit en film om Manlyfist. Det är bara det att Wanloo lyckas med sin parodi på 80-talets actionhjältar, medan Forte och Taccone inte verkar veta vad som är roligt eller ej.

Den märkligaste detaljen är att MacGruber, som aldrig använder sig av vapen, ska vara något slags variant på McGyver, men istället blir en Ramboparodi. MacGruber beter sig ibland som Rambo och filmen innehåller enorma mängder blodigt, realistiskt våld. Vi pratar inte Monty Python-splatter, utan typiskt, "seriöst" actionsplatter. Och det är förstås inte roligt. Visst, det kan vara roligt när Seagal går för långt i någon av sina filmer; jag skrattar alltid åt MARKED FOR DEATH, men ultravåld hör inte hemma i en rak komedi.

Språket är genomgående väldigt grovt och det är samma sak där - jag tycker inte att det är roligt med folk som konstant är fula i mun. Jag får intrycket att filmens upphovsmän främst är ute efter att chocka pryda amerikaner.

Rent allmänt faller de flesta skämt i filmen platt till marken. Det är minsann inte mycket som funkar.
Men jag vågar dock ge filmen en gentil tvåa i betyg. För de grejor som trots allt funkar är kul. Det är kul när MacGruber står barbröstad och spelar saxofon i blått motljus i inledningen. Det är roligt när MacGruber samlar ihop sitt gäng superhårdingar. Och MacGrubers speciella avledningsmanöver är otroligt rolig - han klär av sig naken och sticker upp en sellerikvist i röven för att förvirra fienden.Ja, och så uppskattar jag att få återse Powers Boothe.

Ryan Phillippe ser nästan generad ut i alla sina scener. Jag förstår honom. MACGRUBER är ingen film att prioritera.