Visar inlägg med etikett Ruth Vega Fernandez. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Ruth Vega Fernandez. Visa alla inlägg

torsdag 25 maj 2017

DVD/Blu-ray/VOD: Kamp till döds

KAMP TILL DÖDS (Studio S Entertainment)
Nu blir det franskt här på TOPPRAFFEL!
Franskt med Ola Rapace, till på köpet. Fransk framtidsaction från Gaumont.
Fast action är nästan att ta i. Jag satt och väntade på den där kampen till döds. Originaltiteln lyder ARÈS, vilket är det namn under vilket Rapaces rollfigur fajtas i de slåssturneringar som arrangeras som bred TV-underhållning i framtidens Paris.
KAMP TILL DÖDS är en dystopi. Året är 2035 och Frankrike är ett otroligt fattigt land. Paris är en nedgången skithåla. Arès var en gång stjärna i ringen, men är nu avdankad. Han gör comeback och erbjuds en ny drog som kommer att göra honom oövervinnerlig. Han tackar nej, men då utsätts hans familj för fara.
Jean-Patrick Benes har regisserat denna exemplariskt korta film. Estetiskt ser den ut ungefär som de italienska efter katastrofen-/FLYKTEN FRÅN NEW YORK-kopiorna från tidigt 80-tal. Jag associerar inte alls till BLADE RUNNER, som nämns på DVD-omslaget. Ola Rapace är uppumpad som en Belgian Blue, och behåller samma bistra ansiktsuttryck filmen igenom. Jag kan väl inte påstå att han är en sympatisk hjälte. Svenska Ruth Vega Fernandez har en liten roll hon också.
Här finns några fajter, men som helhet är detta snarare ett drama än en actionfilm. Ett synnerligen deprimerande drama. Allra deppigast är slutet.
Filmen är väl hyfsat välgjord och välspelad, men jag tycker att den är alldeles för tråkig och oengagerande.










-->






tisdag 17 februari 2015

Bio: Cirkeln

Foton copyright (c) Walt Disney Studios Motion Pictures Sweden

Nu har jag varit på ännu en pressvisning med ovanligt mycket folk i salongen, varav majoriteten kvinnor. Dessutom hörde jag hur någon bakom mig presenterades som "Cirkeln-expert". Behöver jag påpeka att jag inte läst Sara Bergmark Elfgrens och Mats Strandbergs Cirkeln-böcker? Eller seriealbumet med berättelser från Engelsfors, för den delen. Det känns inte som om jag tillhör målgruppen, dessutom har de gett intryck av att vara osedvanligt ooriginella. Tonåringar upptäcker att de är häxor? Nu igen?

Filmatiseringen har varit på gång i flera år, det uppstod en del bråk kring manuset, men nu är filmen här, producerad av Benny Anderssons nya bolag RMV Film; Andersson står även för filmmusiken. Regissör är Levan Akin, som tidigare gjort den usla KATINKAS KALAS - hur han fick jobbet kan man ju undra.
Suzy Bannion anländer till balettskolan i Freiburg, som visar sig styras av häxor, och ... Nej, det där var ju fel film. I CIRKELN handlar det om den lilla hålan Engelsfors gymnasieskola, där rektorn Adriana Lopez (Ruth Vega Fernandez) visar sig vara en god häxa och representant för något slags ockult råd, som slåss mot onda demoner som vill ... Ja, jag vet inte riktigt vad de onda vill, men det är väl som vanligt: de vill utplåna de goda för att kunna söndra och härska i full frihet.

Filmen börjar med att den deprimerade och drogberoende Elias (Gustav Lindh) tar livet av sig. Kort därpå upptäcker en handfull tjejer att de besitter övernaturliga krafter; varsin superkraft - om detta vore en Marvelfilm hade de klassats som mutanter. I vanlig ordning representerar tjejerna varsin samhällsklass eller typ av personlighet: Minoo (Irma von Platen) är ganska vanlig och ordentlig, Anna-Karin (Helena Engström) är mobbad och bor i ett sunkigt hem med sunkiga föräldrar, Ida (Hanna Asp) är den som mobbar, Linnéa (Leona Axelsen) är gothbruden, Vanessa (Miranda Frydman) är den slampiga, medan Rebecka (Josefin Asplund) är ... Tja, jag vet inte, hon är bara allmänt sympatisk. Dessa sex är De Utvalda - det visar sig att även Elias tillhörde De Utvalda och hans död var egentligen mord - någon är ute efter att mörda dem allihop.
En natt far de här tjejerna plötsligt ur sina sängar och vandrar likt robotar iväg rakt in i skogen. Där står de i en ring och Ida börjar plötsligt att sväva och prata med monsterröst och förklara vilka de är och stånkar "Magin vaknar!" och har sig. När senare rektorn (som av någon anledning bor i en närmast omöblerad, fallfärdig villa) avslöjar sig som häxa är det dags för tjejerna att gå i häxskola, där de lär sig hantera sina krafter, och samtidigt ska de försöka samarbeta, vara vänner och hitta den onda demonen, som kan vara vem som helst på skolan. Demonen visar sig vara precis den jag trodde det var från början.

Innan visningen hörde jag att ett par kvinnor i salongen sa att det fanns väldigt mycket BUFFY THE VAMPIRE SLAYER och Stephen King över böckerna. Stephen King? Tja, Kings böcker brukar ofta handla om amerikansk medelklass i mindre städer, men där stannar nog alla likheter. Och BUFFY innehöll mycket action och humor. CIRKELN är förvånansvärt gravallvarlig. Förvisso skrattade tjejerna på pressvisningen åt en del repliker, tydligen var det meningen att dessa repliker skulle vara kul, men det uppfattade inte jag. Men jag skrattade också. Flera gånger. Jag fick bita mig i handen. Filmen är nämligen ofta ofrivilligt komisk, flera scener håller lite kalkonklass - som när Ida börjar prata med monsterröst och fäller fullkomligt hopplösa repliker. Scener som fick mig att tänka på ett par seriemanus jag började skriva, men som jag skrotade när jag kom fram till att scener som de här sällan funkar, de blir i princip alltid otroligt fåniga.
Vad som är ännu fånigare är scenerna med rektorn och hennes häxundervisning. Åh, herregud. De fungerar inte överhuvudtaget och dialogen är hemsk. Rent allmänt känns det som om den här storyn är skriven av en 16-åring som förläst sig på tonårsfantasy. Apropå 16-åringar: en bit in i filmen framgår det att huvudpersonerna är just sexton och går första året på gymnasiet. Jag vet inte hur gamla skådespelerskorna är, men jag gissade först på att rollfigurerna var runt tjugo. Minst.

Rent filmiskt ser det här ut som svensk film brukar göra. Miljöerna är gråa, vädret är konstant tradigt. Filmfotot är rudimentärt, här finns inga som helst extravaganser eller personliga grepp, fast ett par specialeffekter får väl ansas vara okej. Som nästan alltid i svensk film fäller skådespelarna sina repliker i tur och ordning på ett sätt man bara gör i svensk film. Nu pratar du - nu pratar jag - nu pratar du - nu pratar jag. De flesta av rollfigurerna är ganska osympatiska och de som inte är det, är lite slätstrukna. Även Sverrir Gudnason medverkar, han spelar lärare. Ett par figurer gillar att dekorera sina elevskåp och hem med Kim W Andersson-teckningar. Benny Andersson må vara en världsberömd musiker, men hans filmmusik här är anonym. Emellanåt spelas en trolsk, folkmusikinspirerad slinga, men för det mesta ligger stråkarna som en jämntjock smet över scenerna. Fast är månne det intensiva trummandet under slutuppgörelsen inspirerat av SUSPIRIA?
De senaste åren har jag sett många filmer om tonåringar som är The Chosen Ones och/eller visar sig besitta övernaturliga krafter. 2013 kom både THE MORTAL INSTRUMENTS: STAD AV SKUGGOR och BEAUTIFUL CREATURES, varav den senare var rätt okej. Det finns ytterligare filmer, en del har jag nog sett men helt glömt bort, andra har jag inte sett - men temat är vanligt och uttjatat. Det blir självklart inte bättre bara för att det är på svenska och för att man känner igen typiska svenska miljöer, vilket alltför många verkar tro.

Att en films handling inte är originell behöver inte innebära att filmen är dålig; den kan ju vara både välgjord och underhållande. Tjejerna i CIRKELN går alla in för sina roller, de gör ett bra jobb, men som helhet är filmen alldeles för lång, för tråkig, och för dum. Det är alldeles för valhänt genomfört. Vi har sett allt förut - och då i bättre tappning. Det är möjligt att de tre böckerna innehåller kvaliteter som tilltalar ungdomar, men de uppenbarar sig inte i filmen.

Förresten, varför måste sådana här konstellationer alltid bestå av ett gäng helt olika personligheter? Det vore mer unikt om alla var ungefär samma typ. Det hade varit oerhört roligt om alla sex var bortskämda mobbare som måste bekämpa ondskan!








(Biopremiär 18/2)

måndag 1 december 2014

Bio: Gentlemen

Foton: Nadja Hallström © 2014 B-Reel 
För ett par år sedan tog jag mig i kragen och gjorde ett försök att göra det alla andra gjort flera decennier tidigare: jag köpte ett gäng romaner av Klas Östergren i pocketutgåva. Nu skulle även jag läsa dessa moderna klassiker. Jag stoppade in dem i bokhyllan - och där fick de stå kvar. I vanlig ordning läste jag något annat istället.
Således har jag inte läst romanen "Gentlemen" som kom ut 1980, då underbarnet Klas Östergren var 25 år. Efter att ha sett Mikael Marcimains filmatisering känner jag att jag nog borde ha läst boken för att begripa något. Å andra sidan sa ett par kollegor som läst boken att de inte heller hängde med.
Mikael Marcimains förra film CALL GIRL blev omdiskuterad - men jag gillade den. Det var en film som stack ut bland svenska biofilmer, den liknande inte alls en typisk svensk film. Marcimain, som är född 1970, är en hejare på att skildra svenskt 1970-tal och han besitter ett väldigt tilltalande bildspråk.
Även GENTLEMEN är en tjusig film - estetiskt sett imponerar det här. Klas Östergren har själv skrivit manus - och tyvärr svajar innehållet alldeles för mycket. Först ett par dagar efter pressvisningen fick jag veta att bioversionen är en nerklippt TV-serie, det saknas flera timmar - vilket torde förklara den förvirrade, ryckiga och ofokuserade långfilmen, som trots sina två timmar och 22 minuter är alldeles för kort.
Året är 1979 och David Fukamachi Regnfors, som ser ut som Tomas Ledin, spelar den fiktive författaren Klas Östergren, som träffar den lika mystiske som fascinerande excentrikern Henry Morgan (David Dencik) på en boxningsklubb. Klas, som fått i uppdrag att skriva en pastisch på August Strindbergs "Röda rummet", flyttar in i Henrys enorma paradvåning och de upplever en massa bisarra händelser. Tillsammans med några gubbar gräver de en tunnel på jakt efter en skatt. Henry har en affär med en kvinna som heter Maud (Ruth Vega Fernandez), som är älskarinna till den skumme affärsmannen Wilhelm Sterner (Boman Oscarsson). Efter ett tag dyker Henrys bror Leo (Sverrir Gudnason) upp efter att ha tillbringat åratal på mentalsjukhus.
Jag hade oerhört svårt att hänga med i berättelsen under filmens första hälft. Scenerna känns lösryckta, alla infall är inkastade på måfå, saker och ting bara händer och rollfigurer dyker upp och försvinner utan att presenteras. Till exempel figurerar Amanda Ooms som någon som kallas Hälardrottningen, men hon syns knappt alls. Jag utgår från att denna första halva blir betydligt tydligare och mer begriplig i TV-versionen.
Unders dess andra hälft tar sig filmen rejält; här får vi bland annat följa Leos upplevelser när han börjar jobba åt en skitig herrtidning med en härligt sliskig chefredaktör (Magnus Krepper). Leo börjar luska i ett försvinnande och en fabrik som under kriget tydligen tillverkade vapen åt tyska armén nattetid. Denna tråd känns som en film i filmen. Samtidigt barrikaderar sig klas i Henrys lägenhet - och det hela slutar med en cliffhanger. Fortsättning följer i GANGSTERS, som redan är inspelad.
70-talskänslan i filmen är total, så även de kortare scener som utspelar sig på 40- och 60-talen. Mikael Marcimain är som jag skrev ovan otroligt skicklig på detta område. Filmens miljöer är fantastiska, scenografin imponerar. Några knarkarkvartscener från 60-talet ser ut att vara hämtade ur en dokumentär, medan en flängd rockfestival skulle kunna vara plockad ur, tja, WOODSTOCK - vilket säkert är meningen. Tyvärr är det inte alltid så lätt att uppfatta all scenografi, eftersom kameran rör sig nästan hela tiden och klippen är snabba. Emellanåt undrade jag varför de bemödat sig med alla detaljer när det inte alltid går att se dem.
Rollfiguren Klas är en ganska menlös typ, en betraktare, och Regnfors har inte så mycket att jobba med. Däremot är David Dencik fullkomligt lysande; Dencik är ju en fantastisk skådespelare som bekymmersfritt kan röra sig mellan olika genrer, och han har nog aldrig varit bättre än här. Ge grabben en guldbagge! Sverrir Gudnason är rätt ojämn som skådis, men som den nerdrogade och psykiskt instabile Leo är han riktigt bra. I andra roller ser vi Pernilla August, Per Myrberg, Jennie Silfverhjelm, Liv Mjönes, Sonja Richter och flera andra.
GENTLEMEN är en mycket påkostad film, den är inspelad i flera länder, och ultrahippa franska bolaget Wild Bunch är inblandade i produktionen. Det här är ingen dålig film, som helhet är den ett imponerade verk, men bioversionen lider alldeles för mycket av att vara en nerklippt TV-serie. Och det är synd, väldigt synd.
Henry Morgans paradvåning ligger på Hornsgatan 29 C i Stockholm. På denna adress bodde Klas Östergren en gång i kollektiv.







(Biopremiär 5/12)


tisdag 12 mars 2013

Bio: Johan Falk: Kodnamn Lisa

Foton copyright (c) Nordisk Film

Jag har inte sett någon Johan Falk-film sedan JOHAN FALK - GSI: GRUPPEN FÖR SÄRSKILDA INSATSER; den förra som biovisades. Däremellan kom det ju en rad avsnitt som släpptes direkt på DVD och TV-visades. Således har jag nu sett den första delen av historien om polisens undercoversnubbe Frank Wagner (Joel Kinnaman) - och den sista. Jag har alltså ingen aning om vad som hänt däremellan - och jag minns inte så mycket av del ett av den här sagan.

Tydligen har jag inte missat speciellt mycket. Av allt att döma har det inte hänt någonting alls, och det mesta avhandlas under förtexterna. Åtminstone actionscenerna. Frank bor nu tillsammans med flickvän (Ruth Vega Fernandez) och litet barn, och de har samlat ihop en massa pengar de ska öppna kafé i Frankrike för. De har hela summan i kontanter i en ryggsäck i lägenheten! Smart.

Men nu vill varken diverse gangsters eller filmens manusförfattare Anders Nilsson och Viking Johansson) att Frank ska kunna ta sig till Frankrike helt problemfritt. Svenska gangsters och ryska supertorpeder görmed jämna mellanrum sitt bästa för att plocka Frank. Med hjälp av det gamla, fina tricket med lakan ihopknutna till till rep, lyckas frank och familj fly - och de tar sig till den ständigt sammanbitne (och nu rätt plufsige och ointresserade) Johan Falk (Jakob Eklund). Falk har egentligen sagt upp sig, men han hjälper Frank ändå - och han och hans team tar lagen i egna händer. Tufft värre, är det väl tänkt.
KODNAMN LISA är makalöst dålig. Det här är en nästan osannolikt usel film. Jag ser att regissören Charlotte Brändström har gjort över trettio filmer; de flesta av dem i Frankrike. Här i Sverige har hon bland annat gjort den usla Wallanderfilmen HÄMNDEN och en tidigare Johan Falk-film. Hon verkar inte ha lärt sig någonting alls på att göra så här många filmer. Filmfotot är platt; med rudimentär ljussättning och simplast möjliga kamerauppställningar. Det är alldeles för TV-mässigt. Berättartekniskt finns det inget driv, det här engagerar inte det minsta, och ibland blir det mer än lovligt rörigt. Vad händer? Vad håller de på med? Fast det får väl även manusförfattarna skyllas för. Dialogen är torftig och ofta konstruerad. Jessica Zandén övertygar inte alls som polischef, hon verkar mest spela teater. Alexander Karim funkar bra, han har dessutom lite Hollywoodutseende, men hans kollega är en invandrare som knappt verkar kunna svenska. Jag förstod sällan vad han sa. Är det realistiskt att kunna arbeta som polis när man har problem med språket?
Å andra sidan förstod jag inte heller vad Joel Kinnaman sa. Han mumlar mer än någonsin. Han låter som en puttrande kaffebryggare. Hans storhet är minst sagt obegriplig.

Som vanligt utspelar sig filmen i Göteborg, och det är ju lite trevligt. För mig ganska välbekanta miljöer. Några gubbar sitter på Flygarns Haga. Jag fick lust att åka till Göteborg när jag såg filmen. För att imponera har man fläskat på med en shoot-out i Femmanhuset. Den är inte så imponerande, men lite kul. Mikael Tornving bär en Sator-T-shirt i en av de sista scenerna.

Det absolut roligaste med JOHAN FALK: KODNAMN LISA är filmaffischen. Under titeln står det nämligen "Oklippt version". Öh ... Va? Vadd, oklippt? Skulle det finnas även en annan version? Som är censurklippt? Och vad är det i så fall de har klippt bort? För som actionfilm är det här inte helt oväntat väldigt lamt. Det rockar dåligt. "Oklippt version"... Det känns som att vara tillbaka på 70- och 80-talen, när Statens Biografbyrå härjade vilt.
Nej, gott folk. Det finns ingen som helst orsak att se det här på bio. Blir du iväglurad för att se filmen, så kräv pengarna tillbaka.

Under eftertexterna intervjuas den autentiska person som rollfiguren Frank Wagner är baserad på. Hans ansikte är pixlat och hans röst är förvrängd.







(Biopremiär 15/3)

måndag 1 augusti 2011

Bio: Kyss mig

Foton copyright (c) Ragna Jorming, Rolf Konow
Den här sommaren får man ta vara på den sol som finns. Således avstod jag från pressvisningen av KYSS MIG förra veckan. Jag hade redan sett två filmer samma dag, och att sitta på en uteservering kändes mer lockande än ett svenskt drama. Filmens handling och trailer fick mig inte precis att längta, det kändes som något jag sett otaliga gånger tidigare. Typiskt svenskt drama. Ett par som står lite utanför, folk som bråkar och skriker, lite tårar, en del Viktiga Budskap, och några av de där skådisarna som är med i alla svenska filmer. Vi pratar liksom inte karate eller varulvsfilm eller något annat som alldeles för sällan görs i Sverige. Så KYSS MIG fick stå över till förmån för solsken.
Igår efter-
middag var det förvisso också solsken, men då traskade jag iväg och såg filmen som matiné. Den visades i Filmstadens minsta salong och vi var kanske tio pers på visningen. Och det började rätt illa. Efter reklamen följde nämligen trailers för tre kommande svenska filmer. Först något pretentiöst som var fult och deprimerande och lyckades vara ångestskapande under de få minuter trailern varade. Det visade sig handla om APFLICKORNA, den där filmen som vevas på festivaler och vinner priser och lovord.
Därefter kom något ännu mer pretentiöst, ännu fulare och ännu mer ångestfyllt. Det var trailern till Björn Runges nya film HAPPY END. Slutligen kom några klipp som såg ut att komma från en riktig film; det var nazister och flygplan och Bill Skarsgård och production values, men liksom alla svenska trailers fullkomligt osammanhängande och intetsägande. Det här var skandalfilmen SIMON OCH EKARNA, som kostat hur mycket pengar som helst, pengar som skrapats ihop på besynnerliga sätt.
...Och så började då KYSS MIG...
...Och det var faktiskt inte så pissnödigt ändå. Ruth Vega Fernandez (från världens sämsta vampyrfilm; VAMPYRER) spelar Mia, som ska gifta sig med Tim (Joakim Nätterqvist från ARN). Riktigt varför framgår aldrig. Tim har ingen som helst personlighet. Han bara går omkring och ser ut som en sorgsen hockeyspelare. Och Mia är rätt introvert och sur. Varför ha de varit ihop i sju år? De verkar dessutom arbeta tillsammans på ett arkitektkontor eller något ditåt, eftersom de ofta diskuterar byggnader och viftar med ritningar. De bor i ett superdesignat hem och om någon är intresserad av var alla inredningsprylar, kläder och annat flott kommer från, stanna kvar under eftertexterna, för då listas en lång rad företag som står för den inte så diskreta produktplaceringen.
Mia och Tim anländer till Mias farsa Lasse (Krister Hen-
riks-
son), som bor i Skåne och har 60-årskalas. Lasses nya kvinna Elisabeth (Lena Endre) har en lesbisk dotter; Frida (Liv Mjönes), som genast börjar kasta blickar på Mia. Och dra på trissor om de två inte plötsligt slätar av varandra när de tar en kvällspromenad för att titta på rådjur eller hjortar eller vad det nu var.
Någon dag senare, gissar jag att det är, tvingas Mia tillbringa en helg med Frida och Elisabeth i en stuga på en ö, och där inser Mia och Frida att de älskar varandra och så har de sex i långa, utdragna scener, och gubben som satt bredvid mig i salongen började skruva på sig.
Stopp och belägg, tycker Mia, det här får inte hända, hon ska ju gifta sig med traderöven Tim om tre månader, då går det ju inte att komma här och bli lesbisk och förälska sig i någon annan. Men Frida är skitkär i Mia och berättar det för sin morsa, som blir lite sned - för nu får vi veta att Frida visst har en sambo hon är otrogen mot. Vojne, vojne.
Och nu berättar min själ Elisabeth allt för Lasse! Oj oj oj. Hur ska det här gå? Vad ska Tim säga när han får veta allt? Ska Mia våga satsa på Frida istället? Och hur ska man lyckas klämma in Spanien i storyn så att teamet får åka till Sitges och filma lite där?
KYSS MIG är en rätt trevlig kärleksfilm. Det är en typisk pojke-möter-flicka-film - där pojken är utbytt mot en flicka. Hade det handlat om heterosexuell kärlek, hade filmen blivit anklagad för att vara ännu mer klyschig än den redan är. För visst radas de vanliga ingredienserna upp, och på slutet tar man i lite för mycket, med en typisk kamp-mot-klockan-upplösning.
Krister Henriksson och Lena Endre är emellanåt riktigt roliga i den här filmen. Jag vet inte om det alltid är meningen, men ändå. Vid ett tillfälle då Mia försvunnit och Frida ska leta upp henne, säger Endre "Här, ta med dig lite vin och cigaretter!", och när Endre äter middag med Henriksson och hon vill prata allvar om deras döttrar, kontrar Henriksson med att säga "Haricot verts?". Senare har de två även ett positivt samtal om homosexualitet, och dialogen här känns som hämtad ur en informationsfolder från RFSL; det är väldigt påklistrat och onaturligt.
I den här filmen röker folk hela tiden, och det hinkas vin och alla bor i dylliska sommarhus eller flådiga lägenheter, och de skånska sädesfälten böljar. Liv Mjönes är väldigt söt och har en glad, positiv lyster omkring sig, medan Ruth Vega Fernandez mest är butter och jag kan inte sluta att titta på hennes gula tänder. Och jag fattar inte riktigt varför Frida blir så kär i den där buttra bruden. När jag tänker efter påminner det ju om TWILIGHT: varför suktar alla efter den där surpuppan Bella? Fast vad vet jag, jag är ju bara en karlslok.
Kärleksscenerna mellan Frida och Mia blir ibland rätt hotta, vilket är intressant. Hade det handlat om två karlar som bångat på varandra, hade jag suttit och skruvat på mig och tittat bort. Folk får säga vad de vill, men jag har stora problem med att att se på när män kysser varandra. Däremot är ju tjejer som jazzar loss tillsammans ett vanligt förekommande inslag i erotisk/pornografisk fiktion riktad till heterosexuella sedan århundraden tillbaka.
Regissören Alexandra-Therese Keining är förresten från Malmö. Björn Kjellman dyker plötsligt upp i en liten roll som präst. Han har här lagt sig till med en lustig dialekt. Kjellman spelade förresten bög senast jag såg honom på bio; i komedin FYRA ÅR TILL. Och Fridas lillebror görs av Tom Ljungman, den homofobiske tonåringen i PATRIK 1,5.
"Släta av mig" med Svullo spelas inte under eftertexterna.





(Biopremiär 29/7)