DVD/Blu-ray/VOD/Disney+: Death on the Nile

DEATH ON THE NILE (Disney)

Avdelningen för titelförvirring: när den här filmen gick på bio hette den DÖDEN PÅ NILEN. Vad den heter på Disney+ vet jag inte, eftersom jag inte har den tjänsten, men på DVD och Blu-ray har filmen fått behålla sin engelska originaltitel. Jag såg den på Blu-ray.

Juldagen 1983 såg jag John Guillermins film DÖDEN PÅ NILEN från 1978, byggd på Agatha Christies roman, på TV. Jag har inte sett den sedan dess, och jag mindes inte vem som mördades och vem mördaren var - men, jag kom ihåg hur mordet utfördes. Jag minns att jag tyckte att det var långsökt och omöjligt att utföra. Filmen i sig tyckte jag var trevlig, den hade ett fantastiskt skådespelaruppbåd, och Peter Ustinov som Hercule Poirot.

2017 hade Kenneth Branaghs MORDET PÅ ORIENTEXPRESSEN, med Branagh själv som Poirot, premiär. En film vars första hälft var utmärkt, men som märkligt nog blev tråkigare och mindre intressant efter själva mordet knappt halvvägs in. Filmen visades på 70mm på utvalda biografer, och den fick nästan mer uppmärksamhet för detta, än för innehållet. Den filmen slutade med att Hercule Poirot skickas till Nilen för att lösa ett nytt fall.

... Och här har vi alltså Kenneth Branaghs DÖDEN PÅ NILEN, delvis inspelad i Egypten och Marocko. Liksom i den förra filmen, kryllar det av kända skådespelare. Gal Gadot, Annette Bening, Dawn French, Jennifer Saunders, Russell Brand, och en massa andra. Armie Hammer har en stor och viktig roll, den här filmen spelades in innan Hammers karriär rasade ihop efter en rad bisarra händelser, och han blev persona non grata.

Alla dessa personer, samt Hercule Poirot, befinner sig alltså på Nilen. Närmare bestämt ombord på en lyxig båt. Det uppstår intriger - Gal Gadot spelar en svinrik kvinna, Linnet, som gift sig med sin kompis Jacquelines (Emma Mackey) pojkvän Simon (Hammer). Jacqueline är också ombord på båten, hon går omkring och hatar Linnet. Fler kärleksintriger förekommer: rollfiguren Bouc (Tom Bateman) återkommer från MORDET PÅ ORIENTEXPRESSEN, han har ett hemligt förhållande med en annan av passagerarna.

Men hur står det till med den utlovade döden? Det dröjer en timme och fem minuter innan det första mordet sker - ytterligare mord följer. Filmen varar två timmar och sju minuter, så vi får alltså vänta mer än halva filmen. Eftersom jag alltså kom ihåg hur mordet gick till, visste jag vem som låg bakom när mordet väl skedde. Huruvida man gjort några större förändringar mot boken och den tidigare filmatiseringen vet jag inte - med undantag för en svartvit prolog som utspelar sig under första världskriget. I denna prolog får vi förklaringen till varför Poirot har sin stora mustasch, och detta är påhittat av manusförfattaren Michael Green.

DÖDEN PÅ NILEN är grann att titta på, här finns flera maffiga vyer, och den är säkert ännu maffigare på en stor bioduk. Dock är filmen i sig rätt ljummen. De medverkande skådespelarna må vara kända, men de är inte så där jättekul. Gal Gadot har jag alltid tyckt är tradig. Någon större spänning uppstår aldrig - fast det kan bero på att jag visste vem mördaren var. Någon humor finns här knappt alls, trots att både French och Saunders medverkar. Jag minns MORDET PÅ ORIENTEXPRESSEN som bättre, men framför allt minns jag versionerna från 1970-talet av dessa två deckare som bättre.

Bland extramaterialet hittar vi intervjuer med filmskapare och skådisar, samt barnbarn och barnbarnsbarn till Agatha Christie.

 

Bio: Rock of Ages

Foto copyright (c) Twentieth Century Fox Sverige
Jag visste faktiskt inte om att ROCK OF AGES är en musikal när jag bänkade mig på pressvisningen. Jag trodde att filmen, liksom till exempel BURLESQUE, skulle vara ett drama som utspelar sig i musikvärlden och därför innehåller mycket musik. Således blev jag minst sagt förvånad när huvudpersonen Sherrie (sångerskan Julianne Hough, som var med i just BURLESQUE och nu senast i nyinspelningen av FOOTLOOSE) alldeles i början av filmen kliver ombord på en buss, börjar sjunga - och snart brister alla passagerarna ut i sång. WTF?! Jag har ju rätt svårt för musikaler. Jag gillar SINGIN' IN THE RAIN, men inte så mycket mer. Filmmusikaler kan gå an, men inte sådana där jävla Broadway- och Londonmusikaler. Men nu utlovade ROCK OF AGES en massa 80-talsrock, så om inget annat skulle det kunna bli lite kul och kitschigt.
Adam Shankman, som gjorde den väldigt lyckade nyinspelningen av HAIRSPRAY, men som i övrigt mest ligger bakom skit, står för regin, och filmen bygger på en scenmusikal. Men tydligen har handlingen ändrats en hel del, efter vad jag har läst. Klart står i alla fall att man inspirerats av MAMMA MIA! och har byggt en tunn historia kring en lång rad befintliga låtar.
Handlingen i ROCK OF AGES skulle kunna vara hämtad från valfri Hollywoodmusikal från 1940- eller 50-talen. Eller från Paul Verhoevens SHOWGIRLS. Och även BURLESQUE var en variant. Tösabit från landet vill slå igenom som artist och åker till storstan, upptäcks, möter kärleken, det blir fnurror på tråden, men allt löser sig till det bästa. Medan alla sjunger och dansar och skuttar och har sig.
Året är 1987. Den där sångbussen jag berättar om här ovan kör till Hollywood. Det börjar allt annat än bra för Sherrie. Precis när hon stiger av bussen stjäler en kille alla hennes LP-skivor hon självklart kånkat med sig. Den unge Drew (Diego Boneta), som jobbar som servitör på legendariska rockhaket Bourbon Room, störtar till undsättning och ser genast till att Sherrie får jobb på haket. Alec Baldwin spelar ställets ägare och Russell Brand är hans kollega. Drew vill egentligen uppträda med sitt band, men han har scenskräck. Sherrie vill sjunga, men det får hon inte. Drew och Sherrie blir kära i varandra!
Det går dåligt för Bourbon Room, men nu ska superstjärnan Stacee Jax (Tom Cruise) komma dit. Jax ska inleda en solokarriär. Hans sliskige agent, spelad av allas favorit Paul Giamatti, wheelar och dealar. Malin Åkerman är en journalist från Rolling Stone som ska intervjua Jax och avslöja honom som en ensam och tragisk suput. Och för att göra det hela ännu värre har stans borgmästare en rabiat hustru (Catherine Zeta-Jones) som vill stoppa all rockmusik och lägga ner Bourbon Room.
1987. Då tog jag studenten. Jag har självklart en massa minnen från den tiden. Och jag känner inte igen mig i ROCK OF AGES. Dels ser hela filmen ut som om den utspelar sig på en scen - vilket i princip stämmer, eftersom de byggde upp kulisserna av Hollywood i Florida. Det var väl billigare än att filma på plats. Men i övrigt känns det inte som 80-tal. Rollfigurerna känns som nutida människor som klätt ut sig. Undrar vad som hade hänt om man filmat med 35mm-råfilm från 80-talet och använt sig av samma teknik som då. SUPER 8 såg ju ut som en film från cirka 1980 och hade fantastisk känsla från den tiden. ROCK OF AGES har jämförts med GREASE, som ju utspelar sig i ett 50-tal som aldrig fanns.
Storyn är tunn och dum. Vi har sett allt förut, vilket förstås inte behöver vara en nackdel, men jag blir inte klok på om det är på allvar eller en parodi. Okej, visst, filmskaparna driver medvetet med genren och vissa klichéer, det förstår jag - men det är faktiskt inte alltid helt uppenbart.
Musiken är till större delen rätt hemsk. Man har plockat hitlåtar från 80-talet och då främst från band jag aldrig lyssnade på. Jag tyckte att de var kassa redan då. Det är en massa glamrock modell Guns 'n' Roses, vilket är okej, men även alldeles för mycket FM-rock, fittrock och vidriga powerballads - samtliga i mer utslätade och överlastade arrangemang än originalen. "I wanna know what love is"? Ja men, för helvete! Och det är fruktansvärt svårt att se tuff ut och och spela arg - och sjunga "We built this city on rock'n'roll". Ännu fånigare blir det då de flesta låtarna har försetts med svensk text! Den unge Drew står på scen och är arg och skriker "I wanna rock!" - "Jag vill rocka!". Ha ha ha!
Trots alla dessa invändningar tycker jag ändå att ROCK OF AGES är småtrevlig och ibland rätt kul. Tom Cruise ser väl mer ut som Tonto än en rockstjärna och Alec Baldwin är en av de minst övertygande rockrävar jag sett, men de är ändå bra i sina roller. Paul Giamatti är fantastisk! Härligt slajmig med misslyckad hästsvans och enorm mobiltelefon. Russell Brand är jättekul. Vi får även beskåda en av filmhistoriens bästa homoerotiska scener, komplett med karusell. Bäst är när Tom Cruise sjunger upp i Malin Åkermans röv. Eli Roth dyker upp fem sekunder som rockvideoregissör. Några autentiska 80-talsmusiker ska visst också finnas i myllret, bland andra Sebastian Bach.
Vi ska kanske inte förvänta oss några soloskivor från Paul Giamatti och Alec Baldwin, vilka båda brister ut i sång, men övriga medverkande behöver inte skämmas för sig sångmässigt. Tom Cruise skulle kunna satsa på en sångkarriär. Malin Åkerman har tidigare sjungit i ett band. För bästa sång- och dansinsatser står nog Catherine Zeta-Jones. Mary J Blige figurerar som ägaren av en strippklubb och får förstås sjung hon med. Fast som bekant är ju soul och R'n'B Djävulens musik och nästan värre än powerballads. Sångnumren i filmen verkar vara inslängda på måfå utan någon större baktanke. Deras förekomst är märkligt oregelbunden.
... Men allting är så snällt, så snällt. Det är glatt och trallvänligt, ingen knarkar och även om det är 80-tal, så röker ingen. Filmen är full av en massa hårdrockare som gillar snäll musik. Man skulle kunna ta med sig sin farmor på den här filmen!
Slutligen en liten undran. Vid ett tillfälle hamnar Drew i ett pojkband som läppsynkar till fånig hip-hop och dansar koreograferat (jättekul scen). Visst, fenomenet fanns - men fanns uttrycket "boyband" 1987?

(Biopremiär 23/6)

Bio: Hopp

Foton copyright (c) UIP
Tim Hill, mannen som gjorde ALVIN OCH GÄNGET och GUSTAF 2, slår till igen, den här gången med en påskfilm.
När såg du en påskfilm senast? Var det EASTER PARADE? Eller RAPA-NUI? Eller kanske PÅSKMANNEN RINGER ALLTID TVÅ GÅNGER?
Familjefilmen HOPP öppnar på Påskön, Rapa-Nui, och där presenteras vi för en massa harar och kycklingar. De jobbar alla i en fabrik som tillverkar påskgodis. Bland hararna finns även den främste av dem: Påskharen! Men nu är det snart dags för Påskharens lille son PH att ta över. PH står inte för Penis till Höger. I originalversionen heter han EB - Easter Bunny, förstås.

Men lille PH vill inte alls bli Påskhare, han vill bli trummis. Han gör inget annat än spelar trummor hela dagarna. Så denne lille datoranimerade kanin rymmer och hamnar i USA, där han genast ser till att bli utslängd från the Playboy Mansion, som PH trodde var ett tillhåll för kaniner - där finns ju bunnies.

Strax därpå håller han på att bli överkörd av en kille som heter Fredde (James Marsden); en redig slarver som fortfarande bor hemma hos sina föräldrar trots att han är vuxen. Fredde lyckas aldrig fixa jobb, och han lyckas inte med så mycket annat heller. Och nu måste han ta hand om en vild, pratande, trumspelande hare.

En dag upptäcker PH att David Hasselhoff ska komma till stan i jakt på talanger, och PH ser sin chans att slå igenom som stjärntrummis. Och Fredde får samtidigt för sig att han vill bli världens första mänskliga Påskhare...

Tekniskt sett är HOPP väldigt välgjord. Den animerade haren flyter bra in i miljöerna.

Men i övrigt är det här rätt tradigt. Det är segt och inte speciellt roligt. Jag skrattade till ett par gånger, det är ju kul att Hopp bajsar gelégodisägg, och The Hoff är kul. Och det är kul när Hopp låtsas vara en leksak. Men annars är det här absolut ingenting. Jag tror nog att ALVIN OCH GÄNGET var roligare.

Vad som gör HOPP än värre är det faktum att den är dubbad till svenska. Huga! Det känns bara konstigt att se Marsden, Hasselhoff och Gary Cole som Freddes farsa prata svenska ur synk. Även Russell Brand dyker upp på ett hörn - det lustiga här är att i originalversionen är det han som gör PH:s röst. I den svenska versionen hörs Tommy och Anton Körberg, Nils Eklund och en massa andra vars namn jag inte hann läsa. 

Finns det förresten några skräckfilmer med påsktema, typ HALLOWEEN och STILLA NATT, BLODIGA NATT? Jag kan bara komma på gangsterfilmen DEN BLODIGA LÅNGFREDAGEN.

...Och ska du bara se en kaninfilm i ditt liv, väljer du inte HOPP, utan NIGHT OF THE LEPUS.

Ja, och så får du förstås ta och se om HARVEY med Jimmy Stewart.

(Biopremiär 1/4)