Visar inlägg med etikett Rune Andréasson. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Rune Andréasson. Visa alla inlägg

onsdag 15 januari 2014

Bio: Bamse och tjuvstaden

Bilder copyright (c) Tre Vänner
Det kanske svåraste jobb jag haft var att skriva manus till Bamse; till serietidningen. Detta var för ungefär 25 år sedan, Rune Andréasson skulle gå i pension, och Hemmets Journal - som då gav ut tidningen - letade efter folk som kunde ta över. Jag hade nyligen blivit proffs, då jag skrev manus till Åsa-Nisse, och jag tänkte att det kunde väl inte vara alltför svårt att skriva Bamse.
Jag hade egentligen ingen större relation till Bamse. Min lillasyster köpte (rättare sagt: fick) tidningen, och jag läste dem ibland, men redan som barn föredrog jag äventyr och action - och Svenska MAD. Dock mindes jag Bamse från det tidiga 70-talet som en ganska äventyrlig serie med tidsresor till medeltiden och vilda västern. Åren runt 1990 hade serien förvandlats en hel del. Bamse hade familj: fru, trillingar, plus den utvecklingsstörda dottern Brumma, och Lille Skutt var gift han med och hade den anarkistiska sonen Mini-Hopp. Allting var jättesnällt och betydligt mer samhällstillvänt än jag trodde. Jag mindes hur Bamse svepte en burk dunderhonung och sedan slungade iväg bovarna. Nu skulle han kramas.
Jag vet inte hur många avsnitt jag påbörjade, men det blev bara fem färdiga, publicerade avsnitt för min del (samtliga handlade om Brumma och Mini-Hopp). Serien låg alldeles för långt ifrån mig och min personlighet, och den var hårt styrd av redaktionen. Däremot sa jag till min kompis Tony att söka jobb som Bamsetecknare, och han skapade sig en jättekarriär. Den jäveln!
Bamse dök upp första gången 1966 i ett par svartvita tecknade filmer, och 1972 kom den tecknade TV-serien de flesta av oss är bekanta med. Först 1973 började serietidningen att komma ut. Varför det dröjt så länge vet jag inte, men i år; 2014, kommer den allra första tecknade långfilmen om världens starkaste björn. Ihoptotad av Sluggerfilm i Malmö - och enligt eftertexterna med stor hjälp av ett företag i Taiwan. Okej, långfilm och långfilm - den varar bara 66 minuter, vilket väl är lagom för de minsta biobesökarna. Fast den känns onekligen betydligt längre.
Jag blev lite ställd när jag såg filmen. Jag hade hoppats att det här skulle vara riktigt bra - jag uppskattar verkligen att det handlar om traditionell "tecknad film"; platt och inte en massa plastiga datoranimeringar och 3D. BAMSE OCH TJUVSTADEN, det låter ju spännande och fantasieggande, och Bamse vill väl inte vara sämre än Conan, som ju även han besökte The City of Thieves.
Vad jag fick se var en välgjord, robust - och ganska tråkig och framförallt irriterande film. Vi presenteras för Bamse, han vänner, deras värld - och för de gamla fina, klassiska skurkarna. Det är bara det alla alla skurkarna nu blivit snälla. Vargen, Knocke och Smocke, sjörövarna ... Det här verkar vara en värld där alla lever i total harmoni, här finns inga konflikter - och här finns således inga förutsättningar för äventyr. Det är ett evigt kramkalas i Bamses by.
Tack och lov anländer Reinard Räv till byn - han tycker att det får vara nog med snällerierna och lyckas övertala de före detta skurkarnas att bli skurkar igen. De ska råna ett tåg fyllt med godis och deras högkvarter blir Tjuvstaden, som ligger inne i Trollskogen. Bamse, Lille Skutt och Skalman beger sig således iväg för att sätt P för de onda planerna.
Uppenbarligen räcker det med att en slem figur säger till folk att de ska bli bovar. Vargen och de andra lyder ganska omgående. Och det räcker med att vara snäll mot bovarna, så blir de också snälla och laglydiga. Det här får mig att tänka på Tage Danielssons synnerligen naiva SLÄPP FÅNGARNE LOSS, i vilken det är synd om fängelsekunderna - oavsett vilka brott de begått. Bara man är snäll mot dem blir allt bra igen. Tough luck, grabbar!
Det här är riktigt, riktigt präktigt - och det är det jag upplever som irriterande.
Det är även segt och rätt tråkigt. Detta beror till stor del på filmmusiken. Det ursprungliga, käcka ledmotivet finns kvar, men är omarrangerat på värsta möjliga sätt, och resten av musiken är typisk generisk, svensk filmmusik. Slätstruket och saggigt. De nya sångerna är hemska.
För första gången får vi höra Bamse och hans vänner prata. Hur låter de? Jo, Bamse låter som Peter Haber - och han pratar med mjuk, nästan viskande röst; väldigt mesigt och inte alls så som jag tänkt mig Bamses röst. Morgan Alling gör Lille Skutt. Hmm - det här är ju märkligt! Bamses och Lille Skutts röster görs av Sunes pappa och Sunes pappa! Magnus Härenstam står för Reinard Rävs röst, medan gamla Tintinproffset Tomas Bolme agerar berättarröst.
Det finns en oskriven lag om att en bra barnfilm ska vara långsam och stillsam. Vuxna, svenska förståsigpåare har alltid hävdat detta. Det är inte bra för barn med snabbt klippta, rappa och ibland direkt hysteriska amerikanska barnfilmer. Jag vet inte riktigt varför vuxna alltid sagt detta. Jag minns ju hur det var när jag var barn. Jag hatade alla saggiga barnprogram som ansågs bra för mig. Jag ville bara se Scooby-Doo och Tom & Jerry. BAMSE OCH TJUVSTADEN innehåller en del jakter och spänningsinslag, men lyckas ändå vara långsam - åtminstone upplevs actionscenerna som långsamma tack vare den vissna musiken.
Nå. Jag ska inte vara alltför negativ här. Regissör Christian Ryltenius har inte gjort en dålig film. BAMSE OCH TJUVSTADEN lär säkert gå hem hos ungarna - och eventuellt hos deras föräldrar. Det här är bättre än den träiga och onödiga EMIL & IDA I LÖNNEBERGA. Och som jag nämnde ovan: det är sympatiskt med en gammaldags, hederlig tecknad film. Det här är robust.
Jag tog nu och tittade en stund på den gamla TV-serien från 1972; ett par avsnitt finns på YouTube. Den må vara rätt primitiv i jämförelse med den här nya filmen, men den är betydligt charmigare och långtifrån lika präktig. Det är så jag minns Bamse.
Brumma och Mini-Hopp medverkar knappt alls i långfilmen, Lille Skutts homosexuelle bror (en ny figur) är nog inte med överhuvudtaget, fast Knocke blir transvestit och det hela slutar med en stor fest - precis som Asterix' äventyr.







(Biopremiär 17/1)

-->



måndag 7 februari 2011

Sund-Baum...se

Torvald Sundbaum är en legendarisk svensk serietecknare och tyvärr nästan sorgligt bortglömd idag. Sundbaum är mest känd som skicklig tecknare i Svenska MAD på 1960- och 70-talen, men idag upptäckte jag en annan grej av honom...

Jag stod på Pressbyrån och bläddrade i senaste numret av Bamses Äventyr, nr 31, som en god vän till  mig är redaktör för. I ledaren står det oväntat om Sundbaum.

1990 pensionerades Rune Andréasson och en lång rad svenska manusförfattare och tecknare började ägna sig åt att skapa Bamse. Jag var en av dem. Det var ett av de svåraste jobb jag haft, jag fick fem avsnitt publicerade efter mycket möda och besvär. Bamse låg alldeles för långt ifrån mig och min personlighet.

En man som tecknade ett kort Bamseavsnitt var ovannämnde Torvald Sundbaum. Det publicerades aldrig.

Förrän nu.

Jag bläddrade fram till avsnittet för att se hur denna gamla idol klarade av uppgiften, och ärligt talat klarade han det inget vidare. Bamse ser vanställd ut genom hela serien, i alla fall när han inte porträtteras snett framifrån.

Fast han tecknade ändå Bamse bättre än vad Rune Andréasson skulle gjort om han gett sig på klassiker som "Smaskens" och "Raringarna".

fredag 8 maj 2009

Boken om Mini-Hopp


Avdelningen ungdomssynder: Jag har säkert nämnt det förut, men ett av de svåraste jobb jag haft, var att skriva manus till Bamse. Det visade sig vara stor skillnad på att skriva Åsa-Nisse mot att skriva Bamse - för att inte tala om mina egna projekt. Bamse var - och är - hårt styrd och det gick inte att komma där och komma, oavsett hur proffsig man var. Men för min del var nog problemet att Bamse och hans värld låg alldeles för långt ifrån mig och min personlighet. Visst är jag en snäll och vänlig man, men jag är samtidigt cynisk och en ironiker, vilket antagligen förklarar mitt intresse för skräck.
Därför blev det bara fem (tror jag) färdiga Bamseavsnitt för min del. Majoriteten handlade om Bamses yngsta dotter Brumma och Lille Skutts son Mini-Hopp. Fattas bara. De två figurerna är ju perfekta för en författare som jag: jag menar, hallå, en utvecklingsstörd björn och en anarkistisk kanin? Hur bisarrt är inte det?
Den som vill ta del av mina gamla Bamseserier kan köpa den alldeles nyutkomna BOKEN OM MINI-HOPP (Egmont), som finns bland serietidningarna i välsorterade butiker. 49 spänn för 144 sidor kaninraffel.
I boken finns två avsnitt av mig från väldigt tidigt 90-tal. Först blir det knallhårt toppraffel på hög nivå när Mini-Hopp trillar ner i en brunn i "Mini-Hopp går under jorden". Här får vi lära oss lite mer om eko. Därefter bjuds det på chockraffel i färg i "Brummas flygfärd" i vilken Brumma hjälper en fågel, som sedan hjälper Brumma när hon råkat hamna högt upp i ett träd.
Som om inte detta vore nog, kan man även läsa två episoder författade av ingen annan än Johan Wanloo! Så vad väntar ni på? Spring genast och köp BOKEN OM MINI-HOPP! Känns det pinsamt att visa upp den för kassörskan, kan ni ju alltid lägga den mellan senaste Hustler och Aktuell Rapport.