Det rumänska seriemysteriet

Sportlovet 1975 var jag med min familj på skidresa i Sinaia i Transsylvanien. Ja, i Rumänien, men det låter förstås häftigare att säga Transsylvanien. Hur mycket skidåkning det blev för min del vet jag inte. Jag var sex år, skulle fylla sju, och hade ännu inte börjat skolan.
Mina minnen från denna resa är av naturliga skäl ganska få och lösryckta. På bussen från flygplatsen skulle guiden lära ut några användbara rumänska fraser. Till exempel hur man beställer i baren. Om man vill ha en stor, heter det "mare", sa guiden, varpå en av passagerarna genast hojtade "Det räcker så, vi behöver inte lära oss mer!". Den här mannen döptes genast om till farbror Mare, och det fick han heta resten av sitt liv - åtminstone i min familj. Farbror Mare smugglade med sig en flaska whisky från Rumänien, men när vi landat på Kastrup, tappade han flaskan i en trappa. "Äh!" sa han. "Det kan tullarna slicka upp!"
Ett annat minne från bussfärden till Sinaia, är att vi passerade ett enormt, lysande kors, ensamt beläget högst uppe på en bergstopp. Jag tyckte att det var väldigt otäckt och suggestivt - och gissade självklart att det placerats där för att hålla vampyrerna borta.
Som vuxen har jag tagit reda på att detta är Hjältarnas kors, uppfört 1926-28, och att det är världens största kors av sitt slag. Vad det nu är för slag.

Hjältarnas kors.

Hotellet vi bodde på låg nära vad som sades vara Ceaușescus sommarresidens - om detta stämmer vet jag inte. På hotellet kunde man köpa korv i bröd med chokladsås på. Trodde jag. Det var förstås bakverket éclairer, som jag aldrig hade sett förr.
Min reselektyr var ett nummer av Korak - Tarzans son. Som jag minns det var detta den enda tidning jag hade med mig, den skulle räcka hela veckan. Tidningens innehåll var illa tecknat och obegripligt, men eftersom jag bara var sex år, tyckte jag att den var skittuff.
Under min uppväxt brukade vi köpa en Kalle Anka-tidning i det land vi besökte under semestrarna. I Rumänien hittade vi inga Disneytidningar - däremot inhandlades en annan seriebok. En bok som varit lite av ett mysterium sedan 1975.
Boken försvann någon gång under 1990-talet. Antagligen när farsan flyttade från huset jag växte upp i, eller vid ett källarinbrott hos mig, då i princip hela min seriesamling stals - jag hade burit ner serierna i förrådet, för att få plats med min VHS-samling i lägenheten. 
Jag har undrat över den här serieboken. Vad var det för något? Var den verkligen rumänsk? Men eftersom vi nu lever i framtiden, och har tillgång till moderna manicker, satte jag mig ner och googlade. Och googlade. Och googlade lite till. Jag kom ju ihåg hur boken såg ut och vad den hette. Och till slut hittade jag den!
Serieboken "Bilete" kom ut 1974. Av någon anledning står bara författarens namn; Lucia Olteanu, på omslaget. Tecknade gjorde ungersk-rumänska Livia Rusz, född i Transsylvanien 1930, och fortfarande i livet.

Självporträtt.

Livia Rusz visar sig vara en levande legend; hon är en världsberömd barnboksillustratör och serietecknare. Hon har bland annat översatts till franska och engelska, men om hon även kommit ut på svenska vet jag inte. Rimligtvis borde det finnas barnböcker på svenska med hennes bilder. Själv läste jag förhållandevis få renodlade barnböcker när jag var liten glytt; jag gav mig på serier ganska omgående, men när jag tittar på de bilder av Rusz jag hittar på nätet, tycker jag mig känna igen en del av dem - åtminstone teckningsstilen. Det handlar i många fall om en typ av illustrationer jag älskade som barn, och som jag fortfarande är förtjust i, nämligen myllrande bilder - bilder med många detaljer. Bilder som faktiskt uppskattas av barn - inte bilder som vissa vuxna tycker att barn ska titta på.
Serierna om ankan Mac och apan Cocofifi producerade Lucia Olteanu och Livia Rusz mellan 1967 och 1976. Om de faktiskt är bra vet jag förstås inte, men estetiskt sett är de väldigt tilltalande.
Livia Rusz pensionerade sig år 2000.

Avsnitten om myrorna och roboten minns jag.

Tolkiens "Bilbo", illustrerad av Livia Rusz.

DVD: A Good Man

A GOOD MAN (Scanbox)

Äntligen har det kommit en ny film med Steven Seagal! A GOOD MAN, i regi av Keoni Waxman (Seagalklassiker som THE KEEPER och A DANGEROUS MAN, med flera), levererar precis allt vi kan förvänta oss av en Steven Seagal-film - det vill säga ingenting.
Seagal spelar Alexander, och han är ... just det: en före detta elitsoldat! Han har lite skuldkänslor, eftersom han i en prolog är på uppdrag i något öststatsland och försöker rädda en liten flicka, men misslyckas. Två år senare lever han ett stillsamt liv som hantverkare i Rumänien - eftersom det ju är billigt att spela in film där. Där sitter han i sin lägenhet och lyssnar på blues och blänger på sin hund, som inte heter någonting. Hans snygga granne Lena råkar bli utelåst och Alexander hjälper henne att komma in. Lenas lillasyster Mya, som ser ut att vara tio år, döper Alexanders hund till Roman.
Lena har en halvbror som heter Sasha (Victor Webster) och som är uppvuxen i USA. Men det spelar egentligen ingen roll, eftersom alla pratar engelska i Rumänien. Nästan alla. Sasha verkar vara en skurk, eftersom han hjälper några gangsters som utövar beskyddarverksamhet - men det visar sig att han tvingas hjälpa skurkarna, de har en hållhake på honom. Skurkarna driver även en strippklubb, där Lena jobbar i baren. Skurkarna vill att Lena ska tillhandahålla sexuella tjänster, men det vill varken Sasha eller Lena. En massa kinesiska skurkar ledda av mr Chen (Tzi Ma) styr och ställer över de rumänska skurkarna.
Två rumänska poliser är konfunderade över en massa lik som jämt och ständigt hittas på stan. Skurkar som har blivit skivade med svärd. Mördaren skriver kinesiska tecken intill liken och kallar sig White Ghost. Det är förstås Alexander. Han är inte alls en hantverkare som lever ett tillbakadraget liv - han har jagat mr Chen i flera år och mördar alla i hans närhet. Fast ibland går han i kyrkan. Mr Chen kidnappar Mya och då blir Alexander vresig. Som tur är, är Sasha en schysst snubbe som också är duktig på att slåss.
Alexander och Sasha dödar alla, räddar Mya, Alexander dödar Chen, och så klär Lena av sig naken och sätter  sig i Alexanders knä och han tafsar på henne, och sedan får vi se en tapet i ett par sekunder innan det tonas ner till svart och eftertexterna rullar.

Min flickvän tycker att Seagal, som fyller 63 nu i april, ser ut som Rolf Lassgård med skägg. Nu är han tjockare och tröttare än någonsin! Han lufsar omkring i en alldeles för tajt svart skinnrock och nej, han tittar sällan folk i ögonen när han viskar fram sina repliker. Filmens första replikskifte försöker sätta rekord i fula ord och Seagal viskar "fuck", "fucking", "motherfucker" och "pussy" i varenda mening, så att vi verkligen förstår hur tuff han är.
När det är dags för slagsmål är Seagal så tuff att han stoppar händerna i fickorna och suckar trött, medan fienden radar upp sig så att de kan få stryk en i taget. I vanlig ordning står Seagal oftast stilla och viftar med armarna, medan vi får se inklippta armar och ben, som slår och sparkar på fienden, som far omkring som vantar. Seagal släpar hela tiden med sig sin asiatiska jättekniv, stor som ett svärd; han verkar gömma den under jackan.

Jag ser att Victor Webster gjort en farlig massa roller, mest i TV-serier - fast jag har aldrig sett honom tidigare. Han har ett typiskt amerikanskt hjälteutseende och slagsmålsscenerna med honom är betydligt bättre än de med Seagal. Jag vet inte om Webster kan någon kampsport på riktigt, men det är mer röj och entusiasm när han går igång. Och det behövs för att fylla ut speltiden, eftersom Seagal förstås inte orkar medverka hela tiden. Webster kan agera, åtminstone hyfsat - det kan inte de andra. De rumänska aktörerna är enastående usla! En snubbe som muckar inne på strippklubben kan knappt uttala sina få engelska repliker innan Seagal bryter armar och ben av honom.
A GOOD MAN är härligt dålig. Precis så dålig som vi ju alla vill att Seagals senare filmer ska vara. Vår hjälte traskar runt och ser ointresserad ut. Som komedi är filmen fantastisk. Jag skrattade nästan hela tiden. Som actionfilm får A GOOD MAN en svag etta i betyg, men eftersom den är så rolig, höjer jag till en tvåa.

(Släpps på DVD & Blu-ray den 13/4)
Foton copyright (c) Scanbox

Bio: Aurora

De senaste veckorna har det på tidningarnas kultursidor stått en hel del om den rumänska filmvågen, om den rumänska trenden och hur rumänsk film av idag ser ut. I dessa artiklar och recensioner pratas det om hyperrealism och realtid.
En gång i tiden sa Torsten Jungstedt - frid över hans minne - att vi måste komma ihåg att film först och främst är underhållning. Jag håller med. Underhållning är ett ord vi först och främst förknippar med lättviktigt tidsfördriv - men så behöver ju fallet inte vara. Även dramer av Bergman, Strindberg, Shakespeare eller vem som helst måste besitta ett visst underhållningsvärde för att man ska orka ta del av berättelsen från början till slut, för att intresset ska hållas vid liv under hela resan, för att vi ska bry oss om rollfigurerna och deras öden.
När upphör en långfilm att var en långfilm för att i stället bli något annat?
Jag han ibland irritera mig på så kallad videokonst - i synnerhet när det i praktiken inte är något annat än en kortfilm som visas på ett konstgalleri. För att komma med ett enkelt men illustrativt exempel: om man ställer upp två bildskärmar bredvid varandra och låter dessa interagera med varandra, till exempel genom att låta en dialog spelas upp mellan två personer, en i varje skärm, ja, då kan jag gå med på att det är någon form av konstverk snarare än filmkonst. Men i de flesta fall handlar videokonst om kortare filmer med för- och eftertexter. Filmerna kan vara fullkomligt obegripliga och bara bestå av lösryckta, konstiga klipp, med de blir lik förbannat kortfilmer.
Cristi Puius AURORA upplever jag som motsatsen till långfilm. Den bryter mot alla orsaker till att jag älskar film, till att jag började intressera mig för film. En del av er minns kanske när jag förra året gjorde ett försök att se POLIS, ADJEKTIV; en rumänsk film som fick mig att somna efter en halvtimme. AURORA är likadan, fast i kvadrat.
AURORA varar i tre timmar - och då är den nerklippt efter att ursprungligen ha varit fem timmar lång. Det är en direkt provocerande långsam och händelselös film om en man som av oklar anledning ska begå mord. Något som som framgår ungefär halvvägs in i filmen. Mannen spelas av Puiu själv och filmen utspelar sig i ett grått, fult och deprimerande Bukarest.
Jag upplever det som att AURORA upphör att vara en långfilm. Istället blir det något slags pretentiöst, humorbefriat konstprojekt som utspelas på biografer. Filmen skulle kunna vara en ambientbakgrund på en klubb där det bara serveras vodka och kålrötter.
Min gode vän och kollega Tommy tyckte att AURORA var "rätt spännande" (i sättet den är gjord på, antar jag). Själv sov jag som en klubbad oxe. Jag undrade varför jag såg en film som slösar flera minuter på att visa en man som går i gyttjan mellan två parkerade långtradare.
Och jag känner att jag kan inte recensera det här. Lika lite som jag kan recensera barnfilm som riktar sig till tre-fyraåringar.

(Biopremiär 18/2)

Bio: Vill jag vissla så visslar jag

Foton copyright (c) Folkets Bio
Vad har Steven Seagal och Trollhättan gemensamt? Jo, Rumänien. För här har vi nämligen ett rumänskt drama, inspelat i Rumänien med rumäner i rollerna, men med en del pengar från Svenska Filminstitutet i potten, och efterproduktionen verkar Film i Väst och Trollhättan ha stått för.
Rumänska fängelsedramer är min själ sällsynta. Denna film, i regi av Florin Serban, är ett fängelsedrama och gick minsann och vann Silverbjörnen i Berlin tidigare i år, ett faktum som kan innebära precis vad som helst. Inte nog med det, huvudrollsinnehavaren George Pistereanu fick nyligen Bronshästen som bäste skådespelare på Stockholm Film Festival.
Pistereanu är nittonårige Silviu, som sitter inspärrad på en kriminalvårdsanstalt på den rumänska vischan. Det verkar vara något slags öppen anstalt, men trots detta har de hårda vakter och burar man kan förvara fångar i när de behöver isoleras. Mest ser barackerna ut som övergivna förskolor från tidigt 1970-tal.
Exakt vad Silviu hittat på för att hamna där nämns aldrig, eller så tänkte jag på annat när det nämndes, men när filmen börjar har han två veckor kvar till frigivning. Dock kommer hans älskade lillebror på besök och berättar att deras morsa kommit hem från Italien och tänker återvända dit och ta lillkillen med sig.
Detta går Silviu absolut inte med på, så trots den korta tiden kvar i finkan, beslutar han sig för att rymma, så att han kan hindra morsan från att dra iväg med brorsan. På anstalten finns en ung, söt socialarbetare, Ana (Ada Condeescu), och hon kan komma väl till pass som gisslan när Silviu ska sätta sin plan i verket.
Jag har nu funderat några timmar på den här filmer. Vad tycker jag? Ja, du. Jag tycker faktiskt ingenting. VILL JAG VISSLA SÅ VISSLAR JAG känns mer eller mindre som 94 menlösa minuter. Det är långsamt, realistiskt - och odramatiskt berättat. Jag struntar i Silviu. Vad är han för typ? Jag upplever honom inte som särdeles sympatisk och nog sitter han bra där han sitter. Varför får brorsan inte åka till Italien? Allvarligt talat - vem fan vill inte hellre sitta i Italien än Rumänien?
Det blir aldrig spännande, och jag tycker inte heller att det är speciellt intressant - fängelsefilmer har jag sett många, och det här fängelset är ett av de blekaste jag stött på. Det är oengagerande och sömnigt. Det enda jag riktigt gillade var slutscenerna, som jag förstås inte tänker avslöja här - men de är rätt unika och bidrar antagligen till att många tycker att filmen är bättre än den egentligen är.
Skådespelarna får vara hur bra som helst, men det spelar ingen roll - jag kommer inte på någon orsak att se den här filmen. Om man nu inte är specialintresserad av rumänsk film och ser allt som görs i det landet.

(Biopremiär 3/12)

Bio: Skrönor från de gyllene åren

Skrönor från de gyllene åren, regi Cristian Mungiu m.fl. - distribution novemberfilm 

Snälla Novemberfilm, nu får ni väl allt skärpa er och hålla vad ni lovat! Efter POLIS, ADJEKTIV kom vi ju överens om att ni bara ska släppa filmer jag inte kan med, filmer jag tycker är en pina att sitta igenom. Och så släpper ni SKRÖNOR FRÅN DE GYLLENE ÅREN.

Rumänsk komedi kan innebära vad som helst. Jag vet inte om jag någonsin sett en rumänsk komedi. Alltså visste jag inte vad jag skulle förvänta mig.

Den här filmen är består av fem episoder regisserade av Cristian Mungiu, Hanno Höfer, Razvan Marculescu, Constantin Popescu och Ioana Uricaru. Samtliga utspelar sig under Ceausescus tid vi makten - ironiskt kallad De Gyllene Åren - och det är 1980-tal, men det enda som vittnar om 80-tal är förekomsten av en videobandspelare (de tittar på BONNIE & CLYDE om och om igen på en svartvit TV). Annars skulle det lika gärna kunna vara 1970-tal. Eller till och med 60-tal. Eller medeltid.

Det är landsbygd, det är skitiga städer och byar, allting är fult, söndrigt och gammalt - men till skillnad från i så många andra öststatsfilmer skiner solen!

De fem skrönorna har filmskaparna snappat upp under årens lopp, och några av dem är väldigt roliga. I den första episoden; "Skrönan om det officiella besöket", förbereder sig en liten by inför ett celebert besök. Ceaucescu och hans kortege ska passera! Därför målas det banderoller, skolbarn lär sig dikter, ett minitivoli bestående av slänggungor smälls upp och man försöker leta upp vita duvor att släppa lösa när kortegen passerar ("Nej, det går inte lika bra med undulater"). Saker och ting går inte som planerat.

I "Skrönan om partifotografen" ska man retuschera ett foto på Ceaucescu inför publicering i Partiets starkt kontrollerade dagstidning Scinteia. De råkar klanta sig.

"Skrönan om hönsutköraren" är svagast i filmen och kunde för min del gärna fått utgå. Tonen är saggigare och det är inte lika roligt som i de andra episoderna. Det är inte roligt alls. Det är förvisso meningen, men skrönan passar inte in.

"Skrönan om den girige polisen" är klart roligast av berättelserna. Här skaffar en tjock polis och hans familj griskött inför julen, tror de, men de blir tagna på sängen när de får en stor, levande gris hemkörd till lägenheten. Det är sen kväll och de måste genast slakta den i hemmet - ljudlöst så att inte grannarna hör dem. Hur ska de lyckas med detta? De för en strålande idé: de ska gasa ihjäl grisen i köket...

Den sista historien, "Skrönan om luftaffärerna", är lite svagare och inte heller sådär jätterolig - bortsett från vissa inslag. Den går ut på att folket tog till en massa olika, kreativa knep för att tjäna pengar under kommunismen. Som att samla och panta flaskor. Jag gillade tjejen i huvudrollen.

SKRÖNOR FRÅN DE GYLLENE ÅREN, som visades i Cannes förra året, är kanske lite för ojämn - hm, jag läser alldeles nu på IMDb att versionen som släpptes på bio i Frankrike är kortare, de klippte bort "Skrönan om hönsutköraren". Men efter att ha sett KICK-ASS är jag på glatt humör och ser positivt på allting. Jag valde mellan en trea och en fyra i betyg, men jag är gentil och slår till med det sistnämnda. Det hade ni inte väntat er!

 

 

 

 

 

(Biopremiär 9/4)

Bio: Polis, adjektiv

Polis, adjektiv, regi Corneliu Porumboiu - distribution novemberfilm

OBS! Denna recension avser bara filmens första 30-40 minuter.

Den rumänska filmen POLIS, ADJEKTIV är enligt dess manusförfattare och regissör Coreneliu Porumboiu en kriminalfilm. Så här ser dess synopsis ut i pressmaterialet:

"Cristi, en ung polis, har under en tid bedrivit spaning mot en skolgrabb som bjuder sina kompisar på hasch. Enligt rumänsk lag kan detta bestraffas med upptill 7 års fängelse. Cristi tror att lagen kommer att mildras inom några år och han vill inte ha den unge mannens förstörda liv på sitt samvete. Cristis chef har dock en annan syn på begreppet 'samvete'."

När Jean-Luc Godard 1960 gjorde nya franska vågen-klassikern TILL SISTA ANDETAGET valde han att klippa bort allt som är överflödigt för att berätta filmens story: folk som går i trappor, öppnar dörrar, promenerar rent allmänt och så vidare. Porumboiu har valt att göra precis tvärtom.

POLIS, ADJEKTIV öppnar med att Cristi kommer gående i ett fult, skitigt bostadsområde. Han går och går. Han fortsätter att gå och tänder en cigarrett. Han passerar en skola. Där får vi se eleverna gå till eller från skolan. De går och går. Efter detta fortsätter Cristis promenerande. Till slut får vi se honom komma fram till polisstationen. Han går mot entrén, stannar upp och fimpar ciggen, sedan fortsätter han mot dörren. Han går in.

Inne i polisstationen går han längs en pissgul korridor. Han går hela vägen fram till en dörr. Han går in på sitt kontor och tänder i taket så att ljuset blir lätt gröngult. Han sitter vid skrivbordet. Där finns en gammal dator som blivit nikotingul. 
Därefter träffar han en kollega i ett annat rum. De pratar om fotbollstennis. Cristi sitter på chefens kontor och pratar med just chefen. Statisk kamera. Cristi skuggar en ung kille som tros langa hasch.
Cristi går ut. Han går och går. Han ställer sig vid en betongpelare och röker. Han går fram till en avspärrad grushög. Han går tillbaka till betongpelaren och röker en ny cigg. Han ser ynglingen han skuggar.

Cristi går hem till sig och sätter sig vid spisen. På den står en gryta. Han äter en slev direkt ur den. Det är gott, så han häller upp en tallrik. Han sitter vänd mot oss och äter en tallrik soppa i realtid.

Han fortsätter att spana på langaren. Han går in i ett hyreshus och uppför trapporna ... och sedan går han ner igen! Han går längs några gator. Han passerar den avspärrade grushögen. Han hinner även med att gå i korridorerna på jobbet och öppna dörrar, innan han kommer hem. Där sätter han sig i köket och äter en tallrik soppa i realtid medan hans fru sitter i ett annat rum och lyssnar på en hemsk rumänsk schlager. Vi får höra hela låten medan Cristi äter soppa.

Cristi går in och pratar med sin fru. Han tycker att schlagerns text är dum. Hon gillar den.
Han går ut och spanar lite. Han passar även på att gå och gå. Därefter passar det bra att han äter en tallrik soppa med tillsammans med sin fru, så det gör han. I realtid.

Just fan, jag glömde nämna att vi ibland får se Cristis polisrapport. Det är en tätt handskriven A4-sida. På denna redogör han i detalj vad han gjort under dagen. Rapporten filmas av från översta raden och sedan rör sig kameran långsamt neråt. Det tar några minuter varje gång.

POLIS, ADJEKTIV vann såväl kritikerpriset som jurypriset i sidosektionen Un certain regard i Cannes 2009. Hade jag sett filmen i Cannes, hade jag avbrutit för att gå ut och ta en öl i solskenet. Det gick ju inte att göra på den här pressvisningen, vem ville väl gå ut i kylan och blåsten? Så även om det var svinkallt inne i salongen, kröp jag ihop i fåtöljen och somnade för att vara utvilad tills det var dags för ALICE I UNDERLANDET. Jag gav helt enkelt upp efter 30-40 minuter. Filmen var ett jävla dravel och dramaturgiskt efterblivet. Det ska bli intressant att se andra tidningars förmodade hyllningar på fredag. Men jag tror de ljuger om de hävdar att de uppskattade det här. Det finns ju gränser för hur mycket meningslös tristess en männsiska klarar av. Även om man själv är en trist kulturbög.

Av mig kan en rumänsk film där det inte händer någonting alls förutom att huvudpersonen äter soppa tre gånger på trettio minuter inte få något annat betyg än:











 


(Biopremiär 5/3)

En av Internets största fördelar

Sportlovet 1975 var familjen på skidresa i Transsylvanien; min allra första skidresa. Jag hade ett nummer av Korak med mig, minns jag.
I bussen på väg till hotellet passerade vi ett stort, upplyst kors på toppen av ett berg. Jag tyckte det var synnerligen otäckt - och tänkte på Dracula.
För två år sedan träffade jag en kille från Rumänien på filmfestivalen i Cannes. Jag nämnde detta. Av en ren slump visade det sig att killen var från Poiana Brasov, jepp, orten vi åkt till. Jag minns dock inte om vi bodde där eller i Sinaia, som är ett gigantiskt skidåkarkomplex. Och vad är det mer som är så speciellt med den här byn? Jo, slottet Bran! Slottet där det påstås att vår älskade Vlad Tepes, pålspetsaren, Dracula, bodde. Det gjorde han förvisso inte, han häckade i ett annat slott i bergen som numera mest är ruiner. Men ändå. Gissa hur spännande detta var för en sjuåring. Och det är ju fortfarande spännande... Men det där korset på berget? Vad var det? Jag har för mig att reseguiden sa något om minnesmärke för några flygare. Det var inte där för att skrämma bort vampyrer.
35 år senare letar jag på Internet och hittar tammefan korset.
Undrar förresten hur Pålspetsaren ställde sig till spiddekaga.

Piatra Arsa – The Cross on Caraiman Mountains, uppfört 1926-1929

Slottet Bran

En kåk som ockdså fanns i faggorna...