Visar inlägg med etikett Ruggero Deodato. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Ruggero Deodato. Visa alla inlägg

torsdag 16 september 2021

Netflix: Atlantis Inferno

Netflix överraskar igen med en synnerligen oväntad film: ATLANTIS INFERNO.

Öh ... Va? ATLANTIS INFERNO? Vad är det för titel? Det här är förstås Ruggero Deodatos I PREDATORI DE ATLANTIDE från 1983, en film som hette THE ATLANTIS INTERCEPTORS på video i Sverige och i England, och RAIDERS OF ATLANTIS i USA. ATLANTIS INFERNO är den tyska (!) titeln - fråga mig inte varför Netflix valt att använda denna titel. I förtexterna står det RAIDERS OF ATLANTIS.

Jag minns inte om jag hyrde den här filmen på 80-talet, men jag köpte en begagnad hyrkassett för ungefär 30 år sedan. Lite då och då dök det på den tiden upp butiker som sålde gamla hyrfilmer billigt, och i högarna fanns alltid THE ATLANTIS INTERCEPTORS. Alltid! Jag köpte mitt ex i Göteborg, men jag tror att de flesta av mina kompisar landet runt hade filmen. Och det märkliga var att omslaget alltid var solblekt. Jag tror aldrig att jag sett ett fysiskt exemplar av den svenska utgåvan utan solblekt omslag.

Det här är en fullkomligt fantastisk film. Det är en film i facket Vad i helvete tänkte de när de gjorde den här? Jo, jag vet vad de tänkte - de tänkte att eftersom THE ROAD WARRIOR och FIRST BLOOD och fantasyfilmer är populära, så gör vi en film som innehåller allt detta, då kan vi göra stålar! Men resultatet är fullkomligt vansinnigt och bisarrt. Manuset är författat av Tito Carpi och Vincenzo Mannino, två herrar som ligger bakom en lång rad kända, italienska genrefilmer - och en hel del mindre kända. Men det skulle inte förvåna mig om manuset till THE ATLANTIS INTERCEPTORS består av två eller tre olika, orelaterade manus de slagit samman till ett.

Filmen utspelar sig i framtiden - året är 1994, platsen är Miami. Miami 1994 ser ut som Miami 1983. Christopher Connelly och Tony King spelar Mike Ross och Washington - men Washington har konverterat till islam och vill kallas Mohammed. Detta har ingenting med handlingen att göra, och Mike envisas med att kalla honom Wash. Mike och Wash är Vietnamveteraner som åtar sig uppdrag, de är väl något slags legosoldater. Filmen inleds med att de pangar den massa typer i ett hus, och när de är klara får de betalningen kontant av sina uppdragsgivare - som väntat i en bil utanför huset.

Nu när de har stålar tänker Mike och Wash åka på semester, så de beger sig ut på havet i en båt. Fast det blir inte så mycket till semester.

En rysk atomubåt som läcker radioaktivitet håller på att bärgas. I samband med detta har man gjort arkeologiska fynd på havets botten. Forskaren dr Cathy Rollins (Gioia Scola) anländer till en oljeborrplattform för att titta på fynden, och konstaterar att de är bevis på Antlantis' existens - den mytomspunna sjunkna kontinenten, alltså.

Av någon anledning får den läckande ubåten Atlantis att resa sig ur havet. Atlantis är täckt av en glaskupol som öppnar sig. Samtidigt i Miami öppnar en kostymklädd man spelad av Bruce Baron (NINJA DESTROYER, THE ULTIMATE NINJA, NINJA CHAMPION m fl) ett kassaskåp på sitt kontor, och tar fram en ansiktsmask av kristall, som han sätter på sig.

Oljeborrplattformen rasar omkull och de överlevande plockas upp av Mike och Wash. Några av dem spelas av Ivan Rassimov, George Hilton och Michele Soavi. Mike och Cathy pratar om spenat. De tar sig till en ö - nej, inte Atlantis, men en annan ö som ligger intill.

Husen på denna andra ö är övergivna. Detta beror på att ön terroriseras av Mad Max-ligister som kör motorcykel. Motorcykelgänget leds av The Crystal Skull - killen som tog på sig den där kristallmasken har alltså redan hunnit ta sig från Miami till den där ön, skrapat ihop sitt ligistgäng, och dödat större delen av befolkningen.

Vilka är motorcykelgänget? Är de Atlantis' befolkning? Kommer de från Atlantis? Vad är de ute efter? Jag vet inte. Jag vet inte varför de är på den där ön, hur de kom dit, och vilka de är. De verkar komma från Atlantis - men de kan också vara någon sekt som dyrkar Atlantis. Det nämns något om att de är ättlingar till Atlantisrasen och att de nu ska ta över världen. Lea och elaka är de i alla fall. Och ska de ta över världen får man väl säga att de börjar i liten skala med att köra motorcykel på en ö. Hur tänker de gå vidare?

Det är tur att Mike och Wash är på plats, och att de hittar lådor fulla med automatvapen, som glömts kvar i en kåk. Våra två robusta, sammanbitna hjältar lyckas rädda några överlevande - men de är inte så bra på att hålla liv i dem som räddas, de har en tendens att stryka med ändå, oftast beroende på att de är dumma i huvudet och går ut till fienden.

Mike och Walsh skjuter på allt som rör sig. Cathy har fångats och förts till Atlantis, där hon sitter och ... Tja, hon är iförd traditionell Atlantisklädsel och hjälper till med att tyda tecken. Eller vad är det hon gör? Eller är det Krypton hon hamnat på? Mike och Wash tycker att Cathy måste hämtas hem, så de tar sig till Atlantis, där de möter en staty som skjuter laserstrålar, innan de kan plocka upp Cathy, stuva in henne i en helikopter, och sticka innan glaskupolen sluts och Atlantis åter sjunker. Cathy vill prata om spenat.

En Blu-ray-utgåva av THE ANTLANTIS INTERCEPTORS är visst på väg i utlandet. Det är inte en dag för tidigt. Den här filmen har aldrig fått en officiell DVD-release någonstans i världen. Visst, det finns DVD-utgåvor av filmen, men det handlar antingen om renodlade bootlegs, eller utgåvor som befinner sig i gråzonen - den finns med i sådana där amerikanska boxar med 50 public domain-filmer och liknande, med usel teknisk kvalitet.

Jag vill minnas att den svenska videoutgåvan var letterboxad - men i övrigt höll den ganska usel kvalitet. Urtvättade färger, och så där lagom VHS-suddig bild. Därför känns det lite ovant att se den här filmen i HD med bra bild och varma färger. Bitvis är filmfotot rätt snyggt, vilket tidigare inte framgått. Ibland är filmen aningen för mörk, och en specialeffekt jag satt och väntade på syntes knappt i mörkret.

... Men det här är dock en härligt billig film, och den är hafsigt gjort. Specialeffekterna är enastående. Mycket ser verkligen ut att vara inspelat i Ruggero Deodatos badkar. Det är modeller och leksaker som välter i vattnet. Det är onekligen charmigt. Det finns en del splatter i filmen, men halshuggningar och pålspetsningar är allt annat än övertygande.

Actionscenerna är hyfsat välgjorda, de är bättre än i många andra italienska Rambo- och Mad Max-kopior. Ett par stunts överraskar och imponerar, i synnerhet de som involverar motorcyklar.

THE ANTLANTIS INTERCEPTORS är en förbålt underhållande film. Tempot är högt, det händer saker hela tiden, och eftersom handlingen är fullkomligt vansinnig blir filmen fascinerande. Filmen hinner aldrig bli tråkig.

Ledmotivet är en discolåt som heter "Black Inferno", och som är komponerad av De Natale, och Guido och Maurizio De Angelis.


 

 

 

(Netflixpremiär 15/9)



torsdag 25 maj 2017

DVD/Blu-ray/VOD: Ballad in Blood

BALLAD IN BLOOD (Njutafilms)
Att hävda att en ny film från Ruggero Deodato är en stor händelse är att ta i. Han har inte varit overksam de senaste decennierna, men han har nästan enbart regisserat dramer för italiensk TV. Jag har inte sett någon av dem - och jag har heller inte lust att göra det.
Däremot är en ny skräckfilm av Deodato lite intressant - åtminstone tillräckligt intressant för att göra mig nyfiken, om än lite orolig. Ni vet ju hur det är med till exempel Dario Argento. Varje ny film från Argento är en besvikelse, så har det varit i nästan trettio år, och hans filmer blir bara sämre och sämre.
Jag hoppades att BALLAD IN BLOOD skulle vara en cool liten film - den utlovade sex och blod, och filmmusik av Claudio Simonetti. Så jag såg den - och tog mig för pannan. Ruggero! Vad håller du på med?
Ruggero Deodato är mannen bakom kannibalfilmerna DE SISTA KANNIBALERNA och CANNIBAL HOLOCAUST - kontroversiella men ytterst välgjorda filmer jag verkligen gillar. THE HOUSE ON THE EDGE OF THE PARK är en annan hård klassiker. Jag gillar även Deodatos senare och ibland otroligt fåniga filmer, som ATLANTIS INTERCEPTORS, BODYCOUNT, LONE RUNNER och festliga THE BARBARIANS.
... Men den nya BALLAD IN BLOOD ... Herregud. Detta är en extrem lågbudgetproduktion, och det ser nästan ut som en amatörfilm av någon som aldrig gjort film förut.
Filmen handlar om två killar och en tjej som vaknar upp efter en halloweenfest, och hittar en fjärde person; ytterligare en tjej, mördad i lägenheten. Och ingen av dem minns vad som hände innan de däckade! Redan här undrar man hur manusförfattarna tänkte. Det är ju liksom inte BAKSMÄLLAN, där huvudpersonerna drogats. Okej om en av personerna i Deodatos film inte kommer ihåg vad som hänt - men alla tre?
De tre vännerna försöker med hjälp av videosnuttar och annat pussla ihop vad som hänt. Vi bjuds på lite våld och splatter, på en hel del naket och sex, men främst bjuds vi på tristess och obegripligheter.
Filmfotot i BALLAD IN BLOOD är fult och platt, det ser billigt ut. Skådespelarna är stela. Det hela berättas på ett besynnerligt och förvirrat sätt. Ett flertal scener är direkt töntiga, fast det är nog inte meningen. Det här är en väldigt tråkig film och jag hade svårt att koncentrera mig. Det är extremt utdraget. Huvudpersonerna är fruktansvärt osympatiska.
Ruggero Deodato kan ju göra film - varför blev det så här? Har han tappat allt på ålderns höst? Precis som Argento?
Deodato har en liten cameo som universitetsprofessor i rullstol. Hans körs iväg på ett lastbilsflak.
Under slutscenerna spelas Riz Ortolanis tema från HOUSE ON THE EDGE OF THE PARK.










-->

fredag 4 december 2015

DVD/Blu-ray/VOD: Cannibal Holocaust

CANNIBAL HOLOCAUST (Njutafilms)

Jag funderar på om jag någonsin har recenserat Ruggero Deodatos CANNIBAL HOLOCAUST, som hade italiensk biopremiär för 35 år sedan. Jag tror inte det. Däremot minns jag att jag nämnde filmen i en krönika i Helsingborgs Dagblad, när Njutafilms släppte den på DVD ett par år innan jag startade TOPPRAFFEL!. Temat för krönikan var filmer det är svårt att skriva positivt om utan att man framstår som totalt sjuk i huvudet.

Under knappt tio år hade jag en återkommande spalt i NST som hette "Kultfilm". I denna skrev jag om alla möjliga konstiga filmer. Dock avstod jag från en del genrer. Till exempel italienska naziexploitationfilmer; en genre som är rätt svår att försvara, även om den till viss del är rätt fånig. Och jag lät bli att skriva om CANNIBAL HOLOCAUST.

Första gången jag såg CANNIBAL HOLOCAUST någon gång på 1980-talet, var på en flimrig kopia gjord på den sällsynta svenska hyrkassetten. Jag minns inte om versionen var intakt, men jag kommer ju ihåg alla rykten om filmen - framför allt påstods det att folk mördades på riktigt i den. Således kände jag mig ganska smutsig när jag såg filmen. Men redan som ung man var jag påläst och visste att inga människor dog på riktigt under inspelningen. Jag kände till att regissör Deodato dragits inför rätta i Italien och tvingats förklara hur specialeffekterna gjordes.

Även om scenen med en kvinna spetsad på en påle är övertygande, tycker man att den italienska rätten på en gång borde sett det osannolika i att en filmregissör som gjort ett flertal långfilmer, ibland med kända namn, plötsligt fått för sig att mörda sina skådespelare på riktigt. I vilket fall, dessa rykten fungerade förstås som reklam för filmen. Jag minns en artikel i en herrtidning om CANNIBAL HOLOCAUST. Den illustrerades med bilder ur CANNIBAL FEROX och ZOMBIE FLESH EATERS, och det stod att skådespelarna inte reste sig upp efter inspelningen.

När jag i slutet av 1990-talet fick min första DVD-spelare beställde jag CANNIBAL HOLOCAUST. Ett österrikiskt bolag hade släppt den. Det tog nästan ett år innan filmen dök upp! Sedan dess har filmen släppts i en farlig massa versioner runt om i världen, och nu har den anlänt på Blu-ray i Sverige. Vem hade någonsin trott detta på 80-talet?

Det finns förstås en fruktansvärd massa att säga om Deodatos film. Jag vet inte om det är lönt att gå in på allt här - eftersom jag antar att majoriteten av TOPPRAFFEL!s läsare redan är bekanta med filmen. Låt oss ta handlingen i korthet: ett litet gäng dokumentärfilmare, ökända för sina tveksamma metoder för att få de bilder de vill ha, beger sig in i Amazonas djungler och försvinner. Professor Harold Monroe (Robert Kerman, främst känd från porrfilmer) ger sig iväg för att leta upp filmarna. Hos kannibalstammen Trädfolket hittar han filmarnas skelett - och deras filmrullar. Tillbaka i New York sitter Monroe och några TV-producenter och tittar på rullarna. Vi får se anledningen till att dokumentärfilmarna dödades och åts upp. Det visar sig att filmarna bar sig för jävligt åt i djungeln och infödingarna hämnades.

I intervjuer har Ruggero Deodato sagt att han fick idén till filmen när hans dotter tittade på TV och såg dokumentärer om grymheter ute i världen. Deodato ifrågasatte filmarnas metoder. Men: problemet med CANNIBAL HOLOCAUST är att Deodato exploaterar det han fördömer. Filmen är gjord för att chockera. Ibland går Deodato för långt, med alla vålstäktsscener, och att ett flertal djur dödas på riktigt framför kameran är svårt att försvara. Autentiska avrättningar har också klippts in som exempel på de dokumentärer filmens fiktiva filmare tidigare gjort. I Phil Hardys "Encyclopedia of Horror Movies" omnämns de italienska kannibalfilmerna som "racist fantasies".

... Men det hindrar inte CANNIBAL HOLOCAUST från att vara en rasande skickligt gjord film. Det finns förstås en orsak till att jag sett filmen otaliga gånger. Jag tycker helt enkelt att det är den bra film. Den är spännande, otäck och fascinerande - och filmiskt intressant. Vad den inte är, är en film för alla. Nej, verkligen inte. Det är en chockerande film. Tonen är realistisk - även om realismen dras ner av det faktum att filmen är tydligt dubbad till engelska, samt av en del lökig dialog.

CANNIBAL HOLOCAUST är dessutom antagligen den första så kallade Found footage-filmen. En idag uttjatad genre. Killarna som gjorde THE BLAIR WITCH PROJECT påstod att de aldrig sett Deodatos film. Senare lär de ha erkänt att de visst hade sett den, eller åtminstone kände till den.

Vidare får vi inte glömma bort Riz Ortolanis legendariska musik, som bitvis kontrasterar mot bilderna.

Nå - hur ser då denna nya Blu-ray från Njutafilms ut? Jag måste säga  att jag blev lite konfunderad. Min Blu-rayspelare är splitterny, medan TV:n har en del år på nacken. Den högupplösta CANNIBAL HOLOCAUST är påfallande grynig. De upphittade, "dokumentära" filmrullarna har alltid varit medvetet risiga, det är en av filmens poänger; det skapar realism. Men här är det oerhört grynigt. Det kryper i bilden även under resten av filmen. Jag funderade på om det är TV:n som gör att det blir så. Jag jämförde med några andra filmer, men då såg det bra ut. Jag är ingen teknikexpert. Kanske ska HOLOCAUST vara så här grynig.

I vilket fall: på Blu-rayen ligger även en långfilmslång dokumentär; EATEN ALIVE! THE RISE AND FALL OF THE ITALIAN CANNIBAL FILM, och denna är fantastiskt bra. Ja, faktum är att man kan köpa denna utgåva enbart för denna dokumentärs skull. Calum Waddell går igenom genren från Umberto Lenzis THE MAN FROM THE DEEP RIVER från 1972, fram till det sena 80-talets vissna och bortglömda filmer. Även 2000-talets försök nämns, som de filmer Bruno Mattei gjorde, och Eli Roths nya THE GREEN INFERNO avhandlas i förbifarten. Det är ett imponerande gäng personligheter som medverkar. Lenzi intervjuas, liksom Ruggero Deodato och Sergio Martino; tre regissörer som gjorde flera kannibalfilmer. Robert Kerman medverkar; han har blivit gammal och tandlös, författarna Kim Newman och John Martin uttalar sig, Luigi Cozzi dyker upp, och mest överraskad blir jag när Me Me Lai pratar länge och väl om de tre kannibalfilmer hon medverkade i. Hon visar sig vara en elegant, eftertänksam dam, som talar brittisk engelska.

Trots mina invändningar vad gäller bildkvalitén kan jag förstås bara sätta ett enda betyg på det här. Och jag bör återigen understryka att man bör låta bli att se filmen om man inte klarar av att se sådant här.





tisdag 8 mars 2011

Väldigt oväntad skräckuppföljare

Ricky dog inte!
Plötsligt har det börjat rapporteras på diverse sajter om att Ruggero Deodato 30 år efter att han gjorde originalet, kommer att slå till med en uppföljare till beryktade, snaskiga terrorfilm THE HOUSE ON THE EDGE OF THE PARK. Det är ett litet engelskt bolag som kommer att producera, manuset ska skrivas av en av bolagets killar, men storyn knåpas ihop av Deodato och Giovanni Lombardo Radice, bättre känd som John Morghen. Jodå, det var han som spelade den härligt discodansande Ricky i första filmen. Tydligen dog han inte på slutet, vilket dock David Hess' rollfigur gjorde - med besked.
Jag kontaktade förstås Lombardo för att få lite mer fakta, men just nu är allting supertopphemligt. Dock har man skapat en Facebookgrupp för filmen och Lombardo uppmanar mig och mina läsare att gå med i den - om nu intresse finns.
Och om ni inte redan läst den, finns min långa intervju med herr Radice HÄR.

fredag 3 december 2010

Ny remake på Atlantis Interceptors

Okej, ni kommer väl alla ihåg Ruggero Deodato-rafflet ATLANTIS INTERCEPTORS, även känt som RAIDERS OF ATLANTIS:
Den filmens skurk gick ju omkring med ett stort jävla glasaskfat för ansiktet:
Här i Malmö vill vi inte vara sämre, så här är en bild ur den splitternya, skånska versionen av ATLANTIS INTERCEPTORS:
(Foto: Johnny Månsson)

torsdag 28 oktober 2010

TOPPRAFFEL! sörjer: Lisa Blount

Lisa Blount, som vi alla minns från Ruggero Deodatos CUT AND RUN, har hittats död i sitt hem. Hon blev 53. De som inte minns CUT AND RUN, har säkert sett henne i EN OFFICER OCH EN GENTLEMAN. L.A. Times rapporterar HÄR.