Visar inlägg med etikett Rufus Sewell. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Rufus Sewell. Visa alla inlägg

torsdag 24 juli 2014

Bio: Hercules: The Thracian Wars

Foton copyright (c) Paramount Pictures
Det ska vara en Hercules i år. För ett par månader sedan gick Renny Harlins THE LEGEND OF HERCULES upp på bio i Sverige. Enligt personalen på Filmstaden är det den film som gått sämst på bio i år. Våra glada vänner på The Asylum har förstås snabbt fått ur sig en Herculesfilm: HERCULES REBORN. Men här har vi nu slutligen årets stora Herculesfilm, den alla väntat på: HERCULES - eller som den heter i Sverige: HERCULES: THE THRACIAN WARS. För regin står den alltid lika profillöse Brett Ratner; en typisk Gun For Hire, och filmen bygger på en serietidning från Radical Studios som jag inte hört talas om. Killen som skrev manus till serien; Steve moore, dog i mars i år, så filmen är tillägnad hans minne.
Nå.
Vad är då det här?
Jo, mina damer och herrar som gått i barndom, det ska jag berätta: det här är en riktig tjoflöjtfilm! Eller tjubangfilm, som det heter i Danmark. Dwayne Johnson, som ju faktiskt besitter viss charm och utstrålning, är Hercules (folk är aldrig Herakles i de här filmerna) - och vi får veta att hans storverk till större delen är bluff. Det är oklart om han verkligen är halvgud och son till Zeus. Däremot är han en legosoldat som tillsammans med sitt team utnyttjar legenden om storverken för att sätta skräck i motståndare. Hercules och hans gäng verkar göra det mesta för pengar - och de skulle lika gärna kunna heta Conan, Valeria, Subotai och så vidare. Det här känns nämligen som ett traditionellt sword & sorcery-äventyr, med vissa inslag av grekisk mytologi.
Hercules anlitas av Ergenia (svenska Rebecca Ferguson), dotter till lord Cotys av Thrakien (John Hurt), för att stoppa ett inbördeskrig och störta en tyrann. De tuffa hjältarna går med på detta, men saker och ting visar sig inte vara som de trott.
Handlingen i HERCULES: THE THRACIAN WARS är väl lite ... sådär. Den är inte särskilt kul och engagerande. Tvärtom är den lite ointressant och det är inte utan att jag undrar varför filmskaparna inte hållit sig till de välkända äventyren ur myten.
Däremot har filmen försetts med ett härligt skådespelaruppbåd. Ian McShane är Amphiaraus, som även agerar berättare och är en komisk tillgång. Rufus Sewell spelar en annan kille i Hercules gäng, liksom norrmannen Aksel Hennie från HUVUDJÄGARNA. Coolast med bred marginal är amasonen Atalanta, som görs av norskan Ingrid Bolsø Berdal iförd sport-BH av läder. Tuff och tystlåten brud som slaktar drivor av fiender. Joseph Fiennes är en slem kung iförd Michael Bolton-frisyr.
Som vanligt är Brett Ratners regi rätt slätstruken, det här ser ut som någonting vem som helst skulle kunna ha gjort - men det spelar ingen roll, för detta är, den vissna handlingen till trots, väldigt underhållande och ibland riktigt roligt. För att vara en PG-13-film är den förvånansvärt våldsam och blodig, med avhuggna huvuden spetsade på pålar, högar av blodiga lik, och många och feta strider. Det må vara oklart om Hercules verkligen är en halvgud - men han är stor och stark som en sådan. Redan i början av filmen klubbar han ner fem motståndare med ett och samma slag. Bäst är när han lyckas slunga iväg en häst och dess ryttare - något han kommenterar med "Fucking centaur!".
Filmen, som självklart är i 3D, påminner en aning om ett långt, våldsamt och påkostat avsnitt av TV-serien HERCULES med Kevin Sorbo - eller ett avsnitt av XENA. Filmen är bättre än jag trodde den skulle vara, den är bättre än den förtjänar vara; den hinner aldrig bli tråkig och det är kul att se alla de här skådisarna.
... Och någon borde ge Atalanta en egen film.







(Biopremiär 25/7)

-->



tisdag 10 juli 2012

Bio: Abraham Lincoln: Vampire Hunter

Foto copyright (c) Twentieth Century Fox
Jag läste aldrig boken "Stolthet och fördom och zombier" när den kom. På papperet var det en kul idé, men jag misstänkte att det räcker med att det är en kul idé. Kanske gör det sig som en parodi i MAD på ett par sidor, men inte som en roman. Dock blev boken en succé och gav upphov till en hel genre; det finns nu en hel uppsjö av sådana här mash-ups; klassiska romaner i skräckversioner. Jag har inte läst en enda av dem, de känns rätt onödiga - och jag har därmed inte läst Seth Grahame-Smiths "Abraham Lincoln: Vampire Hunter".
Grahame-Smith, som skrev Tim Burtons misslyckade DARK SHADOWS, har även skrivit manuset till denna filmatisering. För regin står Timur Bekmambetov, som gjorde den ganska svårtittade NATTENS VÄKTARE (alldeles för rysk) och dess uppföljare, som jag inte sett, samt besvikelsen WANTED. Bekmambetov gillar flashiga bilder och specialeffekter - men det är väl allt.
ABRAHAM LINCOLN: VAMPIRE HUNTER inleds med att titelfiguren (spelad av Benjamin Walker) sitter i Vita huset den 14:e april 1865 och skriver ner de hemliga detaljerna om sitt liv. Det börjar med hans barndom, då hans föräldrar kommer i bråk med en illasinnad speditör som inte gillar familjen Lincolns vänskap med en svart pojke född i frihet. Lille Abraham blir rasande och börjar fajtas med en yxa. Det visar sig att speditören och hans anhang är vampyrer, och Abrahams mor bits och dör.
Lincoln växer upp, studerar till advokat och tar jobb i en speceriaffär där han blir kompis med ägaren Speed (Jimmi Simpson). Lincoln börjar även flirta med den söta Mary (Mary Elizabeth Winstead). Vår huvudperson kan dock inte släppa tanken på att hämnas sin mors död och han har lärt känna den mystiske vampyrbekämparen Henry (Dominic Cooper). Tillsammans utgör de ett vampyrslaktarteam - Lincoln har byggt sig en specialyxa med yxhuvud i silver och en pickadoll i skaftet. Det nedgörs vampyrer i stora lass, samtidigt som Lincoln fördömer slaveri och kandiderar till president. Och de kommer allt närmare den synnerligen onde vampyrledaren Adam (Rufus Sewell).
Det här visar sig vara en märkligt ... poänglös film. Med risk att låta som en pensionerad småskolefröken, men - vad är det för poäng med att låta Lincoln agera actionhjälte? Jag hade förväntat mig en mer komedibetonad film. En film som gjorde något av det fåniga i att Amerikas president även är vampyrjägare. Men icke. Där här är ett rakt actionäventyr, fullpackat med action, slagsmål, mängder av blod och till och med ett par svordomar. Men eftersom hjälten är Abraham Lincoln, funkar det inte riktigt som en rak actionfilm; det blir aldrig coolt. Självklart beroende på det jönsiga i att det är Lincoln som svingar yxan.
Benjamin Walker är en väldigt trist hjälte. Abraham Lincoln verkar inte ha varit världens festligaste kille, och med det skägget är det förstås omöjligt att utstråla sexig coolhet, men Walker är alldeles för blek och ointressant. Hans fiender är desto bättre.
Här och var verkar det saknas scener. När Lincoln först träffar Mary har hon en fästman, men Lincoln börjar trots detta att uppvakta tösen och fästmannen glöms bort, även om han fortsätter att dyka upp ett par gånger i filmen. Även Lincolns väg till presidentposten går lite väl fort, och plötsligt är det krig (som sydstaterna är på väg att vinna, eftersom de satt in vampyrer i sina arméer).
Handlingen kommer i skymyndan för all action. Inget fel i det, om vi pratar grabbig 80-talsaction, men här handlar det om oändliga MATRIX-slagsmål med slowmotioneffekter och vajrar, och alldeles för mycket CGI. Det är så mycket CGI att det till slut är svårt att avgöra vad som faktiskt är på riktigt. Bekmambetov är frikostig med blod, det sprutar hejvilt, men för det mesta är det sterilt CGI-blod och ser inte ut som något annat. Hela filmen är överlastad, det är för mycket av allting, och jag tyckte ganska snart att det blev tråkigt. Vissa scenerier är flotta och imponerande, men jag brydde mig inte om de här figurerna, jag engagerade mig inte i handlingen. Dessutom är filmen i 3D och Bekmambetov har uppenbarligen inte lärt sig att snabba klipp under actionscener inte funkar när det är 3D; det blir bara ännu jobbigare att titta på. Att Tim Burton är inblandad som medproducent märks inte alls. Det mest positiva här, är att vampyrerna bara är onda, grymma och maktlystna, och inga missförstådda outsiders som tonårstjejer ska förälska sig i.
Om hjälten vore någon annan än Abraham Lincoln hade det här kanske blivit lite bättre. Blade i vilda västern, eller något sådant.
Av någon anledning har jag en känsla av att mockbusterbolaget The Asylums låg-lågbudget-kopia ABRAHAM LINCOLN VS ZOMBIES är mycket roligare.









(Biopremiär 13/7)

tisdag 4 januari 2011

Bio: The Tourist

Foton copyright (c) Sony Pictures
Det kändes som att THE TOURIST var just den film jag behövde idag. Åtminstone ville jag att den skulle vara den perfekta medicinen mot det gråa, kalla, isiga Malmö. Få saker passar ju bättre en tradig eftermiddag än en Hitchcockfilm, och i brist på Hitchcock kan man ju se en ny film i samma tradition - som THE TOURIST, i regi av mannen med det fantastiska och allt annat än Hollywoodanpassade namnet Florian Henckel von Donnersmarck, en kille som tidigare gjort den hyllade DE ANDRAS LIV.
Jag har inte sett ANTHONY ZIMMER; den franska film från 2005 som THE TOURIST bygger på, så jag visste inte riktigt vad jag skulle förvänta mig av handlingen. Dock hade jag inte undgått att notera att von Donnersmarcks film fått rätt dålig kritik. Men jag tänkte - romantiskt agentraffel i glassiga miljöer tillsammans med Johnny Depp och Angelina Jolie, så illa kan det väl ändå inte bli?
Jo, det kan det.
Nästan.
Det börjar onekligen rätt bra. Det är riktigt trevligt. Angelina Jolie är den tjusiga engelskan Elise Clifton-Ward, som en morgon promenerar längs Paris' gator. Hon slår sig ner på en uteservering för att inta frukost - och vi får veta att hon övervakas av polisen, både i Paris och London. Det är nämligen som så att hon har varit tillsammans med en herre som stulit ett stort antal miljoner pund av en gangster. Polisen vill ha tag på exet; en viss Alexander.
På serveringen får Elise ett brev från den eftersökte. Hon beordras att bege sig till järnvägsstationen och ta tåget till Venedig. Ombord ska hon leta upp en man som har ungefär samma längd och utseende som Alexander. Med polisen efter sig hittar hon den lågmälde Frank Tupelo (Depp), en matematiklärare från Wisconsin, sittande i kupé och med en tom plats intill sig. Han är en vanlig turist och perfekt för Elises ändamål. Tanken är att polisen ska luras tro att Frank är Alexander, vilket kan gå vägen då ingfen mer än Elise sett Alexanders ansikte.
Dock får onda gangstrar snart reda på att Alexander har dykt upp. Medan den förvirrade turisten mer eller mindre ofrivilligt släpas med Elise till lyxhotell och lyxsvit och lyxmiddag och annat, dras han in i ett såkallat dödligt spindelnät, fyllt med bovar, banditer, poliser och agenter. Och den spionlitteraturläsande Frank kan inte låta bli att bli förälskad i den mystiska kvinnan som hela tiden dyker upp i hans väg.
THE TOURIST fungerar inte speciellt bra. Angelina Jolie glider omkring som om världen är hennes catwalk, och kameran älskar verkligen hennes ansikte. Stora delar av filmen upptas av hennes stora ögon och läppar. Inte för att jag klagar. Men det finns ingen som helst kemi mellan henne och Johnny Depp. Och Depp ser ut att gå i sömnen genom större delen av filmen, han verkar väldigt ointresserad.
Handlingen är tänkt att bjuda på massor av överraskningar, men egentligen är det hela bara dumt. Det är väldigt, väldigt ologiskt. Den stora twisten på slutet funkar inte, eftersom den bland annat ställer till det vad gäller allt som föregått den.
Folk beter sig rent allmänt lite konstigt, de pratar lite konstigt; fäller onaturliga repliker, det hela är rätt artificiellt. Det ser ganska europeiskt ut. Det finns vissa saker man kan komma undan med i Frankrike och Italien. I synnerhet om man pratar franska eller italienska. Det funkar inte i en amerikansk film. Eller en svensk för den delen. På ett ställe; under en bal, brister huvudpersonerna plötsligt ut i koreograferad dans.
Men jag kan inte såga THE TOURIST helt och hållet. För vi serveras trots allt tjusiga miljöer från Italien och Frankrike, och en rad bra människor passerar revy: Paul Bettany och Timothy Dalton som poliser, Steven Berkoff som ond gangster, Rufus Sewell som mystisk engelsman, och minsann om inte gamle goe bodybuilderbiffen Ralf Moeller (TV-Conan och med i bland annat GLADIATOR) är statist i ett häkte!
THE TOURIST fick mig att tänka på Stanley Donens CHARADE från 1963. Den var Donens försök att göra ett slags ny I SISTA MINUTEN, återigen med Cary Grant i huvudrollen, men den här gången mot Audrey Hepburn. CHARADE har en snårig och aningen fånig agentintrig, och egentligen funkar den inget vidare. Skillnaden mot THE TOURIST är att CHARADE är en underhållande, tjusig film som tåler att ses om många gånger. Det kan man inte säga om THE TOURIST.
(Men vad du än gör, se inte Jonathan Demmes usla nyinspelning av CHARADE; THE TRUTH ABOUT CHARLIE. Den är hemsk!)







(Biopremiär 5/1)