Visar inlägg med etikett Ruby Rose. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Ruby Rose. Visa alla inlägg

torsdag 2 september 2021

Netflix: SAS: Rise of the Black Swan

Foton copyright (c) Sky Cinema

Ännu en Netflixpremiär, dock ej på en Netflixproduktion. SAS: RISE OF THE BLACK SWAN, som regisserats av norrmannen Magnus Martens, är producerad av den engelska kabelkanalen Sky Cinema (plus ytterligare några bolag). Filmen började spelas in redan 2018 och låg klar 2019 - men det kom att dröja tills 2021 innan den fick premiär. Den premiärvisades i våras på olika kanaler och streamingtjänster i ett antal länder under titeln SAS: RED NOTICE, men när Netflix köpte den för distribution i resten av världen, döptes filmen om till SAS: RISE OF THE BLACK SWAN för att undvika att det blandas ihop med Netflixproduktionen RED NOTICE.

Filmen bygger på en roman av den svenska SAS-piloten ... Nej, jag skojar, den bygger på en roman av den tidigare SAS-soldaten Andy McNab (pseudonym för Steven Billy Mitchell), som även producerat filmen. SAS står för Special Air Service, Englands hårdaste specialförband. 1999 spelade Sean Bean McNab i TV-filmen BRAVO TWO ZERO, jag tror att jag sett den, men den var nog inget vidare. Dock var den sannolikt betydligt bättre än SAS: RISE OF THE BLACK SWAN.

Australiskan Ruby Rose spelar amerikanskan Grace Lewis. Psykopat och soldat. Hon är dotter till en garvad soldat som görs av engelsmannen Tom Wilkinson. Grace har en bror som strider med sin far och syster, han görs av walesaren Owain Yeoman. Tydligen var det svårt att hitta riktiga amerikaner till rollerna.

Den brittiska regeringen har skickat ut familjen Lewis; de svarta svanarna, på ett uppdrag som inte går som planerat - Grace och hennes gäng slaktar invånarna i en liten öststatsby. Dock filmas deras krigsförbrytelser, och när videosnutten visas på TV - på Sky News, förstås - uppstår en kris på Downing Street. Premiärministern måste avgå och den kommer ut att han skickat ut galningarna på uppdraget.

Jobbet att stoppa familjen Lewis går till SAS-soldaten Tom Buckingham (Sam Heughan), en överklasskille som bor i ett slott. Gamle far Lewis stryker med när Tom och hans män slår till, men Grace och brorsan kommer undan.

Tom har en flickvän, doktorn Sophie Hart (Hannah John-Kamen), som han vill gifta sig med. Han planerar att ta henne till Paris, där han ska fria till henne. De sätter sig på tåget under engelska kanalen - men gissa vilka som av en slump befinner sig på samma tåg! Jo, syskonen Lewis och deras illasinnade legosoldater. De ställer till med jävelskap. Det visar sig att flera av de goda killarna är köpta och hjälper Grace att komma undan. Andy Serkis spelar en elak typ som håller i flera trådar. Den ende som kan reda ut situationen och rädda tågets passagerare är förstås Tom Buckingham, som bland annat hjälper en liten fransk tös att fly via en toalettstol.

SAS: RISE OF THE BLACK SWAN är verkligen erbarmlig! Trots en massa action, är den vansinnigt tråkig, den är alldeles, alldeles för lång; över två timmar när 90 minuter hade räckt, manuset illa skrivet, dialogen är hemsk, skådespeleriet är än värre. Filmfotot är platt och fult, filmen ser billig ut trots att den säkert kostat en hel del. Det hela är taffligt och valhänt. Den tuffe hjälten har ingen personlighet alls, ingen som helst utstrålning, han hade lika gärna kunnat spelas av ett vedträ. Eller av Krister Henriksson.

Ruby Rose, som inte kan agera alls, har den ondskefullaste frisyren sedan Javier Bardem i NO COUNTRY FOR OLD MEN.

Att det ska vara så ohyggligt svårt att göra actionfilmer nuförtiden! Har folk glömt hur man gör?



 

 

 

 

(Netflixpremiär 27/8)


onsdag 15 augusti 2018

Bio: The Meg

Foton copyright (c) Warner Bros.

Avdelningen för HEIMAT. Förlåt: hajmat.

Häromveckan såg jag samtliga fem filmer i SHARKNADO-serien (den sjätte har inte haft premiär än) på Netflix; en om dagen. Detta för att jag inte tidigare brytt mig om att se dem, och för att jag tänkte att jag bör ha sett sett. Jag brukar sällan gilla Asylums filmer, men ibland är de kul. SHARKNADO-filmerna är lite intressanta, eftersom budgeten blir märkbart högre för varje film - de går från att vara jättebilliga till billiga. De är även rätt kul - åtminstone i början. Det blir tjatigt efter några filmer.

Hajfilmer görs det hur många som helst numera. Igår, när detta skrives, hade SANTA JAWS premiär på SyFy i USA. Och på bio kan man se THE MEG, som bygger på en, enligt uppgift, illa skriven roman av Steve Alten. Jag har alltså inte läst boken, men det lär inte finnas många likheter med filmen.

Häromdagen kunde man i amerikansk media läsa att huvudrollsinnehavaren Jason Statham sagt att den färdiga filmen; den som fått premiär, inte är den film vars manus han läste och som han skrev på för att göra. Regissören Jon Turteltaub (TROLLKARLENS LÄRLING, LAST VEGAS) ska ha sagt något liknande. THE MEG skulle bli en bloddrypande och barnförjuden film, men under inspelningen bestämde studion att den istället skulle bli en lättsam sommarfilm med åldersgränsen PG-13.

Jason Statham spelar en kille som heter Jonas, och det är ju lite roligt. Hans rollfigur beskrivs i en replik som "He looks heroic and he walks fast!". Jonas är en djuphavsdykare som räddar elva människor instängda i en ubåt. Jonas hävdar att ubåten attackerats av en megalodon - en urtida, utdöd jättehaj. Jonas anses vara galen, så han åker till Thailand och super ner sig.

Några år senare är det fara å förde på en högteknologisk forskningsstation ute till havs. Jonas' exfru befinner sig på en sjunkande ubåt, som verkar ha attackerats av en jättehaj. Kanske hade Jonas rätt ändå? Den ende  som kan rädda besättningen på ubåten är förstås Jonas, som hämtas på baren i Thailand.

Visst är det en bamsing på 25 meter som härjar. Men inte nog med det, tydligen häckar även en ännu större haj i vattnet.

Den forne simhopparen Statham får många tillfällen att dyka och simma i den här filmen. Han blir även betuttad i en kinesisk forskare (Bingbing Li), eftersom filmen är gjord med kinesiska pengar. Denna forskare har med sig en liten dotter, som har stora problem med att fälla sina onaturliga, engelska repliker; hon har inte en åttaårings vokabulär.

Kalaskexet Ruby Rose är tuff (hon heter Jaxx och ser ut att heta Jaxx) och säger att det är hon som byggt forskningsstationen, och Rainn Wilson spelar en lika gapig som jobbig snubbe som anländer till stationen; han är den obligatoriske killen från bolaget med okänt uppsåt.

Jag trodde att THE MEG skulle vara kul och fräsig, trots att de plockat bort allt splatter - men filmen visade sig vara överraskande ... tråkig. Större delen av filmen plaskar de runt kring forskningsstationen. Jonas kämpar och står i, folk äts upp, men det blir aldrig spännande, aldrig festligt; det känns mest som om filmen - ähum - trampar vatten. Först när det är ungefär tjugo minuter kvar, inklusive eftertexter, attackeras en kinesisk badstrand. Där får vi se en tjock kinesisk pojke som äter glass, men det räcker inte för att rädda filmen. Man borde låtit hajen dyka upp vid stranden långt tidigare; fler scener borde utspelats på land - den där forskningsstationen är inte så kul.

När jag som tonåring såg Steven Spielbergs HAJEN första gången blev jag besviken. Som barn 1975 hade jag inbillat mig att hajen skulle vara stor som Godzilla - och så visade den sig vara en vanlig, sketen haj.

Nu har vi fått en film om en haj som är stor som Godzilla. Synd att den inte blev bättre än så här.

 

 

 

 

 

 

(Biopremiär 17/8)

tisdag 2 januari 2018

Bio: Pitch Perfect 3

Foton copyright (c) UIP Sweden
Tydligen är de två första PITCH PERFECT-filmerna de mest framgångsrika komiska musikalerna någonsin - åtminstone enligt Rebel Wilson, som påpekade detta när hon förra månaden satt i Graham Nortons soffa. Det är mycket möjligt. Å andra sidan finns det väl inte jättemånga komiska musikaler. Och frågan är om PITCH PERFECT-filmerna är musikaler, de är snarare komedier med många sångnummer.
De två första filmerna blev oväntade framgångar. Jag tyckte att de var småtrevliga, men rätt fåniga och lättglömda. Att det skullle komma en tredje film var en självklarhet. Trish Sie har tagit över regin - och resultatet är under all kritik. En mer krystad, idiotisk och långsökt film får man leta efter.
Tjejerna i a capella-gruppen The Barden Bellas har nu gått ut college och slutat sjunga tillsammans. De flesta har skaffat sig jobb, Beca (Anna Kendrick) är musikproducent, eller något ditåt, men de är inte speciell framgångsrika. De får ett erbjudande om att återförenas och ställa upp i en tävling i Italien och Frankrike; det var något konstigt om att en populär artist eller producent eller vad han nu var, kommer att sajna vinnarna.
De åker runt i dessa europeiska länder och framträder för amerikanska soldater, och jag satt hela tiden och undrade varifrån de fick alla scenkläder. Samtidigt dyker Fat Amys (Rebel Wilson) far (John Lithgow med australisk accent) upp. Han visar sig vara en gangster och är ute efter sin dotters hittills okända bankkonto, som är fyllt med miljoners miljoner. Barden Bellas måste både uppträda och slåss mot gangsters.
Det här är jättekonstigt. Storyn är en rörig, ologisk soppa; det är uppseendeväckande dumt. De två tidigare filmerna framstår som genomtänkta och riktigt bra. För att innehålla så här många ingredienser är det makalöst tunt, ingenting utvecklas, ingenting är roligt.
I PITCH PERFECT 1 och 2 tävlade Barden Bellas mot andra grupper, varav en del var lite kul - i synnnerhet den tyska a capallea-gruppen i den andra filmen. I den denna den tredje filmen är motståndarna trista och knappt med alls. Två av banden glöms nästan bort helt efter att de presenterats. Huvudmotståndarna är ett band som heter Evermoist och som har Ruby Rose som frontfigur. De ska framstå som tuffa och sexiga, men de spelar genant mesig poprock.
... Fast all musik som framförs i de här filmerna är rätt hemsk. Det handlar om överproducerade covers på gamla hitlåtar. Sångrösterna är påfallande ofta nasala.
Rebel Wilson kan vara rolig, men som Fat Amy är hon bara påfrestande. Alla skämten går ut på att hon är tjock och vulgär. Plötsligt visar hon sig kunna kung-fu, men det blir inte kul. Som vanligt är Elizabeth Banks och John Michael Higgins roligast; de är de där kommentatorerna som bevakar a capella-tävlingar. Den här gången håller de på att göra en dokumentär om Barden Bellas. Fast duon är inte med speciellt mycket. Hana Mae Lee; den besynnerliga, direkt bisarra, och tystlåtna medlemmen i Barden Bellas, medverkar inte heller speciellt mycket, vilket är synd.
PITCH PERFECT 3 är så dålig att den är en direkt förolämpning.

     







(Biopremiär 3/1)
-->

torsdag 23 februari 2017

Bio: John Wick: Chapter 2

Foton copyright (c) Nordisk Film

Så sent som häromveckan; kanske två veckor sedan, skrevs det en del i svensk press om att JOHN WICK: CHAPTER 2 inte skulle gå upp på bio i Sverige. Distributören Nordisk Film tyckte att den första filmen; JOHN WICK från 2014, spelade in för lite pengar här. Istället skulle uppföljaren släppas direkt på DVD i sommar.

Ett lite märkligt resonemang. JOHN WICK blev kanske ingen enorm kassako i Sverige, men filmen sågs av fler än många andra filmer som av någon anledning biovisas. Jag menar, herregud, Scanbox satte ju upp UNDER PYRAMIDEN - en film som sammanlagt sågs av 377 betalande biobesökare över hela landet. Men om man de senaste veckorna kollat på till exempel SF:s Facebooksida, har man kunnat se att många besökare frågat om JOHN WICK: CHAPTER 2 kommer att visas i deras hemstäder. Massor med actionfans har upptäckt filmen på DVD - och uppföljaren går bra på bio i USA. Så - plötsligt trillade det in en inbjudan till en pressvisning av filmen. Nordisk Film hade av allt att döma ändrat sig.

2014 års film var fullkomligt fantastisk. En del klagade och tyckte att storyn var åt helvete för dum. Jag tyckte den var genialisk: slemma skurkar stjäl lönnmördaren John Wicks älskade bil. Sedan dödar de John Wicks älskade hund. Då blir John Wick arg, och dödar alla skurkar han får tag på.

Det behövs inte mer än så för att göra bra action. Alldeles för många actionfilmer, superhjältefilmer inkluderade, de senaste två decennierna har alldeles för komplicerad handling - något är fel när man sitter och undrar vad allt går ut på; varför alla slåss och skjuter på varandra. Jämför med en genreklassiker som DIE HARD - väldigt enkel handling, men tung action, bra gestalter, och tät regi.
Stuntmannen Chad Stahelski har åter regisserat nu när John Wick kommer tillbaka, Derek Kolstad har åter skrivit manus. Handlingen är något mer komplicerad den här gången - mest beroende på den lika märkliga som mystiska organisation John Wick tillhör. Wick är alltså en lönnmördare, en hitman, i en värld full av lönnmördare. Dessa lönnmördare följer vissa regler, och ledningen är benhårda när det gäller dessa regler. Hur allt fungerar är för komplicerat att gå in på - och jag vet inte om jag blev klok på allt. Men det spelar ingen roll.
Keanu Reeves är förstås tillbaka i titelrollen. Han har (åter) lagt pickan på hyllan (fast inte bokstavligt talat - bokstavligt talat har han grävt ner sin vapenarsenal) och vill leva ett lugnt liv med sin nya hund. Går det bra, tror ni? Nej, det gör det inte. Annars hade det inte blivit någon film. Ingen hade gått och sett JOHN WICK: FLOWER ARRANGER eller JOHN WICK: HOME INTERIOR DESIGNER. Okej, en person hade gjort det: min flickvän.

Riccardo Scamarcio spelar Santino D'Antonio, en italiensk maffiaboss som plötsligt dyker upp hemma hos Wick. John Wick kan inte lämna organisationen bara sådär. Han måste först åta sig ett uppdrag: D'Antonio vill att Wick ska mörda D'Antonios syster; hon är nämligen en konkurrerande maffiaboss. Wick vägrar, men då spränger italienaren Wicks hus, så Wick ser ingen annan lösning än att åka till Italien.

Efter väl utfört taga av dagverke skiter det sig för Wick. Han kan ju inte döda D'Antonios syster så där utan påföljd. Således får Wick sju miljoner dollar på sitt huvud. Hemkommen till New York försöker stadens alla lönnmördare döda honom. Och de är många. Det finns fler lönnmördare i New York än det finns duvor på Järntorget i Göteborg.

JOHN WICK: CHAPTER 2 är en två timmar lång uppvisning i stil och estetik. Filmerna om Wick utspelar sig i en surrealistisk värld; en neonblänkande, stiliserad värld. Chad Stahelski utnyttjar miljöerna maximalt, i synnerhet under scenerna i Rom, vilka ser ut som - tja, som om Dario Argento fått för sig att göra en actionfilm på den tiden Argento fortfarande var bra. Varken i Rom eller i New York finns det några vanliga bostäder eller kontor, alla rör sig i antika palats eller superdesignade byggnader - en lång eldstrid utspelar sig till exempel i ett stort konstgalleri.

Om LA LA LAND är en musikal som lider stor brist på ordentliga dansnummer, är JOHN WICK: CHAPTER 2 en musikal som lider brist på sångnummer. Filmens många actionscener - och de är många - är koreograferade som blodiga dansnummer, där Wick rör sig enligt vissa mönster; han kännetecken är att skjuta sina motståndare i pannan på nära håll. Den här filmen är enastående våldsam - de välklädda mördarna skjuter, slår och sparkar hejvilt, och till skillnad från i till exempel RESIDENT EVIL: THE FINAL CHAPTER, går det att se vad som sker. Stahelski vet att kulsprutesnabb klippning sällan är av godo.
Allt ultravåld till trots, går det inte att ta John Wicks äventyr på allvar - det är alltför stiliserat och orealistiskt. Dessutom bjuds det på en hel del medveten humor - till exempel när Wick och en mördare som spelas av Common promenerar genom en tunnelbanestation och samtidigt försöker ha ihjäl varandra, utan att någon upptäcker vad de sysslar med.

Peter Stormare figurerar i en prolog, han spelar bror till Micke Nyqvists rollfigur, som strök med i förra filmen. Ruby Rose, från ovannämnda RESIDENT EVIL-film, spelar en cool mördare som är stum och talar med teckenspråk, Laurence Fishburne gestaltar en besynnerlig figur i organisationen, Ian McShane och John Leguizamo återkommer från första filmen, och som en trevlig överraskning dyker självaste Franco Nero upp i en liten roll! Franco Nero, gott folk - tacka och ta emot!

JOHN WICK: CHAPTER 2 är kanske inte riktigt lika bra som den första filmen, men det beror nog mest på att nyhetens behag har lagt sig. Jag gillar den här nya filmen - jag gillar den mycket. Det här är en film som levererar precis det man förväntar sig.

Tänker du bara se actionfilm i år, är det förstås JOHN WICK: CHAPTER 2 du ska se. Men om du bara tänker se en actionfilm i år - varför i hela världen då? Du måste verkligen gå på bio oftare! Du måste köpa fler filmer på DVD och Blu-ray! Om alla skulle tänka som du; "Jag ska bara se en actionfilm", då kommer ju landets alla biografer att tvingas slå igen. Och det är det förhoppningsvis ingen som vill!







(Biopremiär 24/2)