Visar inlägg med etikett Ruben Fleischer. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Ruben Fleischer. Visa alla inlägg

torsdag 17 oktober 2019

Bio: Zombieland: Double Tap

Foton copyright (c) Sony Pictures

Kvällen innan pressvisningen av Ruben Fleischers ZOMBIELAND: DOUBLE TAP, passade jag på att se om den första ZOMBIELAND från 2009, eftersom jag verkligen inte kom ihåg någonting alls. Det var helt blankt. Därför förvånades jag när jag glatt upptäckte att ZOMBIELAND var betydligt bättre än jag hade för mig; när jag läser min gamla recension håller jag inte med mig själv, jag tycker att filmen är bättre nu än jag tyckte 2009.

Hemkommen från visningen av uppföljaren såg jag om SHAUN OF THE DEAD. Den ligger på Netflix, och jag hade inte sett den sedan den kom 2004. Jag kommer att återkomma till denna film lite längre ner.

ZOMBIELAND: DOUBLE TAP har premiär nästan på dagen tio år efter den första filmen. Det är länge för att vara en uppföljare av det här slaget, och jag har svårt att tänka mig att fansen väntat otåligt under dessa tio år. Själv trodde jag aldrig att det skulle komma en uppföljare. Och - jag trodde aldrig att den skulle bli så här bra.

Den här filmen är nämligen jätterolig! Den är mycket roligare än den första filmen. Jo, jag blev förvånad, och jag kom på mig själv med att sitta och skratta högt i biosalongen. Det gjorde jag inte när jag såg den trista THE DEAD DON'T DIE; årets andra zombiekomedi - vilken inte är rolig.

De fyra huvudpersonerna från den första filmen är tillbaka: Columbus (Jesse Eisenberg), Tallahassee (Woody Harrelson), Wichita (Emma Stone), och Little Rock (Abigail Breslin) - den sistnämnda har förändrats rejält utseendemässigt sedan förra filmen, då var hon fortfarande ett barn, nu är hon en ung kvinna. De här fyra har nu flyttat in i Vita Huset, där de är hyfsat säkra från alla zombies som tagit över världen. De har de bra och Columbus vill gifta sig med Wichita.
Okej, Little Rock har det inte lika bra som de andra. Hon vill träffa en jämngammal kille. En morgon har Wichita och Little Rock plötsligt gett sig av. Columbus sörjer ett tag, men en kort tid senare råkar han hitta en ny tjej; Madison (Zoey Deitch), som bor i frysdisken i ett övergivet köpcentrum. Madison är världens mest korkade individ, och man gissar att zombierna inte ätit upp hennes hjärna eftersom hon saknar hjärna.

Columbus tar Madison med sig tillbaka till Vita Huset, men då dyker Wichita upp igen, ensam. Little Rock träffade en ung hippiekille (Avan Jogia), som hon rymde med. Nu inleds en roadtrip. De ska ta sig till Graceland, eftersom Tallahassee avgudar Elvis, och samtidigt leta upp Little Rock.

ZOMBIELAND: DOUBLE TAP består mer eller mindre bara av en lång rad sketcher, varav många är jättekul - och blodiga. Det här är blodig zombie-slapstick. Splattrigt splatter är det gott om, men det här är först och främst en komedi. Man måste nog vara väldigt känslig om man ska skrämmas av zombieslakten i den här filmen.

Ny i gänget är Rosario Dawson som Nevada, hon bor på ett Elvismuseum nära Graceland. Där dyker även Luke Wilson och Thomas Middleditch upp som Albuquerque och Flagstaff - och det är dessa två som får min att tänka på SHAUN OF THE DEAD. När huvudpersonerna i SHAUN OF THE DEAD är på väg till puben, träffar de på ett gäng som är på väg i motsatt riktning - och dessa är ungefär huvudpersonernas spegelbilder. De ser nästan likadana ut och de beter sig likadant. Denna scen i SHAUN varar bara ett par minuter, om ens det. Albuquerque och Flagstaff är Tallahassees och Columbus motsvarigheter. De klär sig likadant och beter sig likadant - och det är väldigt roligt.
Som jag påpekat flera gånger de senaste tio åren, är jag rätt trött på zombiegenren och jag gillar i stort sett bara klassikerna från tidigt 1980-tal. Men ibland kommer det en och annan ny zombiefilm jag gillar, och ZOMBIELAND: DOUBLE TAP är alltså en av dessa. Det här är dessutom en av de bättre komedier jag sätt på länge. Jesse Eisenbergs berättarröst sätter den lättsamma tonen - han inleder med att tacka oss i publiken för att vi valt att se just denna film i dagens stora utbud av zombieunderhållning. Till på köpet varar filmen bara 99 minuter, så den hinner aldrig bli tråkig.

När eftertexterna börjar rulla ska man sitta kvar i sin biofåtölj, i synnerhet om man gillar Bill Murray - för efter en liten stund följer några riktigt festliga extrascener.







(Biopremiär 18/10)

torsdag 4 oktober 2018

Bio: Venom

Foton copyright (c) Sony Pictures Sweden

Venom är en Marvelfigur jag inte har någon som helst relation till. Jag tror inte att jag har läst någon serie där han förekommer. Venom skapades av David Michelinie och Todd "Klåpar'n" McFarlane, och den sistnämnde försökte jag undvika så gott det gick. Jag läste ett par av de Spindelmannenserier han uppmärksammades för, och jag förstod aldrig hans storhet. Hans egen serie Spawn var ännu värre. Jag köpte de första numren, men tyckte att det var en fullkomligt oläslig tidning.

Förklaringen till uselheten fick jag i en lång intervju med Todd McFarlane i en amerikansk tidskrift. Han berättade att han brukade rita en massa "coola" seriesidor. Sedan lade han ut dessa på golvet. Därefter sorterade han dem i något slags ordning, och så hittade han på en handling som passade till detta. Jo, jag vet, det låter lite väl skruvat, och antagligen överdrev McFarlane, men det kan inte ligga långt från sanningen. Fast serien gick hem hos amerikanska fanboys.

Jag påminns om att Venom figurerade i Sam Raimis SPIDER-MAN 3. Jag har inte sett den filmen sedan premiären, och jag minns inte så mycket.

Nya filmen VENOM, i regi av Ruben Fleischer (ZOMBIELAND), är den första filmen i the SUMC - Sony's Universe of Marvel Characters. Jo, denna nya filmsvit heter så. Sony har rättigheterna till drygt 900 Marvel Comics-figurer. Och, tja, jag kan väl inte påstå att filmsviten börjar så där jättebra.

VENOM inleds med att en rymdfarkost - en amerikansk, inte utomjordisk - kraschlandar på jorden. Astronauterna dör. En av dem heter Jameson, och jag tänkte att det där måste vara Jonah Jamesons son; astronauten som förvandlas till varulv - men nej, Jameson dör på en gång.

Ombord på farkosten finns ett utomjordiskt väsen. Eller flera stycken, kanske. En svart gegga; symbioter, som besätter folk. En ond symbiot hoppar från värdkropp till värdkropp, ungefär som i THE HIDDEN och JASON GOES TO HELL, med flera filmer. På en forksningsstation häckar den onde Carlton Drake (Riz Ahmed), som fångat in symbioterna och som använder hemlösa människor som försökskaniner till sina experiment. Experimenten slutar alltid med att människorna dör.

Tom Hardy spelar TV-reportern Eddie Brock, som har ett eget, populärt program. När han intervjuar Drake, ställer han obekväma frågor. Detta leder till att Brock får sparken från TV-kanalen. Inte nog med det, hans flickvän Anne (Michelle Williams) får också sparken på grund av Eddie, så hon gör slut och kastar ut Eddie.

Ett halvår senare har Eddie supit ner  sig och bor i en sunkig (men hyfsat stor!) lägenhet. Men av diverse skäl hamnar han på Drakes forskningsstation igen och blir besatt av en symbiot. Eftersom Eddie är tuffare än de personer det experimenterats på, överlever han. Eddie har nu Venom inom sig. Han drabbas av extrem personlighetsklyvning; han hör Venoms röst i huvudet, och ibland förvandlas han till ett svart, geggigt superhjältemonstrum.

Tom Hardy vet man aldrig riktigt var man har. Många kallar honom den bäste skådespelaren i sin generation, men jag tycker att han oftast är överspelets konung - åtminstone på den här sidan av Daniel Day Lewis. Jag ser att många amerikaner klagar på att det inte går att höra vad den mumlande Eddie Brock säger, men jag tycker att han är rätt okej i rollen. Han är inget charmtroll, men han är inte osympatisk.

Rent allmänt tycker jag att filmen VENOM är rätt okej - så länge Venom inte är med. Nästan hela filmen utspelar sig nattetid i San Francisco, och jag gillar noirstämningen. Fina bilder på ansikten i bilars backspeglar, fina miljöbilder; jag tycker nog att Fleischers film är lite snyggare än Marvelfilmerna brukar vara.

Venom och de andra monstren är dock inget vidare, och det blir genast sämre när det är dags för monsterslagsmål. När symbioterna pratar låter de som Transformers - Venom själv låter som Optimus Prime! Detta är synnerligen irriterande. Venom ser ut som en varelse som väser fram sina repliker, men icke.

Manuset till den här filmen är enklast möjliga. Fyra personer skrev manuset - och jag undrar vad de sysslade med hela dagarna. Storyn är så generisk och oinspirerad, att det närmast är en prestation att skriva något så här lamt och ooriginellt. Man har försökt göra filmen lite dark and gritty, folk säger ofta "shit", vid ett tillfälle får Eddie ur sig ett "fuck", och minsann om inte Venom basunerar  ut "pussy" - men jag hade föredragit om man istället satsat på en story med oväntade vändningar och rollfigurer som som inte plockats ur standardgalleriet.

VENOM avslutas på ett märkligt sätt. Nej, oroa er inte, här kommer inga spoilers. Men: filmens speltid är en timme och 52 minuter. Redan efter drygt 95 minuter börjar eftertexterna att rulla. Som brukligt är, avbryts dessa efter ett par minuter för en bonusscen som länkar till uppföljaren, om det nu blir någon. Sedan fortsätter eftertexterna att rulla. Bokstäverna är stora och de rullar långsamt. Jag tror det hinns med fyra låtar medan texten rullar. När det nästan är slut kommer ytterligare en bonusscen. Eller snarare en bonuskorfilm. För nu får vi plötsligt se en helt orelaterad, animerad film om Spindelmannen! Detta är tydligen reklam för den kommande INTO THE SPIDER-VERSE. Efter denna följer fler eftertexter under en minut eller två, och sedan är det slut. Sammanlagt håller detta på ungefär en kvart. Var det ett krav från Sony att filmen tvunget skulle bli 112 minuter?

... Just det: Stan Lee dyker upp i en sedvanlig cameo.






(Biopremiär 5/10)

torsdag 10 januari 2013

Bio: Gangster Squad

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox Sverige/Warner Bros.
Innan föräldrar och moralens väktare kastade sig över 1950-talets skräckserier, var det kriminalserierna på 40-talet man förfasades över. Jag förstår att många gjorde stora ögon när de bläddrade i de här tidningarna. Av ganska naturliga skäl har jag läst väldigt få av de här serierna; jag var ju inte med på 40-talet och ytterst lite har tryckts på nytt. Däremot finns en del ute på Internet och jag hr läst många artiklar om fenomenet - det finns dessutom en väldigt bra bok som heter just "Crime Comics".
Förvisso innehöll de här serietidningarna inga svordomar och inget sex och naket - men när det gällde våld fanns det inga som helst spärrar. De här serierna var extremt våldsamma. Groteskt våldsamma. Ofta direkt sanslösa. Dåtidens kriminalfilmer må ha haft en tuff ton, men de visade ytterst sällan blod och detaljerade våldsinslag. Serierna visade allt och lite till. Mest känd av tidningarna är Crime Does Not Pay, men det fanns oräkneliga titlar.
Jag kom att tänka på de här tidningarna när jag såg ZOMBIELAND-regissören Ruben Fleischers GANGSTER SQUAD. Jag tänkte även på gamla pulpmagasin. Kanske även på det sena 1960- och tidiga 70-talets B-filmer om legendariska gangsters.
GANGSTER SQUAD är enligt förtexterna inspirerad av verkliga händelser - men vad som är sanning och vad som är påhittat är jag inte karl nog att avgöra. Ärligt talat verkar det mesta vara påhittat.
Verklighetens Mickey Cohen
Men vad som är sant, är att GANGSTER SQUAD är en oförskämt underhållande actionfilm!
Det är också sant att gangstern Meyer Harris "Mickey" Cohen existerade. Denne före detta boxare var 1940-talets gangsterkung i Los Angeles; en skrupellös och fruktad man. Av den här filmen att döma var han dessutom ett riktigt härligt psyko. Sean Penn gör en inspirerad tolkning av Mickey Cohen i den här filmen. Han låter mörda folk till höger och vänster, han hänger alltid på flotta nattklubbar, och han har köpt staden. Politiker och domare jobbar åt honom, han är i det närmaste omöjlig att sätta dit.
Till slut får polischefen Parker (Nick Nolte gör i det närmaste ett phone-in-performance med några få scener) och sätter samman en elitstyrka ledd av den exceptionellt stenhårde, råbarkade och omutbare snuten John O'Mara. Med sig har O'Mara den yngre playboysnuten Jerry Wooters (Ryan Gosling), samt ytterligare en handfull karlar spelade av Anthony Mackie, Robert Patrick, Michael Peña och Giovanni Ribisi. Alla besitter de varsin egenskap; Robert Patrick skjuter prick från höften med sin sexskjutare. Den här styrkan deklarerar krig mot Cohen och dennes gangstervälde - och krig blir det. Bokstavligt talat.
Dagens gangsterfilmer är fulla av ryska maffian. Trista typer. Eller så har vi de där sunkiga typerna i filmer som SNABBA CASH II. Trista typer de med. Illa klädda och med rutten musiksmak. Dessutom får de där kräken ofta vara filmernas huvudpersoner. I GANGSTER SQUAD får vi däremot otroligt snyggt klädda snutar som skjuter ihjäl avskum så att blodet sprutar. Och de lyssnar på cool musik. Förvisso är även filmens snutar otroligt snyggt klädda - men ändå. De är ett jävla pack och förtjänar inget annat än en kula i pannan.
GANGSTER SQUAD är en grabbfilm med stort G. Kvinnorna är få och rollerna förhållandevis små. Mireille Enos gör O'Maras hård prövade och gravida hustru, och hon håller sig mest hemma och oroar sig. Emma Stones roll är större. Hon är Grace Faraday, som jobbar åt Mickey Cohen - hon tränar honom i etikett! "Nej, det där är fel gaffel!". Men Jerry Wooters börjar genast att stöta på henne och de två inleder ett förhållande. I vanlig ordning är Emma Stone charmig och karismatisk.
Det här är en snygg film, som förutom vansinnigt snygga kläder även innehåller vansinnigt snygga miljöer, klubbar och bilar. Man har verkligen frossat i coola och flotta detaljer. Och alla vet om hur stiliga de är. I synnerhet Ryan Gosling, känns det som. Hans röst är lite flickaktig, men han vet hur man för sig. Alla rör sig så att det ska se så coolt ut som möjligt, de röker cigarretter på coolast möjliga sätt, och de skjuter avskum så coolt som möjligt.
Fienden faller i drivor. GANGSTER SQUAD blev omskriven när premiären sköts upp och man tvingades klippa om filmen efter biografmassakern på THE DARK KNIGHT RISES-premiären i USA i somras. Ursprungligen innehöll Fleischers film en massaker inne på en biograf. Men även om denna nu saknas, finns här massakrer så att det räcker och blir över. GANGSTER SQUAD är Rated R, vilket vi tackar för, vilket innebär svordomar och blodigt ultravåld. Men samtidigt har man kastat all form av realism ut genom fönstret. Det är därför jag associerar till gamla serietidningar snarare än filmer som, tja, den likartade men radikalt annorlunda DE OMUTBARA.
Här finns inte mycket tid för dialog och karaktärsuppbyggnad och annat tradigt som står i vägen för brottsbekämpande och slaktande. Det slåss och pangas mest hela tiden. Under den fläskiga slutstriden ligger liken bokstavligt talat i högar på golvet! Mickey Cohen är verkligen sjuk i huvudet och tvekar inte att döda även sina egna män när de klantat sig. I filmens bästa scenövergång klipper manfrån ett mord med borrmaskin till en närbild på en hamburgare som kastas på en grill.
Jag hade jättekul hela tiden när jag såg filmen. Här är det tjoflöjt från början till slut. Nonstop action, nonstop underhållning, inga som helst budskap - mer än att Crime Does Not Pay.
GANGSTER SQUAD är ett givet val om man gillar underhållningsvåld.
Och det gör man ju.
Och Josh Brolin har en av Hollywoods bästa hakor.






(Biopremiär 11/1)