Bio: Promised Land

Foton copyright (c) Nonstop Entertainment

När jag för några dagar sedan var på bio - på en vanlig visning med en vanlig publik - visades trailern till ELYSIUM innan huvudfilmen. När Matt Damon dök upp utbrast en kille i publiken "Määtt Dääjmön!", vilket förstås var hysteriskt kul. I en intervju för en del år sedan sa Trey Parker att Matt Damon är en rätt cool kille, men när de fick se Matt Damon-dockan (till TEAM AMERICA) tyckte han och Matt Stone att den såg efterbliven ut.

Jag har alltid tyckt att Matt Damon är en rätt trist snubbe. Åtminstone när han figurerar i thrillers och actionfilmer. Han ser ju egentligen mest ut att jobba på en bensinmack. Och därför är han till sin fördel i PROMISED LAND, som är den första film han skrivit manus till (tillsammans med John Krasinski) sedan WILL HUNTING. Jag har inte sett WILL HUNTING. Den verkade så oerhört tråkig. Damon och Ben Affleck fick en Oscar för sitt manus - men några år senare berättade en känd manusdoktor (var det William Goldman?) att han skrivit om hela manuset för att få det att fungera.
Liksom WILL HUNTING är PROMISED LAND regisserad av Gus Van Sant - en extremt ojämn herre som gjort dunderfloppar som EVEN COWGIRLS GET THE BLUES, den fullkomligt onödiga remaken på PSYCHO, de närmast osebara arthousefilmerna ELEPHANT och LAST DAYS, och kul grejor som TILL VARJE PRIS (vilken jag faktiskt glömt bort tills jag nu såg titeln listad). Till skillnad från experiment som LAST DAYS, är PROMISED LAND ett tekniskt sett traditionellt drama, om än med bitvis nästan dokumentära inslag.

Ett drama om naturgas, kan det vara något? Nä, det låter ju hur trist som helst. Och det borde det också vara - om man inte är mossmus (tack för det uttrycket, Kalle!) och går loss på sådant här. Matt Damon och Frances McDormand är Steve Butler och Sue Thomason, som jobbar åt företaget Global. Global sysslar med något som kallas fracking; att spruta in vatten blandat med kemikalier i marken, så att den spricker och naturgas frigörs. En hårt kritiserad metod, eftersom den kan medföra hälsorisker.

Steve och Sue åker runt i de fattigare delarna av USA (jo, det här är ju USA, och där finns det fortfarande stora områden som betraktas som fattiga) för att övertala befolkningen att gå med på att upplåta marken till fracking, något den fattiga och hårt slitande bönderna kan tjäna stora pengar på. Men när de kommer till en liten anonym håla på vischan går saker och ting inte som de tänkt sig. Vid ett möte med byborna opponerar en gammal lärare (Hal Holbrook, som nu är 88 år gammal!) sig och påtalar faran med det hela.

Steve och Sue kämpar dock vidare. Steve råkar även bli betuttad i en trevlig skolfröken i byn (Rosemarie DeWitt), medan Sue attraheras av charknutten (Titus Welliver) som äger en butik som säljer bensin, vapen och gitarrer. Det ser ut som om det ska gå att övertala byborna att skriva på så att Global kan sätta igång och borra.

"Määtt Dääjmön!"

Men så anländer en viss Dustin Noble (Krasinski), en rabiat miljöaktivist - och genast blir projektet tufft att genomföra för global. Den karismatiske och entusiastiske Noble for med sig folket och Global smutskastas. Steve och Sue måste tänka till och ta till alla knep för att vinna tillbaka folkets förtroende.

Tonen i PROMISED LAND är lågmäld och det hela känns väldigt realistiskt. Filmen är något alldeles välgjord och välspelad; jag gissar dessutom att många av statisterna är folk från orten. Många bilder från den här gråa lilla hålan ser ut att vara "på riktigt", den gamle sheriffen som står på sin terass, folk som bara hänger, en amerikansk flagga som slött vajar i en nedgången trädgård - det ser ut som bilder vi sett åtskilliga gånger i nyheterna på TV när det vanliga, trista Amerika ska skildras.

PROMISED LAND är en bra och intressant film, här och där är den även riktigt rolig (vilket är McDormands förtjänst), och Damon är till sin fördel som trist lakej åt Global; en snäll kille som bara gör sitt jobb. Det är kul att återse Hal Holbrook - ni vet, skurken i MAGNUM FORCE. Men jag väljer trots detta att bara sätta en trea i betyg. Mot slutet dyker det upp en twist jag inte riktigt köper - rättare sagt, jag köper att liknande saker säkert sker, men inte på samma överdrivna sätt som i den här filmen. Jag gillar inte heller den avslutande moralkakan Steve Butler plötsligt plockar ut ur ugnen - det blir för tillrättalagt. Och ett tredje skäl till att jag inte sätter en fyra, är det faktum att jag säkerligen aldrig kommer att se om den här filmen. Till skillnad från NINJA III: THE DOMINATION.

 





(Biopremiär 2/8)

Bio: Grannpatrullen

Foto copyright (c) Twentieth Century Fox
Vänta nu här.
Vad fan var det här?
Vad fan var det vi precis såg? Drömde vi bara att vi var på bio och såg någonting som hette GRANNPATRULLEN? Nej, det gjorde vi inte. Jag och mina kollegor var verkligen på Filmstaden på Storgatan i Malmö. Och filmen GRANNPATRULLEN existerar på riktigt. Och jag undrar hur det gick till när folket i Hollywood beslutade sig för att producera det här.
Akiva Schaffer har mest regisserat för SATURDAY NIGHT LIVE på TV, men han ligger även bakom långfilmen HOT ROD; en komedi om en stuntman jag minns att jag sett, men jag minns inte vad jag tyckte. En av de tre manusförfattarna till GRANNPATRULLEN är Seth Rogen. De måste ha rökt på när de skrev och pitchade det här.
Ben Stiller spelar den snälle och ordentlige Evan, som är butiksföreståndare för ett stort varuhus. När en nattvakt på varuhuset hittas styckad och skinnflådd, och de korkade poliserna inte är särskilt intresserade av att lösa fallet, bildar Evan The Neighborhood Watch. En grupp frivilliga som ska patrullera den lilla staden för att hitta gärningsmannen. Fast de enda som  dyker upp på gruppens första möte, är den grabbige Bob (Vince Vaughn), den labile, antagligen våldsbenägne Franklin (Jonah Hill) och Jamarcus (Richard Ayoade); en konstig engelsman som mest vill lära känna folk i grannskapet. Evan är den ende som verkligen vill ut och patrullera och hitta brottslingar, de övriga vill mest hänga och dricka öl.
Snart visar det sig dock att gärningsmannen är en rymdvarelse och fler människor slaktas. R Lee Ermey är en av den.
Ja, jösses. Det är inte mycket de gör rätt i den här filmen. Okej, jag ljuger om jag hävdar att jag inte skrattade alls när jag såg filmen. För det gjorde jag. Ett par gånger. Men som helhet är detta väldigt långt från roligt. Upphovsmännen ska ha heder för att de gjort en komedi som är R-rated och inte ännu en slätstruken, familjeanpassad PG-13-rulle. Men en film blir inte rolig bara för att man säger "fuck", "suck my balls" och pratar om sex precis hela tiden. Och detta helt utan någon komisk tajming. Tvärtom blir det irriterande, ibland direkt genant. Jag kom på mig själv med att skämmas å andras vägnar. Vaughn spelar samma typ av förvuxna tonåring han brukar göra; han har byggt om sin källare till ett enormt, lyxigt pojkrum, han är högljudd, pratar konstant, och han är billig (och gillar visst Bob Seger).
För att göra denna soppa ännu konstigare, fläskar man även på med splatter. Jepp. Rymdmonster, skottlossning, blod och sönderslitna kroppar. Vilket inte passar alls med resten av filmen.
GRANNPATRULLEN vet inte vilket ben den ska stå på. Den vet inte vad för typ av film den vill vara. Grabbig flabbfest? Splatterkomedi? Actionkomedi? Ren splatter? I slutändan blir den inget av det här. Filmen trillar mellan samtliga stolar. Nu ska man förvisso inte ställa några höga krav på logik i en film som den här, men det finns ingen logik överhuvudtaget i filmen.
Det tekniska hantverket är det inget fel på, men manus och regi är åt helvete. Det här är inte roligt!
Rosemarie DeWitt från YOUR SISTER'S SISTER spelar Evans fru.
Jag konstaterar att Ben Stiller inte gjort något riktigt bra sedan DODGEBALL 2004. Och Vince Vaughn har inte gjort någt bra sedan ... DODGEBALL. Kanske läge för DODGEBALL 2?

(Biopremiär 10/8)

Bio: Your Sister's Sister

Foton copyright (c) NonStop Entertainment
Skådespelerskan Lynn Shelton har tidigare regisserat gjort avsnitt av TV-serier som MAD MEN, men även ett par independentfilmer - som jag inte har sett. Eller ens hört talas om. Hennes senaste film, som hon även skrivit manus till, har jag dock läst om en tid, troligen mest beroende på att den just nu allestädes närvarande Emily Blunt har en av huvudrollerna, och hon är ett vanligt intervjuobjekt i brittisk- och amerikansk press. Hon är även ett tacksamt intervjuobjekt, eftersom hon är förbannat rolig.
YOUR SISTER'S SISTER öppnar med en minnesstund för en kille som dött för ett tag sedan - det framgår inte hur han dött, men vännerna har samlats för att skåla till hans minne. Den dödes bror, Jack (Mark Duplass), är där, och det är uppenbart att han inte mår så bra. Hans bästa kompis Iris (Blunt) beordrar honom att cykla till hennes fars stuga, belägen på en isolerad ö, och sitta där ensam ett par veckor för att samla tankarna.
Jack lyder, men när han anländer till stugan visar det sig att han inte är ensam där. Iris' lesbiska syster Hannah (Rosemarie DeWitt) har också tagit sig dit, efter att hennes sju år långa förhållande tagit slut. De två sitter uppe på natten och krökar till det, och det bär sig inte bättre än att de ligger med varandra. Trots att Hannah alltså är lesbisk.

Problem uppstår nästa morgon, när Iris oannonserat dyker upp. Iris får absolut inte veta att Jack och Hannah legat med varandra. Det skulle bli väldigt fel. Dessutom är det uppenbart att Jack och Iris egentligen älskar varandra, men de låtsas inte om det. Och Hannah hade en baktanke när hon förförde Jack.
Sheltons film ser verkligen ut som en amerikansk independentfilm. Den utspelar sig i gråaste Seattle; det är regnigt och mycket skog och det påminner om Skandinavien. Filmfotot är lite murrigt, ett faktum som inte förhindrar en viss skönhet i vissa scenerier. Och det stoppar inte mig från att tycka om den här filmen.
Med undantag för öppningsscenerna, är Jack, Iris och Hannah filmens enda medverkande. Precis som DET ÄR BARA FÖRNAMNET och CARNAGE är detta ett litet intimt kammardrama. Eller snarare kammardramakomedi. För YOUR SISTER'S SISTER blir väldigt rolig emellanåt. Det är kanske inte en slå-sig-på-knäna-skrattfest, och den saknar flängda slapstickinslag som CARNAGE, men den i grunden allvarliga storyn och tonen leder till roliga incidenter och repliker.

En bidragande orsak till att filmen fungerar är inte bara det faktum att de tre huvudrollsinnehavarna är utmärkta; de är även sympatiska. De är inte de där vanliga irriterande, ibland överdrivna och överspelande figurerna historier som den här har en tendens att fyllas med - de skrikorgier som återfinns i DET ÄR BARA FÖRNAMNET saknas här. Dessutom fungerar Sheltons film bättre som rakt drama än nyss nämnda franska film. Det här är inte filmad teater. Filmens skådespelare är listade som "creative consultants", så jag gissar att alla är inblandade i manuset och att mycket har improviserats fram på plats. Det hela har också fått en ganska påtaglig kvinnlig ton av ett slag man sällan ser på bio.
Filmens allra sista scen är lysande.

(Biopremiär 3/8)