Visar inlägg med etikett Rose Byrne. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Rose Byrne. Visa alla inlägg

torsdag 5 maj 2016

Bio: Bad Neighbours 2

Foton copyright (c) UIP Sweden

Jag brukar ofta irritera mig på alla moralister som fortfarande lever kvar; den typ av moralister som satte käppar i hjulet för allt som var kul när jag var tonåring på 1980-talet. Och jag irriterar mig på alla dessa skitnödiga människor som det finns alldeles för många av idag; alla de här som kränks och känner sig förolämpade till höger och vänster, oftast ganska unga människor. Usch för dem. Men! Så kommer det plötsligt en film som BAD NEIGHBOURS 2 - och jag känner mig som en jobbig liten moralist.

Nicholas Stollers BAD NEIGHBOURS, som kom för två år sedan, tyckte jag var rätt kul. Tillräckligt kul för att jag skulle ge filmen en trea i betyg. Nu har Stoller gjorts en uppföljare, som i original heter NEIGHBORS 2: SORORITY RISING - vi har fått den brittiska titeln i Sverige. Den här filmen är ... pinsam.

Förra gången handlade det om det lite fyrkantiga paret Mac och Kelly (Seth Rogen och Rose Byrne), som förde en lugn tillvaro i ett lugnt villakvarter - tills en studentförening flyttade in i kåken intill. Anförda av Teddy (Zac Efron) gjorde studenternas vilda festande Macs och Kellys liv till ett helvete.

Nu ska Mac och Kelly flytta. Hoppas de. Huset är ännu inte sålt. På grund  av diverse krystade anledningar måste de under 30 dagar bevisa för familjen som vill köpa huset att det är lugnt och tryggt där. Vilket det är - studentföreningen är utflyttad, huset intill står tomt.
Chloë Grace Moretz spelar 18-åriga Shelby, som precis börjat på college. Skolans kvinnliga studentförening visar sig vara en flickig, puttenuttig klubb som inte festar. Shelby och hennes nyblivna kompisar vill bara festa och röka på, så de vill inte gå med i föreningen - istället startar de en egen. De lyckas hyra ett hus de kan hålla till i - självklart huset bredvid Mac och Kelly. Dessutom anlitar de Teddy som coach; han ska lära dem hur man fixar de fetaste festerna och hur man tjänar pengar på dem. Shelbys förening vägrar skärpa sig i 30 dagar, och när Teddy tycker att tjejerna går för långt i grannfejden får han sparken. Således byter Teddy sida och hjälper Mac och Kelly.

BAD NEIGHBOURS 2 verkar tro att det är en feministisk film som driver med sexism. I själva verket är detta en sexistisk film på neandertalnivå - med ett malplacerat feministisk budskap inslängt på slutet. Den här filmen är direkt genant. Den misslyckas på så många plan. Om filmen gjorts på 80-talet hade den i alla fall inte hymlat med sitt uppsåt, och bjussat på mängder av naket och sex också - men eftersom det är 2016 bara pratar de om sex, vilket känns väldigt sunkigt. Okej, Mac och Kelly ligger med varandra. Med kläderna på, förstås. Det är ju 2016.

Det är en fruktansvärd massa gräsrökande i filmen, och gräsförsäljning utgör en stor del av handlingen. De är ju besatta av gräs, amerikanerna. Det ska väl anses coolt, men det blir bara ... fel det med.
Nu ska jag inte ljuga och säga att jag inte skrattade till ett par gånger. Det är trots allt lite kul att Macs och Kellys lilla dotters favoritleksak är en rosa dildo, och jag gillade scenen där Macs knepiga arbetskamrat med hustru klär ut sig till ortodoxa judar.

... Men i övrigt är det här en film som verkar tro att det räcker med ett ständigt flöde av svordomar och fula ord, massivt gräsrökande, och gubbsjuka kommentarer om tonårsflickor för att det ska bli kul. Dessutom går tjejerna i filmen alldeles för långt för att slippa grannarnas tjat - för inte är det väl roligt att de stjäl all inredning och vandaliserar huset när Mac och Kelly inte är hemma?

Det är lite synd att det blev så här. Jag gillar ju Rose Byrne, hon är kul, och även om det är väldigt längesedan Seth Rogen var med i något bra, kan han få till det när han vill.








(Biopremiär 4/5)

onsdag 3 juni 2015

Bio: Spy

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox

En spionkomedi av Paul Feig, som gjorde BRIDESMAIDS, och en rolig trailer bådade gått, så det var inte utan att jag hade rätt höga förväntningar på SPY (som inte heter PUKE i original). Någon liknande skrev jag även om Feigs förra film; THE HEAT. Den gången lämnade jag biografen ganska besviken - och det gjorde jag även efter att ha sett SPY (som inte heter THROW UP heller i original).

Melissa McCarthy spelar Susan Cooper; precis som Reese Witherspoon i bioaktuella HOT PURSUIT kallas hon Coop. Coop jobbar på CIA, där hon sitter i den rått- och fladdermusbebodda källaren och agerar ögon åt agenter ute på fältet. Via dolda kameror håller hon uppsyn och rapporterar vad hon ser i agenternas öronsnäcka. Coops favoritagent är engelsmannen Bradley Fine (Jude Law), som dödas av den onda Rayna Boyanov (Rose Byrne) när han försöker hitta en atombomb - Rayna är den enda som vet var bomben finns.

Eftersom ingen någonsin skulle misstänka att den tantiga, överviktiga Coop är agent, väljer CIA-bossen Crocker (Allison Janney) att skicka ut just Coop på fältet för första gången. Hon ska enbart spåra och rapportera, inget annat. Hon skickas iväg till Europa, men där visar det sig att även den stenhårde agenten Rick Ford (Jason Statham) befinner sig; han har åkt dit på eget bevåg. Det dröjer inte länge innan Coop råkar avslöja sig och måste slåss med bovar och banditer.
SPY skulle kunna ha blivit en väldigt rolig film. Bitvis är det väldigt roligt, men Paul Feig har fått för sig att det är roligt med puerila sexskämt, som mest blir vulgo på fel sätt, och grovt språk - rollfigurerna svär oavbrutet, som om de verkligen vill understryka att filmen minsann är barnförbjuden. Dessutom är actionscenerna överraskande brutala och blodiga. Jag brukar förstås aldrig ha problem med brutal, blodig action; tvärtom, men i en tramskomedi blir det fel.

Melissa McCarthy, som var med även i ovannämnda BRIDESMAIDS och THE HEAT, brukar sällan funka när hon tilldelas huvudroller. Hon funkade som en i gänget i BRIDESMAIDS, men filmerna bygger för mycket på att hon är tjock och gapig.

Men som jag skrev ovan: bitvis är det roligt och filmen är inte tråkig. Den är definitivt bättre än HOT PURSUIT. Det uppstår en del roliga situationer, jag gillar Coops tråkiga förklädnader, och vissa rollfigurer är kul. Här i Sverige har det skrivits en hel del om Björn Gustafssons medverkan, men han är bara med i tre scener på sammanlagt cirka två minuter, och rollen är ganska meningslös.
Faktum är att Jason Statham är roligast i hela filmen som den skrytsamme, men korkade, klantige och illa klädde Rick Ford. Det hade varit betydligt roligare om filmen handlade enbart om honom - en stenhård, svärande britt, som konstant går i fällor, fastnar i saker och trillar.

Jag får nog säga att jag skrattade mer när jag såg KINGSMAN: THE SECRET SERVICE, som inte är en renodlad komedi. Ja, jag skrattar nog mer även när jag ser riktiga Bondfilmer av god årgång.

... Men vad tänkte distributören på när de inte gav filmen en svensk titel? Jag menar ... SPY? Nu sällar sig Feigs film till den långa raden av filmer vars titlar betyder något annat på svenska: TAKEN, STOLEN, FASTER med flera.







(Biopremiär 5/6)

måndag 6 april 2015

Bio: Annie

Foton copyright (c) Sony Pictures Sweden

Det är inte längesedan INTO THE WOODS gick upp på bio, och som ni alla minns ifrågasatte jag att den filmen går under beteckningen "musikal" - det pratas så lite att den snarare är en opera. Redan nu kommer ännu en musikal, och den här gången är det en traditionell sådan - det är en spelfilm med dialog, och här och var brister rollfigurerna ut i sång.

Seriefiguren Little Orphan Annie skapades redan 1924 av Harold Gray. Gray tecknade serien fram till sin död 1968, då den togs över av andra. Serien producerades fram till 2010 - och jag har aldrig någonsin läst den! 1932 kom en långfilm om lilla föräldralösa Annie, och 1977 kom den ohemult populära Broadwaymusikalen, som John Huston, av alla människor, filmatiserade 1982. Nej, jag har aldrig sett den filmen. För det första gillar jag sällan musikaler, och för det andra: har ni sett hur ungen ser ut? Annie? Jag blir provocerad av hennes utseende! Jag har aldrig förstått vad Statens Biografbyrå menade med "skadligt upphetsande", men fan vet om det inte stämmer in på 1982 års ANNIE. 1995 kom det förresten en TV-film om Annie.

Little Orphan Annie och ... Alfred E Neuman?

2014 års ANNIE, producerad av Will Smith och Jada Pinkett Smith tillsammans med släkt och vänner, gick upp i USA i början av december och kommer alltså till Sverige först nu. Filmen gick inget vidare i USA och kritiken var nedgörande. Will Gluck har regisserat och den största skillnaden mot tidigare versioner, är att Annie nu är en tioårig svart flicka. Det har tydligen även tillkommit några låtar och de gamla, kända melodierna har arrangerats om och moderniserats. Hur pass mycket handlingen har ändrats vet jag inte.

Annie (Quvenzhané Wallis (vad hände med snärtiga artistnamn?)) spelar Annie, som fortfarande är föräldralös och bor på ett konstigt barnhem hemma hos den försupna, före detta popsångerskan miss Hannigan (Cameron Diaz). Hannigan är alltid arg, men Annie är trots detta alltid äppelkäck och positiv. Fast hon kan inte läsa. Hon har heller aldrig gett upp hoppet om att återfinna sina riktiga föräldrar, som dumpade henne på en restaurang när hon var bebis.

Jamie Foxx är miljardären Will Stacks, som siktar på att bli borgmästare i New York. Han är en självisk streber utan mycket hjärta - verkar det som. Rose Byrne spelar hans assistent, som egentligen är hemligt kär i honom. Stacks och Annies vägar korsas, och Stacks illasinnade stab kommer på att det kan bli väldigt bra promotion för Stacks om han låter Annie bo hemma hos sig. Stacks går motvilligt med på detta, och gissa vad - Annies käckhet får honom att smälta. Han har ju känslor trots allt! Men det finns andra som inte vill Annie väl ...

Den nya ANNIE är en svåruthärdlig film. Det är en pina att sitta igenom det här. Annie själv är förstås en extremt irriterande unge, ett präktigt A-barn. Men: filmen är väl egentligen inte värre än andra, liknande musikaler och amerikanska barnfilmer. De brukar ju vara plågsamma. Här i Sverige har dock distributören gjort allt för att filmen ska bli ännu mer plågsam: den är dubbad till svenska. Illa dubbad. TV3-röster. Vad som är konstigt är att man inte dubbat sångerna. Rollfigurerna pratar svenska, men sjunger på engelska med sina egna röster. Och man har inte brytt sig om att texta sångerna! Sångtexterna har med handlingen att göra, men det går alltså inte att uppfatta om man inte kan engelska - och det brukar inte små barn kunna.

Det enda som är kul i filmen är en galapremiär på en ny, påhittad tweenfilm: MOON QUAKE LAKE, en parodi på TWILIGHT och liknande. Mila Kunis, Ashton Kutcher och Rihanna medverkar i denna, och dessa snuttar är mycket bättre än den egentliga filmen. Det finns till och med en hemsida för denna fejkade film, komplett med en fejktrailer - den hittar ni HÄR.

Nå. Även om jag tycker att ANNIE är vedervärdig, kan jag ge mig fan på att många småungar kommer att älska filmen. Och det är ju trots allt till dem filmen är riktad.

... Okej. Jag erkänner. Det var lite trevligt att se Rose Byrne  sjunga och dansa.





(Biopremiär 6/4)

torsdag 8 maj 2014

Bio: Bad Neighbours

Foton copyright (c) UIP Sweden

Om det vore mitten av 1980-talet och jag vore tonåring - vilket jag fortfarande var i mitten av 1980-talet - skulle jag älskat NEIGHBORS - eller som den heter i Sverige: BAD NEIGHBOURS (notera att "neighbors" fått brittisk stavning; antagligen beroende på att filmen även döpts om i England, och även förtexterna har ändrats). Det här är en vulgokomedi av Nicholas Stoller i tvättäkta 80-talsstil. Det känns lite grann som att återigen slå sig ner med polarna och kolla på SVENSEXAN, PORKY'S, KING FRAT och allt vad de hette.

Det är bara fem år som skiljer Seth Rogen och Zac Efron. Rogen är bara 32, men har enligt Hollywood blivit så pass gammal att han kan spela nybliven familjefar som plötsligt och oväntat blivit "gammal". Rogen är här Mac Radner, gift med Kelly (Rose Byrne, som intressant nog - och för en gångs skull - är äldre än sin motspelare), och de två har med sin nyfödda dotter flyttat in i en trevlig villa i ett trevligt kvarter. Där tänker de leva medelklassliv och ha det trevligt. Dock dröjer det inte så länge innan de får nya grannar. En studentförening, ledd av en som heter Teddy (den överårige Zac Efron), flyttar in i huset intill, som förvandlas till ett "frat house".
Mac och Kelly oroar sig för att studenterna ska festa och vara högljudda dygnet runt - och att de själva ska framstå som gamla. De går över och pratar med Teddy och hans gäng - och får festa loss med dem. Det sups och röks på och dansas. Mac och Kelly blir polare med ungdomarna och lovar att om de tycker att det väsnas i frathuset ska de först ringa till Teddy och absolut inte till polisen.

Redan nästa kväll för studenterna väsen utan like. Teddy svarar inte i telefon, så Mac gör vad han tror ett anonymt samtal till polisen, som anländer. Teddy och hans gäng känner sig svikna, så de förklarar krig mot Mac och Kelly.
I dessa tider när var och varannan amerikansk film; action såväl som skräck och komedi, är sanerad och familjeanpassad, känns det skönt och befriande med en komedi som är R-rated; barnförbjuden i USA. BAD NEIGHBOURS fläskar på med svordomar, naket, sexuella situationer och droger. Som sagt - det här är verkligen som en 80-talsfilm. Det är allt annat än politiskt korrekt. Grabbar beter sig som grabbar. Och jodå, det är rätt roligt. Åtminstone till större delen. Jag gillar ju fjant - så länge det inte är en arthouseregissör som får för sig att fjanta sig.
Men för att bara vara 96 minuter känns BAD NEIGHBOURS aningen lång. Detta beroende på att det festas lite väl mycket i filmen, och allvarligt talat - hur kul är det att titta på andra människor som festar?

Lisa Kudrow är kul i en liten roll som universitetets dekanus, som bara tänker i tidningsrubriker, men roligast är nog Hannibal Buress som en märklig poliskonstapel.







(Biopremiär 9/5)

torsdag 3 oktober 2013

Bio: Insidious: Chapter 2

Foton copyright (c) Sony Pictures Sweden

Jag vet inte om något liknande har hänt tidigare - åtminstone inte i Sverige. Från och med fredag går inte bara två spökfilmer på bio samtidigt - de är även gjorda av samme regissör och de har båda Patrick Wilson i en av huvudrollerna. Jag pratar om den halvhyfsade och väldigt framgångsrika THE CONJURING - och om INSIDIOUS: CHAPTER 2.

Det är alltså åter James Wan som står bakom denna uppföljare till 2011 års INSIDIOUS - men det är knappt att jag tror att det är samme kille som gjort THE CONJURING och den här. INSIDIOUS: CHAPTER 2 är nämligen under all kritik. Det här är det sämsta jag sett i skräckväg på bio på bra länge.

Redan innan förtexterna blev jag konfunderad. Efter Sonys logga följer loggan för Stage 6. Stage 6 är ett bolag som främst producerar direkt-på-DVD-filmer för Sony. Filmen började - och såg ut som en direkt-på-DVD-film. Ja, värre än så. Det här ser oerhört billigt ut. THE CONJURING hade en budget på 20 miljoner dollar. Den här kostade fem miljoner. Förvisso påstås uppföljaren ha högre budget än den första INSIDIOUS, men det här ser hemskt ut. Det digitala filmfotot är kallt - det ser ut att vara skjutet på video. Sterilt, okänsligt, kliniskt och totalt befriat från liv och värme.
Vad handlar då det här om? Tja, jag vet inte riktigt. Det börjar 1986, då lille Josh påstår sig ha en osynlig vän. Ockulta utredare anländer och konstaterar att "vännen" är ett synnerligen elakt spöke. Den synska kvinnan Elise hypnotiserar Josh så att han ska glömma sin förmåga att se spöken. 25 år senare har Josh vuxit upp till Patrick Wilson. Han fru Renai (Rose Byrne, som också återvänder från originalet) förhörs av polisen, eftersom Elise (Lin Shaye, återvändare hon också) hittats död och allt pekar på att Josh mördat henne. Renai tror dock att Josh är besatt, så tillsammans med en handfull spökjägare återvänder de till huset där Josh växte upp. Barbara Hershey spelar hans mor. Detser inte bättre ut än att Josh kontrolleras av en död kvinna; the Bride in Black.

... Och så börjar det att spöka.

Som fan!

James Wan trampar plattan i mattan och vräker på med spökerier redan från start, och han ökar hela tiden. Här finns ingen plats att hämta andan eller reflektera över vad det är som utspelar sig på duken - och och det som sker där är bara rörigt och dumt. Skräckfilmsmusik med gnisslande fioler fläskar på oavbrutet.
Här och var finns ett par bra idéer och scener som skulle kunna fungera - till exempel ett helt rum fullt av sittande lik insvepta i lakan. Men filmfotot är så fult och okänsligt att det inte fungerar för fem öre. Om det nu funnits femöringar i dagens Sverige.

Overkill är bara förnamnet. Allt det som gjorde åtminstone första halvan av THE CONJURING så effektiv och kuslig saknas helt. Inte en enda gång kände jag nackhåren resa sig eller tyckte att det var åtminstone lite spännande.

Så länge manus, regi och filmfoto är bra, spelar budgeten ingen roll. Flera av mina favoritfilmer kostade en bra bit under miljonen. Men INSIDIOUS: CHAPTER 2 är ett oinspirerat hafsverk som ser ut att komma från Cheapo Productions.







(Biopremiär 4/10)

onsdag 19 juni 2013

Bio: The Internship

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox

Jag är minsann inte den som sticker under stol med att jag sjunger Googles lovsång. Jag vet många som är rädda för Google; som tycker att de snokar, registrerar, spionerar, sätter sig över lagen och allt möjligt. Det gör de säkert - åtminstone till en viss del. Men jag har blivit helt beroende av företaget - och det är jag så nöjd med så. Bortsett från att jag förstås använder Google som sökmotor och kollar på Google-ägda Youtube, skriver jag alla artiklar och seriemanus i Drive (dock har Drive än så länge inget vettigt filmmanusprogram). TOPPRAFFEL! gör jag i sedan länge Google-ägda Blogger. Epostar gör jag med Gmail, som med bred marginal är det bästa epostprogram jag provat. Jag surfar mestadels med Chrome. Jag planerar min vecka i Googles kalender. Tack vare Google kommer jag åt i stort sett allt jag behöver; alla mina prylar, på vilken Internetuppkopplad dator som helst runt om i världen.

Visst - påsken 2010 fick jag mitt konto kapat och alla sparade mail (sedan fem år) och Googledokument raderades. Surt, men det hade jag kunnat råka ut för på vilken plattform som helst. Och lustigt nog upptäckte jag så sent som igår att, jösses, mina gamla försvunna dokument har återställts! Jag har ingen aning om när detta skedde, men plötsligt bara fanns de där igen.

Google är ett lika intressant som fascinerande företag. Ja, jag har läst Andreas Ekströms bok "Google-koden", och jag skulle inte ha något emot att se en långfilm om Google. Tyvärr är Shawn Levys (NATT PÅ MUSEET-filmerna, REAL STEEL) komedi THE INTERNSHIP den film jag vill se. Vince Vaughn har skrivit och producerat denna skrattbefriade komedi, i vilken han även spelar den ena huvudrollen.

Vaughn och Owen Wilson är Billy och Nick, två garvade försäljare; rappa i käften och "charmiga", som blir arbetslösa eftersom klockföretaget de jobbar går i graven ("Ingen använder armbandsur nuförtiden"). Luspanka försöker de hitta ett nytt jobb, och efter en stökig intervju får de två praktikplatser på Google, vilket kan leta till fast jobb där. Google anser de två överåriga och udda killarna (som inte kan mycket om datorer) som intressanta.

Praktikanterna delas in i grupper, vilka ska utföra en rad uppdrag, som att skapa en framgångsrik app och sälja in Google till företag. Billy och Nick paras ihop med några ungdomar som inte vill veta av de två gubbarna. Men gissa vad - de två äldre, erfarna gubbarna är ju precis vad gruppen, och ungdomarna, behöver. Dessa kids är nördiga, osäkra på sig själva, har inga vänner och så vidare. Självklart ser Billy och Nick till att ungarna ser på livet på ett helt nytt sätt och lever ut The American Dream. Samtidigt som de försöker bekämpa de konkurrerande praktikantgrupperna, främst den som leds av den vidrige Graham (Max Minghella). Nick lyckas även få ihop det med den i början så svårflörtade Dana (Rose Byrne), en av Googles fast anställda.
Eftersom Fox bara bjuder på en pressbild ur filmen, illustrerar jag med en
skärmdump på hur det ser ut när jag bloggar här på Googles Blogger.
THE INTERNSHIP är en ogenerad hyllning till Google, the American Way of Life, och Google igen. I stort sett hela filmen utspelar sig i Googles lokaler. I stort sett allt kretsar kring Google. Hela filmen är en enda stor produktplacering. Helt sanslöst! Javisst, det är intressant att se alla dessa bilder från Googles mytiska högkvarter - men ändå.

Jag skrev ovan att detta är en skrattbefriad komedi. Nja, jag överdrev en aning där. Jag skrattade nämligen några gånger - åt främst de scener i vilka skådiar som inte är listade i eftertexterna medverkar. Will Ferrell förestår en madrassaffär och han är sanslöst rolig - liksom scenen. John Goodman är chefen för klockföretaget. Rob Riggle finns med i rollistan, han dyker upp i en liten roll som ett kräk som säljer permobiler och ligger med åldringar. Owen Wilson är kul i en scen där han äter middag med Rose Byrne och försöker bete sig som ett asshole. Och Byrne är ju så snygg att klockorna stannar och ridån skiftar färg.

... Men bortsett från detta är filmen hyfsat kväljande. Långt är eländet också, två timmar. En halvtimme för mycket.

Jag hade hellre sett en film om Will Ferrells och Rob Riggles extremt bisarra figurer. Det hade blivit en film att skriva hem om!







(Biopremiär 22/6)

torsdag 25 april 2013

Bio: I Give It a Year

Foton copyrigh© 2012 I Give It a Year / STUDIOCANAL. All Rights Reserved.
På filmaffischen till I GIVE IT A YEAR står det att det är en ny komedi av skaparna till LOVE ACTUALLY, BRIDGET JONES' DAGBOK och NOTTING HILL, och nämnda affisch får filmen att se ut som en mysig, brittisk romantisk komedi. Jo, filmen är producerad av samma människor som låg bakom nämnda filmer - men I GIVE IT A YEAR är skriven och regisserad av Dan Mazer. Dan Mazer har tidigare skrivit manus till ALI G IN DA HOUSE, BORAT och BRÜNO. Och som den manlige huvudpersonens bäste vän Danny ser vi Stephen Merchant; i vanliga fall manusförfattare till TV-serier som THE OFFICE och THE RICKY GERVAIS SHOW. Detta innebär att I GIVE IT A YEAR egentligen är en helt annan typ av film än till exempel NOTTING HILL.
På en fest får Josh (Rafe Spall) syn på Nat (Rose Byrne) och blir blixtförälskad. Efter bara sju månader gifter de sig - men redan i kyrkan viskar en av Nats kompisar (Minnie Driver) "I give it a year." Och mycket riktigt - det dröjer inte länge innan Nat och Josh sitter hon en äktenskapsrådgivare (som själv har grava psykiska problem!) och redogör för varför de vill skilja sig. Deras äktenskap visas i flashbacks.
Josh var tidigare ihop med amerikanskan Chloe (Anna Faris), som inte försvunnit ur hans liv - och som han nog fortfarande är förälskad i. Nat, å sin sida, blir förälskad i en affärskontakt; charmören Guy (Simon Baker, killen som uppskattade mina Fantomenringar). Saker och ting blir struliga.
Jag skrattade fruktansvärt mycket när jag såg I GIVE IT A YEAR. Här finns scener som fick mig att skratta käken ur led. Ögonen tårades. Redan från start skrattade jag så att jag skakade; under bröllopet när prästen får en hostattack. Och när Danny håller filmhistoriens mest olämpliga tal till bröllopet. För att inte tala om när Guy ska förföra Nat på kontoret och släpper lös två duvor.
Rose Byrne är jätterolig. Hon är fantastiskt snygg - och skitkul. En synnerligen attraktiv kombo. Kolla bara när hon ska göra en presentation på ett blädderblock! Anna Faris har jag länge gillat, hon är nog filmbranschens roligaste kvinna. I den här filmen gör hon en synnerligen festlig sexscen; hon blir oväntat indragen i en trekant, vilket mest blir ... konstigt och fel. Och Stephen Merchant är obetalbar som Danny; en kille som konstant säger och gör de mest olämpliga saker. I övriga roller ser vi bland andra Nigel Planer från THE YOUNG ONES och Clare Higgins från HELLRAISER.
Det här är en bitvis extremt vulgär komedi med brittiska karaktärsskådespelare i rollerna. Men även om jag skrattade ovanligt mycket åt det här, blir betyget inte mer än en trea. Jag har funderat på filmen ett par dagar. Den är inte speciellt lång, bara 97 minuter, men luften börjar gå ur den så smått under den sista halvtimmen. Och det är ju inte riktigt bra.
Trots detta vill jag hävda att detta är det roligaste man kan se på bio i vår. Tjosan!






(Biopremiär 26/4)



fredag 13 maj 2011

Bio: Insidious

Foton copyright (c) SF

Jag har säkert nämnt det förr, men när jag går på bio och bänkar mig för att se en ny skräckfilm, försöker jag göra det med förhoppningen att bli skrämd, eller åtminstone känna kalla kårar - eller bli underhållen, om ingen annat.

"Okej. Skräm mig!" tänker jag när mörkret sänker sig i salongen.
Det är sällan det händer. Nästan aldrig.

Visst, jag vet. Jag är härdad. Jag är en medelålders man som sett tusentals skräckfilmer. På ett sätt ska det mycket till för att skrämma och överraska mig. Samtidigt behövs det egentligen inte så mycket.
"Du som påstår att du gillar skräckfilm - varför sågar du allting?" frågar folk ibland. Nja, jag sågar väl inte alting. Men nej, jag tycker sällan att modern skräckfilm fungerar. Allra minst skräckfilm med för hög budget. Det är sällan det blir riktigt bra när man öser in för mycket pengar i projekten. De flesta avde stora klassikerna - de mest effektiva chockmaskinerna - är ju extrema lågbudgetproduktioner.

INSIDIOUS i regi av James Wan, som gjorde den första SAW, efter ett manus av Leigh Whannell som skrev samma första SAW, och med PARANORMAL ACTIVITY-regissören Oren Peli som producent, är till 50% en riktigt bra spökfilm. Kanske till och med till två tredjedelar.

"Insidious". Adjektiv 1. FÖRRÄDISK 2. LÖMSK 3. DOLSK 4. SMYGANDE
I centrum står familjen Lambert; Josh (Patrick Wilson), Renai (Rose Byrne) och deras tre små barn. Josh är lärare medan Renai är hemmafru, och i filmens början flyttar de in i ett nytt hem; en lagom spöklik gammal villa. Det dröjer inte länge innan vi förstår att något inte står rätt till i huset. Dalton (Ty Simpkins), en av sönerna (han som ser ut som Justin Bieber på affischen), går upp på vinden, där han plötsligt får syn på ... något. Han skriker till och när föräldrarna kommer upp på vinden hittar de grabben medvetslös.

Läkarna står maktlösa. De vet inte vad som hänt Dalton. Han ger intryck av att ligga i koma, men man hittar inget fel på honom. Dalton får ligga hemma i pojkrummet, månaderna går och snart börjar oförklarliga och otäcka saker att hända. Renai hör okända, hotfulla röster i en baby monitor (vad heter en sådan på svenska?), ett skrämmande ansikte syns i ett fönster, någon går fram och tillbaka på terrassen...

Till slut tvingas familjen flytta - bara för att de ska inse att det inte var huset de bodde i som var hemsökt...

INSIDIOUS öppnar med väldigt snygga förtexter och jag fylls av hopp. Det här är mysigt! Och det fortsätter lika bra. Stilmässigt går tankarna till 70-talsfilm, färgtonerna är ibland aningen grådaskiga, fotot känns naturligt, och rollfigurerna är bra - det här är en vanlig familj, vanliga människor, sympatiska, och skådisarna gör dem bra.

Vad som är ännu bättre, är att det faktiskt är riktigt jävla creepy! Den långsamma uppbyggnaden och händelserna gör filmens första del överraskande kuslig och till och med jag kände nackhåren resa sig och emellanåt satt jag på helspänn. Oj! Tänk att det här skulle vara så bra?

Men så passerar vi halvtid och plötsligt verkar Wan vilja sabba allt han byggt upp. För nu dyker det upp två spökjägare som blir något slags comic relief. Som värsta ghostbusters har de med sig en massa teknisk, fjantig spökjägarutrustning. Den kusliga stämningen försvinner nästan helt när dessa fåntrattar gör entré.

Jag gillar inte heller upplösningen, förklaringen till det hela. Det blir för mycket mumbo-jumbo och för många spöken och demoner. Även om en docklik, leende spökfamilj är riktigt läskig.

Det är synd, det här, att det blev så. Jag var länge inne på att ge INSIDIOUS en stolt fyra i betyg, men andra delen är inte värd mer än en tvåa - om man är snäll. Så i slutänden kan mitt betyg förstås inte bli något annat än detta:







(Biopremiär 13/5)