Visar inlägg med etikett Roschdy Zem. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Roschdy Zem. Visa alla inlägg

torsdag 1 december 2016

Bio: Monsieur Chocolat

Foton copyright (c) Noble Entertainment
Nu blir det franskt här på TOPPRAFFEL!
Clownskräcken är över oss igen. Den här filmen såg jag på Malmö Filmdagar i somras. Då hette den fortfarande CHOCOLAT, vilket är den franska originaltiteln. Uppenbarligen var Noble Entertainment rädda att den skulle förväxlas med ett par andra filmer med samma titel, så nu har man lagt till ett "monsieur". En svensk titel; "Herr Choklad", vore nog mindre passande.
Clowner är det väl förhoppningsvis ingen som gillar. Jag hyser ingen större clownskräck - däremot tycker jag att clowner är mördande tråkiga. Av den här filmen att döma var clowner ännu tråkigare i slutet av 1800-talet.
MONSIEUR CHOCOLAT, i regi av Roschdy Zem (OMAR DÖDADE MIG), bygger på sanna händelser. Omar Sy spelar Rafael Padilla, den första svarta clownen i Frankrike. James Thierrée gör den populäre clownen Footit, vars karriär börjar peka neråt. På cirkusen där Footit uppträder jobbar och bor den fattige Rafael. Av en slump blir Rafael Footits sidekick. Han förses med namnet Chocolat, och hans uppgift är främst att bli sparkad i baken. Parets akt är förnedrande för Rafael, men upptågen går hem hos publiken.
Den oväntade succén leder till att duon anlitas av en cirkus i Paris. Framgångarna blir stora, plötsligt tjänar Rafael hinkvis med pengar - pengar han spenderar på sprit, kvinnor och kortspel. Han står fortfarande i skuggan av Footit, akten går fortfarande främst ut på att Rafael ska åka på stryk och förnedras, medan publiken kiknar av skratt.
Det gick senare inte så bra i livet för Rafael, och så snart karriären som clown var över, glömdes han bort. Han har i princip varit bortglömd fram till nu, då den här filmen kom. Det finns en bevarad filmsnutt med Footit och Chocolat, denna visas sist i Zems film.
MONSIEUR CHOCOLAT är en film helt utan överraskningar - det här är precis vad man tror det ska vara. En biografi över Rafaels liv; storyn går från A till Ö. Framgångar och motgångar. Applåder, pengar, rasism och förnedring.
Påkostat är det, skådespelarinsatserna är bra, filmen är inte tråkig - men jag tycker ingenting om det här. Det är lite bra - och så är det lite dåligt också. Lite för traditionellt och ointressant som film betraktat. Men, som man brukar säga, den är väl okej. MONSIEUR CHOCOLAT gör sig nog bäst på TV en kväll när inget intressantare visas.
  







(Biopremiär 2/12)



-->

lördag 6 oktober 2012

Bio: Omar dödade mig

Foton copyright (c) Folkets Bio
Jaha.
Ja, det här var ju inte bra.
En marockansk film. Har jag sett någon sådan tidigare? Hur många marockanska filmer finns det? När det gäller filmer från Afrika har jag nog bara sett prylar från Sydafrika. KILL AND KILL AGAIN och sådant.
Men nu visade sig "marockansk film" vara en sanning med modifikation. OMAR DÖDADE MIG, av den fransk-marockanske skådespelaren och regissören Roschdy Zem, utspelar sig till 95% i Cannes och Nice, och de flesta involverade produktionsbolagen är franska. Berättelsen bygger på ett par böcker om den sanna historien om stackars marockanen Omar Raddad (Sami Bouajila), som arbetade som trädgårdsmästare hos en gammal änka i Cannes, och som en dag 1991 fick besök av polisen. Änkan hade hittats brutalt mördad i sin källare, och på väggen hade någon - enligt polisen änkan - skrivit "Omar dödade mig". Omar var av allt att döma oskyldig (han kan till exempel inte läsa och skriva), men kastades i fängelse, där han spenderade ett flertal år.
Denis Podalydès spelar författaren Pierre-Emmanuel Vaugrenard måste skriva en bästsäljare och kommer på att han ska skriva om fallet Omar. Tillsammans med sin hotta assistent Maud (Salomé Stévenin) luskar han i fallet och hittar åtskilliga bevis på att Omar är oskyldig.
Filmen hoppar mellan 1991 och 1994, och efter ett tag till slutet av 90-talet och början av 2000-talet. Eftersom man inte haft budget till att återskapa Cannes och Nice för tjugo år sedan, har man beskurit alla exteriörbilder så att man inte ska se alla skyltar och andra tecken på att det egentligen är 2011. Detta ger en lätt klaustrofobisk känsla. Men rent allmänt är filmfotot alldeles för rudimentärt och tråkigt.
Sami Bouajila är utmärkt i titelrollen, men filmen förmår aldrig engagera. När jag läste om den lät den onekligen intressant och spännande. Tyvärr visade den sig vara besynnerligt tråkig. Filmen består av alldeles för många scener med gubbar som bara sitter och pratar. Nu är detta förvisso ingen renodlad kriminalfilm, det här är ett drama, men här finns inte tillstymmelse till spänning.
... Och eftersom mördaren ännu inte hittats och fallet förblivit olöst, slutar OMAR DÖDADE MIG med ett fläskigt antiklimax. Ungefär som STADEN SOM FRUKTADE SOLNEDGÅNGEN. Oj, jag är nog den ende som lyckats klämma in den filmen i en text om OMAR DÖDADE MIG.
Filmen slutar med en närbild på den riktige Omar Raddad.







(Biopremiär 5/10)