Bio: Zombieland: Double Tap

Foton copyright (c) Sony Pictures

Kvällen innan pressvisningen av Ruben Fleischers ZOMBIELAND: DOUBLE TAP, passade jag på att se om den första ZOMBIELAND från 2009, eftersom jag verkligen inte kom ihåg någonting alls. Det var helt blankt. Därför förvånades jag när jag glatt upptäckte att ZOMBIELAND var betydligt bättre än jag hade för mig; när jag läser min gamla recension håller jag inte med mig själv, jag tycker att filmen är bättre nu än jag tyckte 2009.

Hemkommen från visningen av uppföljaren såg jag om SHAUN OF THE DEAD. Den ligger på Netflix, och jag hade inte sett den sedan den kom 2004. Jag kommer att återkomma till denna film lite längre ner.

ZOMBIELAND: DOUBLE TAP har premiär nästan på dagen tio år efter den första filmen. Det är länge för att vara en uppföljare av det här slaget, och jag har svårt att tänka mig att fansen väntat otåligt under dessa tio år. Själv trodde jag aldrig att det skulle komma en uppföljare. Och - jag trodde aldrig att den skulle bli så här bra.

Den här filmen är nämligen jätterolig! Den är mycket roligare än den första filmen. Jo, jag blev förvånad, och jag kom på mig själv med att sitta och skratta högt i biosalongen. Det gjorde jag inte när jag såg den trista THE DEAD DON'T DIE; årets andra zombiekomedi - vilken inte är rolig.

De fyra huvudpersonerna från den första filmen är tillbaka: Columbus (Jesse Eisenberg), Tallahassee (Woody Harrelson), Wichita (Emma Stone), och Little Rock (Abigail Breslin) - den sistnämnda har förändrats rejält utseendemässigt sedan förra filmen, då var hon fortfarande ett barn, nu är hon en ung kvinna. De här fyra har nu flyttat in i Vita Huset, där de är hyfsat säkra från alla zombies som tagit över världen. De har de bra och Columbus vill gifta sig med Wichita.

Okej, Little Rock har det inte lika bra som de andra. Hon vill träffa en jämngammal kille. En morgon har Wichita och Little Rock plötsligt gett sig av. Columbus sörjer ett tag, men en kort tid senare råkar han hitta en ny tjej; Madison (Zoey Deitch), som bor i frysdisken i ett övergivet köpcentrum. Madison är världens mest korkade individ, och man gissar att zombierna inte ätit upp hennes hjärna eftersom hon saknar hjärna.

Columbus tar Madison med sig tillbaka till Vita Huset, men då dyker Wichita upp igen, ensam. Little Rock träffade en ung hippiekille (Avan Jogia), som hon rymde med. Nu inleds en roadtrip. De ska ta sig till Graceland, eftersom Tallahassee avgudar Elvis, och samtidigt leta upp Little Rock.

ZOMBIELAND: DOUBLE TAP består mer eller mindre bara av en lång rad sketcher, varav många är jättekul - och blodiga. Det här är blodig zombie-slapstick. Splattrigt splatter är det gott om, men det här är först och främst en komedi. Man måste nog vara väldigt känslig om man ska skrämmas av zombieslakten i den här filmen.

Ny i gänget är Rosario Dawson som Nevada, hon bor på ett Elvismuseum nära Graceland. Där dyker även Luke Wilson och Thomas Middleditch upp som Albuquerque och Flagstaff - och det är dessa två som får min att tänka på SHAUN OF THE DEAD. När huvudpersonerna i SHAUN OF THE DEAD är på väg till puben, träffar de på ett gäng som är på väg i motsatt riktning - och dessa är ungefär huvudpersonernas spegelbilder. De ser nästan likadana ut och de beter sig likadant. Denna scen i SHAUN varar bara ett par minuter, om ens det. Albuquerque och Flagstaff är Tallahassees och Columbus motsvarigheter. De klär sig likadant och beter sig likadant - och det är väldigt roligt.

Som jag påpekat flera gånger de senaste tio åren, är jag rätt trött på zombiegenren och jag gillar i stort sett bara klassikerna från tidigt 1980-tal. Men ibland kommer det en och annan ny zombiefilm jag gillar, och ZOMBIELAND: DOUBLE TAP är alltså en av dessa. Det här är dessutom en av de bättre komedier jag sätt på länge. Jesse Eisenbergs berättarröst sätter den lättsamma tonen - han inleder med att tacka oss i publiken för att vi valt att se just denna film i dagens stora utbud av zombieunderhållning. Till på köpet varar filmen bara 99 minuter, så den hinner aldrig bli tråkig.

När eftertexterna börjar rulla ska man sitta kvar i sin biofåtölj, i synnerhet om man gillar Bill Murray - för efter en liten stund följer några riktigt festliga extrascener.

(Biopremiär 18/10)

Bio: Frank Miller's Sin City: A Dame to Kill For

Foton: Rico Torres © 2014 Maddartico Limited. All Rights Reserved

Det är onekligen svårt att gilla Frank Miller nuförtiden. Den forne mästaren har gjort bort sig lite för mycket den senaste tiden. Men det går inte att komma ifrån att han är den serieskapare som betytt mest för mig - åtminstone när det gäller serieberättande. När Miller slog igenom med Daredevil i början av 1980-talet gjorde han superhjälteserier som inte liknade något vi sett tidigare, och han producerade mästerverk och klassiker som "The Dark Knight Returns" och "Batman: Year One". 1993 började han att teckna Sin City-sviten; en hyllning till pulplitteratur och hårdkokta deckare i allmänhet och till Micket Spillane i synnerhet.

Men han har alltid haft kontroversiella politiska åsikter och på senare år har saker och ting spårat ur - för att kulminera med 2011 års "Holy Terror", ett hatiskt, nyanslöst angrepp på islam. Frank Miller själv verkar dessutom ha förvandlats till en skugga av sitt forna jag; jag vet inte om han drabbats av någon sjukdom, eller om han bara blivit gammal och bitter, men det är svårt att känna igen honom.

Jag läste förstås Sin City då för tjugo år sedan; jag tyckte att det var en extremt cool serie, och albumet "A Dame to Kill For" recenserade jag i NST när det kom 1994, men jag har inte läst samtliga serier i sviten - och jag har inte läst om dem. Och jag har inte heller sett om Robert Rodriguez filmatisering sedan pressvisningen i Cannes 2005.

Sida ur originalserien. I filmen gör Ray Liotta den här gubben.

Det tog alltså nio år för uppföljaren att se biografsalongernas mörker - betydligt längre tid än planerat, beroende på allehanda strul. Och när nu filmen slutligen fick premiär floppade den första helgen i USA och fick ganska risiga recensioner. Således hade mina förväntningar sänkts när jag bänkade mig på pressvisningen. Till saken hör att jag verkligen älskade den första filmen.

FRANK MILLER'S SIN CITY: A DAME TO KILL FOR, som den fullständiga titeln lyder, består av fyra episoder, varav två är nya och har skrivits av Miller direkt för filmen - och för regin står både Rodriguez och Miller. Den längsta episoden bygger på albumet filmen döpts efter. Eva Green spelar Ava Lord, damen man kan döda för, en femme fatale utan like. Josh Brolin är Dwight (som spelades av Clive Owen förra gången), hårdingen som förälskat sig i henne, något man helst bör låta bli. Folk dör som flugor i hennes närhet och deras relation utmynnar i ett blodbad - vilket gäller alla episoder.

Mickey Rourke är tillbaka från första filmen som Marv, en bjässe som är världens hårdaste karl, i delen som baserats på "Just Another Saturday Night", Joseph Gordon-Levitt är Johnny, en smooth korthaj som spelar skjortan av den onde senatorn Rourke (Powers Boothe), vilket man inte gör ostraffat. Denna episod är nyskriven, liksom den om strippan Nancy (Jessica Alba), som hämnas sin älskade Hartigans (Bruce Willis) död.

De amerikanska kritikerna får säga vad de vill - men jag kom på mig med att gilla den här filmen. Visst, det känns kanske inte så nytt och fräscht längre, men det är otroligt snyggt att det inte spelar någon roll. Liksom förra filmen, är detta en svartvit film som både försöker efterlikna Millers seriesidor och klassisk film noir. Skådisarna agerar mot green screens; miljöer har stoppats in digitalt. Och jo, jag tycker fortfarande att det ser läckert ut. Den här gången är det dessutom i 3D - men det fick inte jag uppleva, eftersom pressvisningen var i 2D tack vare ett misstag från distributörens sida.

A DAME TO KILL FOR är groteskt våldsam; den är ibland osannolikt våldsam, men precis som allt annat i filmen, är ultravåldet artificiellt. Folk skjuts, misshandlas och får kroppsdelar avhuggna, men det känns aldrig någonsin realistiskt - det är bara estetiskt tilltalande och coolt. Dialogen är lika artificiell den - jag gillade förstås skräpiga pocketdeckare när jag växte upp, det gör jag fortfarande, och all dialog och alla inre monologer (det är mycket "hårding läser högt ur sin dagbok" här) är stiliserade pastischer. Folk pratar korthugget och tufft, de spottar ur sig replikerna. Filmmusiken doftar cigarrettrök och bourbon.

Den första filmen fick utstå mycket kritik för sin skildring av kvinnor. De moralister som satte kaffet, eller snarare biopopcornen, i halsen förra gången, lär väl implodera den här gången. Jag kommer osökt att tänka på presskonferensen i Cannes 2005 (min rapport från den kan du läsa HÄR). Plötsligt - och inte helt oväntat - ville en kvinnlig, tysk journalist ställa en fråga: "Mister Miller! Vaj are there zo many naked vimmen in your movie?". Frank Miller suckade uppgivet och sa "Because I'm a guy!". När han skapade Sin City ville han att alla män skulle vara tuffa, kvinnorna sexiga och bilarna snygga. Alla genrens klyschor skulle utnyttjas och drivas till sin spets. I den nya filmen känns det som om Eva Green gör mer än hälften av alla sina scener helnaken. Jag sticker inte under stol med att jag gick loss på detta - även om det innebar att jag hade svårt att koncentrera mig på handlingen. Påfallande många scener inleds med en närbild på någon bruds rumpa, vilket säkert retar en del. Av någon anledning klär Jessica Alba aldrig av sig under sina strippnummer. I handlingen finns även Gail (Rosario Dawson) och hennes stenhårda brudgäng, vilka samtliga struttar runt i värsta S/M-utstyrslarna medan de glatt dödar folk till höger och vänster.

I filmen ser vi även Ray Liotta i en liten svinig roll, Lady Gaga är en sympatisk servitris i en kort scen, Stacy Keach liknar närmast Jabba the Hut i den enda scen han medverkar, och Christopher Lloyd dyker upp som galen läkare. Det är lite synd att Bruce Willis, som spelar spöke, medverkar i så få scener, men å andra sidan visar sig Gordon-Levitt funka alldeles utmärkt, han ser ut att vara plockad direkt ur en noirfilm från 1940-talet.

SIN CITY: A DAME TO KILL FOR är inte lika bra som den första filmen, men jag ska inte klaga. Det här är hårt. Filmen är så stenhård att man kan öppna kokosnötter med den. Det är otroligt flott, i det här fallet är ytan verkligen allt; och för en gångs skull funkar det. Och som bekant görs det alldeles för få stenhårda filmer nuförtiden, då allting helst ska vara PG-13, urvattnat, osexigt, och ha trista tvåltollar som, öh, Kellan Lutz och liknande i rollerna.

Frank Miller själv dyker upp på en TV-skärm i en scen.

En scen är knyckt, säkert medvetet, från Mickey Spillanes "Hämnden är min", den första Mike Hammer-boken. Jag väntade dock förgäves på replikskiftet "How could you?" - "It was easy."

(Biopremiär: 29/8)

Bio: Trance

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox Sverige

Jag har problem med att hålla isär Guy Ritchie och Danny Boyle. Jag vet inte varför. Jag måste alltid tänka efter. Vem är vem? Okej, Ritchie är han som var gift med Madonna, Boyle gjorde TRAINSPOTTING.

Jag kollade upp vad jag skrivit om Boyles senaste filmer - jag minns nämligen inte riktigt vad jag tyckte. Eller så minns jag fel. Hans förra film, 127 TIMMAR, gav jag visst en trea. Jag minns den som rätt trist. SLUMDOG MILLIONAIRE, vilken Boyle Oscarbelönades för, gav jag en fyra, vilket överraskar mig. Jag mins inte så mycket av den, alltså gjorde den inget intryck på mig. SUNSHINE har jag inte sett, MILLIONS såg jag, men den har jag förträngt.

Jag gissar att även TRANCE så småningom kommer att låsa in sig i ett litet rum i min hjärna. Återigen handlar det om en film som inte gjorde något större intryck på mig. Men - filmen innehåller en grej som kanske gör att den blir ihågkommen ändå. Och som ser till att Sharon Stone kommer att få konkurrens på freeze frame-fronten.

I TRANCE spelar James McAvoy auktionsförrättaren Simon, som under en kupp där en tavla stjäls tappar minnet. Simon minns inte var han gömt tavlan. Hårdföra gangsters ledda av en som heter Franck (Vincent Cassel) kan inte få Simon att minnas med våld, så en hypnotisör; Elizabeth (Rosario Dawson), anlitas. Hon gör en hypnotisk gest och tränger in i Simons undermedvetna.

TRANCE är ibland en film som är lite för smart för sitt eget bästa, lite för twistad. Stora delar av filmen utgörs av vad Simon upplever under hypnos; dröm och verklighet varvas friskt, är det vi ser det faktiska händelseförloppet eller inbillning, och så vidare. Sådant här har vi ju sett förr. När pusselbitarna faller på plats i slutscenerna visar det sig att storyn egentligen var helt annorlunda än vi trodde - vilket inte kommer som en överraskning.

Nackdelen med sådana här historier där man inte vet om det vi ser på bioduken faktiskt sker eller om det bara är en dröm, är att det blir svårt att engagera sig. Vad som helst kan hända.  Och det är lite tråkigt.

Men efter ett tag; kanske halvvägs in, kommer jag på mig med att tycka att det här är rätt bra ändå. Eller åtminstone helt okej. Filmen blir även överraskande våldsam och blodig mot slutet, vilket kanske är lite onödigt. Jag skrattade högt när en av rollfigurerna få halva huvudet bortskjutet, men fortsätter att prata med Simon (ja, det är en dröm).

Det här är även en väldigt snygg film. Flott foto, intressanta bildkompositioner. I flera scener reflekteras personerna i ett antal små speglar och annat, antagligen för att understryka berättelsens - och minnets - splittrade struktur.

Och så har vi då den här grejen som kommer att få miljoner att trycka på pausknappen så snart filmen finns tillgänglig på DVD (eller redan nu, då den antagligen redan finns ute på nätet). TRANCE är nämligen - och antagligen - den enda filmen någonsin i vilken hjältinnans rakade sköte utgör An Important Plot Element! Jodå. I två korta scener, under ett par korta sekunder, visar Rosario Dawson upp sig i all sin prakt, och i närbild. Och dessa sekunder fyller en funktion. Och det är Goyas fel.

Som sagt: TRANCE är helt okej, men den känns som något slags mellanfilm. Med undantag för Rosario Dawsons private parts är detta lättglömt. Lika lättglömt som platsen där tavlan gömts. Om tio år ska jag låta mig hypnotiseras för att komma ihåg TRANCE.

(Biopremiär 5/6)

Bio: Zookeeper

Foton copyright (c) Sony Pictures

Kevin James är väl en sympatisk kille, men hans filmer har aldrig varit något vidare. SNUTEN I VARUHUSET hade ett enda skämt: Kevin James är tjock. GROWN UPS kommer jag knappt ihåg. HÄRMED FÖRKLARAR JAG ER CHUCK OCH LARRY vill jag glömma.

Hans nya film ZOOKEEPER, i regi av Frank Coraci som gjorde THE WEDDING SINGER och några andra Adam Sandler-filmer, är egentligen en väldigt konstig film. Det är en enkel film, en filom vi alla sett förut massor av gånger, det är en romantisk komedi av tretton på dussinet-karaktär - men filmen är konstig.

Man har nämligen stoppat in pratande djur.

Okej. Vad är det för konstgt med detta? Pratande djur är ju vanligt på film, och det brukar ju gå hem hos ungarna! Javisst. Det är bara det att detta inte är någon barnfilm. ZOOKEEPER är en traditionell romantisk komedi för familjer och vuxna. Men den innehåller pratande djur.

Kevin James är den snälle djurskötaren Griffin som i filmens öppningsscener friar till sitt livs stora kärlek, supermodellen Stephanie (Leslie Bibb), som oväntat säger nej och dumpar honom. Griffin tillbringar de kommande åren med att sörja Stephanie, han vill inget annat än få tillbaka henne. Han är så besatt av Stephanie att han inte märker att hans kollega Kate (Rosario Dawson) är förtjust i honom. Och egentligen är han förälskad i henne, även om han inte förstått det.

En kväll avslöjar djuren på Franklin Zoo att de kan prata. Det har de alltid kunnat. Griffin blir först livrädd, men snart blir han jättekompis med lejonet (Sylvester Stallone), apan (Adam Sandler), elefanten (Judd Apatow) och framför allt med gorillan Bernie (Nick Nolte). Djuren ska hjälpa Griffin att få tillbaka Stephanie - men eftersom djuren självklart är smartare än så, ändrar de snart på planerna och försöker tussa ihop Griffin med Kate.

ZOOKEEPER pressvisades inte i Malmö och på visningen jag var på hamnade jag bredvid en familj med två små döttrar i sexårsåldern. Antagligen trodde föräldrarna att detta skulle vara en film i stil med DR DOOLITTLE (Eddie Murphy-versionen) eller ALVIN OCH GÄNGET. Det dröjde tio minuter innan flickorna tröttnad på filmen och istället började klättra omkring och hoppa i biofåtöljerna. Den vuxna publiken skrattade dock ofta.

ZOOKEEPER är en väldigt harmlös och slätstruken film. Jag har noterat att en del kritiker verkligen totalsågat filmen, men det är ju orättvist. Det här är ju ingen inkompetent tråkfest som många av de svenska filmer kritikerna hyllar. ZOOKEEPER är bara ännu en menlös, snabbt glömd historia. Men den är sympatisk, det är lätt att gilla Kevin James och Rosario Dawson gillar vi ju sedan länge.

Och självklart är alla filmer med Sylvester Stallone av intresse. Här får vi höra honom sjunga "More than a feeling".

Produktplaceringen av T.G.I. Friday's är fullkomligt sanslös och även det i Sverige bespottade fruktföretaget Dole ser till att synas.

 

(Biopremiär 9/9)

Bio: Unstoppable

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox
Åkej, pågar och töser, dags att lära sig dagens läxa: om ni vill undvika fruktansvärda tågkatastrofer - håll er undan snabbmat!
Man vet aldrig vad man får när man ser en film av någon av bröderna Scott. Ridley Scott gör vanligtvis bra filmer, men det hindrar honom inte från att krysta ut mög som A GOOD YEAR. Tony Scott har regisserat bra grejor som TRUE ROMANCE, DEN SISTE SCOUTEN och MAN ON FIRE - men också skit som DOMINO och den mediokra och tråkiga nyinspelningen av PELHAM 123 KAPAT.
Nu är Tony tillbaka med UNSTOPPABLE, i vilken ett tåg som fraktar giftiga kemikalier skenar genom Pennsylvania utan förare. Tåget, alltså - tåget saknar förare. Jag känner inte till huruvida staten Pennsylvania behöver en förare. Och varför har då tåget ingen förare? frågar du, svettig av brunst.
Bra fråga. Svaret är att lokföraren var en redigt fet fläskröv som körde väldigt, väldigt långsamt när han upptäckte att han behövde växla spår. Så, han hoppade ut ur lokomotivet för att gå fram till spåret och växla manuellt - tåget gick inte snabbare än att han enkelt skulle kunna promenera tillbaka ombord utan problem. Trodde han. Det var bara det att den här fläskröven var för fet för att lyckas med detta. Han klarade inte av att klättra ombord igen - och plötsligt ökade det herrelösa tåget hastighet.
Snacka om katastrof! Det är som om en kärnvapenmissil är på väg mot staden Stanton. Hela staden riskerar att sprängas i luften!
Rosario Dawson gör entré som Connie, en tuff brud som försöker lösa problemet från kontrollrummet på stationen. Även en viss Ned (Lew Temple) gör entré, en skön rollfigur med tunn, blond, stripig hästsvans, mustasch och pilotglasögon - jag tyckte omedelbart om den här killen. Han blir den som först försöker stoppa tåget.
...Och så introduceras vi för våra hjältar: lokföraren Frank (Denzel Washington) och unge Will (Chris Pine). De gillar inte precis varandra. Frank är veteran. Will är ny på jobbet. Änklingen Frank har problem med sina tonårsdöttrar (som jobbar på Hooters!), Will har problem med sin fru. Och nu visar det sig att Frank och Will är de enda som kan stoppa det skenande tåget, eftersom de befinner sig i närheten och på samma spår.
Detta innebär att det är dags för lite klätt-
rande på tågtak medan tåget far fram i hög hastighet, och bilar och annat som kommer i vägen mosas. 
UNSTOPPABLE, som hävdar att den är inspirerad av verkliga händelser, är en fullt sebar film, men den är egentligen inte särdeles spännande. Jag kan inte påstå att jag är Denzel Washingtons största fan - han är bra när han spelar kräk eller skurk, men annars tycker jag ofta att han är lite irriterande.
Chris Pine (Kapten Kirk i nya STAR TREK-filmen) är inte mycket till hjälte, han är alldeles för slätstruken, och han har ett av de där likartade ansiktena många andra Hollywoodskådisar har. Det är svårt att hålla isär dem. Jag skulle hellre vilja se ovannämde Ned som hjälten, av uppenbara skäl. Det hade kunnst bli riktigt coolt - på riktigt!
Jag har inte för avsikt att förstöra filmen för er, men jag tycker att filmens slut är något av ett antiklimax. Var det här allt? Inget mer spektakulärt? Det hade onekligen varit fantastiskt om de hade misslyckats med uppdraget och hela Stanton faktiskt flög i luften!     
PELHAM 123 KAPAT handlade om ett tunnel-
bane-
tåg. Den här handlar om ett järnvägs-
tåg. Kan vi försvänta oss att Tony Scotts nästa film kommer att handla om en spårvagn? Eller varför inte skicka Scott hit till Malmö och till Centralen. Här hade han kunnat göra filmer med namn som TÅGET TILL KASTRUP ÄR INSTÄLLT OCH ERSÄTTS MED BUSS, eller DET ANKOMMANDE TÅGET FRÅN STOCKHOLM ÄR FÖRSENAT OCH KOMMER ATT ANLÄNDA OM FYRA TIMMAR". Dessa filmer hade blivit allt annat än actionpackade. Jag skulle snarare kalla dem för meditativa.
Det enda jag tänkte på när jag såg UNSTOPPABLE, var att inget av det som händer skulle inträffat om inte idioten i början gick på en Supersize Me-diet. Därför fick eftertexterna mig att skratta. Eftersom filmen är inspirerad av verkliga händelser, dyker det upp texter om vad de inblandade gör idag. Av allt att döma jobbar den korkade fläskröven numera inom snabbmatsindustrin!
UNSTOPPABLE pressvisades inte i Malmö, så jag gick på 21:20-visningen på premiärkvällen. Det var ganska glest i salongen för att vara premiär. Långtifrån halvfullt. Tydligen kändes inte tågfilm speciellt attraktivt. Och då hade Fox annonserat över ett helt uppslag i gårdagens Metro.
Framför mig satt fyra ungdomar och tjattrade högt på portugisiska. Mitt i filmen reste sig en av dem, såg sur ut, tog sin jacka och lämnade salongen. Han kom inte tillbaka igen.

(Biopremiär 10/11)

Bio: Percy Jackson och kampen om åskviggen

Foton copyright © 20th Century Fox

I bokform har det kommit en del hel- och halvplagiat på Harry Potter under det senaste decenniet. Märkligt nog har det vad jag vet inte kommit några Potterinspirerade filmer. Kanske beroende på att rättrådiga JK Rowling envisas med att försöka sätta dit till och med små barn som inkräktat på copyrighten?

Här har vi så till slut en uppenbart Harry Potter-influerad film av Potterregissören Chris Columbus - dock baserad på en bok av Rick Riordan. Och det är en film jag hade kunnat vara utan.Av någon anledning häckar de gamla grekiska gudarna - Zeus, Poseidon och gänget - numera i USA, och då främst i New York City. Vill man ta sig till Olympen, tar man en specialhiss i Empire State Building; det hade nog aldrig de gamla grekerna gissat.

Någon har snott Zeus blixt. Detta gör Zeus så sur att han hotar med att ställa till med krig mellan gudarna. Han misstänker att det är Poseidons halvgud till son som snott blixtskrället.

Poseidons son heter Percy Jackson, en tonåring som är lyckligt ovetande om att han är halvgud; han vet inte vem hans farsa är. Han bor hos sin morsa Catherine Keeler som är gift med ett riktigt kräk spelat av Joe Pantoliano. Som om detta inte vore nog, lider Percy av ADHD och dyslexi (?!), men han kan vistas under vatten i sju minuter - alltid något.

Plötsligt attackeras Percy av en lärarvikarie som förvandlas till monster. Hans rullstolsbundne lärare (eller vad han nu var) Pierce Brosnan rycker då in, det visar sig att han är kentaur (fniss!) och klasskompisen Grover är en satyr med getben. De jagas av en minotaur i skogen och Percys morsa fångas och dödas - men Percy verkar inte bry sig nämnvärt. Han tycker inte att det är särdeles konstigt att han placeras i ett träningsläger där halvgudar lär sig slåss med svärd och allehanda konstiga varelser traskar omkring.
 
Percy träffar den väna Annabeth, som har påtagligt stora bröst för att vara så ung, och som är dotter till Athena. Hon är tuff och slåss med svärd, men det verkar som om hon och Percy blir lite betuttade i varandra. Tillsammans med Grover bildar de en trio som beger sig ut på jakt efter åskviggen. De hamnar i Nashville, i Las Vegas och i Hollywood, och det visar sig även att Percys morsa inte alls är död, utan placerats i Hades, som ju är Helvetet - och som i den här storyn ligger under Hollywood.

Herrejösses vilken jävla röra det här är! PERCY JACKSON OCH KAMPEN OM ÅSKVIGGEN är ett uppenbart hafsverk. För det första är storyn oerhört fånig, vilket jag gissar framgår av försöket till referat ovan. För det andra saknar rollfigurerna karaktär och det finns ingen som helst karaktärsutveckling. Percy visar sig vara bra på att slåss och tänka smart på en gång, och han svingar sitt svärd utan att tveka från första början. Inte så konstigt att han knappt reagerar på sin mors förmodade död. Killen som spelar Percy heter förresten Logan Lerman och ser ut som Zach Efrons lillebror. Han och de övriga, unga skådespelarna är väldigt bleka och intetsägande.

Filmen är fullkomligt charmbefriad. Det är action mest hela tiden, men vad spelar det för roll när man inte bryr sig? Det borde ju vara coolt att hjältarna beväpnas som i en James Bond-film; en kulspetspenna förvandlas till ett svärd och så vidare, men det blir mest irriterande och dumt. 
Vissa scenerier impo-
nerar, en del effekter och monster - och de är rätt många - är fräsiga, men allt är bortkastat på denna menlösa, trista film. Grover ska vara något slags comic relief, men är inte speciellt rolig. Jag valde mellan att sätta en etta eller en tvåa i betyg. Det blir trots allt en tvåa, dels på grund av vissa detaljer, men främst beroende på:
A) Rosario Dawson som Hades' fru - hon är något makalöst hått! Hades spelas förresten av Steve Coogan. Han är bortkastad i rollen, vilket även Sean Bean är som Zeus.
B) Uma Thurman som den sexigaste Medusa jag sett - och då hör det till saken att jag inte tycker att Thurman är så sexig i vanliga fall. Hennes illasinnade superkraft utnyttjas på kul sätt ett par gånger.
 
PERCY JACKSON fick mig att vilja se nyinspelningen av GUDARNAS KRIG nu på en gång. Vill jag se fåniga filmer om antikens gudar, ser jag hellre Luigi Cozzis två Herkulesfilmer med Lou Ferrigno. De är fåniga med finess.

...Och jag kan tänka mig att mockbusterbolaget The Asylum skulle kunna komma med en bättre kopia på Harry Potter om de vågade och ville...





 


(Biopremiär 24/2)