Visar inlägg med etikett Ronnie Sandahl. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Ronnie Sandahl. Visa alla inlägg

tisdag 5 september 2017

Bio: Borg

Foton copyright (c) Julie Vrabelová

Har ni hört min Björn Borg-anekdot? Så klart ni inte gjort. Då ska jag berätta den.

Som liten gosse 1977 var jag tillsammans med min familj på semester i England. Vi bodde i en turistanläggning i Great Yarmouth. Eftersom det var England, var standarden inte den bästa - bland annat satt det en myntautomat på väggen. Ville vi ha elektricitet, vilket vi förstås ville, fick vi stoppa mynt i den.

På TV visades Wimbledonfinalen. Björn Borg mot Jimmy Connors. Jag var lika ointresserad av tennis då som jag är idag, men vi satt hela familjen i den illaluktande soffan och tittade. Matchen gick mot sitt slut - och vad tror ni hände? Jo, självklart gick strömmen. Och vi hade inga mynt hemma.
Jag fick en sedel och skickades iväg till en närliggande spelhall för att växla. Väl tillbaka fick vi igång strömmen igen. Givetvis var matchen över. Björn Borg satt på en stol och såg ledsen ut. "Jaha, han förlorade," sa mina föräldrar och stängde av TV:n. Först nästa dag upptäckte vi att karln vunnit.
Den danske regissören Janus Metz långfilmsdebuterar med BORG. Tidigare har han gjort kortfilmer, dokumentärer och avsnitt av TV-serier, däribland TRUE DETECTIVE. För manus står Ronnie Sandahl, som gjorde SVENSKJÄVEL.

Utomlands heter filmen BORG/McENROE - vilket nog är en mer passande titel. Filmen handlar nästan lika mycket om John McEnroe som om Björn Borg. Jag inser att jag egentligen inte vet så mycket om Björn Borg - inte mer än vad som stått i skvallerpressens rubriker, och allt detta skvaller handlade om hans liv efter tenniskarriären, vilken han gav upp redan 1981. Jannike Björling, Loredana Berté, Friends in Need och kalsonger - allt detta kom efter 1981.

Tydligen var Björn Borg en argsint ung man med hetsigt temperament när han växte upp. Han fick lära sig att behärska sig och förvandla sig till en iskall robot som aldrig visade känslor. Detta fick mig att tänka på ROCKY IV när jag såg filmen - John McEnroe är på sätt och vis Rocky; han är en hetlevrad amerikansk underdog, Björn Borg är maskinen Ivan Drago. Skillnaden mot Rocky är att ingen gillar den ständigt svärande, argsinte McEnroe, medan alla älskar Borg.

Sverrir Gudnason är otroligt lik Björn Borg, så pass att jag nog skulle kunna ta fel om någon höll upp ett foto och jag inte kände till den här filmen. Att Gudnason är drygt 15 år för gammal märks inte. Shia LaBeouf gör John McEnroe, och han är väl den ende som fått lite karaktär i den här filmen. Det är nämligen som så här, att jag ... tycker inte att BORG är en speciellt lyckad film.
Filmen utgår från Wimbledonfinalen 1980. Insprängt i skildringen av denna får vi tillbakablickar på Borgs och McEnroes respektiva uppväxt. Björn Borg som barn spelas av 14-årige Leo Borg - ja, han är Björn Borgs son. Stellan Skarsgård gör Lennart Bergelin, som upptäcker- och får fason på den argsinte, blivande tennisstjärnan. Tuva Novotny spelar den kedjerökande rumänskan Mariana, som Björn Borg gifte sig med 1980. Kommer ni ihåg den gamla vitsen? "Hörde du att Björn Borg åkte fast i tullen? Han hade med sig 60 kilo Mariana!"

Det stora problemet med BORG är att den känns som ett svenskt drama från 70-talet. Dialogen är teatral och onaturlig, folk pratar inte som riktiga människor, det känns konstlat, och ibland är tonen lätt pretentiös, med super 8-klipp där den unge Björn Borg tyst tittar rakt in i kameran. Stellan Skarsgård har överkammad flint och mumlar sina repliker. Det funkar lite bättre när det pratas engelska - fast Shia LaBeoufs uppgift består mest i att vråla "FUCK!" så ofta som möjligt, vilket höjer åldersgränsen i USA. Det blir rätt tråkigt och det hela är indränkt med riktigt vissen filmmusik, som bara ligger som en tjock, irriterande ljudmatta över scenerna.
Däremot är den långa, avslutande matchen mellan Borg och McEnroe riktigt bra. Här funkar plötsligt allt. Det är snyggt iscensatt, filmat och klippt, det blir lite spännande trots att man vet hur det går - och trots att jag aldrig fattat reglerna och den bisarra poängräkningen.

Saligen bortgångne Björn Granath gör sin näst sista roll i den här filmen. Han kommer att dyka upp i den kommande KINGSMAN: THE GOLDEN CIRCLE, men i BORG spelar han minsann Bengt Grive. Det ni!

BORG är delvis inspelad i Prag. Budgeten var på 65 miljoner kronor, vilket är mycket för en svensk film. Om filmen blir en publiksuccé återstår att se. Hur många under 40 - eller 45 - har en relation till Björn Borg?

För övrigt så går det inte en dag utan att jag ser Björn Borgs namn. Jag har nämligen en necessär av märket Björn Borg hängande på badrumsväggen - och är jag bortrest har jag denna med mig.









(Biopremiär 8/9)

tisdag 24 mars 2015

Bio: Svenskjävel

Foton copyright (c) TriArt Film

Ronnie Sandahl är mest känd för att ha varit krönikör i Aftonbladet och för sin roman "Vi som aldrig sa hora". Långfilmen SVENSKJÄVEL är hans regidebut; ett lågmält drama som vunnit en rad priser på filmfestivaler. Det förvånar mig inte, eftersom SVENSKJÄVEL innehåller alla de klyschor som behövs för att vinna priser och få fin kritik.

Bianca Kronlöf, som ibland är märkligt lik Alicia Vikander, spelar den 24-åriga Dino, som bor i Oslo. På filmens pressida läser jag att hon lämnat den svenska landsorten för att göra pengar i det rika Norge, men det framgår inte i filmen, åtminstone uppfattade inte jag det. När filmen börjar har hon precis brutit armen och vi får veta att hon är nykter alkoholist med alkoholiserad far i Sverige. Genast börjar man förstås att undra hur länge det ska ta innan hon får ett återfall i filmen, för ett sådant är ju tvunget. För att visa att Dino är en strulig typ, svarar hon i början inte på tilltal. Hon borstar tänderna istället. När Dino inte borstar tänderna, eller ligger och surar i badkaret, söker hon jobb.

Henrik Rafaelsen, som just nu även syns i filmen BLIND, spelar den drygt 40-årige Steffen, en före detta tennisstjärna som nu driver en sushirestaurang, vilken kanske inte går så bra, eftersom han i en scen inte har några pengar. Steffens fru har flyttat till Afrika för att jobba, så han tar ensam hand om sina två döttrar, varav den äldre fått bannor från sina lärare, eftersom hon inte vill simma när de besöker badhuset.
Plötsligt dyker Dino upp och erbjuder sig att jobba som Steffens barnflicka. Både Steffen och ungarna gillar Dino, som dessutom är en hejare på att rita, så hon får återkomma. Efter ett tag bär det sig inte bättre än att Steffen och Dino ligger med varandra och inleder något slags relation. Fast han fortsätter att betala henne. Hon följer med honom till Stavanger, dit han ska i affärer eller vad det nu var, men det enda vi får se där är ett hotellrum och en reception, och jag undrade vem som tar hand om ungarna medan de är där. "Du äger henne inte även om du betalar henne!" säger den äldsta dottern till sin far.

Ronnie Sandahl vill väldigt mycket med sin film. Det läser jag på pressidan. Således får vi se följande:

* Steffen och en kompis går in på Steffens toalett. Där pratar de medan de turas om att pissa i WC-stolen.
* Dino sitter på toaletten och rullar ihop en binda, som hon stoppar in i en tom toalettrulle och kastar.
* Steffen har problem med att rulla på en kondom.
* Efter att ha spelat tennis med en kompis duschas det. Medan kompisen står i förgrunden och pratar, står Steffen i duschen i bakgrunden, tyst och helnäck, sedd rakt framifrån. Länge. Förvisso gillar jag omotiverade duschscener - men inte av det här slaget.
* Steffen, Dino, eller Steffen och Dino tillsammans, står tysta i ett fönster och röker eftertänksamt.
* Långa, tysta, händelselösa scener försedda med närbilder på kroppsdelar, till exempel på Dinos fötter, för att understryka hur fina och känsliga dessa scener är. Hämtat ur Grundkurs i svenskt filmskapande.
* Självklart innehåller filmen förhållandevis lite dialog.
* Den sparsmakade filmmusiken låter Pling! Pliiing!
Bianca Kronlöf är onekligen väldigt bra i huvudrollen, hon har även vunnit ett pris för sin insats. Även Henrik Rafaelsen är bra, liksom övriga medverkande. På ett par ställen är filmen rätt kul, en del repliker är skojiga. Men: jag tycker att SVENSKJÄVEL är fullkomligt meningslös. Den gav mig absolut ingenting. Nada. Den börjar - och hundra minuter senare slutar den. Slutet är för övrigt väldigt flängt; det är oväntat, men känns som hämtar ur en amerikansk ungdomsfilm med happy ending, som en helt annan film. Å andra sidan är det nog lite uppfriskande med en svensk film som inte slutar i moll. Nu kanske någon invänder att alla dessa skräck- och B-filmer jag gillar också är meningslösa, kanske än mer så, men jag personligen har betydligt mer utbyte av billiga raffel. Eller dyra, för den delen.

Ska man bara se en film med Henrik Rafaelsen i år, är BLIND ett bättre val. Den är förvisso konstigare än bra, men betydligt mer unik än arthouseklyschan SVENSKJÄVEL.







(Biopremiär 27/3)