Netflix: Don't Look Up

Foton copyright (c) Netflix

Adam McKays DON'T LOOK UP hade premiär på julafton, men eftersom jag varit bortrest (och då föredragit bröderna Marx), blev det inte av att jag såg filmen förrän nu. Tydligen visas den även - eller ska visas - på några utvalda biografer.

Sedan premiären har DON'T LOOK UP figurerat flitigt i olika mediaflöden. Den har fått en hel del dåliga recensioner i tidningar, men många av tittarna verkar gilla filmen. Den hyllas som smart satir - och sågas för att den inte är tillräckligt smart satir. Vänsterpropaganda tycker en hel del på den amerikanska högerkanten. 

Vis av erfarenhet vågade jag inte hoppas för mycket på DON'T LOOK UP, det är ju trots allt en Netflixproduktion, och de brukar som bekant inte vara något vidare. Men jag får erkänna att filmen var bättre än väntat. Mina främsta invändningar är att filmen är en halvtimme för lång, det hade räckt med en timme och 50 minuter, och jag får nog säga att en del av de medverkande spelar över.

Leonardo DiCaprio och Jennifer Lawrence spelar Randall och Kate, två astronomer som upptäcker att en enorm komet är på väg mot jorden - en planetförstörare som kommer att utplåna allt liv när den slår ner. Randall och Kate måste förstås berätta detta för myndigheterna och varna folk; kanske går det att hindra kollisionen, som beräknas ske sex månader senare.

Randall och Kate hamnar, tillsammans med en tredje astronom; Teddy (Rob Morgan), i vita huset, för att träffa USA:s vidriga och korkade president (Meryl Streep), och hennes ännu mer vidriga och korkade son (Jonah Hill). Presidenten vägrar ta astronomerna och hotet på allvar, hon har viktigare saker att tänka på, framför allt sig själv. De två forskarna skickas ut för att prata om den kommande katastrofen i ett TV-program lett av Cate Blanchett och Tyler Perry. De flamsiga programledarna vill bara prata om glada och glättiga saker, så forskarnas budskap går inte riktigt fram. Den temperamentsfulla Kate får ett utbrott, stormar ut, och kallas galen, medan den lite tafatte Randall utses till världens sexigaste astronom och raggas upp av Cate Blanchetts rollfigur.

Mark Rylance spelar en sorts bisarr Steve Jobs-variant; en märklig typ som driver ett extremt framgångsrikt mobilföretag, och vars senaste uppfinning revolutionerar internet och mobiltelefoni. Han och hans företag ställer till det. Ron Perlman dyker upp som en stridis och astronaut som utses till hjälten som ska skickas upp för att få kometen att ändra sin bana. Befolkningen delas upp i två läger, de som är rädda för kometen och regeringen, och de som anser att kometen är en bluff.

DON'T LOOK UP är inspelad under pandemin - och här finns klara paralleller till hur världen, framför allt USA, ser ut just nu. Kometförnekarna är förstås pandemi- och klimathotsförnekarna, och antivaxxare - de bär till och med röda basebollkepsar med texten "Don't look up". Meryl Streeps president och hennes regering är Trump-administrationen, men Adam McKay säger att han inte har någonting till övers för vare sig republikanerna eller demokraterna. 

Här borde jag nämna Kubricks DR STRANGELOVE från 1964, som McKays film har många likheter med, men jag har inte sett den på över trettio år, och jag minns bara de mest berömda scenerna. Dock har jag faktiskt sett den på bio. Här ska visst även finnas likheter med Sidney Lumets NETWORK från 1976, men den har jag nog inte sett alls. Tror jag. (Jag gör här en minnesanteckning: köp DR STRANGELOVE och NETWORK.)  

DON'T LOOK UP är en rejält påkostad film, den ser dyr ut, och det dyker upp en massa kända skådespelare i småroller. Och som sagt - jag tyckte att den var klart bättre än förväntat. Kanske är den roligare för mig som europé, jag sitter på behörigt avstånd och skrattar åt tosingarna borta i Amerika ...

... Men så öppnar jag Göteborgs-Posten och läser ännu en insändare från en antivaxxare eller någon annan typ av dårfink, och sedan skrattar jag inte lika mycket.

Cate Blanchett och Meryl Streep är roligast i DON'T LOOK UP. Linus Sandgren från Spånga är filmens filmfotograf. Det är synd att filmen är alldeles för lång.

Just det: när eftertexterna börjar rulla, avbryts dessa efter en liten stund för en första epilog, och när eftertexterna rullat klart kommer en andra epilog.

Pluspoäng till textaren som översatt "Batcave" med "Läderlappsgrottan"!

 

 

 

(Netflixpremiär 24/12)

DVD/Blu-ray/VOD: De förlorade barnens stad

DE FÖRLORADE BARNENS STAD (Njutafilms)

Nu blir det franskt här på TOPPRAFFEL!

Vad många av er nog inte känner till, är att jag hade en kort period som spelskribent. Spel som i TV-spel. Främst ägnade jag mig åt att översätta Svenska PlayStation-magasinet; det var en engelsk tidskrift, och jag översatte ungefär halva tidningen. Men, det hände även att jag recenserade spel - men det var inte ofta, det var snarare sällan. Så pass sällan att recensionerna går att räkna på mina båda händers fingrar. Kanske räcker det med ena handens fingrar.

Eftersom jag jobbade med PlayStation-texter, fick jag alla nya PlayStation-spel hemskickade. Jag hade drivor. En del spelade jag inte alls. Jag brydde mig aldrig om att skaffa en PlayStation 2 när den släpptes, och jag har inte spelat TV-spel sedan dess.

Ett spel jag fick var DE FÖRLORADE BARNENS STAD. Jag minns det väl, eftersom jag aldrig lyckades ta mig förbi den första nivån. Nu var jag förvisso jävligt kass på att spela TV-spel, men jag vill minnas att detta spel var så illa konstruerat och tråkigt, att jag gav upp.

DE FÖRLORADE BARNENS STAD är Jean-Pierre Jeunets och Marc Caros andra långfilm, den kom 1995 och jag hade den på VHS; jag minns inte varför jag aldrig såg den på bio. Den till och med tävlade i Cannes året den kom, samma år jag var i Cannes för första gången.

Precis som fallet var med DELIKATESSEN, Jeunets och Caros första långfilm som nu också släppts på Blu-ray och DVD, kom jag inte ihåg speciellt mycket av DE FÖRLORADE BARNENS STAD innan jag nu såg om den. Faktum är att jag kom ihåg ännu mindre av den här, än av DELIKATESSEN - mina minnen av det vissna TV-spelet jag nämner ovan var nästan starkare.

Orsaken till detta är att det inte finns speciellt mycket värt att minnas i DE FÖRLORADE BARNENS STAD. Inte mer än estetiken. Detta är en av de snyggaste filmer som gjorts - den är häpnadsväckande snygg. 

... Men tyvärr är det allt. Det här är en saga, det är en fantasyfilm. Daniel Emilfork spelar Krank, en märklig gubbe som sitter på en oljerigg. Han saknar förmågan att drömma. Därför låter han kidnappa barn för att stjäla deras drömmar. Ron Perlman spelar en cirkusartist som går under namnet One. Ones lillebror kidnappas. Tillsammans med en liten flicka som heter Miette (Judith Vittet), försöker One hitta sin bror. På vägen träffar de en rad märkliga existenser. Bland annat gör Dominique Pinon ett flertal roller - eftersom han spelar en kille som klonats.

Handlingen i den här filmen känns mest torftig och förvirrad. Lite grann som om Jeunet och Caro hittade på efter hand under inspelningen. Filmen består mest av en lång rad lösryckta scener som saknar uppbyggnad, det händer grejor hela tiden, men det känns som om det är ett barn som berättar historien så ivrigt att flera detaljer glöms bort, eller hoppas över. Jag associerar till några filmer i Den franska vågen på 1960-talet, där alla "onödiga" scener, alla former av transportsträckor, saknas. Precis allting i den här filmen är konstigt eller knäppt, vilket gör att det är svårt att bli engagerad och bry sig. Allting handlar om ytan.

Jean-Paul Gaultier stod för filmens kläder och Angelo Badalamenti komponerade musiken. Kläderna, musiken och studiobyggena är utomordentliga, liksom filmfotot, vilket skapar märkliga stämningar. Flera av filmens idéer är bra. DE FÖRLORADE BARNENS STAD är en film jag vill tycka om, men idag, 26 år senare, tycker jag mest att den är tom och småtråkig, om än fascinerande att titta på.

Denna nya Blu-ray innehåller en del extramaterial. När kufen Marc Caro intervjuas får vi bara se hans siluett.

 

DVD/Blu-ray/VOD: Monster Hunter

MONSTER HUNTER (SF)

Milla Jovovich är en dam vi gillar här på Toppraffelredaktionen - men tyvärr medverkar hon sällan i bra filmer. Det är snarare tvärtom: Milla förekommer oftast i rätt kassa filmer. Flertalet av dessa är regisserade av hennes make, Paul WS Anderson.

... Som till exempel MONSTER HUNTER. Detta är Andersons första biofilm sedan RESIDENT EVIL: THE FINAL CHAPTER.

Fast nu fick ju inte MONSTER HUNTER biopremiär i Sverige. Pandemin satte stopp för detta. Dock biovisades denna tysk-amerikansk-japansk-sydafrikanska produktion i en del andra länder. Filmen blev omskriven eftersom den plockades ner från biograferna i Kina, som är en viktig marknad. Filmen innehåller en fånig ordvits om kineser och knän, chi-knees, och detta upplevde kineserna som en förolämpning.

MONSTER HUNTER bygger på ett spel jag aldrig spelat. Jag har nog inte ens hört talas om det, vilket förstås beror på att mitt intresse för spel är minimalt. Således har jag ingen aning om hur pass lik filmen är spelet.

Andersons film börjar rätt bra. I en märklig värld seglar en fullriggare fram över sanddynerna i en öken. Det är en fascinerande, surrealistisk syn, öppningsscenerna fick mig att associera till serier ur Métal Hurlant på 1970-talet och liknande. Plötsligt attackeras fartyget av ett gigantiskt monster.

Hopp till vår värld, där Milla Jovovich är Artemis, kapten för ett militärförband på uppdrag i en öken. De hamnar i en sandstorm, och när stormen bedarrat visar det sig att de hamnat i den där andra världen som bebos av monster. Soldaterna i Artemis' team dödas av monster eller försvinner, och Artemis irrar runt.

Tony Jaa spelar en kille som går under namnet Hunter. Fast han pratar inte engelska. Han är från den här märkliga världen, han springer på Artemis, och efter att de bråkat och fajtats ett bra tag, blir de vänner och hjälper varandra. Hunter för Artemis till ett gäng andra människor, och bland dem finns en biff spelad av Ron Perlman, som lärt sig engelska, så nu har Artemis någon att prata med. Men Perlmans rollfigur avslöjar inte så mycket om vad den här filmen går ut på.

Det klassiska japanska bolaget Toho är en av producenterna, och det är lite fräckt när deras logga visas i början och vi hör ett Godzilla-vrål. MONSTER HUNTER har maffiga miljöer, de datoranimerade monstren får väl sägas vara bra, och det är kul med Milla Jovovich, Tony Jaa och Ron Perlman i huvudrollerna. Jag gillade även en katt som jobbar i köket.

... Men manuset, som Paul WS Anderson själv har skrivit, stinker verkligen. Det börjar alltså rätt lovande, men jag tröttnade ganska snart. Större delen av filmen består av evighetslånga strider med jättemonster. Rollfigurerna är platta och ointressanta. Klippningen av actionscenerna är för snabb och hetsig. Det märkligaste är dock att i princip ingenting förklaras. Saker och ting bara händer. Mot slutet sker en massa synnerligen märkliga, ologiska saker. Och - av någon outgrundlig anledning avslutas filmen med en fet cliffhanger. MONSTER HUNTER har alltså inget riktigt slut. Den bara slutar. Hjältar och monster drabbar samman i vad som lär bli en avgörande fajt, och så - poff! Slut.

Det är knappast någon förlust att vi inte fick se den här på bio. Eftersom jag inte har några halva betyg, kan jag inte sätta betyget 1½. 

Jag missade förresten skämtet om chi-knees. Antingen var det bortklippt, eller så satt jag och tänkte på annat då, vilket är lätt hänt när man ser sådana här filmer.

(MONSTER HUNTER släpps på DVD och BD den 29/3, men den finns redan att hyra på streamingtjänster, där jag såg den)

Bio: Fantastiska vidunder och var man hittar dem

Foton copyright (c) Warner Brothers

När den första Harry Potter-filmen kom, tyckte jag att det var en rätt trevlig film. Jag gillade även de första uppföljarna, men snart hade jag tröttnat - och jag fick allt svårare att hänga med i handlingen. Jag kom aldrig ihåg vad som hänt i den förra filmen, när nästa hade premiär, jag kom aldrig ihåg vem som var vem. Ungefär som med SAGAN OM RINGEN. En massa konstiga namn staplade på varandra, och en massa specialeffekter.

Efter sju filmer tog Harry Potter äntligen slut, men nu är det dags för en ny film om världen Potter lever i. Det här är Harry Potter utan Harry Potter. "Fantastiska vidunder och var man hittar dem" av Newt Scamander är visst en bok som förekommer i Harry Potter-sviten. Det är också en "riktig" bok av JK Rowling. Nu har Rowling skrivit sitt första filmmanus, byggt på boken, och för regin står David Yates, som gjorde  de fyra sista Harry Potter-filmerna.

Huga! "Det var en påfrestande film!" stånkade jag när jag kom ut ur biografen efter pressvisningen.

Året är 1926 och Newt Scamander (Eddie Redmayne) anländer till New York. Med sig har han en lattjolajbanlåda full med konstiga djur och vidunder. Newt kommer nämligen från Truxa-skolan Hogwarth och kan diverse magiska trix. Nu åker han världen runt för att samla in- och rädda utrotningshotade, okända djur. Dessa har han i sin väska, som är betydligt större på insidan - precis som Påhittiga Johanssons väska i Hasse Alfredsons "Varför är det så ont om Q?".

Newt har kommit till New York för att köpa ett djur som heter ... Tja, hugenott, eller något. Jag minns inte. Men det går åt skogen med en gång. En näbbdjursliknande varelse rymmer ur Newts väska, och ställer till med kalabalik. Newt arresteras genast av den lokala - och superhemliga - trolldomspolisen; något slags 20-talsupplaga av Men In Black.

Newt anlände vid en olämplig tidpunkt. En stor, svart, askmolnsliknande varelse vandaliserar New York som värsta Godzilla. Kan det vara en ond typ som heter Grindewald som ligger bakom? Och vad är den mystiske polisen Colin Farrell spelar ute efter? Mer problem uppstår, eftersom Newt råkat gå och bli kompis med en vanlig människa; Kowalski (Dan Fogler). Newt beordras att radera minnet på Kowalski, men det blir liksom aldrig av, så de två samarbetar för att fånga busen,

FANTASTISKA VIDUNDER OCH VAR MAN HITTAR DEM inleds ganska bra; det är småtrevligt när Newt anländer till 20-talets New York. Men det dröjer inte länge förrän det hela mest går ut på att visa upp en massa fantasifulla, datoranimerade varelser - och så öses det på med destruktionsorgier. Filmen är (självklart) alldeles, alldeles för lång; två timmar och tretton minuter, och det känns som att större delen av speltiden upptas av varelser som har sönder byggnader. Som att titta på slutstriden i en superhältefilm som aldrig tar slut. När det inte fläskas på med specialeffekter, är det rätt saggigt. Någonstans i mitten höll jag på att nicka till.

Jon Voight har en liten roll, han spelar nog far till en senator som dödas. Jag vet inte. Han var med så lite. Vem Ron Perlman spelade vet jag inte alls. Ja, så intetsägande och tråkigt är det. På slutet dyker en stor, känd filmstjärna upp under några sekunder - detta kommer inte som någon större överraskning, eftersom det i artiklar stått att han ska göra skurken i kommande filmer.

Ytterligare fyra filmer ska det bli i serien. Jag kan faktiskt bärga mig till nästa del.

(Biopremiär 16/11)

Bio: Drive

Foton: Richard Foreman copyright © 2011 Drive Film Holdings, LLC. All Rights Reserved.
 
Den danske regissören Nicolas Winding Refns karriär har ju gått lite hit och dit, upp och ner. Debuten PUSHER från 1996 var ju en stor succé, men därefter svajade det - främst vad gäller Refns engelskspråkiga filmer. FEAR X med John Turturro råfloppade, BRONSON var irriterande pretentiös, och den blodiga och skitiga vikingarullen VALHALLA RISING fick mig att somna.
Refns senaste epos, den USA-producerade DRIVE, roffade åt sig priset för bästa regi i Cannes i våras, och det är en väldigt, väldigt hypad film. Är filmen värd denna hype?

Ja!

DRIVE är med råge Nicolas Winding Refns bästa film. Detta är en utmärkt liten film som förtjänar en stor publik världen över - vilket den dock inte lär få, på grund av en del orsaker. Jag återkommer till dessa.

Ryan Gosling (även aktuell i den mer än utmärkta MAKTENS MÄN) spelar en stuntförare, enbart listad som "driver" i rollistan. Han är duktig på sitt jobb. Mer än duktig - han är fantastisk. Men förutom att utföra stunts i filmer extraknäcker han som "wheelman" - han kör flyktbilen när rånare tar sig från brottsplatsen. Vår bilförare tillhör ingen liga, han frilansar; bovar anlitar honom och måste hålla sig till hans regler. Fem minuter. Om rånarna inte är tillbaka i bilen efter fem minuter, kör föraren sin väg.

Den lugna, tysta, vänlige föraren flyttar in i en ny lägenhet och lär känna sin nya granne Irene (den underbara Carey Mulligan) och hennes lille son. Irenes make sitter i fängelse och föraren spenderar en hel det tid tillsammans med den ljuva Irene; hon representerar värme och oskuldsfullhet i hans mörka, kalla och brutala värld. Föraren verkar allt bli förälskad i sin ljuvliga granne.

Så en dag släpps Irenes gubbe ut ur finkan. Det visar sig att han är skyldig några väldigt, väldigt onda män pengar, så han behöver förarens hjälp. Kuppen som följer går snett och föraren upptäcker att han plötsligt har ett pris på sitt huvud. Föraren, Irene och hennes son är i stor fara.

Den som förväntar sig en stuntspäckad actionrulle i stil med FAST AND THE FURIOUS-serien eller TRANSPORTER-trilogin lär bli besviken. DRIVE är långtifrån en genomsnittslig actionthriller. Jag vill inte kalla detta en actionfilm - eller en thriller. Detta är ett drama, om än fullt av gangsters och våld. Det är ett existentiellt kriminaldrama.

Okej, orsakerna till att jag inte tror att Refns film kommer att bli en enorm kioskvältare ... Tja, för det första är DRIVE lite för arty för mainstreampubliken. Detta är trots allt till mångt och mycket en arthousefilm. Den är ganska långsam och lågmäld. Det saknas Yippee-Ki-Yeah-rollfigurer. Den ser ser inte ur som en Jerry Bruckheimer-film. Den ser däremot ut som en filmfestivalfilm, som någonting som visas- och vinner pris i Cannes.

Den andra orsaken är våldet. DRIVE är antagligen alldeles, alldeles för magstark för den genomsnittslige biobesökaren. Filmens våld är oväntat, chockerande och extremt blodigt. En kille får sin skalle stampad till köttfärs. Och scenen med hagelgeväret ... Ähum ... Ja, den fick publiken att hoppa och skrika när jag såg filmen. Våldet här är inte festligt splatter modell FINAL DESTINATION 5 (vilken jag för övrigt gillade), i DRIVE är det bara groteskt och vidrigt.

Men de som pallar med det myckna våldet kommer att upptäcka att DRIVE är en remarkabel film. Kemin mellan Ryan Gosling och Carey Mulligan är utmärkt, här finns en underbar scen strax efter att de träffats för första gången; de står bara och tittar på varandra under en lång stund. Dialog saknas och scenen behöver ingen. Refns film är full av scener som denna.

Det finns fler utmärkta skådespelare och rolltolkningar i filmen. Albert Brooks är bra som en gangster man inte vill möta i en mörk gränd - eller någon annanstans. Ron Perlman är förstås också bra som en annan gangster. Bryan Cranston är sympatisk som mekanikern föraren jobbar hos. Och kyss Karlsson om inte den gamle hollywoodlegenden Russ Tamblyn från WEST SIDE STORY, och som var dr Jacoby i TWIN PEAKS, dyker upp!

... Och Ryan Gosling är perfekt i huvudrollen.

DRIVE besitter ett imponerande filmfoto och ett ganska coolt soundtrack. Filmen är baserad på en roman av James Sallis och jag antar att en del kommer att jämföra DRIVE med Quentin Tarantinos filmer. Tja, Nicolas Winding Refn är också en stor konnässör av B-filmer och grindhousekulturen, och visst finns här vissa likheter med Tarantinos rullar, men som helhet vill jag nog hävda att DRIVE är en annan typ av film.

No matter what type of picture this is, “Drive” is one of the best movies of 2011. Check it out!
Oavsett vilken typ av film det här är, så är DRIVE en av 2011 års bästa filmer.
Kolla in den!

(Biopremiär 18/11)

DVD: Bunraku

BUNRAKU (Noble Entertainment)

"Bunraku" är en form av japansk dockteater som har existerat i några hundra år. Marionetter och grejor. Det är även titeln på denna film, som på omslagets baksida beskrivs med orden "[...] blandar estetiken från SIN CITY med upplägget från KILL BILL och skapar ett visuellt fyrverkeri du aldrig sett maken till". Men förväntar du dig något i stil med dessa båda filmer, lär du bli gruvligt besviken. Det lär du nog även bli om du bara vill ha en underhållande och cool martial arts-film.
SIN CITY bygger på en serie av Frank Miller och regisserades av Robert Rodriguez. KILL BILL skrevs och regisserades av Quentin Tarantino. BUNRAKU är regisserad av en som heter Guy Moshe och som tidigare bara gjort ett litet drama. För manus, i samarbete med Moshe, står förvisso Boaz Davidson, som skrivit mängder av NU Image-filmer, som SPIDERS, OCTOPUS, CROCODILE, MANSQUITO och NINJA (den sistnämnda gillade jag) - men karln är knappast någon Miller, Rodriguez eller Tarantino*. Jag förstår att Moshe och Davidson haft något slags vision av vad det här var tänkt att bli - men de misslyckas kapitalt på precis alla punkter. Snacka om totalhaveri!
Josh Hartnett, av alla människor, spelar en mustaschprydd, mystisk främling, klädd i 1930-talskläder, som i en märklig stad som blandar öst- och västerländskt glider in på baren Horseless Horseman, ägd av Woody Harrelson. Den namnlöse främlingen är på jakt efter en viss Nicola the Woodcutter (Ron Perlman iförd misslyckad peruk och pellejönshatt), en mäktig gangster som styr trakten tillsammans med den hemlighetsfulla Alexandra (Demi Moore).
Strax dyker det upp en samuraj; Yoshi (spelad av en japansk skådis som kallar sig Gackt), som även han är ute efter Nicola, eftersom denne dödat Yoshis far och snott en medaljong. Tillsammans beger sig Främlingen och Yoshi, ibland assisterade av Bartendern, ut för att leta upp och ta kål på Nicola, vilket blir svårt, eftersom det hela tiden dyker upp märkliga banditgäng - de farligaste är klädda i röda kostymer.
Herr Moshe har försökt få sin film att likna just ett marionettspel; rollfigurer och spel är lika endimensionellt, och miljöerna ska föra tankarna till japanska papperskulisser. Men detta innebär att BUNRAKU i det närmaste blir fullkomligt osebar. Filmen innehåller stora mängder kampsport; massor med folk slåss hejvilt, men eftersom filmen ser ut som en teaterpjäs, funkar det inte. Studiobyggena ser ut att komma från ett gammalt barnprogram från 70-talet, allting är inspelat i studio, marken är alltid slät som ett golv, och naturen utomhus ser ut att vara gjord av papier maché. Filmen ger ett väldigt billigt intryck och de datoranimerade inslagen är rätt taffliga.
Eftersom det hela ska vara så avskalat som möjligt, finns här inte en enda riktig människa, inte en enda replik som låter äkta. Jag har absolut inget emot stiliserade filmer, men här går man verkligen till överdrift.
Vissa av gangstergängen har en tendens att glatt volta och skutta omkring innan de slåss, som om det handlar om en experimentell dansuppsättning, och när jag inte trodde att det kunde bli värre, hamnar hjältar och bovar på en cirkus, där de svingar sig i trapetser och studsar i skyddsnät.
Det är möjligt att slagsmålen är bra och att utövarna är skickliga, men det är svårt att avgöra, eftersom inramningen är fruktansvärt irriterande. Och vem fick idén att låta Josh Hartnett spela slagkraftig actionhjälte?
Det hela ackompanjeras av experimentell, jazzig musik för att ge anrättningen en konstnärlig ton (det blir förstås pretentiöst) - och herregud, filmskrället varar i hela två timmar. Den slutar aldrig, filmen blir bara längre och längre och tråkigare och tråkigare, eftersom det är fullkomligt omöjligt att engagera sig i handling och rollfigurer. Det är ibland häpnadsväckande illa skrivet och regisserat. Och hela tiden försöker filmen vara häftig, cool och nyskapande.
BUNRAKU är bland det värsta jag sett på bra länge. Den släpps på DVD den 26/10.

*Visst har Miller, Rodriguez och Tarantino klantat sig med filmer som THE SPIRIT, SPY KIDS-serien och DEATH PROOF. Men ändå.

Bio: Conan the Barbarian

Åkej, pågar och töser, så är den då äntligen här. Den av årets premiärer jag sett fram emot mest - Marcus Nispels CONAN THE BARBARIAN. Jag skrev ju nyligen en lång artikel om min relation till Robert E Howards barbarhjälte - ni kan läsa den HÄR - så ni vet ju vilken stor fan jag är.

Jag får väl erkänna att jag var lite nervös. Titta bara på den där andre hjälten jag älskade när jag växte upp och som jag fortfarande älskar; västernhjälten Jonah Hex. Filmen om honom blev förståeligt en av 2010 års största floppar. Fast å andra sidan är jag inte svår att tillfredställa när det gäller Sward & Sorcery. Allt jag kräver är en muskulös, svärdsvingande hjälte, ett mäktigt äventyr, samt blodig action och några hotta brudar.

John Milius' CONAN - BARBAREN från 1982 med Arnold Schwarzenegger i huvudrollen, är med hästlängder den bästa fantasyfilm som gjorts. Den är också en av mina absoluta favoritfilmer. Skulle jag recensera den nu, hade jag självklart gett den en femma i betyg. Visst, uppföljaren CONAN - FÖRGÖRAREN är en bajskorv; den är direkt fruktansvärd (Fruktans Svärd?!), men i övrigt gillar jag heroic fantasy, även de billiga jönsfilmerna. Jag gillar DET GRYMMA SVÄRDET, DEATHSTALKER och QUEEN OF THE NAKED STEEL - herregud, jag är rätt förtjust i KULL THE CONQUEROR med Kevin Sorbo från TV-serien om Hercules. Den filmen skulle förresten ursprungligen bli CONAN 3, men med tiden byttes cimmeriern ut mot en annan av Robert E Howards skapelser.

Man vet aldrig riktigt vad man kan förvänta sig av den tyske regissören Marcus Nispel. Killen regisserade nyinspelningen av MOTORSÅGSMASSAKERN, vilket förstås är hädelse, men filmen visade sig vara riktigt bra. Tysken gjorde även nyinspelningen av FREDAGEN DEN 13:E, som till skillnade från sågfilmen, var rätt usel. Mellan dessa filmer gjorde Nispel den underskattade PATHFINDER, en ganska udda film om indianer och vikingar. Jag tyckte att PATHFINDER var rätt kul; den är snygg och underhållande, och bitvis ser den ut som någonting ur Conan.

En del har undrat varför Hollywood gör en nyinspelning av CONAN - BARBAREN. Men de verkar ha glömt att Milius' film är 29 år gammal. Den stora majoriteten av dagens unga biopublik var inte ens födda 1982. Och att göra nyinspelningar, eller att filmatisera romaner, är inte ett nytt fenomen. Se bara på alla filmer baserade på, tja, "Dr Jekyll och mr Hyde" och "De tre musketörerna" som gjordes i filmens barndom.

Marcus Nispels CONAN THE BARBARIAN skiljer sig en hel del från John Milius' version. Milius och hans manusförfattare Oliver Stone inspirerades av nordisk mytologi och vikingar, och deras film hade egentligen inte speciellt mycket med vare sig Howards originalberättelser eller serietidningen att göra. Den första Conanfilmen var en episk, gigantisk, mörk och stämningsfull film som verkligen såg ut att utspela sig i en bortglömd historisk era som existerat. Nispels film, å andra sidan, känns- och ser ut som några nummer av The Savage Sword of Conan som buntats ihop.


Filmen öppnar alldeles utmärkt. Den vanliga, bombastiska berättarrösten berättar högtravande om mystiska riken och något om en magiskt mask, som slogs i bitar och vars delar gömdes så att ingen ska kunna hitta dem och limma ihop den mäktiga masken och därmed kunna härska över världen, eller hur det nu var. Bludder, bludder. Och så presenteras vi för en snubbe som letar efer den sista biten av masken; den onde Khalar Zyn (Stephen Lang), och dennes illasinnade häxa till dotter; Marique (Yoana Petrova, som snart växer upp till Rose McGowan).

Nu är det dags för lille Conan att göra entré. Och han är verkligen liten. Första gången vi ser honom är han nämligen ett foster. I sin morsas mage. Och ja, för första gången får vi verkligen se Conan födas på ett slagfält, något som det refererats till i alla år. Bokstavligt talat. Till på köpet via spontant kejsarsnitt. Conans morsa dör efter att hon fått se sin lille påg, så den klene Cimmeriern (Leo Howard) uppfostras av sin store, skäggige farsa (Ron Perlman). Avsnittet om Conans barndom är överraskande långt och lille Conan har en hel del att stå i, innan Khalar Zyn och hans krigare anfaller byn och slaktar alla utom Conan. Khalar hittar också den sista biten till den där masken.

Lille Conan växer upp till Jason Momoa, och återigen följer några bra scener i vilka barbaren och hans gäng busar befriar en massa slavar och släpar med sig de halvnakna damerna till en by för att festa så som barbarer festar. Det här ser ut att vara hämtat direkt från serierna; de super och slåss och tafsar på galanta damer.

Men så får Conan syn på en bekant man som kommer in på tavernan - en av männen som attackerade den cimmeriska byn. Efter lite uppfinningsrik tortyr får Conan reda på var Khalar Zyn befinner sig och vad han sysslar med nuförtiden. Herr Zyn är visst väldigt fascinerad av trolldom från Acheron och nu handlar det om att han måste hitta en tösabit som är "ren" och som kan offras i någon ritual. Eller något åt det hållet.

... Och från och med nu är det samma gamla vanliga story. Precis som i filmen från 1982 letar Conan efter mannen som dödade hans föräldrar. På vägen träffar han en söt tjej, Tamara (Rachel Nichols), som är den "rena", och allt leder fram till en slutuppgörelse i en mystiskt tempel i ett berg.

En hel del fanboys har klagat på att trailern till den här filmen får det att se ut som HERCULES på TV, eller som en SyFy Channel-film. Tack och lov ser själva filmen inte ut så. Den är mycket, mycket större och innehåller några riktigt coola och pampiga miljöer och vyer. Den här världen ser ut som den värld jag läste om när jag växte upp. Och den liknar inte världen i filmen från 1982.

Och det är väl det som är det stora problemet med Nispels film - det faktum att det inte är Milius' film. Ska jag vara ärlig tycker jag att Jason Momoa är en bra Conan, han har ibland en glimt i ögat och besitter en del seriefigurskvaliteter. Och han ser ut som Conan - för när allt kommer omkring såg Schwarzenegger inte det minsta ut som den hjälte jag gillade. Inte så som jag såg honom.

Men Stephen Langs skurk är en tråkmåns jämfört med den fantastiske James Earl Jones som Thulsa Doom i originalfilmen. Okej, jag gillar dock att Khalar Zym påminner om Richard Lynch i DET GRYMMA SVÄRDET. Rachel Nichols är en traderöv som Tamara. Kärleksscenerna mellan Conan och Tamara funkar inte alls. Filmen från 1982 hade Sandahl Bergman som Valeria, tjuvarnas drottning. Tamara är bara en brud.

Miliusversionen kunde också skryta med alldeles otrolig filmmusik av den nu bortgångne Basil Poledouris. Musiken till Nispels version har komponerats av Tyler Bates. Den är bombastisk, men betydligt mer anonym än Poledouris' mästerverk.

I USA fick CONAN THE BARBARIAN åldersgränsen R för "Strong Bloody Violence, some sexuality and nudity." Vilket förstås är bra. Inte för att sex och våld automatiskt gör en film bra, men ingen vill väl ha en urvattnad, barntillåten Conan - som CONAN FÖRGÖRAREN. Och Marcus Nispels film är våldsam så in i helvete! Detta är troligen årets mest våldsamma, actionpackade och blodiga film. Hinkvis med blod sprutar ur folk ner de slaktas, och folk stryker med mest hela tiden.

Aningen överraskande är denna nonstop-action också ett av filmen problem. Det är för mycket. För många svärdfajter. Det hinns inte med så mycket av själva storyn mellan striderna och det blir därför lite tjatigt. 3D:n gör det inte bättre. Klippen i fajtsekvenserna är snabba, och denna klippteknik funkar inte i 3D. Det är svårt nog att se vaffan som händer även i vanlig 2D när klippningen är så här snabb.

Så: är jag besviken? Ja - och nej. CONAN THE BARBARIAN är ungefär som jag fötreställt mig den. Jag trodde inte att den skulle vara lika bra som filmen från 1982, men jag hade hoppats att den skulle vara mer engagerande. Jag brydde mig inte om rollfigurerna. Storyn är ooriginell.

Men detta är trots allt frejdig, ultravåldsam underhållning; hade jag varit ung grabb hade jag nog älskat filmen: här finns massor av stora svärd, blod, slott, tempel, märkliga farkoster, nakna donnor, och jag gillar den Lovecraftinspirerade varelsen som häckar i vattnet under ett tempel. En rollfigur heter Remo, vilket jag tyckte var lite distraherande.

Jag gissar att de flesta kritikerna kommer att hata den här filmen. Men det skiter jag i. Och trots dess brister, är CONAN THE BARBARIAN bättre än de där sövande SAGAN OM RINGEN-filmerna. Ha! Jag skrev det!

Och nej, jag skulle inte ha något emot att se en uppföljare till Nispels film. Förslagsvis med ett bättre manus.

Förresten! Av någon anledning säger Conan aldrig "Crom!" under hela filmen. Märkligt...

(Biopremiär 19/8)

DVD: The Devil's Tomb

THE DEVIL'S TOMB (Scanbox)

Vad hände egentligen med Cuba Gooding Jr:s karriär? Han befann sig under en väldigt kort tid på Hollywoods A-lista och tilldelades en Oscar. Numera är han med i den ena direkt-på-DVD-filmen efter den andra, det kommer flera stycken varje år. Jag kommer osökt att tänka på en annan svart, Oscarsbelönad skådis med Junior i namnet; Louis Gossett Jr. Han trillade också snabbt från A-listan till 80-talets videoträsk.

Vad som gör Goodings DVD-karriär ännu märkligare är att det nästan alltid handlar om riktigt tråkiga och ointressanta filmer. Jämför med andra forna stjärnor som hänvisats till DVD-filmer - Van Damme, Seagal, Dolphan med flera. Att de hamnat där de är nu beror på att actiontrenden på bio dog ut - och deras B-filmer är trots allt oftast hyfsat underhållande om inget annat. Vad som hände med Gooding Jr vet jag inte. Han gjorde kanske en rad felbedömningar, tackade ja till för många kassa filmer. Han ser alltid ointresserad ut i de här DVD-filmerna, som om han tänker "Herregud, jag har en Oscar hemma - vad fan gör jag här?".

Det borde han verkligen ha frågat sig när han gjorde THE DEVIL'S TOMB, oavsett om han har Oscar eller ej. Det borde även resten av folket i den förvånansvärt namnkunniga rollistan ha frågat sig.

Jason Connerys skådiskarriär gick inte så lysande, tydligen har han nu sadlat om till regissör. Det är han som ligger bakom den här filmen om ett gäng klyschigt stenhårda amerikanska legosoldater av samtliga kön, som kontaktas av en mystisk kvinna från CIA. De ska ta sig till en arkeologisk utgrävning där en forskare (Ron Perlman) - kvinnans far - försvunnit och måste räddas.
Cuba Gooding Jr är förstås teamets ledare, Mack, och de tar sig till platsen och beger sig ner i det enorma underjordiska laboratoriet. Där hittar de snart en galen präst med variga utslag i ansiktet. Han är vresig och bär sig åt. Fler märkliga typer dyker upp; Bill Moseley går omkring som något slags levande död med tecken inkarvade i kroppen. Teamet skjuter honom full med bly, men han vägrar att dö. I ett rum hittar de en annan präst, spelad av Henry Rollins. Han babblar på om vad det är som försiggår, men ingen orkar lyssna på honom, så de tejpar igen hans mun.
Det är förstås onda, övernaturliga krafter - bibliska krafter, till och med - som härjar och soldaterna börjar se i syne. Zack Ward har satts som vakt uppe vid ingången, men han får snart syn på en toplessbrud med skitstora boppar - men hon har bh på sig på DVD-omslagets baksida. En kvinnlig soldat jagar en liten spökflicka och blir uppraggad av en annan kvinnlig soldat. De dreglar monsterslem när de hånglar och kysser varandra. Ray Winstone är också med någonstans, men jag missade vem det var, eftersom jag inte var alltför koncentrerad när jag såg den här soppan.
Vad går allt ut på? Jag vet inte riktigt. Mack inser att han hamnat i ett krig som pågått i 2000 år. Jaha. Han verkar inte mer intresserad för det. Inte jag heller. Filmen består mest av att irriterande rollfigurer springer omkring i mörka gångar. Då och då dyker det upp onda monstermänniskor som antingen har bölder i nyllet och spottar blod, eller förvandlas så att de får spökansikten. Man hittar även vad som ser ut som rymdvarelser, men de är visst änglar. Oj, berättade jag för mycket nu? Äh, det vet jag inte. Det spelar ingen roll. Den här filmen är bara trist och kass. Tio miljoner dollar kostade den visst att göra. Det är mer än tre gånger så mycket som en normalbudgeterad svensk biofilm. Undrar vad de lade pengarna på.
Sammanlagt är Ron Perlman med kanske två minuter.

DVD: I Sell the Dead

I SELL THE DEAD (Njutafilms)

Liktjuv var av allt att döma ett populärt yrke förr i tiden. Minns legendarer som Burke och Hare. Alltid fanns det någon galen doktor som behövde lik. Exakt vad de skulle ha liken till vet jag inte, men döingar behövde de - och då kontaktade de ortens liktjuvar, vilka kändes igen på deras dåliga hygien, ruttnande tänder och gemytliga engelska dialekter.

I SELL THE DEAD är en amerikansk film, inspelad i New York - staten, inte City - men utspelar sig av allt att döma i England under 1800-talet. Filmen öppnar med att en ful liktjuv blir giljotinerad, och därefter hålls ett förhör med den avrättades unge kollega. Denne berättar om duons karriär, vilket leder till en rad smått komiska, alltmer bisarra episoder.

Till en början är det bara "vanliga" lik de knycker, men snart börjar det övernaturliga krypa in i anekdoterna. Tjuvduon hittar till exempel en vampyr med en påle genom hjärtat. Drar man ut pålen börjar vampyren fara runt som en av demonerna i EVIL DEAD. Detta visar sig vara praktiskt och kommer till nytta. Därefter dyker det upp både begravda rymdvarelser och zombies.

Ibland konfronteras duon med ett gäng konkurrerande liktjuvar, och filmen slutar med en punchline av EC Comics-modell.

Jag hade aldrig hört talas om den här filmen, skriven och regisserad av Glenn McQuaid, och som visst var framgångsrik när den visades i Sundance, och den blev en rätt trevlig överraskning. Tonen är mysigt sagoaktig och episoderna ramas in av serierutor, som i CREEPSHOW och TRICK 'R TREAT. Prästen som leder förhöret spelas av Ron Perlman, den unge liktjuven av Dominic Monaghan; en av hobbitarna i SAGAN OM RINGEN. Minsann om inte Angus Scrimm från PHANTASM-filmerna dyker upp som fiolspelande doktor i behov av lik. Han måste väl vara hundra år, va?

Filmen är föredömligt kort och du kan ha betydligt sämre saker för sig än att se den här lilla tjoflöjtfilmen.