Bio: De tre musketörerna - D'Artagnan

Foton copyright (c) Nordisk Film

Nu blir det franskt här på TOPPRAFFEL!

Eftersom en ny film om de tre musketörerna har premiär denna vecka, tillbringade jag gångna helg med att se om några musketörfilmer. Jag såg DE TRE MUSKETÖRERNA från 1948 med Gene Kelly som D'Artagnan, samt Richard Lesters tre filmer; DE TRE MUSKETÖRERNA (1973), DE FYRA MUSKETÖRERNA (1974) och THE RETURN OF THE MUSKETEERS (1989). Den sistnämnda gick inte upp på bio i Sverige och har därför ingen svensk titel.

Versionen från 1948 är tveklöst bäst - den är smått fantastisk. Gene Kelly är entusiastisk i huvudrollen, Vincent Price är slem som Richelieu, filmen är inte tråkig en sekund, fäktningsscenerna är utmärkta, och det lysande filmfotot Oscarnominerades. Lesters filmer är kul och underhållande, om än inte så bra som jag mindes dem - den tredje filmen hade jag inte sett tidigare och den är ingen större höjdare.

Det finns väldigt många fler filmer om dessa tre musketörer, som ju faktiskt blir fyra ganska omgående. För tolv år sedan nämnde jag ytterligare några i min recension av THE THREE MUSKETEERS, en film bara jag gillade.

Nu har Martin Bourboulon gjort en ny filmversion av Alexande Dumas' böcker - rättare sagt, han har gjort två filmer. Detta är del ett, avslutningen följer i vinter. Denna första del heter "D'Artagnan" och inte "Drottningens juvelsmycke". Bourboulons förra film var det tjusiga kärleksdramat EIFFEL. I sin nya film fläskar han på med smuts och mörker.

Det är dåligt väder genom hela DE TRE MUSKETÖRERNA. Det är mulet, eller så regnar det. Jag antar att Bourboulons skildring av Frankrike, och i synnerhet Paris, är mer realistisk än brukligt i den här typen av filmer. Byggnaderna må vara vackra och pampiga, men det är en skitig stad med skitiga människor.

Skitigast av alla är den unge D'Artagnan (François Civil), som i filmens inledning blir levande begravd. Han är på väg till Paris för att bli musketör, men han trillar omedelbart in i intrigernas centrum. Maskerade män överfaller en diligens, kvinnan D'Artagnan försöker rädda skjuter honom, han tros vara död, och begravs med några andra lik. Dock hade D'Artagnans bibel, som han hade i bröstfickan, stoppat kulan.

Väl på plats i Paris hyr D'Artagnan ett rum av den förtjusande Constance (Lyna Khoudri), som han omdelbart blir förälskad i. Han springer på de tre musketörerna Athos, Porthos och Aramis (Vincent Cassel, Pio Marmaï och Romain Duris), en i taget, och utmanas på tre dueller direkt efter varandra. Just som de ska sätta igång och fäktas, dyker kungens soldater upp och vill gripa dem. Det blir fajting, D'Artagnan blir genast vän med de tre musketörerna, och de kommer undan.

Sedan händer något oväntat vi inte känner igen från tidigare versioner. Berusad vaknar Athos upp i sin säng. Bredvid honom ligger en kvinna - naken, död och blodig. Athos arresteras och döms till halshuggning för mordet på kvinnan. Han vet inte om han är skyldig eller ej, eftersom han var full. D'Artagnan känner ingen den döda som kvinnan som sköt honom. Saker och ting står inte rätt till.

Snåriga intriger spinns och den som verkar skyldig till det mesta är den lika onda som förföriska Milady (Eva Green). Hon passar även på att knycka ett juvelstycke. Efter en cliffhanger står det "À suivre", det vill säga "Fortsättning följer", och denna fortsättning får vi alltså i vinter.

DE TRE MUSKETÖRERNA - D'ARTAGNAN ser dyr och påkostad ut, vilket den också är. Men jag tycker nog att det här är en film som bara är rätt bra, snarare än bra. Det här är ingen rolig film - det här är inga muntra musketörer, D'Artagnan är ingen akrobat som svingar sig i takkronor och ler glatt när han sticker ner folk. Tonen är allvarlig. Filmen är bokstavligt talat mörk, inomhusscenerna är upplysta med vaxljus, stora delar av filmen utspelar sig nattetid, ibland är det lite svårt att se vad som händer.

En detalj som drar ner helhetsintrycket är att alla actionsekvenser är filmade med handhållen kamera - vilket i vanlig ordning innebär att det inte går att följa med i fajterna, det är svårt att se vem som gör vad mot vem. I de gamla klassiska matinéfilmerna var det alltid ett nöje att se de eleganta fäktningsduellerna, vilka var välkoreograferade och innehöll roliga detaljer. Framför allt gick det att se exakt vad hjälten och boven gjorde. Det är ibland helt omöjligt att se vad som sker i denna nya film.

Skådespelarna är bra i Martin Bourboulons film, framför allt Vincent Cassel, som nästan gör Athos till filmens huvudperson, snarare än D'Artagnan. Romain Duris är aldrig dålig. Eva Green framstår som en gothares våta dröm. Hon glider ondskefullt fram i diverse avancerade kreationer, hon ser mystisk och lockande ut, och hon röker pipa.

Filmens två timmar är inte svåra att sitta igenom, men jag hade hoppats att det här skulle vara lite bättre än det faktiskt är.

 

 

 

(Biopremiär 28/4)

Blu-ray/VOD: Final Cut

FINAL CUT (Njutafilms)

Nu blir det franskt här på TOPPRAFFEL!

Den här franska zombiekomedin ... eller ... nästan-zombiekomedin visades alldeles nyligen på bio här i Sverige. Jag hade tänkt gå på pressvisningen och skriva om filmen då, men så visade det sig att denna visning lagts på en väldigt dum tid på dagen - sen eftermiddag (Onödig information för er läsare, jag vet). Jag glömde sedan helt bort den här filmen, men en dryg månad senare har den släppts på Blu-ray.

Det här är en film av Michel Hazanavicius, som gjorde de två första, ojämna OSS 117-filmerna med Jean Dujardin, samt den lika utmärkta som Oscarbelönade THE ARTIST, med Dujardin och Bérénice Bejo, som är gift med Hazanavicius. Vad jag dock inte visste innan jag började titta, är att FINAL CUT är en nyinspelning av den japanska filmen ONE CUT OF THE DEAD från 2017. Jag har inte sett det japanska originalet, så jag vet inte hur pass lika filmerna är.

FINAL CUT börjar inget vidare. Det är en metafilm om en filminspelning - ett litet filmteam håller på att spela in en lågbudget-zombiefilm, men problem uppstår när de plötsligt anfalls av riktiga zombies. Blodet sprutar när filmteamet kämpar för sina liv, men det är rätt trist att titta på - färgerna är överstyrda, bilden är grynig, rollfigurerna är osympatiska, i synnerhet regissören, som spelas av Romain Duris, och för att vara en komedi är det inte roligt alls. Av någon anledning har alla japanska namn, trots att de är fransmän. Jag tänkte att det kommer att bli skitjobbigt att titta på detta i en timme och 50 minuter, det var tur att jag inte såg den på bio.

Efter en halvtimme börjar eftertexterna att rulla. Det visar sig att detta var en film i filmen. Bilden blir normal när vi hoppar tillbaka i tiden, och Romain Duris får i uppdrag att regissera en nyinspelning av en japansk zombiefilm - om det faktiskt är ONE CUT OF THE DEAD vågar jag inte svara på. Producenterna ät japaner och en av dem är på plats för att se så att allt går rätt till - hon spelas av en kvinna med ett synnerligen märkligt utseende, och hon var också med i ONE CUT OF THE DEAD. Ja, detta är alltså en film om en filminspelning av en film om en filminspelning.

Japanerna har märkliga krav. Alla rollfigurerna måste ha japanska namn, och filmen ska göras i en tagning. Team och skådisar - Bérénice Bejo spelar en av dem - repeterar och sedan börjar inspelningen. Denna blir problematisk.

Jag satt länge och tyckte att det här inte var speciellt kul. Folk springer, folk skriker, det är lite för utdraget. Men - den sista halvtimmen lyfter det. Då funkar det som komedi och jag tyckte att det var rätt kul. Så, jag höjer betyget ett snäpp. Dock är det hela alldeles för långt, det hade räckt med 90 minuter, om ens det.

Bio: Eiffel

Foton copyright (c) Njutafilms

Nu blir det franskt här på TOPPRAFFEL!

Jag visste inte riktigt vad jag skulle förvänta mig av EIFFEL, en film av Martin Bourboulon. Jag är intresserad av Gustave Eiffel, jag är intresserad av Paris' historia, framför allt åren kring det förra sekelskiftet. Jag fascineras av byggnader, skulpturer och konstruktioner som Eiffeltornet.

Men jag läste att EIFFEL skulle vara en kärlekshistoria, med byggandet av Eiffeltornet som fond. Det lät lite mindre intressant. Å andra sidan är Romain Duris en av Frankrikes främsta skådespelare.

Kärlekshistorien i den här filmen är onekligen ganska enkel. Inga sensationer alls. Utan den tillhörande storyn om Eiffeltornet hade det inte blivit mycket till film. 

Romain Duris spelar Gustave Eiffel, som får i uppdrag att konstruera något till världsutställningen i Paris 1889. Efter en del dividerande kommer han fram till att han vill bygga ett torn. Han har lite svårt att övertyga uppdragsgivarna om att tornbygget är något att satsa på. Eiffels krav är att tornet ska stå mitt i staden, och vara tillgängligt för alla; alla samhällsklasser, fattiga och rika. Högt ska det vara, högt som bara den, högre än allt annat. Bygget påbörjas, och protesterna är stora.

På en tillställning presenteras Gustave för den förtjusande Adrienne Bourgès (Emma Mackey), som är gift med Gustaves gode vän Antoine de Restac (Pierre Deladonchamps). Vad Antoine inte vet, är att Gustave och Adrienne redan träffats. Ja, mer än så - Gustave och Adrienne var ett kärlekspar för flera år sedan. De träffades när Gustave var en ung spoling till ingenjör. Deras romans var passionerad, men Adriennes föräldrar accepterade aldrig Gustave. En dag var Adrienne försvunnen.

När de nu åter träffas blommar känslorna upp på nytt, och de träffas i smyg - men relationen är dömd att gå i kras. Romansen måste rasa ihop för att Eiffeltornet ska kunna byggas klart.

... Eller hur det nu var.

Berättelsen hoppar fram och tillbaka i tiden, byggandet av Eiffeltornet är grundhistorien, medan den unge Gustaves romans med Adrienne berättas i en rad återblickar. Romansen är alltså ganska enkel, men:

EIFFEL är fullkomligt fantastisk att titta på! En kollega klagade på att filmen är tråkig, men jag satt hela tiden och titta hänförd på scenerierna på duken framför mig. Det är en myllrande film med massor av detaljer. Färgskalan är varm och välkomnande. Det är en vacker film. Byggandet av Eiffeltornet är fascinerande att titta på - och jag utgår från att detaljerna stämmer och att filmskaparna inte fuskat alltför mycket. Det ser ytterst autentiskt ut, även om det mesta förstås är datoranimerat.

Romain Duris ser i vissa scener ut att vara tecknad av den franske serietecknaren Ralph Meyer, vilket är lite kul. Emma Mackey är en otroligt tjusig tös. Jag ser att Duris är hela 22 år äldre än Mackey, så antagligen ska hon föreställa betydligt äldre än hon egentligen är när Adrienne och Gustave träffas på nytt.

Jag hade trevligt när jag såg EIFFEL, Jag tyckte inte alls att den var tråkig. Den är rätt charmig, den här filmen. Och jag tänker faktiskt vara generös med betyget! Jag tycker nämligen att estetiken och miljöerna tillför extremt mycket - det är de som är filmen. Därför höjer jag trean ett snäpp.

Jag läser att regissör Bourboulon nu håller på med två nya filmer om de tre musketörerna. Behöver vi verkligen ytterligare filmer om dem?

 

 

(Biopremiär 6/5)

Bio: Dagarnas skum

Foton copyright (c) TriArt Film

Nu blir det franskt här på TOPPRAFFEL! ... För ovanlighetens skull - sade jag ironiskt.

Min inställning till Michel Gondry är inte den bästa. Som jag i tidigare recensioner påpekat, tycker jag att hans ofta surrealistiska filmer har en tendens att bli obehagliga, som THE SCIENCE OF SLEEP. Rollfigurerna ger intryck av att vara psyksjuka snarare än roliga. När han försökt vara lite folkligare i amerikanska filmer som BE KIND REWIND och GREEN HORNET har det inte riktigt funkat; den tidigare fick en irriterande arty touch, medan den senare bara var usel. Förra filmen THE WE AND THE I var även den irriterande och kändes mest onödig.

På flera sätt är nya filmen DAGARNAS SKUM det mest tilltalande Gondry har gjort som regissör. Åtminstone för mig. Samtidigt kan jag omöjligt påstå att det är en bra film. För det är det inte.
DAGARNAS SKUM bygger på en roman från 1947 av Boris Vian. Nej, jag har förstås inte läst den - men det är inte utan att jag undrar hur boken är. Är det precis som filmen torde den nämligen vara totalt oläslig. Eller åtminstone väldigt, väldigt tunn. Michel Gondrys filmatisering är väldigt, väldigt tunn. Handlingen är så simpel att den mest påminner om en tunn blå rök någonstans bland bilderna.
Romain Duris spelar Colin, en käck kille som tydligen bor med sin kock Nicolas. Nicolas lagar hela tiden de mest fantastiska rätter. En kompis till Colin har träffat en ny tjej och då vill även Colin bli förälskad. Ganska omgående träffar han den söta och charmiga Chloé (Audrey Tautou). De blir köra och gifter sig, men en dag blåser ett frö in i hennes lunga. En blomma börjar att växa i lungan, Chloé blir sjuk, ja, döende.

Detta är det hela. Det känns som en märklig novell på ett par sidor - en kul idé, men inte mer.
Vad vi istället får är ett visuellt överflöd. Rättare sagt: visuell overkill. Vi bombarderas med bilder precis hela tiden. Varje scen, varje klipp, varje bildruta är överfull av detaljer. Scenografin är fullkomligt enastående; filmen utspelar sig i något slags alternativt, fantasifullt, surrealistiskt Paris. Färgskalan är knallig men murrig, det här ser ut som franska serier - jag tänker framför allt på Francois Boucq. Det är nästan så att man kan se pennstrecken. Vidare fläskar Gondry på med stop motion-animation, datoranimation, folk utklädda till möss som förminskats och bor i köket, där de hjälper till. Öppningsscenerna med något slags retro-futuristisk författarfabrik där romanen "Dagarnas skum" skrives är lysande. Flera gånger dansar rollfigurerna något som kallas "Spana-in-mig-dansen", under vilken de dansandes ben tänjs ut.

... Men det är fullkomligt omöjligt att engagera sig i historien om Colin och Chloé. Allting är hysteriskt, överdrivet och överväldigande. En hel del infall är roliga och ja, filmen är onekligen fantastisk att titta på och fascinerande. Men det blir för mycket. På flera sätt är filmen egentligen osebar. Jag hade ibland svårt att hänga med i den märkliga dialogen och ännu svårare att se vad som sker i myllrande bilderna. Maträtter som rör på sig, en dörrklocka som förvandlas till en insekt när den ringer, ett piano som blandar cocktails, en massa bisarra inslag om till exempel en isbana där de åkande växer på längden och folk har fågelhuvuden. Efter ett tag började jag att tappa intresset och mot slutet hade jag nästan känningar av huvudvärk.

Jag gillar Romain Duris, han är en kul skit, och självklart gillar jag Audrey Tautou, konstigt vore det ju annars (fast jag har lite svårt att vänja mig vid att hon numera ser betydligt äldre ut än hon gjorde i AMÉLIE FRÅN MONTMARTRE), och de två gör inte bort sig här. Enligt eftertexterna är det Tautou själv som gjort de animerade filmer som förekommer i filmen.

Det är möjligt att Michel Gondrys - och Boris Vians - fans kommer att uppskatta, ja, kanske till och med älska DAGARNAS SKUM. Själv sätter jag en positiv trea, men jag kommer nog aldrig att se om den här filmen. Och i vanligt ordning ser jag inte fram emot Gondrys nästa film.

(Biopremiär 20/12)

DVD: Identity of a Killer

IDENTITY OF A KILLER (Atlantic Film)

Nu blir det franskt här på TOPPRAFFEL!. Encore! Ännu en film från Luc Bessons Europa Corp, ännu en film som släpps direkt på DVD, men i det här fallet skulle den gott ha kunnat biovisas utan att göra bort sig.

Originaltiteln är L'HOMME QUI VOULAIT VIVRE SA VIE, vilket betyder "mannen som ville leva sitt liv". Eftersom vi varken kan franska eller svenska i Sverige, har filmen försetts med en engelsk titel. Filmen är baserad på romanen "The Big Picture" av Douglas Kennedy (som även skrev boken bioaktuella THE WOMAN IN THE FIFTH bygger på; en film som inte gick upp i Malmö och jag därför inte sett). För regin står Eric Lartigau, vars tidigare filmer inte nått till våra breddgrader.

Romain Duris innehar huvudrollen som den framgångsrike Parisadvokaten Paul Exben; gift, två barn och lyxvilla. Catherine Deneuve har en liten roll som hans chef, som tänker låta Paul överta företaget. Men så vill Pauls fru plötsligt skiljas. Snart får Paul veta att hon har en älskare, fotografen Grégoire Kremer (Eric Ruf), och då går det som det går. Ett bråk uppstår och Paul råkar ha ihjäl Kremer.

Paul gör sig av med liket, och för att hans barn inte ska växa upp med en mördare till far, tar han sitt pick och pack och drar till Montenegro (det är i alla fall där dessa scener är inspelade). Han lyckas fejka sin egen död, men inte nog med det - han övertar även Kremers identitet och börjar nära sin dröm om att bli fotograf.

Problem uppstår när Paul, som alltså nu är Kremer, lär känna en tidningsredaktör (Niels Arestrup), som vill anlita honom som fotograf. Paul vill ju allt annat än skylta med sitt - eller snarare Kremers - namn och Pauls ansikte. 

IDENTITY OF A KILLER klassificeras som thriller på omslaget och, tja, det är det kanske. Men främst är filmen ett drama. Med thrillerelement. Det tar en halvtimme innan Paul råkar döda Kremer och nästan ytterligare en timme innan det förflutna börjar hinna ikapp vår huvudperson och han måste ta sig ur diverse knipor han försatt sig i.

För det är trots allt så att det är Pauls illa genomtänkta plan som försätter honom i alla knipor. Det är ju inte vidare smart att utge sig för att vara en annan, existerande - om än död - människa; fotograf till på köpet. Och i vårt moderna samhälle kan vem som helst googla fram uppgifter och bilder.

Men trots denna ganska osannolika story gillar jag filmen. Den är trevlig och aldrig tråkig. Bra foto och utmärkta skådespelare. Han är rätt intressant, den där Romain Duris, som jag första gången såg i DOBERMANN som kom 1997. Han har ett lite udda utseende, som en normalstor Peter Dinklage, ibland ser han nästan ut som en fransk Thåström. Och han spelar allting, alla typer av roller och filmer, vilket gjort honom till en av Frankrikes största filmstjärnor just nu.

IDENTITY OF A KILLER funkar bra till ett par glas vin i sommarnatten - men jag lär aldrig se om den.

Jag noterar förresten att filmen kallas PORTRAIT OF A KILLER i flera svenska webbutiker, med denna titel på det avbildade omslaget, men på den fysiska skivan står det IDENTITY OF A KILLER.

Bio: Heartbreaker

Foton copyright (c) UIP
Fransmannen Romain Duris är en lika osannolik som intressant filmstjärna. Han har de senaste åren seglat upp som en av Frankrikes största namn, trots att han vid första intrycket allt verkar lite goofy. Men Duris, han kan ju spela allt. Han är med i komedier. I thrillers. I dramer. Han kan vara allt från förste älskare till byfånen.
I Pascal Chau-
meils roman-
tiska komedi HEART-
BREAK-
ERS spelar Romain Duris Alex Lippi, professionell relationssabotör. Tillsammans med sina två assistenter; hans syster och hennes make (som ser ut som Richard Dreyfus!), anlitas de av folk som vill få någons förhållande att spricka. Oftast går det ut på att kvinnan i förhållandet ska falla för Alex, som ikläder sig olika roller beroende på sammanhanget. Alex och hans team fungerar närmast som ett gäng hemliga agenter med Mission: Impossible-planer för att lyckas med sina uppdrag.
Så anlitas Alex av en man som vill hindra sin dotter från att gifta sig med den hon är förlovad med. Dottern heter Juliette och spelas av Vanessa Paradis, och mannen som spelar engelsmannen Jonathan hon ska gifta sig med såg väldigt bekant ut - men jag kunde inte placera honom. Men jo, det är ju Andrew Lincoln från THE WALKING DEAD.
Alex tar reda på en massa fakta om Juliette - att hennes favoritfilm är DIRTY DANCING, att hon älskar WHAM!, att hon gärna äter roqueford till frukost och liknande grejor, och så dyker han - uppbackad av sina assistenter - upp och påstår sig vara Juliettes nye livvakt, skickad av hennes far.
Nu följer en lång rad förveck-
lingar och ibland rena slap-
stick-
situa-
tioner, medan storyn leder fram till det självklara: javisst, ni tror väl inget annat än att Alex och Juliette blir kära i varandra på riktigt, eller hur?
När eftertexterna rullade tittade jag på klockan. Hm. Var den inte längre än 105 minuter? Filmen kändes betydligt längre - beroende på att den tappade fart och började trampa vatten under den väldigt förutsägbara sista tredjedelen. Och det är ju inte bra.
En annan invändning jag har är att kemin mellan Romain Duris och Vanessa Paradis inte är den bästa. Och jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om Paradis - jag charmas inte av gluggen mellan framtänderna; den stör mig. Och trots att hon hunnit bli 38 och har batn med Johnny Depp, kan jag inte bli av med bilden av henne som minderårig lolita i början av karriären...
Men i övrigt är HEART-
BREAKER den klart bästa roman-
tiska komedi jag sett på bra länge. Jag gillar ju romantiska komedier, men de flesta Hollywood spottar ur sig är trots allt rätt avslagna - och ibland under all kritik.
Chaumeils film ser onekligen ut som en Hollywoodproduktion, den är väldigt glassigt, den har en cool look och ett ibland coolt soundtrack, den lånar drag av agentgenren, och större delen av filmen utspelar sig i Monaco och på franska rivieran - något den vinner på. Det är fantastiska miljöer, miljöer jag älskar.
Mycket i filmen är riktigt roligt. Tyvärr håller det inte riktigt hela vägen. Hade hela filmen varit lika bra som den första halvtimmen eller så, hade jag höjt betyget ett snäpp.
Men HEARTBREAKERS är helt okej och klart godkänd underhållning.

(Biopremiär 29/4)