Visar inlägg med etikett Romain Duris. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Romain Duris. Visa alla inlägg

onsdag 18 december 2013

Bio: Dagarnas skum

Foton copyright (c) TriArt Film

Nu blir det franskt här på TOPPRAFFEL! ... För ovanlighetens skull - sade jag ironiskt.

Min inställning till Michel Gondry är inte den bästa. Som jag i tidigare recensioner påpekat, tycker jag att hans ofta surrealistiska filmer har en tendens att bli obehagliga, som THE SCIENCE OF SLEEP. Rollfigurerna ger intryck av att vara psyksjuka snarare än roliga. När han försökt vara lite folkligare i amerikanska filmer som BE KIND REWIND och GREEN HORNET har det inte riktigt funkat; den tidigare fick en irriterande arty touch, medan den senare bara var usel. Förra filmen THE WE AND THE I var även den irriterande och kändes mest onödig.

På flera sätt är nya filmen DAGARNAS SKUM det mest tilltalande Gondry har gjort som regissör. Åtminstone för mig. Samtidigt kan jag omöjligt påstå att det är en bra film. För det är det inte.
DAGARNAS SKUM bygger på en roman från 1947 av Boris Vian. Nej, jag har förstås inte läst den - men det är inte utan att jag undrar hur boken är. Är det precis som filmen torde den nämligen vara totalt oläslig. Eller åtminstone väldigt, väldigt tunn. Michel Gondrys filmatisering är väldigt, väldigt tunn. Handlingen är så simpel att den mest påminner om en tunn blå rök någonstans bland bilderna.
Romain Duris spelar Colin, en käck kille som tydligen bor med sin kock Nicolas. Nicolas lagar hela tiden de mest fantastiska rätter. En kompis till Colin har träffat en ny tjej och då vill även Colin bli förälskad. Ganska omgående träffar han den söta och charmiga Chloé (Audrey Tautou). De blir köra och gifter sig, men en dag blåser ett frö in i hennes lunga. En blomma börjar att växa i lungan, Chloé blir sjuk, ja, döende.
Detta är det hela. Det känns som en märklig novell på ett par sidor - en kul idé, men inte mer.
Vad vi istället får är ett visuellt överflöd. Rättare sagt: visuell overkill. Vi bombarderas med bilder precis hela tiden. Varje scen, varje klipp, varje bildruta är överfull av detaljer. Scenografin är fullkomligt enastående; filmen utspelar sig i något slags alternativt, fantasifullt, surrealistiskt Paris. Färgskalan är knallig men murrig, det här ser ut som franska serier - jag tänker framför allt på Francois Boucq. Det är nästan så att man kan se pennstrecken. Vidare fläskar Gondry på med stop motion-animation, datoranimation, folk utklädda till möss som förminskats och bor i köket, där de hjälper till. Öppningsscenerna med något slags retro-futuristisk författarfabrik där romanen "Dagarnas skum" skrives är lysande. Flera gånger dansar rollfigurerna något som kallas "Spana-in-mig-dansen", under vilken de dansandes ben tänjs ut.
... Men det är fullkomligt omöjligt att engagera sig i historien om Colin och Chloé. Allting är hysteriskt, överdrivet och överväldigande. En hel del infall är roliga och ja, filmen är onekligen fantastisk att titta på och fascinerande. Men det blir för mycket. På flera sätt är filmen egentligen osebar. Jag hade ibland svårt att hänga med i den märkliga dialogen och ännu svårare att se vad som sker i myllrande bilderna. Maträtter som rör på sig, en dörrklocka som förvandlas till en insekt när den ringer, ett piano som blandar cocktails, en massa bisarra inslag om till exempel en isbana där de åkande växer på längden och folk har fågelhuvuden. Efter ett tag började jag att tappa intresset och mot slutet hade jag nästan känningar av huvudvärk.

Jag gillar Romain Duris, han är en kul skit, och självklart gillar jag Audrey Tautou, konstigt vore det ju annars (fast jag har lite svårt att vänja mig vid att hon numera ser betydligt äldre ut än hon gjorde i AMÉLIE FRÅN MONTMARTRE), och de två gör inte bort sig här. Enligt eftertexterna är det Tautou själv som gjort de animerade filmer som förekommer i filmen.

Det är möjligt att Michel Gondrys - och Boris Vians - fans kommer att uppskatta, ja, kanske till och med älska DAGARNAS SKUM. Själv sätter jag en positiv trea, men jag kommer nog aldrig att se om den här filmen. Och i vanligt ordning ser jag inte fram emot Gondrys nästa film.







(Biopremiär 20/12)

fredag 6 juli 2012

DVD: Identity of a Killer

IDENTITY OF A KILLER (Atlantic Film)

Nu blir det franskt här på TOPPRAFFEL!. Encore! Ännu en film från Luc Bessons Europa Corp, ännu en film som släpps direkt på DVD, men i det här fallet skulle den gott ha kunnat biovisas utan att göra bort sig.


Originaltiteln är L'HOMME QUI VOULAIT VIVRE SA VIE, vilket betyder "mannen som ville leva sitt liv". Eftersom vi varken kan franska eller svenska i Sverige, har filmen försetts med en engelsk titel. Filmen är baserad på romanen "The Big Picture" av Douglas Kennedy (som även skrev boken bioaktuella THE WOMAN IN THE FIFTH bygger på; en film som inte gick upp i Malmö och jag därför inte sett). För regin står Eric Lartigau, vars tidigare filmer inte nått till våra breddgrader.


Romain Duris innehar huvudrollen som den framgångsrike Parisadvokaten Paul Exben; gift, två barn och lyxvilla. Catherine Deneuve har en liten roll som hans chef, som tänker låta Paul överta företaget. Men så vill Pauls fru plötsligt skiljas. Snart får Paul veta att hon har en älskare, fotografen Grégoire Kremer (Eric Ruf), och då går det som det går. Ett bråk uppstår och Paul råkar ha ihjäl Kremer.


Paul gör sig av med liket, och för att hans barn inte ska växa upp med en mördare till far, tar han sitt pick och pack och drar till Montenegro (det är i alla fall där dessa scener är inspelade). Han lyckas fejka sin egen död, men inte nog med det - han övertar även Kremers identitet och börjar nära sin dröm om att bli fotograf.


Problem uppstår när Paul, som alltså nu är Kremer, lär känna en tidningsredaktör (Niels Arestrup), som vill anlita honom som fotograf. Paul vill ju allt annat än skylta med sitt - eller snarare Kremers - namn och Pauls ansikte. 


IDENTITY OF A KILLER klassificeras som thriller på omslaget och, tja, det är det kanske. Men främst är filmen ett drama. Med thrillerelement. Det tar en halvtimme innan Paul råkar döda Kremer och nästan ytterligare en timme innan det förflutna börjar hinna ikapp vår huvudperson och han måste ta sig ur diverse knipor han försatt sig i.


För det är trots allt så att det är Pauls illa genomtänkta plan som försätter honom i alla knipor. Det är ju inte vidare smart att utge sig för att vara en annan, existerande - om än död - människa; fotograf till på köpet. Och i vårt moderna samhälle kan vem som helst googla fram uppgifter och bilder.


Men trots denna ganska osannolika story gillar jag filmen. Den är trevlig och aldrig tråkig. Bra foto och utmärkta skådespelare. Han är rätt intressant, den där Romain Duris, som jag första gången såg i DOBERMANN som kom 1997. Han har ett lite udda utseende, som en normalstor Peter Dinklage, ibland ser han nästan ut som en fransk Thåström. Och han spelar allting, alla typer av roller och filmer, vilket gjort honom till en av Frankrikes största filmstjärnor just nu.


IDENTITY OF A KILLER funkar bra till ett par glas vin i sommarnatten - men jag lär aldrig se om den.


Jag noterar förresten att filmen kallas PORTRAIT OF A KILLER i flera svenska webbutiker, med denna titel på det avbildade omslaget, men på den fysiska skivan står det IDENTITY OF A KILLER.







onsdag 27 april 2011

Bio: Heartbreaker

Foton copyright (c) UIP
Fransmannen Romain Duris är en lika osannolik som intressant filmstjärna. Han har de senaste åren seglat upp som en av Frankrikes största namn, trots att han vid första intrycket allt verkar lite goofy. Men Duris, han kan ju spela allt. Han är med i komedier. I thrillers. I dramer. Han kan vara allt från förste älskare till byfånen.
I Pascal Chau-
meils roman-
tiska komedi HEART-
BREAK-
ERS spelar Romain Duris Alex Lippi, professionell relationssabotör. Tillsammans med sina två assistenter; hans syster och hennes make (som ser ut som Richard Dreyfus!), anlitas de av folk som vill få någons förhållande att spricka. Oftast går det ut på att kvinnan i förhållandet ska falla för Alex, som ikläder sig olika roller beroende på sammanhanget. Alex och hans team fungerar närmast som ett gäng hemliga agenter med Mission: Impossible-planer för att lyckas med sina uppdrag.
Så anlitas Alex av en man som vill hindra sin dotter från att gifta sig med den hon är förlovad med. Dottern heter Juliette och spelas av Vanessa Paradis, och mannen som spelar engelsmannen Jonathan hon ska gifta sig med såg väldigt bekant ut - men jag kunde inte placera honom. Men jo, det är ju Andrew Lincoln från THE WALKING DEAD.
Alex tar reda på en massa fakta om Juliette - att hennes favoritfilm är DIRTY DANCING, att hon älskar WHAM!, att hon gärna äter roqueford till frukost och liknande grejor, och så dyker han - uppbackad av sina assistenter - upp och påstår sig vara Juliettes nye livvakt, skickad av hennes far.
Nu följer en lång rad förveck-
lingar och ibland rena slap-
stick-
situa-
tioner, medan storyn leder fram till det självklara: javisst, ni tror väl inget annat än att Alex och Juliette blir kära i varandra på riktigt, eller hur?
När eftertexterna rullade tittade jag på klockan. Hm. Var den inte längre än 105 minuter? Filmen kändes betydligt längre - beroende på att den tappade fart och började trampa vatten under den väldigt förutsägbara sista tredjedelen. Och det är ju inte bra.
En annan invändning jag har är att kemin mellan Romain Duris och Vanessa Paradis inte är den bästa. Och jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om Paradis - jag charmas inte av gluggen mellan framtänderna; den stör mig. Och trots att hon hunnit bli 38 och har batn med Johnny Depp, kan jag inte bli av med bilden av henne som minderårig lolita i början av karriären...
Men i övrigt är HEART-
BREAKER den klart bästa roman-
tiska komedi jag sett på bra länge. Jag gillar ju romantiska komedier, men de flesta Hollywood spottar ur sig är trots allt rätt avslagna - och ibland under all kritik.
Chaumeils film ser onekligen ut som en Hollywoodproduktion, den är väldigt glassigt, den har en cool look och ett ibland coolt soundtrack, den lånar drag av agentgenren, och större delen av filmen utspelar sig i Monaco och på franska rivieran - något den vinner på. Det är fantastiska miljöer, miljöer jag älskar.
Mycket i filmen är riktigt roligt. Tyvärr håller det inte riktigt hela vägen. Hade hela filmen varit lika bra som den första halvtimmen eller så, hade jag höjt betyget ett snäpp.
Men HEARTBREAKERS är helt okej och klart godkänd underhållning.






(Biopremiär 29/4)