Visar inlägg med etikett Rolf Lassgård. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Rolf Lassgård. Visa alla inlägg

torsdag 18 januari 2018

Bio: Downsizing

Foton copyright (c) Paramount Pictures Sverige

Alexander Payne har gjort utomordentliga filmer som SIDEWAYS och NEBRASKA.

... Och så har han gjort DOWNSIZING. En film som floppade rejält på bio i USA och som mestadels fick dålig kritig. Häromveckan dök det upp en artikel i Facebookflödet, jag brydde mig inte om att öppna- och läsa den, men enligt ingressen har Alexander Payne i något sammanhang bett om ursäkt för sin film.

Är filmen verkligen så dålig? Eller beror missnöjet på att publiken förväntat sig en festlig komedi, men istället fick ... något annat?

DOWNSIZING börjar bra, och dess första hälft är rätt bra den med. Svenske Rolf Lassgård spelar en norsk forskare, som i labbet i Bergen gör en fantastisk upptäckt - han kan krympa levande varelser. Detta berättar han för sin norske chef, som spelas av dansken Søren Pihlmark. Hittade de inga norska skådisar till de största norska rollerna? Nå - Rolf Lassgård låter krympa ner inte bara sig själv, utan även ett gäng frivilliga norrmän, och de bildar en liten (en bokstavligt talat liten) koloni i Norge. Vad som är fantastiskt med detta, är inte bara det att man lyckats krympa människor, utan att det avfall de producerar på ett år får plats i en enda, normalstor sopsäck. Perfekt for jordens överlevnad!

Tio år senare har downsizing, som det här döpts till, blivit en stor grej. I Amerika finns Leisureland; ett slags paradisstad i miniatyrformat, befolkad av minimänniskor. En dollar är värd tusen gånger så mycket i Leisureland, så alla lever lyxliv, verkar det som.

Matt Damon spelar Paul Safranek, gift med Audrey (Kristen Wiig), och de - åtminstone Paul - är trötta på sina liv. Downsizing är lösningen. Problemet med processen är att det bara går att krympa ner människor - om man ångrar sig går det inte att förstoras till sin ursprungliga storlek. En som ångrar sig är Audrey - alldeles innan hon ska krympas ner. När Paul, nu i miniformat, vaknar upp, visar det sig att han plötsligt blivit ensamstående i Leisureland.
Nu börjar det bli lite märkligt. Fattas det scener? Paul flyttade in i en gigantisk villa - men ett år senare bor han av någon anledning i en lägenhet och har ett trist jobb som telefonist, det vill säga allt det han ursprungligen ville komma ifrån. Hans granne ovanpå är en ständigt festande serb som heter Dusan (Christoph Waltz), och Paul börjar motvilligt att umgås med honom. Tack vare detta lär Paul känna en vietnamesisk städerska (Hong Chau), som till Pauls stora överraskning lever i ett slumkvarter i Leisureland. Paul bestämmer sig för att hjälpa städerskan.

Nu blir det bara dumt.

DOWNSIZING känns inte som en film av Alexander Payne, utan snarare som något av Charlie Kaufman, Spike Jonze och/eller Michel Gondry. Tre filmskapare jag finner synnerligen irriterande i sina pretentiösa försök att vara smarta, roliga, surrealistiska, satiriska, tänkvärda och allt vad de nu kan tänkas sikta på. Till dessa tre kan jag lägga Wes Anderson. Där har vi verkligen en irriterande kvartett!
Paynes film övergår till att bli ett drama med ett väldigt tydligt miljöbudskap, och snart blir det även kvasireligiöst och new age-flummigt. Den absoluta lågpunkten är när en massa hippieliknande norrmän spelar trumma och dansar vilt i naturen. Jamen, fy fan för sådant! Rolf Lassgård håller ett långt tal som fick mig att vrida generat på mig. Hu, det här är riktigt dåligt.

Och det är synd att det hela urartar, och att det håller på alldeles för länge (två timmar och femton minuter), för det börjar alltså bra och det hade kunnat bli en kul satir. Om man inte tänker för mycket på hur allt funkar. Varifrån kommer allla miniprylar i Leisureland? Har de under de år som förflutit hunnit bygga en massa minifabriker som tillverkar alla minisaker som behövs?

Vad som är kul är att Udo Kier plötsligt dyker upp - och han har en rätt stor roll. Han roll är större än Kristen Wiigs. Matt Damons rollfigur är rätt trist och ointressant, han är nästan osympatisk, vilket gör att det blir svårt att engagera sig i hans öde.

Ja, det här är en dålig film. Den får en tvåa för att Udo Kier är med.









(Biopremiär 19/1)

söndag 17 januari 2016

Bio: En man som heter Ove

Foton copyright (c) Nordisk Film

Ännu en sen recension, om än inte lika sen som den av SPECTRE. Jag var bortrest när EN MAN SOM HETER OVE pressvisades, och eftersom min sambo ville se den här, valde vi ett tillfälle när vi hade möjlighet att se den tillsammans. Det var allt en upplevelse att se den här på bio! Filmen visades i en stor salong på Biopalatset i Göteborg, det var fullsatt - och sambon och jag var yngst i publiken med ganska bred marginal. Det hördes mycket gubbljud i salongen under visningen - det vill säga rosslingar och liknande.

Jag undrade länge vem den där Fredrik Backman var. En helsingborgare som plötsligt började skriva krönikor i gratistidningen City - krönikor som kändes som dåliga imitationer av Stefan Lindqvists "Slagskott" i Helsingborgs Dagblad. Efter en tid flyttade Backman över till Metro, där han skrev samma typ av krönikor. Därefter försvann han från Metro - för att plötsligt bli bestsellerförfattare. Who saw that coming?

Av allt att döma är jag den ende som inte läst Backmans internationella bästsäljare "En man som heter Ove". Den har inte känts speciellt lockande. Men nu har jag alltså sett filmen.

... Och den lämnade mig ganska likgiltig.

Rolf Lassgård spelar den vresige, 59-årige änklingen Ove. Lassgård är sminkad för att se äldre ut - men till saken hör att Lassgård fyller 61 i vår! Ove saknar sin nyligen bortgångna fru och gör upprepade, misslyckade försök att ta livet av sig. Mest går han omkring som något slags polis i radhusområdet och skäller ut alla som inte följer alla petiga regler. När invandrartjejen Parvaneh (Bahar Pars) flyttar in med man och två barn, och Ove tvingas umgås med denna familj, börjar han att se ljusare på livet. Parallellt med detta skildras Oves liv som ung; då spelas han av Filip Berg.

Den tragikomiska berättelsen om Ove är regisserad av Hannes Holm. Holm har de senaste åren gjort ett par av de ohemult populära, men minst sagt lättviktiga Sunefilmerna - men Holm kan ju även göra riktigt bra film, som till exempel HIMLEN ÄR OSKYLDIGT BLÅ. Därför är EN MAN SOM HETER OVE ett klanderfritt hantverk; det är bra tempo i berättandet, bra filmfoto, och Rolf Lassgård är utmärkt i titelrollen.

Men med undantag för en scen där Ove och grannen Rune tävlar om att köpa de nyaste bilarna; SAAB vs Volvo, tycker jag inte att filmen är speciellt rolig. Tvärtom är det här alldeles för sentimentalt för min smak. Dessutom är handlingen ibland aningen hoppig, antagligen beroende på att Holm velat få med så mycket som möjligt ur boken. Till exempel flyttar en ung, homosexuell kille in hos Ove - för att kort därpå försvinna ur handlingen. Här finns fler lösa trådar och obegripligheter.

Bland övriga medverkande hittar vi Ida Engvoll, Johan Widerberg (som trots sin mustasch fortfarande ser ut att vara tjugo), och lite överraskande Anna-Lena Bergelin (hon som tidigare hette Brundin).

En gång om året brukar det komma en stor, svensk publikfilm - en sådan där film som lockar till sig alla de där som går på bio just en gång om året. Högst. Förra året var det HUNDRAÅRINGEN SOM KLEV UT GENOM FÖNSTRET OCH FÖRSVANN, nu är det alltså EN MAN SOM HETER OVE. Svenska folket vallfärdar för att se den här filmen, och den går väldigt bra. Det här är en bättre film än HUNDRAÅRINGEN och publiken verkade nöjd när jag såg den. Min sambo tyckte att den var betydligt bättre än jag tyckte. "Den var ju så sorglig och fin!" sa hon.

Själv är jag inte så förtjust i sorgliga och fina filmer. Och jag blev inte sugen på att läsa boken.

Rolf Lassgård är bättre än filmen han medverkar i.

  

(Filmen hade biopremiär 25/12 2015)

onsdag 7 september 2011

Bio: Jägarna 2

 Foton copyright (c) SF Film, Jami Granström, Victoria Engman 
Jag minns inte om jag såg Kjell Sundvalls JÄGARNA på bio. Jag tror inte det. Jag såg den nog inte förrän den släpptes på video, för jag minns att jag kommenterade att den var i letterbox och skjuten i Scope. Det var väl i princip det enda jag gillade med den filmen. Jag förstod inte alls dess storhet, varför så många hyllade filmen. "Den är gjord i amerikansk stil!" hävdade en del. Amerikanskt berättande. Vaddå, amerikanskt berättande? Vad var det för amerikanskt med JÄGARNA? Visst, den var inte lika tafatt berättad som vanliga svenska deckare, men vore det en amerikansk film, hade den visats mitt i natten på en kanal ingen tittar på.
Ärligt talat minns jag ingenting alls av JÄGARNA. Mer än att Helena Bergström var skitdålig och att man romantiserade hårdföra sluskar i skogshuggarmundering.
Nu har det gått femton år, både i JÄGAR-
NAS värld och i vår, och det är dags för en uppföljare i vilken polisen Erik (Rolf Lassgård) tvingas åka tillbaka upp till Norrland, efter att ha häckat i Stockholm, där han lyckats bli Rikskrims bäste förhörsledare.
En ung kvinna har försvunnit och misstänks ha blivit mördad. Snart visar det sig att javisst, så är fallet. Okej, snart och snart, det tar drygt halva filmen innan man hittar hennes uppskurna, maskätna lik, men vi kan låtsas att det är snart.
Erik tvingas samarbeta med den stenhårde snuten Torsten (Peter Stormare), styvfar till Eriks brorson, och vad som först verkar vara ett mord begått av den lokale busen, visar sig förstås vara lite mer komplicerat än så. Vill filmens upphovsmän att vi ska tro. Men så fort en viss rollfigur dyker upp alldeles i början av filmen, står det "BOVEN!" stämplat i hans panna. Och på den lokale busens panna kan man läsa "OSKYLDIG!". Men detta är hela tiden så uppenbart att det är svårt att tänka sig att manusförfattarna förväntar sig att vi ska bli överraskade.
Det är mycket poliser, jägare och brutala fyllon i den här filmen. De enda som verkar bo i trakten filmen utspelar sig, är poliser, jägare och brutala fyllon. Och jägarna kan mycket väl vara brutala fyllon. Och poliser kan också vara jägare. Poliser kan till och med vara jägare som är brutala fyllon. Sundvall verkar återigen göra något slags vilda västern av Norrland, men det går väl sådär. Det blir mer DEN SISTA FÄRDEN än SHERIFFEN I TOMBSTONE. För att dryga ut speltiden vräks det på med norrländsk naturromantik och pampiga vyer. Det är kanske kul om man gillar sådant. Men det gör inte jag. Jag har aldrig varit i Norrland men känner att jag skulle få lappsjuka ganska omgående. Och jakt är ju inte så tufft. Om man inte dödar djuren med bara händerna. Att iförd jönsiga kläder sitta på en sten i skogen och dricka termoskaffe känns som en vision av helvetet.
Första halvan av JÄGARNA 2 känns inte alls som en thriller. Det är mer ett halv-
sag-
gigt drama. Wallander i skogen. Lassgårds rollfigur skulle lika gärna kunna vara Wallander. En ovanligt vresig Wallander. Ibland får han den typ av vredesutbrott som är så vanliga i svensk film. Stormares Torsten är ännu värre. I sedvanlig ordning tenderar stormare att spela över och hans vredesutbrott är inte att leka med. De blir allt fler under filmens andra halva, då det artar sig till något som kanske kan liknas vid en thriller. Speciellt mycket action bjuds det inte på.
Fast spän-
nande är det inte. Inte alls. Jag blev ganska uttråkad av det här. Förutom ett par gånger då jag skrattade till. Fast jag vet inte om det var meningen att jag skulle skratta. Här finns en kort scen i vilken en hotellreceptionist röker bakom sin disk och hela rummet är rökfyllt. Och ett par vredesutbrott fick mig att fnissa.
Tekniskt sett är JÄGARNA 2 lite märklig. Som så många andra filmer idag är den skjuten digitalt, och det ser inte alltid så bra ut. Rinnande vatten ser konstigt ut. Vissa färger på kläderna som bärs förvrängs eller överstyrs. Ibland verkar det vara problem med skärpan. Ibland ser det ut att vara filmat på VHS. Det är nästan så att man misstänker att kameran var felinställd.
Men självklart kommer det att bli publikrusning till JÄGARNA 2. Den förtjänar inga framgångar, men svenska folket vill tydligen se sådant här.
 





(Biopremiär 9/9 (Norrland 2/9))

tisdag 20 juli 2010

Beck: Polis, polis, potatismos


I samband med utställningen Polis, polis, potatismos hade Spegeln igår en specialvisning av Pelle Berglunds filmatisering från 1993 med Gösta Ekman som Martin Beck. Självklart var jag där för att mingla med kändisuppbådet, vilket inskränkte sig till Ingvar Andersson (som bland alla platser i salongen valde att slå sig ner bredvid mig) och Maj Sjöwall.
    

Jag minns inte om jag sett den här filmen tidigare, men jag har sett några av de övriga filmerna i den här serien med Ekman - och jag vill minnas att de var riktigt dåliga och fick taskiga recensioner. Det vi minns mest är förstås alla tyska skådisar som dubbats till svenska.
    

Maj Sjöwall introducerade filmen och sa att produktionsbolaget köpt rättigheterna till de sex Beckromaner som var tillgängliga. Men det skrevs ju tio böcker. Förutom de här sex filmerna, finns ju MANNEN PÅ TAKET med Carl-Gustaf och DEN SKRATTANDE POLISEN med Walter Matthau. Det blir åtta filmer och böcker. De övriga två, då? Har de hamnat i limbo.

Sjöwall berättade att hon blev väldigt glad när hon fick veta att Gösta Ekman skulle spela Beck. Hon hävdade även att detta var en riktig biofilm - hon var noga med att understryka att detta inte var den där Beck vi ser på TV (det vill säga Peter Haber), utan just biofilm.

Det är bara det att POLIS, POLIS, POTATISMOS inte är någon biofilm. Filmen dumpades direkt på video innan den TV-visades. Förvisso är filmerna producerade av Victoria Film och fina, tyska bolaget Rialto (som bland annat gjorde Edgar Wallace-filmer på 60-talet), samt av SF, men filmerna är gjorda för SVT. Det här ser inte ut som något annat än TV-film - filmerna är inspelade på något slags videoformat och är dessutom försedda med groteskt primitiva, TV-aktiga förtexter. Här måste jag även skjuta in att Spegeln, som visade DVD:n på stor duk, inte lyckats ställa in bildformatet och lyckats dra ut vidfilmformatet till scope, så att alla medverkande blev både smällfeta och bredrövade.

Maj Sjöwall berättade att hon blev ombedd att göra en Hitchock och har cameos i fem av de sex filmerna; i POTATISMOS skymtar hon som hastigast i början av filmen, där hon poserar i baren på Savoy i Malmö. Fler Sjöwallare var inblandade i produktionen; Tetz och Jens jobbade bakom kameran, och den lille ungen som i filmen skriker “Polis, polis, potatismos!” till två Helan & Halvan-liknande poliser gjordes av Majs barnbarn Loke.

Det är väldigt intressant att jämföra den här Gösta Ekman-filmen med Peter Haber-serien. KOMMISSARIE SPÄCK är ju faktiskt ingen parodi på Martin Beck, utan på serien med Haber. För de här två filmserierna är nästan som natt och dag.

Gösta Ekmans Martin Beck är en helt annan person än Peter Habers. Haber går ju mest omkring och är en tradig träbock som egentligen inte gör så mycket. Ekman gör en figur med karaktär och mustasch, en sympatisk herre. Regi- och filmmässigt är det också ganska annorlunda. Båda serierna är väldigt rudimentära, det är inga krusiduller, bildlösningarna är så enkla som möjligt; det ser inte ut som något annat än billiga TV-filmer. I POTATISMOS har man till och med slarvat så pass mycket att mikrofonen doppar ner i bilden ett par gånger. Ekmanserien har ett långsamt, svenskt berättartempo, medan man i Haberserien försöker närma sig moderna snutserier, utan att lyckas speciellt bra.

Skådespelaruppställningen i POTATISMOS är fantastisk, bara den gör filmen sevärd. Absolut bäst är revylegendaren Ingvar Andersson som Per Månsson, Becks kollega i Malmö som ska utreda mordet på en affärsman, innan Beck skickas ner. Andersson är fantastisk, hans Per Månsson borde förärats en egen serie - han går omkring och är tryggt skånsk och tjock, samtidigt som han är rolig och ibland riktigt cool och tuggar på tandpetare precis som Chow Yun-Fat i HARD-BOILED. Hans bästa replik lyder “Var hon bra att ligga med?”

Jag hade glömt att det var Rolf Lassgård som spelade Gunvald Larsson i den här serien; jag trodde det var Kjell Bergqvist, men icke. Bergqvist är Kollberg, som mest är en spexig typ som står för comic relief. Lassgård är överraskande bra som Larsson, en roll man tycker att Persbrandt gjort till sin i Haberserien. Rolf Lassgård, honom har jag aldrig riktigt gillat, och jag tyckte bara att han var en fläskig traderöv när han segade omkring som Wallander, innan de ersatte honom med den ännu tristare Krister Henriksson. Men som Gunvald Larsson ser han plötsligt ut som Sean Bean!

Vidare ser vi Niklas Hjulström som Benny Skacke, Tommy Johnson som den stackars mördaren Bertil, Tova Magnusson-Norling som Becks dotter, Görel Crona som mordoffrets otrogna hustru - hon har nästan en nakenscen, men lyckas tyvärr skyla sig med en handduk, vilket ger minuspoäng. Den mördade direktören görs förresten av Claes Sylwander.

Marie Richardson är makalöst snygg som lyxhora, vad hände med hennes internationella karriär efter EYES WIDE SHUT? Reine Brynolfsson och Anders Ekborg är två andra affärsmän, Lena T Hansson är skitdålig, verkligen genant, som Gunvalds snipiga syster - Hansson verkar tro att det handlar om barnteater. Enligt IMDb spelar Stellan Skarsgård en säkerhetsvakt som kör iväg två demonstranter - man får aldrig se honom i närbild, men det kan mycket väl stämma.

Som synes idel kändisar.

1993. Herregud, det känns ju som det var nyss. Men vet ni vad? Det är sjutton år sedan! Nästan tjugo jävla år! 1993. Då började jag skriva i NST. Det var även året jag åkte till London och hälsade på en kompis som jobbade på MTV. Men det var innan vi startade Fantastisk Filmfestival. Det var innan Internet. Det var innan mobiltelefoner fanns i vars mans ägo. Därför känns POLIS, POLIS, POTATISMOS märkligt gammal. Boken skrevs 1969 och kom ut 1970. 23 år senare kom filmen och nu har det gått ytterligare sjutton år.

 

Man får inte se speciellt mycket av Malmö i filmen; exteriörerna inskränker sig främst till Porten till Malmö; korsningen vid centralen där Savoy Hotel ligger. Ibland skymtar Kockumskranen i bakgrunden, vi får se en småbåtshamn och en skjutbana i Limhamn. Självklart ingen bro till Köpenhamn, och ingen Turning Torso. Men större delen av filmen skulle kunna vara inspelad precis var som helst, vilket den säkert också är.

Avsaknaden av mobiltelefoner är påtaglig, här finns ett flertal scener där folk ber om att få låna telefoner. De datorskärmar som förekommer ser antika ut och viktiga data överlämnas i kuvert och knappas inte fram på en sekund på nätet. Kjell Bergqvist kutar runt i en jacka med fluffiga, uppkavlade ärmar, vilket ger ett intryck av 80-tal. Mycket annat känns också som 80-tal. Bergqvist och de andra ser väldigt unga ut.

Tack vare de tyska samproducenternas krav medverkar två tyska skådespelare. Dock spelar de tyskar och pratar tyska; de är alltså inte dubbade till svenska. Men det blir lika konstigt ändå, eftersom svenskarna pratar svenska med tyskarna, som svarar på tyska, och alla förstår tyska utan problem.
 

Den största skillnaden vad gäller och nu, är att ett skottdrama; en ihjälskjutning, klassades som något ganska unikt 1993. I en scen påpekar Per Månsson att det här är Malmö och inte Chicago, vilket fick mig och flera i publiken att skratta. Sjutton år senare gör de olika gängen i Malmö sitt bästa för att skjuta ihjäl varandra och andra var och varannan vecka.

POLIS, POLIS, POTATISMOS blev i slutändan en positiv överraskning för mig. Jag kan inte påstå att filmen är spännande, men den är trevlig, underhållande och framför allt rolig - så pass rolig att filmen närmast kan stämplas som deckarkomedi.

Filmens finns att skaffa på DVD.


onsdag 4 november 2009

Bio: Så olika

Romantik signerat Helena Bergström, kan det vara något?
Nej, det kan det bannemig inte! Kraftigt inspirerad av LOVE ACTUALLY och antagligen sponsrad av Stockholms turistbyrå, har Bergström (både manus och regi) snott ihop en banal, förvirrad och stökig film som knappast lär falla någon i smaken.
Vi träffar en rad par som inte har det sådär jättebra i sina förhållanden. En tjej på ett TV-bolag har ihop det med en divig programledare. En argsint politiker har en jobbig ex-make. Johan Widerberg är förlovad med Rikard Wolff, men tveksam. Och Philip Zandéns politiker har det inte så bra ihop med Nina Gunke (känd från Mac Ahlbergs porrfilm MOLLY - FAMILJEFLICKAN). För att inte tala om Rolf Lassgård, som inte är glad alls tills han får se Wolf som Strindberg på teatern och blir kär.
Och vad händer? Jo, eftersom det ska spelas in ett allsångsprogram på Skansen där Widerberg jobbar, får TV-bruden ihop det med honom. Zandén får ihop det med den arga politikern. Wolff får ihop det med Lassgård. Gunke får ihop det med politikerkvinnans ex-make. De enda som har ihop det hela tiden och är sympatiska, är Siw Malmkvist och Fredrik Ohlsson, som ju är gifta även i verkligheten.
SÅ OLIKA är illa genomtänkt och illa skriven, den är dum och tråkig, och full av osympatiska rollfigurer. Möjligtvis med undantag för Zandén som ser ut som en tafatt folkpartist. Johan Widerberg ser skitkonstig ut och har en rälig, stirrande blick. Han är väldigt mycket kortare än Wolff, så de ser skojiga ut tillsammans.
När man tror att det inte kan bli mycket värre, dyker Arvingarna upp och alla stämmer upp i "Eloise".
Så ofta tillfälle ges, får vi rundvandringar på Skansen och i stadshuset, och ibland ute på idyllisk landsbygd.
Av någon anledning står det inte vem som spelar vad i eftertexterna, men påfallande många i eftertexterna heter Bergström i efternamn. En kollega påpekade att hela filmteamet syns i en scen, vilket jag tyvärr inte noterade. I övrigt består filmen nästan bara av närbilder, ibland extrema närbilder så att alla blemmor syns.






(Biopremiär 6/11)