Visar inlägg med etikett Roland Møller. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Roland Møller. Visa alla inlägg

onsdag 11 juli 2018

Bio: Skyscraper

Foton copyright (c) UIP Sweden

SKYSCRAPER är en actionfilm från 1996 med Anna Nicole Smith i huvudrollen. Jag minns inte om jag såg den när SF Video släppte den direkt på video, jag minns inte om jag sett den överhuvudtaget, men så här stod det på omslagets baksida:

ANNA NICOLE SMITH
*Playmate of the Year 1993
*Omåttlig sexdiva
*Gift med en urgammal miljardär och änka kort tid efter bröllopet ...
*Hennes & Mauritz-modell 
*Möjligen världens mest talanglösa skådespelare ...

2018 års film med titeln SKYSCRAPER har ingenting med Anna Nicole Smith-filmen att göra. Ska jag lägga till ett "tyvärr"?

Den nya SKYSCRAPER är en action- snedstreck katastroffilm med Dwayne Johnson. Just det, här kommer ännu en film med herr Johnson. Varje gång han gjort en ny, i mitt tycke dålig film, och som jag förutspår kommer att floppa, blir det ännu en megasuccé. Det var inte längesedan RAMPAGE och JUMANJI gick på bio, men redan nu får vi ånyo se Johnson flexa musklerna på bioduken.

Rawson Marshall Thurber (CENTRAL INTELLIGENCE, DODGEBALL) har skrivit och regisserat en film som är något slags blandning av SKYSKRAPAN BRINNER och DIE HARD. Jag har inte sett SKYSKRAPAN BRINNER på över trettio år, och vad jag minns tyckte jag inte att den var speciellt bra. Den gick mest ut på att kändisar brann upp. DIE HARD har jag dock sett åtskilliga gånger sedan den kom 1988.

Dwayne Johnson spelar Will Sawyer, före detta elitsoldat och gisslanförhandlare. Efter att ett uppdrag gick åt skogen för tio år sedan, har han sadlat om och är nu något slags säkerhetsexpert för skyskrapor. Dessutom är han enbent! Jodå! Bruce Willis tvingades springa runt barfota i en skyskrapa i DIE HARD - men Dwayne Johnson hoppar runt på ett ben i SKYSCRAPER! Okej, han har en protes, men den måste han då och då plocka bort.
Världens högsta skyskrapa ska invigas i Hongkong, och Will Sawyer är där för att kontrollera säkerheten. Även Wills hustru (Neve Campbell) och deras två små barn är med på resan. Det dröjer dock inte länge innan den brutale Kores Botha (dansken Roland Møller) och hans beväpnade gäng hårdingar tar sig in i kåken.

Dessa skurkar är på jakt efter en pryl skyskrapans stenrike konstruktör har - och för att komma åt denna pryl, sätter så klart skurkarna fyr på byggnaden. Skyskrapan töms på folk, men kvar blir - givetvis - fru Sawyer och barnen. Fru Sawyer är inte den som är den, hon är också före detta militär, och kan dunka bovar på egen hand, men självklart är det Will som måste se till att familjen kommer ut ur den brinnande byggnaden. Samtidigt passar han på att ta kål på så många skurkar som möjligt.

SKYSCRAPER är allt annat än originell. Vi har sett allt förr, och vi har sett bättre varianter. Men samtidigt är det här den minst tråkiga film jag sett på bio på länge. Den varar bara 102 minuter inklusive långa eftertexter, vilket innebär att tempot är väldigt högt. Här finns knappt tid för presentationer av rollfigurer - men det räcker med att veta att Dwayne Johnson är schysst, och att de som bryter på danska eller talar med brittisk dialekt är ondare än ondast.
Skyskrapan är så pass högteknologisk att det närmast blir science fiction. Vissa tekniska innovationer finns där bara för att slutstriden ska se häftig ut. Men visst är filmens specialeffekter maffiga, och lider man av svindel kan det säkert bli jobbigt att titta på flera scener.

Dwayne Johnson har ett farligt sjå när han räddar världen; han klättrar och hoppar och svingar sig i rep. Byron Mann spelar en kinesisk polis som tror att Will är skurken. Noah Taylor är opålitlig. En av skurkarna är den obligatoriska Snygga bruden. SKYSCRAPER är förvånansvärt allvarlig och humorbefriad. Plus för att Will Sawyer alltså är enbent. Jag ger inte filmen min högsta rekommendation, men det här duger gott som actionunderhållning utan några som helst pretentioner.


  




(Biopremiär 12/7)

tisdag 9 januari 2018

Bio: The Commuter

Foton copyright (c) SF Studios
Det känns tryggt med Liam Neeson. Idag, när alla nya, unga actionhjältar har så dålig utstrålning att filmkameran knappt registrerar dem, kommer den pålitlige 60-plussaren Neeson och visar var skåpet ska stå.
THE COMMUTER är Liam Neesons fjärde samarbete med den spanske regissören Jaume Collet-Serra. De tidigare är UNKNOWN, NON-STOP och RUN ALL NIGHT. Jag kan inte påstå att jag minns specielllt mycket av de filmerna; inte mer än att NON-STOP utspelade sig ombord på ett flygplan, och att jag nog tyckte att filmerna var rätt okej så länge de varade.
Den här gången byter Liam Neeson flygplanet mot ett tåg i en actionthriller som till större delen utspelar sig i realtid. Neeson spelar Michael MacCauley, titelns pendlare - antagligen tyckte SF att THE COMMUTER låter tuffare än PENDLAREN. Nå - Michael säljer försäkringar, och sedan tio år tillbaka pendlar han till sitt kontor; resan verkar ta ett par timmar varje dag. Filmen inleds med ett montage där vi får se Michael och hans familj vakna upp dag efter dag, morgonrutinerna är desamma, och det känns lite grann som MÅNDAG HELA VECKAN.
Men. En dag sätter en mystisk kvinna, spelad av Vera Farmiga, sig ner mittemot Michael på tåget och kommer med ett märkligt erbjudande. Om Michael letar upp en speciell person på tåget och pekar ut denna, får han hundra tusen dollar. Pengarna kommer väl till pass - Michael har nämligen fått sparken samma dag. Fast det är förstås något mer än skumt med deta erbjudande.
Jodå. Den mystiska kvinnan är en skurk, och snart hamnar Michael och passagerarna i livsfara. Då är det tur att det visar sig att Michael inte är vilken knegare som helst. Nejdå. Tidigare var han polis. Denna erfarenhet får han nytta av när folk beter sig underligt eller till och med mördas, och när tåget skenar i hög hastighet. Självklart är Michael stenhård.
Det här är actionversionen av MORDET PÅ ORIENTEXPRESSEN. Fast THE COMMUTER är mer underhållande än Kenneth Branaghs deckare. THE COMMUTER är en helt okej actionthriller, den är rappt berättad, handlingen har en del kul twister, och ibland blir det nästan lite spännande. Fast emellanåt blir det lite för mycket och sådan där suspension of belief infinner sig - vår hjälte blir för mycket superhjälte när han lyckas hoppa mellan tågvagnar medan tåget rusar fram i ett par hundra kilometer i timmen. Samtidigt är detta faktum lite roligt.
Förutom Liam Neeson och Vera Farmiga ser vi Patrick Wilson i en liten roll, och Sam Neill i en ännu mindre roll. Det är kul att vi också får se gamle, fine Jonathan Banks i en biroll. Även den danske skådespelaren Roland Møller har en liten roll som pendlare.
THE COMMUTER är ännu en ganska lättglömd film, men den gör sitt jobb och duger utmärkt som hundra minuter solid underhållning.
Om filmen vore svensk hade den hetat SIGNALFEL och utspelat sig - i realtid - ombord på ett stillastående pågatåg på en sträcka utanför Helsingborg.







(Biopremiär 12/1)
-->

torsdag 14 april 2016

Bio: Under sanden

Foton copyright (c) Studio S Entertainment
Avdelningen för fakta jag inte hade en aning om: under andra världskriget placerade tyskarna ut över en miljon minor längs den danska västkusten. Efter kriget tvingades tyska soldater åka tillbaka och ta bort minorna. Ett livsfarligt evighetsjobb.
Det är om detta Martin Zandvliets (DIRCH) nya film handlar. Roland Møller spelar sergeant Carl Rasmussen - världens hårdaste dansk. Han får ta hand om en klunga skrajsna tyska soldater - de är väldigt unga; bara pojkar. De snabbutbildas i desarmering av minor, och därefter skickas de iväg till stranden. Där hålls de inlåsta i ett skjul nattetid, om dagarna letar de minor, de får ingen mat, och Rasmussen skriker och domderar - och drar sig inte för att klippa till gossarna. Det tog inte lång tid innan jag började gissa om det här är en sådan där film där plågoanden blir kompis med de plågade och att de kommer att spela fotboll tillsammans.
Det är det.
Bitvis är UNDER SANDEN riktigt spännande. Ja, nästan olidligt spännande. Vi serveras långa, utdragna scener där svettiga pojkar nervöst skruvar isär minor. Helt utan filmmusik, vilket gör det än mer tätt och påträngande. Ibland briserar minorna.
Som helhet är UNDER SANDEN en bra film. Samtidigt satt jag hela tiden och kände att det var något som fattades. Vi lär aldrig riktigt känna rollfigurerna. Carl Rasmussen är bara en hård jävel som hatar tyskar. Några av pojkarna nämner kort sina familjer, men de förblir lite för skissartade.
Filmen varar bara hundra minuter, men den känns trots detta lite för utdragen. Slutet, som jag inte ska avslöja här, köpte jag inte alls; jag förstod inte riktigt hur Rasmussen lyckades genomföra det som sker.
Två explosioner som är tänkta att vara tragiska fick mig att skratta till. Det var det förstås inte meningen att jag skulle göra. Men när man aldrig riktigt känner för gestalterna, blir det svårt att engagera sig i deras öden.
Trots mina invändningar vill jag gärna upprepa att detta är en bra film och väl värd att se.







(Biopremiär 15/4)

-->