Visar inlägg med etikett Roland Emmerich. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Roland Emmerich. Visa alla inlägg

torsdag 7 november 2019

Bio: Midway

Foton copyright (c) Noble Entertainment

När jag växte upp var skildringar av andra världskriget som ett stort pojkboksäventyr fortfarande populära. Alistair MacLean var i livet, hans böcker kom ständigt i nyutgåvor, de lånades på bibliotek, och filmatiseringarna gick hem i stugorna. Böckerna om Biggles lästes fortfarande av pojkar i mellanstadieåldern. Kioskbokshyllorna innehöll mängder av titlar med krigsromaner. I serietidningshyllorna hittade man de små tidningarna med engelska krigsserier, och så fanns ju  klassikern Pilot, vilken innehöll flygserier, som främst handlade om tappra RAF-piloter som Battler Britton.

Jag kom att tänka på Battler Britton när Dick Best (Ed Skrein) introduceras i början av MIDWAY, det senaste spektaklet av Mastodontfilms-Roland, det vill säga Roland Emmerich. Dick Best är en ytterst våghalsig amerikansk pilot som är så cool att han tuggar tuggummi medan han flyger. Om verklighetens Best gjorde detta vet jag inte.

MIDWAY bygger, förstås, på autentiska händelser, och samtliga huvudroller är personer som spelade viktiga roller i slaget om Midway. Med undantag för dessa viktiga personers hårt prövade fruar, som mest sitter hemma och är oroliga. Fast de är knappt med alls. Detta är en film om män i uniform. Många av dem har mustasch.
Filmen inleds med japanernas attack på Pearl Harbor, och därefter krigas det på- och i luften ovanför Midwayöarna. Och på- och under havet runtomkring dessa öar. När det inte krigas, har sammanbitna karlar möten och planerar, och säger saker som "He's the bravest damn pilot I've ever seen!".

Patrick Wilson spelar något slags underrättelsekille som knäcker koder. Woody Harrelson bär peruk och är amiral Chester Nimitz. Dennis Quaid gör viceamiral "Bull" Halsey, som lider av bältros, men som inte låter detta stoppa honom från att vara en redig karl. Luke Evans spelar en amerikansk pilot med mustasch. Både Skrein och Evans är engelsmän, Hollywood hade kanske slut på amerikanska skådisar.

Efter att jag sett MIDWAY infann sig genast en fråga: varför? Varför har man plötsligt gjort en bombastisk, påkostad film om slaget om Midway? Finns det en publik för detta? Jag har vänner som är väldigt intresserade av militärhistoria, dessa kommer säkert att uppskatta åtminstone delar av filmen, men i övrigt känns filmen lite ... fel på det. Emmerichs film redovisar i stort sett bara krigets gång, en engagerande handling med bra rollfigurer och överraskande vändningar saknas. Amerikanerna hyllas som stora, tappra hjältar, japanerna är ädla.
Filmen är alldeles för lång - trots detta verkar mycket av handlingen saknas. Aaron Eckhart spelar den stentuffe Jimmy Doolittle, som mitt i filmen dyker upp med sitt manskap, de far iväg i några flygande fästningar, de kraschar i den del av Kina som ockuperats av Japan, Doolittle får hjälp av några kineser att fly, och försvinner sedan ur handlingen. Filmen hade nog vunnit på att klippa bort hela tråden om Doolittle. Dessutom skulle hans story kunna bli en egen, rafflande film. I ett par scener spelar Geoffrey Blake John Ford, som är på Midway för att göra film, men han försvinner efter två korta scener.

Vad som utmärker MIDWAY är krigs- och framför allt flygscenerna. Oj! Det här är verkligen maffigt att se på stor duk. Dogfights mellan små jaktplan, mängder av bombplan, brinnande hangarfartyg. Det är imponerande, det är snyggt gjort. Om man nu kan påstå att det är snyggt med krig. Dick Best tuggar tuggummi medan han pangar japaner och bombar båtar.

Det är lite svårt att betygsätta den här filmen. Det är de många och långa stridsscenerna som är behållningen, däremellan är MIDWAY rätt trist. Men jag drar väl till med en trea.








(Biopremiär 8/11)

tisdag 5 juli 2016

Bio: Independence Day: Återkomsten

Foton copyright (c) Twentietn Century Fox
Aningen scen recension, eftersom den här både pressvisades och hade biopremiär när jag var bortrest, men här kommer den!
Jag såg INDEPENDENCE DAY på bio 1996. När filmen senare släpptes på video bar det sig inte bättre än att Twentieth Century Fox blev lite sura på mig. Jag fick kassetten hemskickad - i fullscreenformt, det vill säga pan & scan (ungdomar: fråga era föräldrar vad detta var!). På den tiden hade jag en videospalt i Expressen, och i denna klagade jag på den fula videoversionen, eftersom man bara såg halva filmen. Men jag lade även till något om att filmen inte är bra. Detta gillade inte Fox. Eftersom de tydligen visste att jag skulle skriva om INDEPENDENCE DAY, hade de köpt stort annonsutrymme för videosläppet - alldeles intill min spalt.
Jag har inte sett INDEPENDENCE DAY sedan den kom på video. Jag har i en dryg månad väntat på att en ny jubileumsversion på Blu-ray ska anlända, men den dröjer märkligt länge. Det hade varit kul att se om filmen innan jag såg denna lika senkomna som onödiga uppföljare (det är väl ingen som spänt suttit och väntat på en del två?). Jag minns nämligen nästan ingenting alls av den första filmen, mer än att den var lite kul i sin dumhet, fånighet och patriotism - och förstås att rymdvarelsernas datorer var kompatibla med Apple (inte så konstigt egentligen, jag har alltid tyckt att Apple är ett ondskefullt företag).
Den tyske regissören Roland Emmerich har mer eller mindre specialiserat sig på katastroffilmer av olika slag; massdestruktion i kubik - men när jag tittar på hans filmografi slår det mig att karln inte gjort en bra film sedan UNIVERSAL SOLDIER, som kom 1992.
INDEPENDENCE DAY: ÅTERKOMSTEN är en påfallande slapp film. Allting känns oinspirerat, allting går på halvfart, och det är nog ännu dummare än förra gången. Jag tycker att det är lite kul och intressant att att händelserna 1996, då onda aliens attackerade jorden, lett till att man glidit in i en paralllell tidslinje. Mänskligheten har tagit till sig den utomjordiska teknologin, och har bland annat byggt avancerade farkoster och rymdskepp.
Bill Pullman är tillbaka som den nu före detta presidenten Whitmore. Han går med käpp och är lite galen - han tjatar om att rymdvarelserna ska komma tillbaka. Han har så rätt. De anfaller den fjärde juli - de kommer i ett nytt, ännu större moderskepp, och de är ännu fler än förra gången. Tyvärr kan de inte anlita Will Smith som Steven Hiller den här gången - han är nämligen död. Han omkom i en flygolycka, delvis orsakad av ungtuppen Jake (Liam Hemsworth). Steven Hillers son Dylan (Jessie T Usher) är sur på Jake för detta. Givetvis tillhör Jake och Dylan de piloter som tillsammans måste bekämpa rymdvarelserna. Jake har förresten ihop det med Whitmores dotter (Maika Monroe).
Jeff Goldblum är tillbaka som David Levinson, och i vanlig ordning är det han och ett par andra excentriska vetenskapsmän som kommer på hur hotet från rymden ska stoppas. London hinner gå under, USA håller så smått på att förintas. Kommer de att lyckas? Kommer ex-president Whitman att åter sätta sig bakom spakarna i ett plan? Kommer den nye presidenten att hålla ett tal som går ut över hela världen, i vilket han uppmanar alla människor oavsett hudfärg och religion att be för att de amerikanska soldaterna ska lyckas?
INDEPENDENCE DAY: ÅTERKOMSTEN må vara maffig och full av destruktionsorgier, men den är även rätt tråkig, tjatig och irriterande fånig. Jag skulle sätta en etta i betyg om det inte vore för Jeff Goldblum och Judd Hirsch som far och son Levinson. Det är alltid trevligt att se dessa fina skådisar, och de tillskänker filmen lite humor och distans.
Charlotte Gainsbourg spelar Goldblums forskarkollega, Vivica A Fox i tantfrisyr medverkar i ett par scener innan hon trillar ut ur en helikopter, och den nyligen bortgångne Robert Loggia dyker upp som general. Filmen är tillägnad hans minne. Jag vill hellre minnas honom från andra filmer än den här.








(Biopremiär 29/6)





fredag 20 september 2013

Bio: White House Down

Foton copyright (c) Sony Pictures Sweden

Det krävs en tysk för att hylla USA på fläskigast möjliga sätt. Helst då Roland Emmerich, mannen som gjorde INDEPENDENCE DAY. Och här har vi hans senaste film - årets andra "Die Hard i Vita Huset".

I våras hade ju OLYMPUS HAS FALLEN biopremiär. En skitrolig actionfilm i vilken Gerard Butler är en före detta elitsoldat och numera presidentens livvakt, som råkar befinna sig i Vita Huset när Nordkorea plötsligt attackerar. Butler tvingas nedgöra samtliga fiender på egen hand, något han klarar galant medan grannskapet sprängs i luften.

WHITE HOUSE DOWN är exakt samma film. Channing Tatum är John Cale, en före detta elitsoldat som tillsammans med sin beskäftiga lilla dotter åker till Vita Huset, där han ska på jobbintervju. Han vill jobba för Secret Service som livvakt åt Obamakopian president James Sawyer (Jamie Foxx). Den ambitiösa agent Finnerty (Maggie Gyllenhaal) tycker dock att Cale är mindre lämplig, eftersom han inte bara har usla betyg, han har svårt att lyda och ta order - det vill säga, han besitter samtliga krav för en actionhjälte.

Lite bedrövad går Cale med dotter på en guidad tur i kåken - och just då slår brutala terrorister till. Det är ett insiderjogg; den besvikne, pensionsmässige Martin Walker (James Woods), chef för Secret Service, har samlat ihop ett gäng högerextrema legosoldater. Motivet visar sig efter ett tag vara något annat än vad det först verkar vara. Terroristerna tar personal och turister som gisslan, men gissa vad, Cale kommer undan. Cale lyckas frita presidenten, som genast tar på sig ett par gympaskor, och tillsammans far de runt i Vita Huset, Cale slår och skjuter och nedgör fienden medan grannskapet sprängs i luften under 131 minuter.
OLYMPUS HAS FALLEN blev en surprise hit i USA och spelade in betydligt mer pengar än man räknat med. WHITE HOUSE DOWN, som hade premiär senare, är den större, dyrare filmen av de två - och den räknas till en av årets floppar, eftersom den drog in mindre än beräknat. Dessutom är det här en PG-13-film. OLYMPUS var Rated R, vilket innebar en massa svordomar och stora mängder sprutande blod. WHITE HOUSE DOWN är lika våldsam, det skjuts och slaktas, men folk blöder inte när de träffas, på sin höjd drabbas man av näsblod. När folk skjuts ner med mini-gun trillar de bara omkull, i verkligheten skulle det i princip inte bli något kvar av offret. Presidenten är den som får säga filmens enda "Fuck you!" (vilket i den svenska texten översätts med "Fuck you!"), annars går man inte längre än "Shit!" vad gäller grovt språk.
Jag hade förväntat mig att den här filmen skulle vara rätt kass och trist, som Roland Emmerichs filmer brukar vara. Men jag blev riktigt överraskad. Det här är ju jättekul! Det finns ingen som helst logik i storyn, men vem hade förväntat sig det? John Cales specialitet är att kasta sig. Oj, vad han kastar sig. Han kastar sig över bord! Han kastar sig över stolar! Han bär Bruce Willis skitiga linne från DIE HARD och precis som i den filmen klättras det i en hisstrumma. Vi får en av de bästa biljakter jag någonsin sett - en Benny Hill-biljakt! Bilarna kör runt, runt, runt en fontän i Vita Husets trädgård. Guiden på rundturen gillar inte när värdefulla föremål slås i bitar. Helikoptrar och flygplan störtar. Nya presidenter svärs in. Jag får lära mig att det tydligen är hur enkelt som helst att ta sig in i- och attackera Vita Huset.
WHITE HOUSE DOWN har väldigt många bra skådisar. James Woods är förstås en gammal favorit, jag är väldigt svag för Maggie Gyllenhaal, Richard Jenkins är med, Channing Tatum har utstående öron. Legosoldaterna är ett bra pack, Jason Clarke är den hårdaste som brister ut i COMMANDO-slagsmål, Falk Hentschel är en skön galning med mustasch, en hacker lyssnar på Beethoven. Här används ingen handhållen kamera och hetsig idiotklippning, utan det går att se vad som sker i actionscenerna. Och ja, det viftas med flaggor och USA:s president är en fredsälskande, schysst kille.
Jag gav OLYMPUS HAS FALLEN en fyra i betyg, och eftersom detta alltså är samma film en gång till, minus blod och nordkoreaner, sätter jag samma betyg igen. Vilket jag nog är ensam om. Ja, jag vet, jag är en fjönt innerst inne.







(Biopremiär 20/9)

lördag 14 november 2009

Bio: 2012

Vad säger ni om att ta en titt på Roland Emmerichs karriär? Det var ju inte i jons. Och när jag tittar på denne tysks filmografi, konstaterar jag att jag följt honom nästan från början. Okej, "följa" är att ta i - Emmerich är inte en regissör man följer, hans filmer är sådana som ses vare sig man vill det eller ej.
Men jag kommer ihåg när jag hyrde direkt-på-video-rullen MOON 44 på Vlado Video. 1990 kom den, och jag vill minnas att den hade en del imponerande inslag för att vara en liten B-film. Dessförinnan hade Emmerich gjort några ännu mindre filmer, varav jag tror GHOST CHASE släpptes här (och fanns hos Vlado).
 

1992 lät Emmerich Dolphan och Van Damme drabba samman i UNIVER-
SAL SOLDIER; en av världens bästa filmer, men därefter gick det utför. STARGATE blev omskriven för sina (då) avancerade effekter, men filmen var ju riktigt dum - liksom TV-serierna som jag försökt följa utan större framgång. INDEPENDENCE DAY är ju också dum, men jag gillar den ändå, det är ju rätt kul med allt flaggviftande, jag blir avundsjuk på stolta amerikaner. GODZILLA har jag väldigt vaga minnen av, eftersom jag tyckte den var kass och en skymf mot det riktiga monstret, THE PATRIOT var väl inget vidare (men innehöll en soldat som fick huvudet bortskjutet med kanonkula), THE DAY AFTER TOMORROW innehöll ett par maffiga scener, men var annars korkad och trist, och senast fick vi 10,000 BC som jag recenserade - och sågade - här i TOPPRAFFEL!, en totalt värdelös idiotfilm.


Men här har vi nu 2012, som lanseras som katastrof-
filmernas katastrof-
film. Vilket det på sätt och vis faktiskt är.
JORDBÄVNINGEN, SOS POSEIDON, SKYSKRAPAN BRINNER, STINSEN BRINNER; storfilmer med en lång rad superkändisar från olika delar av nöjesvärlden, som råkar illa ut. I 2012 får vi inga superkändisar, utan i stället några mer eller mindre habila skådespelare.
 

En forskare upptäcker att världen kommer att gå under 2012 enligt en gammal kalender skriven av mayafolket. Världens ledare tänker ut en plan för att rädda delar av Jordens befolkning, djurliv, flora och fauna och Mona Lisa. John Cusack, en skådis jag gillar, är frånskild och misslyckad författare som är ute och kör limousin med sina barn när katastrofen är ett faktum. Woody Harrelson är en dåre i skogen som har luskat ut alla konspirationer. Danny Glover, som är en rätt kass skådis, är USA:s högtravande president som gillar att be och prata om tro. Oliver Platt är en slem pamp. Alla vill de finnas ombord på de arkar som byggs.
 

Om vi tar det negativa först: 2012 är åt helvete för lång med sina 158 minuter. Det blir rätt segt och småtrist när det inte smäller och brakar. Och rollfigurerna är inte speciellt kul, jag kan väl inte säga att jag bryr mig om dem.
 

Men så har vi då katastroferna och ja, oftast satt jag bara och stirrade med öppen mun. Whoa! Det här är verkligen pampigt. Skyskrapor välter runt hjältarnas lilla flygplan, jättevågor sväljer städer, byggnader glider ner i underjorden - och inte blir det sämre på jättebiografen Royal i Malmö.
Jag imponeras i synnerhet av scenerna med arkarna mot slutet, då filmen får drag av gammal science fiction. Jag älskade sådant som barn: hemliga anläggningar inuti berg, otroligt gigantiska farkoster, tusentals människor som trängs och ibland trillar ner i avgrunder. Och: helikoptrar fraktar afrikanska djur hängande i selar!
 

Mer positivt är att tösabitarna Amanda Peet och Thandy Newton medverkar, och de vill man ju ha. Med smör på. Fast filmens största överraskning och positiva inslag, är att Zlatko Buric medverkar. Zlatko vem? Dansk-kroaten från PUSHER! "Du skooller maj, Franke! Trelvetoosen!"
 

På IMDb uppges det att 2012 är filmad på 35mm och en del andra format. Men mot slutet, då det är en massa inomhusscener, blir jag lite irriterad på fotot, som plötsligt blir alldeles för kallt och digitalt och ser lite billigt ut.





 



(Biopremiär 13/11)

lördag 3 oktober 2009

Fem minuter ur 2012

Jag kan väl inte påstå att jag är så förtjust i Roland Emmerich och hans mastodontfilmer, ofta med katastroftema. Men! Kolla in de här fem minuterna ur 2012, som har premiär i november! Jösses jävlar! Det är ju fullkomligt fantastiskt! Tänk att få se detta på Royal i Malmö...