Visar inlägg med etikett Roger Michell. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Roger Michell. Visa alla inlägg

tisdag 28 januari 2014

Bio: Le Week-End

Foton copyright (c) Nicola Dove
NOTTING HILL-regissören Roger Michell är tillbaka och sin vana trogen har han ändrat stil och genre totalt. LE WEEK-END liknar inte Michells senaste filmer HYDE PARK ON HUDSON eller den rätt vissna MORNING GLORY - eller NOTTING HILL, för den delen.
Dramakomedi av den bitterljuva sorten är nog rätt fack för det här - och betoningen bör nog ligga på drama. Jim Broadbent från MEDAN ÅREN GÅR och Lindsay Duncan, som senast var med i ABOUT TIME, är Nick och Meg; ett par i 65-årsåldern som åker till Paris över en helg för att fira sin 30-åriga bröllopsdag. När filmen börjar är de redan på väg via tåg, och det hela börjar inget vidare när de upptäcker att det hotell de bodde i förra gången de var där har byggts om och förfulats - om det nu verkligen är samma hotell. Meg får ett utbrott, hon vägrar att bo i ett beiget rum, så hon drar med sig Nick in i en taxi, kryssar runt i staden, och lyckas slutligen ta in på ett lyxhotell - vilket de egentligen inte har råd med.
De två fortsätter trippen i lyxens tecken; de väljer restauranger de egentligen inte har råd med - och hela tiden diskuterar de sin relation. Det står egentligen inte så väl till iden, de verkar trötta på varandra och sig själva, samtidigt som de förstås inte kan släppa varandra. Resan blir inte alltid så munter - förutom för oss som sitter i publiken och ser på dramat.
LE WEEK-END; en brittisk produktion, är en lågmäld film på flera sätt. Den flyter fram i ett lugnt tempo, filmfotot är inte extravagant, färgskalan är lika grå som Nick och Meg och deras äktenskap; det hela bygger på de starka prestationerna från Broadbent och Duncan - i synnerhet han är utmärkt. Meg är aldeles för lik Mia Farrow till utseendet och hon är till större delen en rätt irriterande och lynnig person, jag hade inte stått ut två minuter med henne.
En bra bit in i filmen dyker plötsligt Jeff Goldblum upp. Han spelar Morgan, en gammal universitetskompis till Nick, och har nyligen flyttat från New York till Paris, där han skaffat sig en ny, yngre hustru och en flott lägenhet, till vilken våra två huvudpersoner bjuds på fest. Morgan är en högljudd och lite billig typ trots all framgång och pengar, något som understryks av en lång scen under vilken Morgan oavbrutet stoppar mat i munnen medan han pratar. Kanske är detta en känga åt billiga amerikaner från Roger Michell (som jag konstaterar är född i Sydafrika, det visste jag inte)?
Humorn dyker ibland upp oväntat i små fysiska incidenter, men oftast handlar det om syrliga eller beska kommentarer. När Nick föreslår att de borde flytta till Paris permanent och försörja sig som konstnärer replikerar Meg "Artists? We're from Birmingham!"
Michell har gjort en sympatisk och trevlig liten film, genomgående välspelad och intressant, bra speltid på 93 minuter - och jag blev väldigt sugen på fransk fisksoppa.
... Ja, på att sitta på en fransk restaurang rent allmänt.







(Biopremiär 31/1)

-->



måndag 15 juli 2013

Bio: Hyde Park on Hudson

Foton: Nicola Dove ©2012 Focus Features, LLC. All Rights Reserved.
Roger Michell är mannen som regisserade NOTTING HILL, en romantisk komedi jag var fullkomligt besatt av när den kom. Lustigt. När jag växte upp såg jag om filmer som EVIL DEAD och ROBOCOP om och om igen; skräck och action. Men som något äldre gjorde jag samma sak med NOTTING HILL. Jag är väl en mjuk och rar påg innerst inne.
Men förutom NOTTING HILL har Michell inte gjort några större höjdare. Vem kommer till exempel ihåg filmen MORNING GLORY? Nya HYDE PARK ON HUDSON lär inte heller bli en film vars minne folk vårdar ömt. Även om det är en rätt trevlig liten bagatell.
Filmen utspelar sig i USA och har främst amerikanska skådespelare, men detta är en brittisk produktion och filmen känns onekligen brittisk. Berättelsen ska visst bygga på de brev och dagboksanteckningar en viss Margaret "Daisy" Suckley efterlämnade när hon dog, hundra år gammal. Daisy var släkt på längt håll med president Franklin D Roosevelt - i filmen säger de "cousin", och i den svenska texten står det "sjumänning", vilket tydligen kan betyda lite vad som helst så länge man har gemensam förfader.
Roosevelt hade rykte om sig att vara en bock utan lite och hade älskarinnor lite varstans. Inte illa pinkat av en poliosjuk gubbe i rullstol. Daisy påstår sig ha varit en av dessa älskarinnor, hon hävdar dessutom att de hade en riktig romans - men sakkunniga hävdar att det hela är hittepå från Daisys sida. Men det spelar förstås ingen roll om man kan spika ihop en kul historia om romansen.
Bill Murray spelar Roosevelt, som sitter på sitt sommarresidens Hyde Park on Hudson och har trist och ringer sin fattiga släkting Daisy, en grå mus spelad av Laura Linney. Han bjuder hem henne för att hjälpa till, men det dröjer inte länge förrän de blir goda vänner - och efter att de haft kul med Televinken under en bilfärd, blir de ännu bättre vänner. Roosevelts fru Eleanor (Olivia Williams) ser mellan fingrarna.
Det är 1939 och det brittiska kungaparet ska komma på besök för att stärka relationen mellan USA och England inför kriget. Samuel West och Olivia Colman gör Bertie och Elizabeth med den äran. Kungabesöket går inte helt friktionsfritt. Engelsmännen upplever det som att amerikanerna driver med dem, och vad menar de med att bjuda på varmkorv på den förestående picknicken?
HYDE PARK ON HUDSON är en lite menlös men småtrevlig film. Den är smårolig. Romansen mellan den unga (nåja, Linney är inte så ung) Daisy och gubben Roosevelt övertygar aldrig och den kommer nästan helt i skymundan så snart kungligheterna gör entré. Då känns filmen plötsligt som en klassisk brittisk komedi av ett helt annat slag.
Bill Murray är dock strålande som spjuvern till president.






(Biopremiär 12/7)






torsdag 3 februari 2011

Bio: Morning Glory

Foton copyright (c) Paramount Pictures Sverige
Jag nämnde trailern för MORNING GLORY i min recension av BURLESQUE. Ja, det är den där filmen med Rachel McAdams, denna väldigt, väldigt söta, charmiga och begåvade aktris.
Nu är sån filmen här och jag hade förstås förväntningar på den, dels då McAdams medverkar, och dels då den är regisserad av Roger Michell, mannen bakom min guilty pleasure NOTTING HILL. Å andra sidan medverkar även den dammiga träbocken Harrison Ford, som inte är ett kvalitetstecken så länge han inte är Han Solo. Eller Indiana Jones - i de tre första filmerna.
McAdams spelar Becky Fuller, verk-
stäl-
lande producent på ett morgon-
program i New Jersey. Det är ett stressigt jobb som börjar redan klockan fyra på morgonen, och Becky har egentligen inget privatliv utanför jobbet. När hon blir kallad till chefen förväntar sig alla att hon ska stiga i graderna - men i stället får hon sparken av ekonomiska skäl.
Becky jobbar energiskt på att få ett nytt jobb i branschen, hon söker alla TV jobb som finns, och slutligen ringer de från en kanal i New York. Chefen där, spelad av Jeff Goldblum, förbarmar sig över Becky och tillsätter henne som verkställande producent på deras morgonprogram DAYBREAK, som har rullat i över fyrtio år.
Det är bara det att DAY-
BREAK är ett ned-
lägg-
nings-
hotat, stökigt program med dåliga tittarsiffror. Inslagen är usla och ointressanta, personalen hatar varandra och allting är ett enda kaos. Den rättrådige Becky börjar dock få ordning på programmet och det första hon gör är att sparka deras sexistiska, porrmissbrukande nyhetsankare.
Fast nu måste hon ju hitta ett nytt ankare. Hon lyckas värva den ytterst motvillige, ständigt sure Mike Pomeroy (Ford), en garvad nyhetsveteran som föredrar "seriösa", tunga nyheter. Han hatar matlagningsprogram och lättviktiga reportage. Han käbblar konstant med en annan veteran, Colleen Peck (Diane Keaton), som han delar värdskapet med.
Förutom allt detta strul blir Becky upp-
vaktad av en mer fram-
gångs-
rik TV-kille, Adam Bennett (Partrick Wilson), något Becky inte riktigt kan hantera.
MORNING GLORY är tänkt att vara en lättsam farsksarusell. Men den lyckas bara sådär. Som sagt, jag gillar verkligen Rachel McAdams, men här är hennes rollfigur en rätt påfrestande typ. En ständigt positiv, leende, energisk och superhurtig typ som lever för sitt jobb och inget annat. Sådana brudar finns det gott om i verkligheten och de kan man ju inte vara ihop med.
Harrison Ford är stel och träig, men har trots allt ett par bra scener, medan den bleke, slätstrukne)  Patrick Wilson är lika lättglömd som han brukar vara. Det blir aldrig speciellt roligt, det här, och de romantiska inslagen lyfter inte heller.
Det hela är väldigt förutsägbart. Visst, det hör genren till, men när Harrison Foird i mitten av filmen passionerad börjar laga mat hemma hos sig, förstår vi genast hur det kommer att sluta.
Roligast är det som försiggår i bakbrunden i vissa scener. Vid ett tillfälle passerar en kamel i en korridor, vid ett annat kommer några riddare och hämtar kaffe.
MORNING GLORY lyckas masa sig upp till en trea, men det är knappt.





(Biopremiär 4/2)