Visar inlägg med etikett Roger Deakins. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Roger Deakins. Visa alla inlägg

torsdag 30 januari 2020

Bio: 1917

Foton copyright (c) Nordisk Film

Första världskriget var ett märkligt krig jag har svårt att bli klok på. Skotten i Sarajevo och orsaken till att världen började kriga är inte helt uppenbar, och sättet striderna fördes på känns besynnerlig - skyttegravarna och arméer som på kommando rusade mot fiendens eld och en säker död. Synkroniserade massjälvmord.

För ganska exakt ett år sedan kom det ut en australisk Fantomentidning med krig som tema. I denna tidning fanns en serie författad av mig; "Requiem", som utspelar sig under första världskriget, manuset skrev jag för två år sedan. Jag var nog mest inspirerad av Jacques Tardis serier om det Stora Kriget, men eftersom min serie skulle handla om Fantomen blev det förstås något annat i slutändan. Jag fick göra en hel del research för att undvika att skriva en fullkomligt orealistisk story, och när jag två år senare ser den nya filmen 1917 konstaterar jag att jag nog fick till det rätt hyfsat, eftersom min serie har några överraskande likheter med filmen.

Sam Mendes' 1917 har fått strålande kritik utomlands. Nyligen tilldelades den två Golden Globes, och den är nominerad till tio Oscars. Det skulle inte förvåna mig om filmen kniper flera av statyetterna - i synnerhet bästa filmfoto borde den ha som i en liten ask, eller snarare som i en skokartong.

1917 är nämligen en fullkomligt makalös film. Den tog nästan andan ur mig. Det här är otroligt bra.
Handlingen är föredömligt enkel: det är den sjätte april 1917. I Frankrike får den unge korpral Blake (Dean-Charles Chapman) i uppdrag att välja ut en man som ska följa med Blake på ett livsfarligt uppdrag. Blake väljer korpral Schofield (George MacKay), och tillsammans beger de sig ut i fiendeland för att överlämna ett meddelande till en överste MacKenzie (Benedict Cumberbatch), som befinner sig en skyttegrav någonstans på andra sidan en liten by och en flod. MacKenzies attack mot tyskarna måste stoppas, det är en fälla. Blake och Schofield kämpar alltså mot klockan, de måste hinna fram i tid.

Sam Mendes' film visar upp krigets vansinne på ett synnerligen realistiskt sätt. Det är tur att det inte är luktfilm, med tanke på alla drivor av ruttnande lik på övergivna slagfält och uppsvullna kroppar flytande i vattendrag. Döden finns överallt. Bilderna är mardrömslika  - men samtidigt kan de ibland bli vackra på ett surrealistiskt skräckfilmssätt. Siluetten av en ensam fiendesoldat som kommer springande framför en brinnande byggnad nattetid. Blommande körsbärsträd och sönderskjutna lik. Brittiska soldater som försöker hålla humöret uppe med skämtsamma historier i väntan på att skickas iväg för att slaktas. Några scener får mig att associera till Hugo Pratts drömska, poetiska berättelser om Corto Maltese under första världskriget.
Roger Deakins' filmfoto är utomordentligt. 1917 utmärker sig dessutom genom att till synes vara filmad i en enda, oavbruten tagning, som till exempel Hitchcocks REPET. Nu är det förstås inte bara en tagning, men med undantag för ett ställe där bilden blir svart, går det inte att se var skarvarna finns.

Sättet filmen är gjord på innebär förstås att berättelsen till större delen utspelar sig i realtid (det görs ett tidshopp på det där stället då bilden blir svart). Detta innebär att filmen blir riktigt spännande. Ja, ibland är det jävligt spännande. Det är spännande på riktigt. Vi i publiken befinner oss där, någonstans ingenmansland, tillsammans med Schofield och Blake. Effekten blev ännu mer påtaglig för min del, eftersom jag såg 1917 i Göteborgs nya IMAX-salong, vilket innebar en omtumlande upplevelse utöver det vanliga.

Det förekommer några namnkunniga skådespelare i filmen - Colin Firth gör general som tilldelar Blake uppdraget, Mark Strong dyker upp som en brittisk kapten under handlingens gång, och Richard Madden figurerar han med. Men dessa skådespelare medverkar bara några minuter vardera.

Krig är helvete - och sällan har krig på film varit ett större helvete än i 1917.

Se den här filmen!






(Biopremiär 31/1)

torsdag 31 oktober 2013

Bio: Prisoners

Foton copyright (c) Nordisk Film

Plötsligt händer det! Man vinner 50 spänn på Triss. Man får oväntat besök. Man ser en thriller som är intressant, välgjord och väldigt spännande.

Det sistnämnda hände idag. Jag såg Denis Villeneuves PRISONERS. Kanadensaren Villeneuve har tidigare gjort den uppmärksammade och prisade NAWALS HEMLIGHET, en film jag helt glömt bort. PRISONERS, regissörens första film på engelska, är dock något helt annat. Framför allt är det en riktigt bra thriller - detta trots att jag har en rad anmärkningar på filmen; ganska allvarliga anmärkningar jag glatt bortser från.

Hugh Jackman är Keller Dover. En riktig karlakarl som jagar - och är troende. Han svär och är hård, men ber till Gud på amerikanskt manér. Han är gift med Grace (Maria Bello) och de har två barn. Familjen ska fira thanksgiving med grannarna Franklin och Nancy Birch (Terrence Howard och Viola Davis) och deras barn. Efter middagen upptäcker de plötsligt att familjernas yngsta döttrar; två sexåringar, har försvunnit.

En mystisk husbil hade tidigare setts parkerad på gatan utanför. Polis tillkallas, det intilliggande skogsområdet genomsöks utan resultat, och den tystlåtne kriminalsnuten Loki (Jake Gyllenhaal) rycker ut. Han hittar husbilen och griper dess unge förare Alex (Paul Dano) - som dock visar sig vara efterbliven; han har en tioårings IQ. Det går inte att få den vettskrämde Alex att erkänna något och efter en dag i häktet sätts han på fri fot och hämtas av sin faster Holly (Melissa Leo) som han bor hos.

Keller accepterar inte detta, han är fullkomligt övertygad om att det är Alex som är gärningsmannen. Därför kidnappar Keller grabben och låser in honom i ett ödehus. Där tänker Keller tortera Alex tills han erkänner - och han lyckas övertala den betydligt vekare och tvekande Franklin att hjälpa till. Samtidigt som den alltmer vansinnige Keller tar lagen i egna letar Loki efter en annan gärningsman, eftersom han inte tror att Alex är den skyldige. Och letandet efter de två flickorna fortsätter.
PRISONERS är en väldigt mörk film. Mörk på flera sätt. Handlingen är mörk, ibland kolsvart. Filmfotot är mörkt. Filmen ser ut som en skandinavisk film. Det är kallt, miljöerna är kalla. Naturen och medelklasskvarteren med sina villor ger ett ogästvänligt intryck. Långsamma åkningar, inga snabba klipp. Fotografen Roger Deakins har jobbat mycket med bröderna Coen och här ligger han nära FARGOs look - fast några snäpp gråare, mörkare och mer påträngande. Stämningen är genomgående obehaglig, ett intryck som förstärks av islänningen Jóhann Jóhanssons sparsmakade musik, som oftast enbart består av ett dovt, olycksbådande muller.

Jag undrar om namnet Keller är en blinkning till Fritzl och hans källare. Keller Dover förvandlas under filmen alltmer till Den Onde. Han närmar sig gärningsmännen i tortyrporrfilmer. Och vad fanns det för baktanke med att kalla snuten Loki? Lite lustigt sammanträffande att PRISONERS går upp samma vecka som THOR: THE DARK WORLD, som ju innehåller en ondsint Loke.
Nå. Trots att jag tycker att det här är bra och spännande, har jag alltså invändningar. Framför allt haltar logiken en hel del. Jag kan inte gå in på det här utan att spoila filmen, men jag fick inte ihop det hela, flera händelser förklaras aldrig på ett tillfredställande sätt - om de nu går att förklara. Loki är en besynnerlig snut; han har uppenbarligen haft en tuff uppväxt - han nämner barnhem vid ett tillfälle och han har en massa tatueringar, och han är så pass udda och introvert att man undrar hur han kunde bli polis. Å andra sidan är ortens polischef lika konstig, han verkar helt ointresserad av fallet, framstår som underordnad till Loki, och han vill oftast gå hem. Dessa rollfigurer får mig att tänka på både Coens och David Lynch.

Skådespeleriet är genomgående bra, men det finns en antydan till överspel hos den konstant skitförbannade Hugh Jackman. Och både han och Gyllenhaal demonstrerar sin ilska och frustration genom att slå sönder saker. Gör folk verkligen det i verkligheten? Jag har nog bara sett sådant på film.

Men som sagt: jag bortser från från dessa invändningar. PRISONERS är en väldigt lång film, två och en halv timme - men för en gångs skull känns det här inte alls långt. Det säger en hel del om hur bra och absorberande filmen är. Det här är årets mest spännande thriller. Nej, förresten: detta är årets enda thriller som faktiskt är spännande!







(Biopremiär 1/11)