Bio: The Outpost

Foton copyright (c) Noble Entertainment

Kyss Karlsson! En biopremiär. Det var min själ inte igår jag fick chansen att skriva om en film som faktiskt går upp på bio!

Det finns en hel del filmer som heter THE OUTPOST. Denna är regisserat av Rod Lurie, som tidigare bland annat gjort nyinspelningen av STRAW DOGS.

THE OUTPOST anno 2020 är en krigsfilm. En krigsfilm i facket "realistiska krigsfilmer" - det är alltså ingen äventyrlig, heroisk guys on a mission-film modell Alistair MacLean.

Luries film bygger på en bok av krigskorrespondenten Jake Tapper och handlar om det autentiska slaget vid Kamdesh i Afghanistan 2006. 56 amerikanska soldater på en bas nere i en dal omringades av 400 talibaner som gick till attack. De amerikaner kom undan med livet i behåll och tilldelades diverse medaljer.

Nackdelen med den här typen av filmer; filmer om krig i modern tid, är att de är alldeles för likartade, i synnerhet om de handlar om amerikanska soldater i Mellanöstern. Ett gäng oftast osympatiska, ständigt svärande killar som är svåra att hålla isär, eftersom de ser likadana ut i sina uniformer och hjälmar, och sällan ges tillfälle till karaktärsutveckling, sitter och häckar någonstans, och ägnar sig att saker jag upplever som fullkomligt meningslösa. Det är liksom inte som andra världskriget, med en tydlig fiende och konkreta uppdrag. Och det är inte som det extremt ångestladdade, närmast skräckfilmsliknade första världskriget. Soldaterna i Kamdesh var visst där för att engagera lokalbefolkningen i samhällsprojekt, läser jag, men i filmen får vi bara se hur de väntar på att få åka hem, och attackeras när det är ett par dagar kvar.

De får med jämna mellanrum ny befälhavare. Först ut när filmen börjar är Orlando Bloom den kapten som har ansvar. Trots att han figurerar stort på filmaffischen stryker han med ganska omgående. Han efterträds av en ny kapten, som spelas av Mel Gibsons son Milo, men han sprängs i luften efter ett par minuter, och efterträds av en tredje kille, som spenderar dagarna med att kissa i burkar.

Det dröjer en bra bit över en timme innan talibanerna anfaller, och striden som följer blir förhållandevis intensiv för oss som tittar på. Läget ser fullkomligt hopplöst ut för de attackerade, det ter sig omöjligt att komma undan fiendens eld. Dock är det en aning svårt för mig att bli engagerad, eftersom det är svårt att känna något för de här soldaterna som inte getts några närmare presentationer.

Scott Eastwood står först i rollistan och är, tillsammans med Orlando Bloom, den som utmärker sig mest. Detta beror nog på att han är så otroligt lik sin far - det känns i princip som att titta på en ung Clint Eastwood. Scott fäller en replik om att "we're not here selling popsicles, Sir," och han låter precis som Dirty Harry. Caleb Landry Jones sticker också ut en aning. James Jagger, son till Mick, ska finnas med någonstans - men som sagt, det är fruktansvärt svårt att se skillnad på de här soldaterna.

Just den här scenen är försedd med osedvanligt klumpig dialog. Killen till höger säger något
i stil med "Det är okej att gråta".

THE OUTPOST får väl sägas vara välgjord, och den är säkert av intresse för de som är specialintresserade av krig och krigföring. De som är väl insatta hittar säkert detaljer att anmärka på. Till större delen är filmen välspelad, men ett par scener, och dialogen i dessa, är skrattretande

Under filmens sista minuter får vi se intervjuer med några av soldaterna som var med och stred i verklighetens slag. Det är meningen att det ska vara gripande och tänkvärt, men för mig som svensk känns det bara främmande och amerikanskt. De pratar om Bibeln och om att Memorial Day inte handlar om att grilla korv, utan om att tänka på alla som offrat sina liv för Amerikas frihet. Soldaterna som överlevde slaget vid Kamdesh tilldelades medaljer för att de räddat livet på sina vapenbröder, inte för att de hindrat en massaker på oskyldiga, hjälpt folk i nöd, eller något annat som känns värt en medalj. Det här känns mest som att de klarat ännu en nivå i ett datorspel, men fått psykiska men på köpet.

Ett par av de soldater som stred vid Kamdesh spelar sig själva i filmen.

Filmens höjdpunkt är när de eldar bajs.

(Biopremiär 17/7)

Bio: Straw Dogs

Foton copyright (c) Sony Pictures Entertainment 

Nyinspelningarna fortsätter att välla in, och här har vi den aningen oväntade nya versionen av Sam Peckinpahs på sin tid oerhört kontroversiella STRAW DOGS från 1971 - en film som på bio i Sverige hette STRAW DOGS - DET GALNA GÄNGET och på video fick den märkliga titeln STRAW DOGS - DE GALNA HUNDARNA. Vilka hundar?

Att man spelat in en ny version är i det här fallet inte så konstigt; originalet - som bygger på en bok - är trots allt 40 år gammalt, det går inte att jämföra med alla dessa remakes på skräckfilmer från 80-talet. Och att filmatisera samma roman flera gånger är inget nytt, det har man sysslat med sedan filmens barndom.

Jag har inte sett Peckinpahs film på kanske tjugo år och har den således inte i färskt minne. Jag minns inte så väldigt mycket mer än att den fridfulle matematikern Dustin Hoffman och hans läckra fru Susan George flyttar till Cornwall i England, där de genast hamnar i trubbel med några lokala busar. David Warner är en av de slemma, en björnsax spelar i stor roll, Hoffman förvandlas till en brutal hämnare och i den mest kontroversiella och beryktade scenen blir George våldtagen två gånger - och man får efter ett tag intrycket av att hon motvilligt gillar det.

STRAW DOGS är även känd för att den brittiska filmcensuren inte tillät att filmen släpptes på video 1984. Först 2002 godkändes den, efter att man klippt i våldtäktsscenen, men distributören vägrade släppa en censurerad version. Senare kom den till slut ut oklippt. Här i Sverige har den hela tiden varit oklippt.

En av poängerna med originalfilmen är att det är lille Dustin Hoffman som genomgår förvandlingen till skoningslös hämnare. I Rod Luries version, är det James Marsden som är den fridfulle David Sumner, som den här gången är filmmanusförfattare. Marsden är ju känd som superhjälte i X-MEN och han är långt ifrån en tanig liten stugsittare, även om han bär glasögon och beter sig som en snäll helyllekille. Kate Bosworth är hans fru Amy, och nej, Bosworth är ju ingen Susan George (här hör det till saken att jag är väldigt svag för den truliga George när hon var ung).

Men i övrigt måste jag säga att STRAW DOGS modell 2011 blev en stor överraskning!

England är utbytt mot den amerikanska södern. Paret Sumner flyttar hem till hennes föräldrahem, en stor gård utanför en riktig håla bebodd av de värsta rednecks man kan tänka sig. De sitter förvisso inte i träden och spelar banjo, men det är inte långt ifrån.

Det dröjer inte länge förrän David hamnar på kant med ortens invånare. På en bar utmärker sig genast den dominante Coach (James Woods), som super, skriker, svär och slåss, och få vågar säga emot honom. På samma bar dyker Amys gamle pojkvän Charlie (Alexander Skarsgård) upp. Charlie och hans ruffiga polare tilltalar hela tiden David med Sir och Mr Sumner, men det framgår tydligt att de inte gillar denne stropp från Los Angeles som tror att han är något.

David och Amy har anlitat Charlie och dennes lilla gäng för att laga taket på gården, något de inte är så bra på; de föredrar att dricka öl och tjuvjaga. Dessa bonnläppar är dessutom djupt religiösa och inte blir den redan jobbiga stämningen bättre när de får veta att David inte är troende.

Charlie kan inte låta bli att sukta efter Amy, alla trånar efter henne, och efter att ha lurat ut David i skogen, våldtas Amy.

I handlingen förekommer även en förståndshandikappad man; Jeremy (Dominic Purcell), som har något slags märklig relation till en femtonårig tös, dotter till Coach. Coach blir vansinnig när dottern umgås med Jeremy, och detta kombinerat med Charlie och hans polare leder fram till en minst sagt våldsam, blodig och superbrutal upplösning.

Jag hade inga förväntningar alls på STRAW DOGS, de amerikanska recensioner jag läst har varit blandade; väldigt positiva eller negativa. Men jag måste utbrista:

Äntligen! En riktigt jävla hård thriller! STRAW DOGS är verkligen stenhård.

Som bekant finns det något härligt tillfredställande med hämnarfilmer av det här slaget. Och i Luries film vill man verkligen se stackars David Sumner äntligen få nog och ta kål på det vidriga packet. Och nog för att det är ett vidrigt pack, alltid. Värre avskum får man leta efter. Charlie, Coach och de andra är rejält obehagliga typer.

Vad som gör den nya STRAW DOGS bra, är att den är välgjord och har brå skådespelare. Marsden och Bosworth må vara blekare än Hoffman och George, men de andra är strålande. James Woods är - självklart! - fullkomligt fantastisk. Vilken typ! Och Alexander Skarsgård gör väldigt bra ifrån sig, han pratar med bred sydstatsdialekt och lyckas kombinatinera Stilig hunk med Psykopat.

... Och ja, filmen är alltså extremt våldsam och blodig (björnsaxen gör comeback!). Tack och lov har man inte velat göra ännu en tonårsanpassad mjäkrulle; det här är tungt, dystert, och musiken är ödesmättad. En del brister i logiken är det lätt att ha överseende med.

Till saken hör förstås att USA är fullt av typer som Charlie och hans anhang. Jag känner folk i New York och Los Angeles som inte vågar åka till landsbygden, eller till vissa stater, eftersom det finns alldeles för många konstiga typer där. Inskränkta, bisarra politiska åsikter, otäckt religiösa, allmänt obildade.

Fast det är ju klart, det här låter nästan som skildringen av Norrland i filmer som JÄGARNA ...
(Och fan vet om det inte finns ännu fler knäppgökar i Los Angeles)

(Biopremiär 7/10)