Visar inlägg med etikett Robin Wright. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Robin Wright. Visa alla inlägg

fredag 6 oktober 2017

Bio: Blade Runner 2049

Foton copyright (c) Sony Pictures Sweden

Jag såg inte BLADE RUNNER när den hade biopremiär 1982. Trots detta har Ridley Scotts klassiker blivit den film jag sett flest gånger på bio - i olika versioner. Dock har jag aldrig sett originalversionen på bio; den med Deckards berättarröst och ett lyckligt slut. Jag bryr mig inte om vad andra anser, jag tycker att det är den bästa versionen - jag gillar berättarrösten.

Förutom på bio, har jag förstås sett BLADE RUNNER på TV, på VHS, på DVD - och nu har jag en Blu-ray på ingång. När jag var ung var jag ganska besatt av filmen, jag tyckte att den var fantastisk på alla sätt (möjligen med undantag för Vangelis' sömniga musik - fast det vågar jag inte erkänna). Nu är det dock ganska längesedan jag såg BLADE RUNNER - jag har inte sett den sedan THE FINAL CUT biovisades 2008.

35 år senare har vi fått en uppföljare. Frågan är vem som väntat på den. Fanns det verkligen ett behov; en efterfrågan? Okej om den kommit fem eller kanske till och med tio år efter Scotts film, men 35 år? Sedan 1982 har det kommit otaliga filmer med starka drag av BLADE RUNNER, det har kommit imitationer, det har kommit bra och usla filmer - Scotts film var unik när den kom, och den har behållit sin position inom genren sedan dess. Men - vi har liksom sett det här nu, om än i andra filmer. Gigantiska, glittrande, dystopiska framtidsstäder är ganska standard i senare års science fiction-filmer.

BLADE RUNNER 2049 har regisserats av Denis Villeneuve. Han har gjort flera riktigt bra filmer - PRISONERS, SICARIO och ARRIVAL. Detta bådade gott, men BLADE RUNNER 2049 är det svagaste han fått ur sig.
Trettio år efter händelserna i den första filmen, har Tyrell Corporation; företaget som tillverkade replikanter; det vill säga människoliknande androider, gått omkull. En ny, mer avancerad typ av replikanter tillverkas. Blade Runners; de poliser som jagar förrymda exemplar av den gamla typen av replikanter, finns fortfarande i detta framtida Los Angeles där ingen verkar komma på att man kan tända i taket för att slippa gå omkring i konstant mörker. Ryan Gosling spelar K. Han är Blade Runner - och replikant.

Det är en ond värld och allting riskerar att gå åt helvete. För att undvika detta, måste K leta upp den försvunne Rick Deckard (Harrison Ford), det vill säga den förra filmens hjälte. Under jakten på Deckard börjar K fundera på sig själv och sitt konstgjorda liv - för kanske är han inte den han tror att han är.

BLADE RUNNER var en futuristisk pastisch på 1940-talets film noir. BLADE RUNNER 2049 är en pastisch på BLADE RUNNER.

BLADE RUNNER var en existentiell noir-deckare. BLADE RUNNER 2049 är ett existentiellt drama som varar i nästan tre timmar! Det dyker upp en ond karatebrud, men filmen är till allra största delen ett dialogdrivet drama.
Tempot är ohyggligt långsamt. Filmen är pretentiös - de alldeles för långa scenerna med Jared Leto som ond företagsboss hade mått bra av att kortas eller klippas bort helt, hans dialog är hemsk. Ryan Gosling vandrar genom filmen som en sömngångare, han behåller ett och samma ansiktsuttryck, och han ser fullkomligt ointresserad ut av det som försiggår runt honom. Fast det är inte speciellt mycket som försiggår - tempot är så långsamt, att det känns som om det inte händer något alls. Alla verkar befinna sig i något slags dvala. Benjamin Wallfisch och Hans Zimmer står för filmmusiken, som imiterar Vangelis' gamla teman, och låter weeeeeooooooweeeeeooooo.

K:s flickvän är ett hologram (Ana de Armas), Robin Wright är K:s chef, Dave Bautista spelar en förrymd replikant i inledningen, och Edward James Olmos från förra filmen återkommer i en scen. Från förra filmen återkommer även Sean Young som replikanten Rachael. Hennes förekomst är intressant - det är nämligen bokstavligt talat Rachael från den förra filmen som medverkar. Det är en datoranimerad Rachael, det vill säga en ung Sean Young - antagligen försedd med repliker fällda av dagens Sean Young. Där kan vi verkligen prata om replikanter - Sean Youngs roll görs av en replikant!

... Men Harrison Ford, då? undrar ni i falsett. Jodå, han är ju på affischen och syns i trailern, så visst är han med. Men vi får vänta i nästan två timmar på hans uppdykande, och hans roll är liten. Den är så liten att den närmast går att jämföra med de filmer där Steven Seagal sitter på en stol i några scener för att motivera att hans namn står på omslaget.
Visst är BLADE RUNNER 2049 en snygg film. Här finns några bra scener. En del tycker kanske till och med att det är en fascinerande och tänkvärd film. Själv tycker jag mest att det här är en långtråkig, ospännande och sömnig film som aldrig tar slut. Det lär dröja väldigt länge innan jag ser om den här filmen, och om jag ser om den, kommer jag knappast att se hela i ett svep.

Däremot kommer jag att se om 1982 års BLADE RUNNER så fort jag får hem Blu-ray-utgåvan. För det är fortfarande en väldigt bra film.
 








(Biopremiär 5/10)

torsdag 1 juni 2017

Bio: Wonder Woman

Foton copyright (c) Warner Brothers

Jag kan inte påstå att jag har något större förhållande till Mirakelkvinnan. När jag var barn figurerade hon ibland i tidningen Gigant, eftersom hon var medlem i Lagens väktare - jag minns inte om det även förekom soloäventyr med henne. Mirakelkvinnan gjorde inget större intryck på mig, jag tyckte inte att hon var speciellt cool - till skillnad från den där märkliga Svarta rosen, som gick i Läderlappens tidning. Om vi nu ska prata kvinnliga superhjältar.

Jag har inte läst några serier om Mirakelkvinnan sedan Gigant lades ner 1985. Sedan dess har hon figurerat i flera uppmärksammade tidningar, vilka dock aldrig lockat mig - vill ni veta mer om Mirakelkvinnans förehavanden på sistone, rekommenderar jag min gode vän och kollega Göran Sembs utmärkta Youtubeprogram Seriepodden. Göran och hans bisittare pratar om Mirakelkvinnan i bland annat avsnitt 25 och avsnitt 30.
1941.
Mirakelkvinnan skapades 1941 av en psykolog som hette William Moulton Marston, Harry G Peter stod för teckningarna. Figuren var inspirerad av dåtidens feminister, och eftersom Mirakelkvinnan dök upp  under andra värlskriget, slog hon till en början främst mot axelmakterna. Under de 76 år som gått sedan hon gjorde entré, har Mirakelkvinnan både hyllats av feminister, som uppskattat hon hon är en stark, självständig hjältinna - och bespottats av feminister, eftersom hon är för snygg, sexig och alldeles för lättklädd.
1975 - 1979 var Mirakelkvinnan stjärna på amerikansk TV. Jag fick veta att denna TV-serie existerade när Lynda Carter, som spelade titelrollen, medverkade i ett avsnitt av Mupparna. "Lynda Carter är känd som en kvinnlig Stålmannen på TV" stod det i en dagstidning när Mupppavsnittet visades i Sverige. TV-serien om Mirakelkvinnan kom förstås aldrig till Sverige, och det dröjde till 2000-talet innan jag såg den. Plötsligt fick jag säsong ett på DVD. Serien var ju jättekul! Lynda Carter snurrar runt, runt, runt när hon förvandlas till Mirakelkvinnan. Hon är väldigt präktig. Den första säsongen utspelades under andra världskriget, i övriga säsonger hade handlingen flyttats fram till 1970-talet.

TV-serien med Lynda Carter var dock inte det första försöket att göra TV av figuren. 1974 kom ett pilotavsnitt med Cathy Lee Crosby i rollen. Detta ledde aldrig till en serie. 2011 gjordes en ny TV-pilot, denna gång med Adrienne Palicki som Mirakelkvinnan. Piloten föll inte väl ut, så vi fick inte se fler avsnitt med Palicki.
Cathy Lee Crosby, Lynda Carter och Adrienne Palicki.
Nu skriver vi 2017 och israeliska fotomodellen Gal Gadot är Mirakelkvinnan på bio. Gadot dök upp som Mirakelkvinnan i en biroll i den tungrövade BATMAN V SUPERMAN: DAWN OF JUSTICE förra året, och jag blev inte särdeles imponerad - jag tyckte att Gale Gadot var blek i rollen och att hon minst sagt haltade som skådis. Först nu konstaterar jag att jag faktiskt sett Gadot på bio tidigare - hon var med i både FAST & FURIOUS 6 & och 7, samt i TRIPLE 9. Jag har inget som helst minne av att ha sett henne i dessa.

Uppenbarligen berodde mitt intryck av Gale Gadots insats som Mirakelkvinnan på filmen hon introducerades i; BATMAN V SUPERMAN, alltså. När hon nu fått en egen film är hon faktiskt helt okej.

Patty Jenkins, som gjorde MONSTER med Charlize Theron, har regisserat WONDER WOMAN, vilken berättar Mirakelkvinnans ursprungshistoria. På en mystisk paradisö lever enbart kvinnor; ett gäng amasonkrigare, som verkar tillbringa dagarna med att lära sig slåss och kriga med pil och båge. Den lilla prinsessan Diana vill också bli krigare, men hennes mor drottningen (Connie Nielsen) vill att Diana ska ägna sig åt annat. Diana tränar förstås i smyg, hennes moster hjälper till, hon är en stenhård krigare som spelas av Robin Wright. Riktigt varför dessa kvinnor är tuffa krigare som ständigt tränar stridstekniker framgår inte, eftersom de lever i fred och harmoni på sin ö där antiken fortfarande råder.

Lilla Diana växer upp till Gale Gadot, och vad händer då? Jo, plötsligt störtar ett flygplan utanför ön. I planet sitter den brittiske agenten Steve Trevor (Chris Pine) - varför denne brittiske agent är amerikan får vi inte veta. Utanför ön, som omges av en skyddande dimbank, står världen i brand - första världskriget pågår för fullt. Diana vet ingenting om omvärlden, och hon har aldrig sett en man förut - och hon blir förstås kär i Steve.

Tyska soldater attackerar ön, och efter en våldsam strid inser Diana att det är upp till henne att skapa fred i världen. Hon tror att det är krigsguden Ares som ligger bakom världskriget, så Diana följer med Steve till Europa, för att beväpnad med svärd och sköld bekämpa den tyska armén.
WONDER WOMAN är en överraskande bra film - men att jag upplever den som bra beror främst på att de filmer DC Comics fått ur sig på sistone vara rätt dåliga; det är mörka, dystra och humorbefriade filmer. WONDER WOMAN är ibland en rätt rolig film; Mirakelkvinnan, som inte förstår hur världen fungerar och hur vanliga människor beter sig, traskar omkring som något slags Kapten Zoom - hon är rättrådig, moralisk och naiv, och ifrågasätter allt. Detta är rätt kul. De rollfigurer som ska vara filmens komiska inslag är lite mindre roliga.

Att filmen fungerar beror på att den är ett krigsäventyr - det är tyskarna som är fienden. Som ett spion- och actionäventyr på slagfält och i skyttegravar är WONDER WOMAN utmärkt.
Tyvärr håller det inte hela vägen. Jag var fullt nöjd med tyskarna som filmens skurkar - men när det är dags för den stora finalen, slänger man in en fullkomligt onödig superskurk. Plötsligt urartar det hela till en evighetslång orgie i datoranimerade destruktionsorgier. Superskurken har en fånig rustning och Mirakelkvinnan visar sig ha superkrafter vi inte kände till - vilka är egentligen hennes krafter?

I filmen får vi se Mirakelkvinnan använda Sanningens lasso, men hennes berömda, osynliga flygplan har manusförfattarna tyvärr skippat. Lite synd. Det hade varit roligt att se.

Under inledningen på amasonernas ö serveras vi Battle of the Weird Accents. Eftersom Gale Gadot talar med brytning, har även Connie Nielsen och Robin Wright lagt sig till med varsin jättekonstig brytning. Däremot talar de två töserna som spelar Diana som barn bred amerikanska. Växte hon upp och fick hebreisk brytning?

Ingen kallar Diana för "Wonder Woman" i den här filmen, som självklart är för lång - men ni hade väl inte väntat er att den skulle vara något annat än lång som ett ösregn.
        






(Biopremiär 2/6)

onsdag 30 september 2015

Bio: Everest

Foton copyright (c) UIP
Jag ligger lite efter med filmrecenserandet och måste beta av tre filmer som redan haft premiär. Shoot! som tysken säger:
För två år sedan recenserade jag dokumentären THE SUMMIT om ett gäng bergsbestigare som 2008 fick för sig att klättra upp på K2. Hälften av dem strök med. I min recension skrev jag bland annat så här: "Tja, de har ju bara sig själva att skylla. Vad skulle de där uppe att göra?".
Nu är det dags igen. EVEREST är förvisso ingen dokumentär, men bygger på verkliga händelser. Based on a true story, som det heter i Sverige.
I maj 1996 skulle två expeditioner klättra upp på Mount Everest. Den rutinerade klättraren Rob Hall (Jason Clarke) arrangerade äventyrsresor för amatörer, vilkas säkerhet garanterades, medan Robs gravida sambo Jan (Keira Knightley) satt hemma och var orolig och grät. Josh Brolin spelar machokillen Beck Weathers, som följde med, medan hans hustru Peach (Robin Wright) satt hemma och var orolig och grät.
På vägen upp mötte de slashasen Scott Fischer (Jake Gyllenhaal), som anordnade liknande äventyr för amatörer. Scott gillade, av filmen att döma, att sitta i solstol och dricka whisky. Med andra ord - det var inte lika tryggt att klättra med honom.
... Och så begav de sig upp mot bergets topp. På väg ner råkade de ut för en urjävlig snöstorm. Då gick det som det gick. Hälften av klättrarna ligger kvar däruppe på Mount Everest.
Sam Worthington är också med här någonstans; det är svårt att se skillnad på klättrarna när de dragit på sig mössa, solglasögon och tjocka kläder; än värre när de har fruset snor i skägget, Emily Watson spelar en kvinna som håller sig till baslägret, där hon har radiokontakt med både klättrare och gråtande fruar. När det stormar håller hon fast i stolarna så att de inte ska blåsa omkull.
EVEREST är regisserad av islänningen Baltasar Kormákur, som gjorde de inte alltför minnesvärda DJUPET och 2 GUNS. Filmen är inspelad i Nepal, men främst i Italien, och jag gissar att stora delar är filmade mot green screens. Miljöerna är hisnande, åtminstone till en början, och filmen är i 3D för att göra det hela än mer hisnande. Men: det är inte spännande. Tycker jag. Mest för att jag tycker att det hela är så meningslöst. Det hade funkat om det handlade om en expedition som gett sig av för att rädda överlevande efter en flygkrasch på Mount Everest. Eller om en de jagade försvunnet naziguld. Eller om en yeti kidnappat en yppig blondin som måste räddas. Men folk som bara är ute efter kickar och klättrar i berg frivillligt, som frivilligt utsätter sig för livsfara - nej, det är inte kul. Som sagt: vad skulle de däruppe att göra?
Även om nu miljöerna är svindlande, så består större delen av denna över två timmar långa film av klättrande. Och det är tröttsamt. De klättrar och klättrar och klättrar. Sedan dör de och dör de. Oj, vad de klättrar och dör. Medan damerna där hemma snyftar i kapp.
I början av filmen, innan de börjar klättra, besöker äventyrarna ett kloster beläget på ett berg. Detta hade jag gärna sett mer av. Det var ett fascinerande ställe, väldigt mystiskt, och jag associerade både till Indiana Jones och Shangri-La. Jag hade hellre sett en film som utspelar sig där.
  







(Biopremiär 25/9)

-->

söndag 14 september 2014

Bio: A Most Wanted Man

Foton: Kerry Brown Copyright: © A Most Wanted Man Limited / Amusement Park Film GmbH. All Rights Reserved.

Jag hörde att Anton Corbijns film THE AMERICAN ställde till det en del på Filmstaden i Malmö. Den filmen hade George Clooney i huvudrollen, en tuff titel - THE AMERICAN - och en affisch på vilken Clooney poserar tuff med pistol. Detta lockade mängder av tonåringar som förväntade sig fetaction. Det fick de inte. Istället serverades de ett långsamt, långsamt, ohyggligt långsamt och arty drama. De besvikna tonåringarna såg ibland till att visningarna blev kaotiska. Själv gillade jag verkligen filmen, många andra tyckte att den var något av det tristaste de någonsin sett.

Nu är Corbijn tillbaka med en film som förvisso inte är lika långsam och händelselös som THE AMERICAN, men för att vara en spionthriller är den anmärkningsvärt fri från raffel - och spänning. A MOST WANTED MAN har blivit omskriven främst för att vi i filmen för se Philip Seymour Hoffman göra sin sista huvudroll; han dog ju tidigare i år.

Hoffman är Günther Bachmann, agent i Hamburg - och jag måste erkänna att jag först inte kopplade att rollfigurerna faktiskt ska föreställa tyskar. Jag trodde att de var amerikanska agenter stationerade i Tyskland. Men de flesta av skådespelarna pratar med lätt tysk brytning - vilket är rätt onödigt, ja, det är ju faktiskt lite fånigt.

En tjetjensk muslim på flykt undan tortyr och terror anländer till Hamburg. Han påstår sig vara son till en rysk general som satt in ett mångmiljonbelopp på en tysk bank. Rachel McAdams är flyktingadvokaten Annabel Richter, som kontaktar bankdirektören (Willem Dafoe). Det hela övervakas av underrättelsetjänsten, det vill säga den trötte Bachmann, men även amerikanska ambassaden lägger sig i; Robin Wright spelar en ambassadkvinna.

A MOST WANTED MAN bygger på John le Carrés roman "En eftersökt man" från 2008, och det är lika kallt och sjaskigt som det brukar vara hos le Carré. Det är omöjligt att låta bli att jämföra med Tomas Alfredsons le Carré-filmatisering TINKER, TAILOR, SOLDIER, SPY från 2011. Liksom Alfredsons film, är Corbijns nya en snårig historia. Det är säkert väldigt realistiskt, men lite ogreppbart. Jag tyckte dock bättre om Alfredsons film. Som jag nämnde ovan, är A MOST WANTED MAN besynnerligt ospännande.

Skådespelarinsatserna och dock till större delen lysande, i synnerhet Philip Seymour Hoffman, och det är för dessa man ska se filmen. Jag är väldigt förtjust i Rachel McAdams, men jag vet inte om hon övertygar riktigt som tysk flyktingadvokat.

Det är en klinisk film, det är iskallt, och hela tiden estetiskt genomtänkt. Flera scener där Bachmann sitter i barer - och han sitter ofta i barer - verkar inspirerade av Edward Hoppers "Nighthawks", vilket de säkerligen också är.

Philip Seymour Hoffman kommer vi att få ser mer av, eftersom hann ju medverkar i de två sista HUNGER GAMES-filmerna; den filmserien avslutas inte förrän i november 2015. Han lär även dyka upp i en TV-serie som ännu inte börjat sändas.





(Biopremiär 12/9)

torsdag 12 december 2013

Bio: Perfect Mothers

Foton copyright (c) Njutafilms

Nu blir det franskt här på TOPPRAFFEL! Fransk-australiskt, till på köpet.

... Och hur tänkte Njutafilms här? Jo, jag fattar varför de köpte in PERFECTS MOTHERS. Baserad på en bok av Doris Lessing, med Naomi Watts och Robin Wright i huvudrollerna, och i regi av Anne Fontaine, som gjorde COCO - LIVET FÖRE CHANEL och EN BOHEM I PARIS. Men varför sätta upp det här på bio? Filmen skriker direkt-på-DVD - eller snarare TV-sändning mitt i natten.
Och det här är inte bra. Tvärtom, det här funkar inte alls och känns som en glorifierad Harlequinroman.

Lil och Roz (Watts och Wright) är bästa vänner sedan barndomen. De umgås så mycket att folk misstänker att de är ett lesbiskt par. De verkar alltid vara hemma hos varandra och de bor i stora lyxvillor i något som liknar en utopi på den soldränkta, folktomma australiska stranden. Lil har blivit änka, Roz' mustaschprydde make far till Sydney, eftersom han fått jobb där.
De här två kvinnorna har varsin son; Ian (Xavier Samuel) och Tom (James Frecheville). Under filmens första scener växer de här pågarna upp och blir runt tjugo. Lil och Roz ligger på stranden och tittar på sönerna som surfar och kvinnorna utbrister "Titta på dem, de ser ut som grekiska gudar!" - och javisst, de ser ut som utklippta ur en cigarrettannons ur en tax free-katalog från 1980-talet. Solbrända, personlighetsbefriade hunkar som verkar mer intresserade av sig själva och varandra, än av några utomstående.

När de vid ett tillfälle råkar vara ensamma hånglar Roz och Ian loss och går till sängs med varandra. Tom, som ska gå på toaletten, upptäcker detta, så han går genast till Lil och kastar sig över henne. Jepp, Lil och Roz inleder förhållanden med varandras söner. Och efter lite tvekan i början accepterar de detta. Enda problemet är att damerna är så mycket äldre och snart kommer de att bli ännu äldre. Dessutom måste de hålla kärleken hemlig för omvärlden. När för pojkarna jämnåriga flickor kommer in i bilen uppstår problem.

Visst. Intressant story, kinky på ett lite lustigt sätt. Glassigt foto. Robin Wright är onekligen väldigt tjusig. Men det här blir i slutändan bara ... dumt. Oj, vad dumt det är. Kanske beror detta på snubbarna som spelar Ian och Tom. De är riktigt irriterande och osympatiska, två redigt tradiga killar helt utan utstrålning. Om man nu inte tänder på grekiska statyer från antiken.
Tempot är långsamt, scenerna är långa och nästan lite eftertänksamma, ofta sitter rollfigurerna och tittar ut över horisonten och ser eftertänksamma ut även de, och filmen har nästan lika många slut som SAGAN OM KONUNGENS ÅTERKOMST. PERFECT MOTHERS slutar aldrig.

Fånig film. Jönsig film. Jag kan tänka mig att den kan gå hem hos tanter som vill snuska till det en aning. Men nu är inte jag någon tant.

Dessutom är filmen väldigt pryd. Vi får se Robin Wrights gump, men det är allt.

Jag gillade en flintskallig gubbe som upprepade gånger stöter på Lil.







 

(Biopremiär 13/12)