Visar inlägg med etikett Robert Zemeckis. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Robert Zemeckis. Visa alla inlägg

torsdag 24 november 2016

Bio: Allied

Foton copyright (c) UIP

Liksom förra veckans NOCTURNAL ANIMALS, bjuder ALLIED på två filmer i en - varav den ena är betydligt bättre än den andra.

Det är 1942 och den kanadensiske agenten Max (Brad Pitt) anländer till Casablanca. Där ska han möta en kvinna han aldrig träffat; den franska spionen Marianne (Marion Cotillard). De två ska föreställa ett gift par; Max låtsas vara från Paris, men Marianne anmärker på hans brytning. Tillsammans ska de utföra ett viktigt uppdrag för de allierade, och de får förstås inte bli förälskade i varandra. Självklart blir de störtförälskade i varandra och har sex i en bil i öknen under en sandstorm. Sedan går de ut och pangar tyskar.

Det här är fantastiskt tjusigt. Scenografin är enastående, filmfotot är elegant, Brad Pitt och Marion Cotillard är stiliga; han i tropikkostymer och hatt, hon i diverse klänningar. Bortsett från en del sex och våld, är detta trevligt gammaldags. Som en klassisk Hollywoodfilm. Traditionellt, lite romantiskt, lite spännande, mycket underhållande.

Tyvärr slutar detta ökendrama efter en dryg tredjedel av filmens spellängd. Därefter förflyttas vi till London. Ett år har gått och nu är Max och Marianne gifta, och har en liten dotter. De flotta miljöerna i Casablanca är utbytta mot ett grått London. Fula hem. Fula tapeter. Bleka, glåmiga människor.
Plötsligt kallas Max till sin boss (Jared Harris). Det visar sig att man misstänker att Marianne egentligen är tysk spion. Om så är fallet blir det Max' uppgift att avrätta henne. Vägrar han och hjälper henne, kommer även han att avrättas. Nu tänker förstås Max göra allt för att bevisa att kvinnan han älskar inte alls spionerar för fienden.
Denna del av filmen; den största delen, är mycket, mycket sämre än den första. Ibland är det lite märkligt också. Max' syster (Lizzy Caplan) lever öppet i ett lesbiskt förhållande i London - i ett land där homosexualitet var förbjudet fram till förhållandevis nyligen. På en vild fest börjar plötsligt strikta officerare snorta kokain - det gjorde de kanske under kriget, vad vet jag, men det ser allt lite märkligt ut. En tysk spion, som under hela filmen pratat engelska, pratar plötsligt tyska när Max stormar in med sin picka.

När filmen går mot sitt slut blir det plötsligt lite klassisk Guys on a Mission-film under tio-femton minuter - Max tar sig till Frankrike, där han tillsammans med motståndsrörelsen ska ta sig in i ett fängelse för at förhöra en fånge. De franska kämparna bär basker och jag väntade bara på att de skulle presentera sig som Du Quois, Déjà Vu och Chocolat Mousse.
Det är Robert Zemeckis som har gjort ALLIED. En kille som hade en fin karriär på 1980-talet med DEN VILDA JAKTEN PÅ STENEN, TILLBAKA TILL FRAMTIDEN-trilogin, och som peakade 1994 med FORREST GUMP. Sedan dess har han inte gjort sådär jättemycket, och det han gjort har inte varit alltför minnesvärt. ALLIED är inte heller minnesvärd.

Om jag tycker att Casablancadelen är värd en fyra i betyg, medan resten förtjänar en tvåa, hamnar slutbetyget på en trea. Men det är en svag sådan.








(Biopremiär 25/11)

onsdag 23 januari 2013

Bio: Flight

Foton copyright (c) Paramount Pictures Sverige
Drygt en månad kvar till Oscarsgalan och flertalet nominerade filmer som ännu inte fått svensk premiär väller över oss. Här har vi ännu en. Robert Zemeckis' FLIGHT är nominerad för Bästa manliga huvudroll; Denzel Washington, och för Bästa originalmanus, som är författat av John Gatins, som skrev REAL STEEL. Och det här är en typisk film som Oscarnomineras - åtminstone Denzel Washingtons roll.
Washington är piloten Whip Whitaker - gravt alkoholiserad och även med tycke för gräs och kokain. Och damer. Filmer öppnar exemplariskt: det första vi ser är en hyfsat omotiverad nakenscen. Whip har tillbringat natten med hotta flygvärdinnan Trina (Nadine Velazquez), de vaknar upp i en säng på ett hotellrum, och hon börjar genast att strutta runt spritt språngande näck framför kameran. Whip ser dock till att han har en bit av täcket över organet. De är båda fortfarande fulla och Whip försöker fixa detta med hjälp av kokain.
Whip kliver ombord på ett passagerarplan han ska flyga, han träffar sin andrepilot (som är religiös) för första gången, och de far iväg. Fast det går inte så bra. Plötsligt börjar planet att vibrera - och så störtdyker det. Whip genomför en våghalsig manöver; han flyger upp och ner, och lyckas få ner planet. Dock omkommer sex personer, däribland Trina.
Den alkoholmarinerade Whip blir först hjälte, men problem uppstår när det framkommer att han hade alkohol - mycket alkohol - i blodet. Han kan åka dit för dråp och dömas till livstids fängelse. Hans advokat och chefer har möjlighet att manipulera med uppgifterna, att dölja fakta, och Whip måste ljuga i rätten. För att klara av sin komplicerade tillvaro krökar Whip till det rejält. Oj, vad han super. Och snortar. Och röker gräs. Han börjar även att umgås med pundaren Nicole (Kelly Reilly) som försöker lägga av och går på AA-möten. Whips ex-fru och son vill inte veta av honom.
Förvisso är FLIGHT en ganska intressant film. Hur pass vanligt är sådant här? Visst har jag varit skitfull ombord på flygplan, men hur vet jag att inte piloten också är det? Sitter och undrar vad det är för vita, fluffiga saker därute. Vad kommer ett flygbolag undan med?
Det är fascinerande att se maskineriet, vad advokaterna kan dra till med - planet var trots allt trasigt och hade störtat även om Whip varit nykter, och man ämnar skylla på "Guds vilja". Herrejösses - det är tydligen helt okej att i ett modernt land som USA dra in Gud och hokus-pokus i det hela! Och komma undan med det. Ren och skär idioti!
Bra skådisar radas upp. Förutom de nämnda hittar vi Don Cheadle som Whips advokat, Bruce Greenwood som höjdare på flygbolaget, Melissa Leo som FBI-agent som ska sätta dit Whip, och John Goodman är fullkomligt lysande som snubben som förser Whip med droger.
Men - FLIGHT är alldeles, alldeles för lång. Två timmar och sjutton minuter. Den blir bitvis lite för otrolig. Ibland direkt löjlig - i synnerhet när Whip krökar som värst. Och självklart är slutet något alldeles oerhört förutsägbart. Tårar och grejor när ärligheten varar längst!
Kvällen innan Whip satte sig på planet.
Om Denzel Washington är värd en Oscar? Njä, det vet jag inte. Han gör samma grej som vanligt. Han är förstås alltid bra - eller oftast bra - men det här känns lite ... Tja ... Njä ....
Tveksamt betyg:






(Biopremiär 25/11)



onsdag 4 november 2009

Bio: En julsaga

Jag ville minnas att Charles Dickens' " A Christmas Carol" aldrig hette "En julsaga" på svenska, utan "En spökhistoria i vid jul" - så jag kollade upp det och jo, jag hade rätt. Även varianter på detta har förekommit, samt "En julberättelse". Vad jag vet har den här berättelsen aldrig riktigt förknippats med jul i Sverige, utan snarare med spökhistorier. Jag vet inte om det finns folk som läser den här varje jul, däremot händer det att den plockas fram vid spöktillställningar.
Robert Zemeckis' animerade 3D-film EN JULSAGA - eller DISNEYS EN JULSAGA, som de kanske vill att man ska skriva - hoppas bli årets stora julfilm.
Fan vet.
Men missförstå mig rätt här nu.
Det är möjligt att EN JULSAGA blir en julhit i den anglosaxiska världen. I Sverige blir det svårare - och inte bara beroende på att vi inte har berättelsen som jultradition.
Filmen är gjord med hjälp av motion capture-teknik; Jim Carrey, Gary Oldman, Colin Firth och de övriga skådespelarna har agerat sina scener uppkopplade till datorer, och senare blivit animerade. Som så ofta är fallet, medför detta att figurerna ser lite otäcka ut i ansiktet - i de flesta fall är teckningsstilen realistisk, och denna realism gör att de ser ut som degiga zombies.
Storyn är den välbekanta. Snåljåpen Scrooge (Carrey) hatar allt som har med jul att göra och han hatar att hjälpa andra. Han hatar människor och omvärlden rent allmänt, och folk är rädda för den girige och elake gubbjäveln. Men så på julaftonsnatten uppsöks han av tre andar som tar med honom och visar hur han haft det, hur det är ställt just nu, och vad som kommer att ske i framtiden, och se, efter att ha blivit skrämd av detta, blir Scrooge en ny, jul- och människoälskande människa.
Scrooge lär inte vara den enda som skräms: EN JULSAGA är ovanligt nog försedd med en elvaårsgräns, och den är nog befogad. För jag kan verkligen tänka mig att filmen, spökena, andarna och flera situationer kan skrämma skiten ur barn. De är nämligen riktigt otäcka emellanåt.
Speciellt rolig är filmen inte heller. Det görs väl ett par försök till tokerier, men det var inget jag skrattade åt.
MEN! Jag måste säga att jag gillar den här filmen ändå. Ja, mer än så: jag tycker mycket om den och vill redan se om den. Detta helt enkelt därför att den fullkomligt dryper av stämning. Animationstekniskt är det så imponerande att jag tappar hakan. 1800-talets London i julskrud lyser varmt av gaslyktor och juleljus, alltmedan Christmas Carols strömmar i den kalla natten. Kameran glider obesvärad omkring i de tredimensionella miljöerna, och om jag då bortser från de groteska ansiktena, tycker jag att det är så vackert, så vackert. Jag blir sugen på kalkon, även om vi ju inte har det till jul här i Sverige.
Vad gäller betyget blev jag lite tveksam, men jag beslutade mig till slut för att vara snäll. Men om du ska ta med dig små barn till visningen får du själv avgöra.
Plus för att Fionulla Flanagan från FAMILJEN MACAHAN medverkar.





(Biopremiär: 6/11)

fredag 28 augusti 2009

Tillbaka från Filmdagarna

Okej, så var det hela över.
Och gissa vad:
Jag såg sjutton filmer i år igen. Max antal som gick att se av 30-någonting filmer.
Och gissa vad:
Jag har åter blivit lite sjuk. Nästan ingen sömn, mycket sprit, lite mat... Jag är otroligt sliten och gissar att jag drabbats av hosta. Åtminstone halsont.
Och som den ambitiöse unge man jag är, vad tror ni jag ska göra ikväll? Jo, gå på bio, såklart, och se två filmer som inte hanns med under Filmdagarna.
Min recension av DISTRICT 9 kommer inte att dyka upp förrän under helgen; jag orkar inte skriva nu. Detsamma gäller kvällens premiärer, förstås.
Men jag kan ju kort rapportera lite om några kommande filmer det visades klipp ur eller trailers för:

SNABBA CASH
Tio minuter och tre scener visades, introducerade av producenten samt huvudrollsinnehavaren Joel Kinnaman. Det såg för jävligt ut. En ren amatörfilm. Förvisso var det förstås långt ifrån klart, klippen var ruffiga, men ändå - det bådar inte gott.

SÅ OLIKA
Helena Bergström visade 15 minuter ur sin kommande film hon skrivit och regisserat. Men såg jag inte den här filmen för några år sedan? Då medverkade bland andra Hugh Grant, Colin Firth och Alan Rickman, och den hette LOVE ACTUALLY. Och i den slapp man hysteriska, skrikande medelålders kvinnor med påsar under ögonen i närbild.

ALICE IN WONDERLAND
Jag har aldrig riktigt gillat Alice i Underlandet och numera är jag van att bli lite besviken på Tim Burton - men den här kommande 3D-filmen såg fullkomligt makalös ut. Snygg som fan och bra 3D-effekter.

A CHRISTMAS CAROL
Mer 3D, den här gången av Robert Zemeckis. Den här gången i princip helt animerad, även om det bland andra är Jim Carrey och Colin Firth som blivit motion captured. Ansiktena är lite väl groteska, men annars visade det här sig vara osannolikt snyggt. Fast barn lär skita på sig av skräck, ett spöke som dök upp såg mest ut som en zombie ur en skräckfilm.