Visar inlägg med etikett Robert Patrick. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Robert Patrick. Visa alla inlägg

onsdag 7 oktober 2020

Bio: Honest Thief


Foton copyright (c) Scanbox

Kyss Karlsson, pågar och töser! Nu recenserar jag en biopremiär igen. Det sker ju rätt sällan nuförtiden. Även om en del filmer faktiskt går upp på bio, är det få som pressvisas, och de flesta av de som pressvisas har jag i ärlighetens namn inte tid och/eller lust att se. Om jag bott inom promenadavstånd från biograferna, som när jag bodde i Malmö, hade jag sett dem, men nu blir det ett projekt. Jag har numera en massa serier som måste skrivas - ja, en hel del annat också att skriva.

Nå. Var var jag? I Ottawa? Nej, på bio. Jag har sett ännu en actionfilm med Liam Neeson. När det gäller actionfilmer med Neeson brukar vi veta vad vi får. Gammal man gör så gott han kan. Rappa, underhållande filmer med hårdför action, de är sällan minnesvärda, men man kan ha sämre saker för sig än att se dem.

Därför blev jag lite förvånad när det nya Neeson-rafflet inte riktigt levererade det jag förväntade mig. För regin står Mark Williams. Williams har producerat en lång rad filmer, men förutom HONEST THIEF har han bara regisserat en enda film, dramat A FAMILY MAN med Gerard Butler. Williams har även, tillsammans med Steve Allrich, skrivit manuset till HONEST THIEF.

Liam Neeson spelar bankrånaren Tom, som tilldelats smeknamnet In och ut-rånaren. Det låter mer som att han är något slags sexmaskin. Tom har rånat en farlig massa banker under knappt tio år och samlat på sig nio miljoner dollar i kontanter. Polisen har inga som helst ledtrådar.

Tom har dock inte spenderat ett öre. Istället hyr han ett förvaringsutrymme där han har sedlarna i flyttlådor. Ansvarig för det här stället är en driftig kvinna som heter Annie (Kate Walsh), och det bär sig inte bättre än att Tom och Annie blir kära i varandra. Här måste jag skjuta in att Kate Walsh fyller 53 nästa vecka, hon är bara 15 år yngre än Neeson - i den här typen av filmer brukar hjältinnan vara åtminstone 30 år yngre än hjälten.

Tom har inte berättat för Annie att han är bankrånare, och ett år senare får han dåligt samvete. Han ringer till FBI och vill göra en deal. Han vill överlämna alla nio miljoner mot att han får ett kort, milt straff på öppen anstalt.

Jeffrey Donovan och Robert Patrick spelar de två FBI-agenterna Meyers och Baker. De är schyssta, men trötta på alla tosingar som ringer och påstår sig vara In och ut-rånaren. Istället för att själva åka till hotellet där Tom väntar, skickar de iväg de yngre agenterna Nivens (Jai Courtney) och Hall (Anthony Ramos). Nivens är en ond och slem typ, och han tycker att det är en bättre idé att stjäla pengarna, än att göra som Tom föreslagit. Hall har inget annat val än att hjälpa Nivens.

Tumult uppstår och agenterna skjuter ner agent Baker, som oväntat dyker upp. Mindre oväntat är förstås att Tom får skulden och måste fly. Han och Annie är illa ute, de jagas av FBI och poliser, samt av de onda agenterna. Den ende som kan reda ut allt är Tom själv - och eftersom han är före detta marinkårssoldat, så vet han hur man gör. Agent Meyers vet inte vad han ska tro - kanske är Tom oskyldig trots allt?

HONEST THIEF är en förvånansvärt slapp film. Nästan lite lam. Det här känns som ett avsnitt av en TV-deckare. Det är överraskande snällt. Filmens startsträcka är lång - det dröjer märkligt länge innan storyn går igång på riktigt. Långa startsträckor kan funka om filmen är virtuost gjort, om dialog och rollfigurer sticker ut och är välsnidade, men Mark Williams film är alldeles för rudimentär. Det är rätt platt, ointressant, småtråkigt och förutsägbart.

Actionscenerna är förhållandevis få och inte mycket att skriva hem om. Liam Neeson gör sin gamla vanliga hårding, som är bra på att spöa upp folk och som vet precis vad som krävs för att sätta dit skurkar. Snytingarna är dock inte så många och rollfiguren Tom är en halvtrist typ.

Det bästa i filmen är samspelet mellan Kate Walsh och Liam Neeson, som känns lite uppfriskande.


 

 

 

 

(Biopremiär 9/10)

torsdag 28 november 2013

Bio: Lovelace

Foton copyright (c) Noble Entertainment
"Var höll hunden hus?" var det första en kompis sa efter pressvisningen av LOVELACE på Malmö Filmdagar. "Var var hunden?" sa en annan kompis. "Och var var den beryktade episoden med Sammy Davis Jr?" sa vi allihop. Med andra ord, de delar av Linda Lovelaces bok "Skärseld" vi främst kommer ihop.
Självbiografin "Skärseld" kom 1980 och har blivit något slags etablerad sanning - trots att oerhört mycket pekar på att stora delar av den, om inte större delen, är ren hittepå och efterkonstruktioner. Den naiva Linda Boreman fick i början av 1970-talet ihop det med den manipulative slusken Chuck Traynor och började att framträda i sunkiga 8mm-porrfilmer, bland annat urinsexfilmer och en där hon blir påsatt av en hund. 1972 förvandlades hon till Linda Lovelace och blev pornografisk superstjärna i Gerard Damianos långfilm LÅNGT NER I HALSEN, en film jag recenserar och, ähum, går på djupet med HÄR. En riktigt kass film.
"Skärseld" spökskrevs av Mike McGrady, en herre som med ett par kollegor tidigare skrivit "Naked Came the Stranger", en parodi på sexromaner (och som 1975 blev porrfilm av Radley Metzger). Det antas att han hade samma approach när han skrev "Skärseld". Förvisso var Chuck Traynor ett as och han misshandlade Lovelace, men i stort sett samtliga som arbetade i porrbranschen när det begav sig och som kände Lovelace hävdar att de inte känner igen skildringarna i boken. Dessutom motsade Lovelace sig själv åtskilliga gånger. "Varför frågade de aldrig mig?" brukade Harry Reems, motspelaren i LÅNGT NER I HALSEN, säga.
Linda Lovelace, som omkom i en bilolycka 2002, verkade vara oförmögen att ta egna beslut och lät därför andra styra över- och profitera på henne. Först Traynor, därefter feminister och antiporraktivister; hon blev ihop med David Winters (som tydligen är gay), som producerade den usla komedin LINDA LOVELACE FOR PRESIDENT 1975 och som planerade en scenshow med Lovelace - vilken sket sig. Rent allmänt sket det sig med det mesta Lovelace företog sig efter porrkarriären, mest beroende på att hon var värdelös som aktris - och producenter klagade på att hon knarkade så mycket att det inte gick att arbeta med henne. Plötsligt vek hon åter ut sig i herrtidningar, detta efter "Skärseld" och tiden som antiporraktivist.
Synnerligen märklig scen ur LINDA LOVELACE FOR PRESIDENT 
Den nya långfilmen LOVELACE av Rob Epstein och Jeffrey Friedman håller sig till den version av Linda Lovelaces liv som skildras i "Skärseld" - fast väldigt löst. Amanda Seyfried är inte alltför porträttlik som den pryda Linda Boreman, som bor med sina djupt religiösa föräldrar, spelade av Robert Patrick och en nästan oigenkännlig Sharon Stone. Linda träffar blivande maken Chuck Traynor, spelad av Peter Sarsgaard iförd skönt sleazig ansiktsbehåring. Han charmar inte bara Linda, utan även hennes föräldrar. Han är ständigt på jakt efter stålar och när han upptäcker Lindas speciella talang när det gäller avsugningar, ser han genast till att hon får göra detta på film.
Hank Azaria gör Gerard Damiano, även han en skön snubbe med härlig frisyr. Damiano, som var frisör och swinger, håller på att rollbesätta sin nya film och när han får se en 8mm-film med Linda inser han vilken potential hon har i branschen. När Traynor under inspelningen av LÅNGT NER I HALSEN inser han han inte längre har 100% kontroll över Linda blir han brutal, misshandlar henne och viftar med en revolver. Filmen blir en enorm succé, Linda lovelace blir ett fenomen, och hon lever ett liv som kombinerar glammigt superstjärneglassande och brutal, smutsig vardag med Traynor.
LOVELACE är inte helt oväntat en ganska pryd film. Den är så pass pryd att den skulle kunna visas på amerikansk TV om man klipper bort de få scener där Seyfried visar brösten. På det hela taget är det lite Movie of the Week, det vill säga klassisk TV-film, över det hela. Bitvis får vi lite cool 70-talskänsla, men det här är en ganska trist och snäll film. Inga av de mest bisarra scenerna i boken finns med, och naturligtvis ingenting som motsäger det som påstås i boken. Sammy Davis Jr dyker upp i en scen, men han gör ingenting.
James Franco gör filmhistoriens minst övertygande Hugh Hefner; han är inte det minsta lik Hef, Chloë Sevigny spelar en feministisk journalist, Eric Roberts dyker upp och Debi Mazar är Dolly Sharp, som spelade den andra kvinnliga huvudrollen i LÅNGT NER I HALSEN. Nicole Andrews spelar en sexig sjuksköterska utan namn i LÅNGT NER I HALSEN - i verkligheten gjordes den rollen av Carol Connors, mor till Thora Birch.
Det är - eller var - meningen att Malin Åkerman ska spela huvudrollen i INFERNO: A LINDA LOVELACE STORY, en film som fastnade i pre-production-helvetet. Om den en dag blir verklighet hoppas jag att det blir en betydligt bättre och mer mångsidig film än LOVELACE.
För övrigt skulle jag gärna se en film om tiden tillsammans med David Winters och den vansinniga inspelningen av LINDA LOVELACE FOR PRESIDENT!







(Biopremiär 29/11)

-->



måndag 6 maj 2013

Bio: Identity Thief

Foton copyright (c) UIP Sweden
För några år sedan blev jag bestulen på min plånbok och när jag försökte skaffa nya kort stötte jag på patrull med ett par medlemskort. Det stod plötsligt registrerade på en helt annan adress. Hade tjuven använt korten? Gått in på till exempel kasinot i mitt namn och ändrat adressen till sin egen? Hade min identitet kapats? Det fick jag aldrig veta, jag flyttade kort därpå och i och med adressändringen fick jag nya kort till nya adressen.
Seth Gordons förra film var HORRIBLE BOSSES, som jag minns som lite ... sådär, men när jag läser om min recension tyckte jag visst att den var bättre än så. Nåja. Gordons nya film IDENTITY THIEF blev rätt framgångsrik på bio i Amerika. Den fick dessutom förhållandevis bra recensioner. Därför hade jag vissa förväntningar på filmen. Jag förväntade mig en härligt vulgär flabbfest.
Allvarligt talat: jag begriper inte hur den här filmen har kunnat gå så bra i USA. Jag tror inte att jag skrattade en enda gång. Det här är till stora delar en rätt avskyvärd film - men inte tillräckligt dålig för att jag ska totalsåga den.
Melissa McCarthy är den billiga och gapiga Diana, en kvinna som lever gott på att kapa folks identiteter. I början av filmen ringer hon upp den stillsamme familjefadern och affärsmannen Sandy Patterson (Jason Bateman) och lyckas få honom att lämna ut sina personuppgifter. Eftersom Sandy inte är ett könsbestämt namn, förvandlas Diana till Sandy Patterson och lever lyxliv i Florida, medan den riktige Sandy i Kolorado ser sitt bankkonto tömmas, sina bankkort spärras - och plötsligt arresteras han för att ha smitit från en rättegång. Sandys nye chef vill kicka honom.
Eftersom det finns ett mugshot på bedragaren förstår polisen att Sandy är oskyldig. Men av diverse konstiga skäl kan Diana inte plockas upp så att saken reds ut - därför ska Sandy åka till Florida och själv leta upp Diana och ta henne med henne till Kolorado. Lite besynnerligt, det hela.
Det dröjer inte länge innan Sandy hittar Diana, men hemfärden kompliceras inte bara av Dianas beteende och av att de inte kan flyga och därför måste ta bilen, utan även av att en psykotisk prisjägare (Robert Patrick) jagar Diana - liksom två gangsters utskickade av en fängslad gangsterboss (Jonathan Banks från TV-klassikern WISEGUY). Därför förvandlas hemresan till en otroligt mycket sämre variant av MIDNIGHT RUN. Nu har jag förvisso inte sett om MIDNIGHT RUN på åtminstone tjugo år, men jag minns den som jättekul.
IDENTITY THIEF har ett enda skämt: Melissa McCarthy är tjock. Okej, två skämt: hon är tjock - och gapig. Och detta är förstås inte speciellt roligt. McCarthy var ju fantastiskt kul i den strålande BRIDESMAIDS och hon var det klart roligaste inslaget i THIS IS 40. Men här ska hon bära en hel film och det funkar inte - rättare sagt, hennes rollfigur håller inte för detta. Diana är dels en väldigt tragisk människa, dels en avskyvärd, påfrestande människa. Jag ville helst se henne bli påkörd av valfritt fordon. redan i början av filmen.
... Men i vanlig ordning är Jason Bateman bra. Han är en sympatisk snubbe och hans rollfigur är såklart sympatisk. Han gör att det någonstans blir lite småtrevligt. Dessutom spelas hans fru av Amanda Peet. Det var längesedan jag såg henne, inbillade jag mig, men när jag nu kollade upp henne ser jag att hon ju var med i den usla GULLIVERS RESOR; en film jag helt glömt bort. I vilket fall - hon är en oerhört tjusig tös och bortkastad i sin lilla, tradiga roll här.
Som sagt: IDENTITY THIEF är påfrestande och o-rolig (och som vanligt alldeles för lång med sina nära två timmar). Men soppan är inte tillräckligt usel för att jag ska sätta en etta.







(Biopremiär 8/5)




torsdag 10 januari 2013

Bio: Gangster Squad

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox Sverige/Warner Bros.
Innan föräldrar och moralens väktare kastade sig över 1950-talets skräckserier, var det kriminalserierna på 40-talet man förfasades över. Jag förstår att många gjorde stora ögon när de bläddrade i de här tidningarna. Av ganska naturliga skäl har jag läst väldigt få av de här serierna; jag var ju inte med på 40-talet och ytterst lite har tryckts på nytt. Däremot finns en del ute på Internet och jag hr läst många artiklar om fenomenet - det finns dessutom en väldigt bra bok som heter just "Crime Comics".
Förvisso innehöll de här serietidningarna inga svordomar och inget sex och naket - men när det gällde våld fanns det inga som helst spärrar. De här serierna var extremt våldsamma. Groteskt våldsamma. Ofta direkt sanslösa. Dåtidens kriminalfilmer må ha haft en tuff ton, men de visade ytterst sällan blod och detaljerade våldsinslag. Serierna visade allt och lite till. Mest känd av tidningarna är Crime Does Not Pay, men det fanns oräkneliga titlar.
Jag kom att tänka på de här tidningarna när jag såg ZOMBIELAND-regissören Ruben Fleischers GANGSTER SQUAD. Jag tänkte även på gamla pulpmagasin. Kanske även på det sena 1960- och tidiga 70-talets B-filmer om legendariska gangsters.
GANGSTER SQUAD är enligt förtexterna inspirerad av verkliga händelser - men vad som är sanning och vad som är påhittat är jag inte karl nog att avgöra. Ärligt talat verkar det mesta vara påhittat.
Verklighetens Mickey Cohen
Men vad som är sant, är att GANGSTER SQUAD är en oförskämt underhållande actionfilm!
Det är också sant att gangstern Meyer Harris "Mickey" Cohen existerade. Denne före detta boxare var 1940-talets gangsterkung i Los Angeles; en skrupellös och fruktad man. Av den här filmen att döma var han dessutom ett riktigt härligt psyko. Sean Penn gör en inspirerad tolkning av Mickey Cohen i den här filmen. Han låter mörda folk till höger och vänster, han hänger alltid på flotta nattklubbar, och han har köpt staden. Politiker och domare jobbar åt honom, han är i det närmaste omöjlig att sätta dit.
Till slut får polischefen Parker (Nick Nolte gör i det närmaste ett phone-in-performance med några få scener) och sätter samman en elitstyrka ledd av den exceptionellt stenhårde, råbarkade och omutbare snuten John O'Mara. Med sig har O'Mara den yngre playboysnuten Jerry Wooters (Ryan Gosling), samt ytterligare en handfull karlar spelade av Anthony Mackie, Robert Patrick, Michael Peña och Giovanni Ribisi. Alla besitter de varsin egenskap; Robert Patrick skjuter prick från höften med sin sexskjutare. Den här styrkan deklarerar krig mot Cohen och dennes gangstervälde - och krig blir det. Bokstavligt talat.
Dagens gangsterfilmer är fulla av ryska maffian. Trista typer. Eller så har vi de där sunkiga typerna i filmer som SNABBA CASH II. Trista typer de med. Illa klädda och med rutten musiksmak. Dessutom får de där kräken ofta vara filmernas huvudpersoner. I GANGSTER SQUAD får vi däremot otroligt snyggt klädda snutar som skjuter ihjäl avskum så att blodet sprutar. Och de lyssnar på cool musik. Förvisso är även filmens snutar otroligt snyggt klädda - men ändå. De är ett jävla pack och förtjänar inget annat än en kula i pannan.
GANGSTER SQUAD är en grabbfilm med stort G. Kvinnorna är få och rollerna förhållandevis små. Mireille Enos gör O'Maras hård prövade och gravida hustru, och hon håller sig mest hemma och oroar sig. Emma Stones roll är större. Hon är Grace Faraday, som jobbar åt Mickey Cohen - hon tränar honom i etikett! "Nej, det där är fel gaffel!". Men Jerry Wooters börjar genast att stöta på henne och de två inleder ett förhållande. I vanlig ordning är Emma Stone charmig och karismatisk.
Det här är en snygg film, som förutom vansinnigt snygga kläder även innehåller vansinnigt snygga miljöer, klubbar och bilar. Man har verkligen frossat i coola och flotta detaljer. Och alla vet om hur stiliga de är. I synnerhet Ryan Gosling, känns det som. Hans röst är lite flickaktig, men han vet hur man för sig. Alla rör sig så att det ska se så coolt ut som möjligt, de röker cigarretter på coolast möjliga sätt, och de skjuter avskum så coolt som möjligt.
Fienden faller i drivor. GANGSTER SQUAD blev omskriven när premiären sköts upp och man tvingades klippa om filmen efter biografmassakern på THE DARK KNIGHT RISES-premiären i USA i somras. Ursprungligen innehöll Fleischers film en massaker inne på en biograf. Men även om denna nu saknas, finns här massakrer så att det räcker och blir över. GANGSTER SQUAD är Rated R, vilket vi tackar för, vilket innebär svordomar och blodigt ultravåld. Men samtidigt har man kastat all form av realism ut genom fönstret. Det är därför jag associerar till gamla serietidningar snarare än filmer som, tja, den likartade men radikalt annorlunda DE OMUTBARA.
Här finns inte mycket tid för dialog och karaktärsuppbyggnad och annat tradigt som står i vägen för brottsbekämpande och slaktande. Det slåss och pangas mest hela tiden. Under den fläskiga slutstriden ligger liken bokstavligt talat i högar på golvet! Mickey Cohen är verkligen sjuk i huvudet och tvekar inte att döda även sina egna män när de klantat sig. I filmens bästa scenövergång klipper manfrån ett mord med borrmaskin till en närbild på en hamburgare som kastas på en grill.
Jag hade jättekul hela tiden när jag såg filmen. Här är det tjoflöjt från början till slut. Nonstop action, nonstop underhållning, inga som helst budskap - mer än att Crime Does Not Pay.
GANGSTER SQUAD är ett givet val om man gillar underhållningsvåld.
Och det gör man ju.
Och Josh Brolin har en av Hollywoods bästa hakor.






(Biopremiär 11/1)



tisdag 14 februari 2012

Bio: Safe House

Foton copyright © UIP Sweden

Jag vet att jag är i minoritet, men jag tyckte att SNABBA CASH var riktigt usel. Okej att en massa människor gick och såg filmen, den är trots allt baserad på en bestseller, men jag förstår inte alla positiva hylllningar och påståenden som att filmer sätter ny standard när det gäller actionscener inom svensk film. Om det är meningen att man inte ska se vad som sker under actionscenerna har de lyckats. Vad är det för sketen standard? Dessutom påstås det att det var Josef Fares som regisserade actionscenerna och inte den huvudsaklige regissören Daniel Espinosa - om det stämmer har jag inte en aning om.

En annan orsak till att jag inte gillade SNABBA CASH, är att Joel Kinnaman innehade huvudrollen. Jag tycker att han är kass. Riktigt kass.


Av någon anledning gillade Hollywood vad de såg och SNABBA CASH blev Espinosas biljett till de stora Hollywoodproduktionerna. Medan andra nordiska regissörer startade sina amerikanska karriärer med lågbudgetfilmer, likt Renny Harlin som gjorde PRISON och TERROR PÅ ELM STREET 4 innan han fick göra DIE HARD 2, slängdes Espinosa in i hetluften på en gång och sattes på att regissera SAFE HOUSE; en stor, dyr actionthriller med folk som Denzel Washington, Ryan Reynolds, Sam Shepard, Brendan Gleeson, Vera Farmiga och Robert Patrick i rollerna. Filmen fick galapremiär med röd matta i USA och den anses vara en av 2012 års storfilmer, Universal har höga förhoppningar på den.

Filmen började och det dröjde inte länge innan jag tänkte "Here we go again ..." - det här kändes som en film jag sett åtskilliga gånger tidigare. Det här är en standardstory, som för omväxlings skull utspelar sig i Sydafrika. Denzel Washington är en skurk som kommit över ett microchip med väldigt känsliga data, extremt hemliga uppgifter om högt uppsatta människor inom CIA, MI6 och så vidare - material som kan skapa en ny skandal i stil med Wikileaks. Washington injiceras chipet i sin egen kropp, men arresteras och förs till ett så kallat safe house. Reynolds spelar en ung CIA-agent som jobbar där, och när ett gäng riktigt, riktigt räliga skurkar - ledda av Fares Fares i skägg - atteckerar och dödar alla, lyckas Reynolds fly och tar Washington med sig. Och sedan rymmer Washington från Reynolds. De räliga skurkarna jagar Reynolds och Washington, Reynolds jagar Washington, CIA försöker lokalisera Washington, och en av de snälla agenterna är troligen korrumperad. Och för att göra det hela ännu värre, så har Reynolds ljugit för sin söta, franska flickvän och inte berättat att han egentligen arbetar för regeringen!


Snälla! Någon måste förbjuda bruket av handhållen kamera! Okej, kanske inte förbjuda det, men för helvete - förhindra folk att skaka på de förbannade kamerorna! Vad är det för mening med att iscensätta enorma actionscener när man inte ser vad fan det är som händer? Förutom denna shakycam, så är SAFE HOUSE även väldigt grynig. Här finns en stor och antagligen väldigt imponerande biljakt; massor av bilar demoleras - men allt vi ser är närbilder på bildörrar, rattar, ansikten och så vidare. Och under några av närstriderna satt jag faktiskt och kisade. De gryniga, skakiga bilderna, de sönderfrätta färgerna och den snabba klippningen irriterade mina ögon. Och emellanåt hade jag svårt att uppfatta vem som slogs med vem och vilka som strök med.

SAFE HOUSE får väl sägas vara en okej thriller. Det här skulle kunna ha blivit en ganska bra thriller, trots att den inte är vidare originell. Den är ganska våldsam och blodig, men av någon anledning svär inte rollfigurerna. Märkligt. Det här ju ju trots allt ingen snäll ungdomsfilm.

Man vet aldrig vad man kan förvänta sig av Denzel Washington, men han är vanligtvis rätt bra när han spelar skurk eller hårding, vilket han gör i den här filmen. Ryan Reynolds är en sympatisk skådis och här är hans rollfigur även den sympatisk och den känns rätt trovärdig. De övriga skådisarna är förstås också bra, Fares Fares är kul som svårstoppad fuling av Terminatorstuk. Men så dyker plötsligt Joel Kinnaman upp och jag kan bara inte med killen. Tack och lov har han en ganska liten roll - och han ser ut som om han precis kommer från inspelningen av DEN SISTA FÄRDEN.

Jo, jag vet att filmens stil är ett försök att göra den skitig och realistisk; "gritty" som man säger, och det ska kännas som om vi verkligen befinner oss på plats i händelsernas centrum. Men kom igen, 1970-talets thrillers var också gritty - ofta i ännu högre grad - och då brydde man sig inte om att skaka på kamerorna. Se bara på de gamla, goda Bronsonfilmerna. Jag måste säga att jag tycker att SAFE HOUSES stil och look är så irriterande att jag övervägde att ge filmen en tvåa i betyg. Men det vore inte riktigt rättvist.

Just det: den korrumperade CIA-agenten är precis den ni tror det är redan i början av filmen. Inga överraskningar på den fronten, alltså.




(Biopremiär 15/2)


söndag 27 mars 2011

DVD: S.W.A.T.: Firefight

S.W.A.T.: FIREFIGHT (Sony)

Jag har aldrig sett TV-serien S.W.A.T. från 1970-talet. Häromåret kom en långfilm med Samuel L Jackson baserad på serien, och av någon anledning har jag inte sett den heller. Men här har vi en uppföljare gjord direkt för DVD, och den har jag minsann sett!

Gabriel Macht, som var trist som huvudpersonen i Frank Millers hemska THE SPIRIT, är riktigt bra som stenhård SWAT-snut som skickas till Detroit för att drilla ett kaxigt gäng gröngölingar. Han får genast ihop det med söt poliskvinna. Teamet förstärks med den bästa experten man kan uppbringa, och denna expert visar sig vara en fotomodellsnygg brud med bar mage.

Robert Patrick är bra som skurken, men handlingen är riktigt tunn och lite konstig. Jag blir inte riktigt klok på vad det är Patrick håller på med.

Det här är väl helt okej som hyfsad underhållning, men filmen känns som ett avsnitt av en TV-deckare. I och för sig passande, med tanke på att den bygger på en TV-deckare. Det coola ledmotivet från TV-serien återanvänds.

Filmen skyltar även med Kristanna Loken från TERMINATOR 3 och jag satt och undrade när hon skulle dyka upp. Det visade sig att hon var tjejen i öppningsscenen; hon gjorde en så pass liten cameo att jag inte hann känna igen henne.