Visar inlägg med etikett Robert Gustafsson. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Robert Gustafsson. Visa alla inlägg

torsdag 14 februari 2019

Bio: Eld & lågor

Foton copyright (c) Aril Wretblad
Duon Mårlind & Stein är tillbaka med en ny långfilm, och det är inget som fick mig att jubla på förhand. De är två killar vars estetiska sinne är oklanderligt, minst sagt, men som aldrig fått ur sig något jag tycker är bra.
STORM var väldigt omskriven när den kom 2005. Jag såg den aldrig på bio, men när jag väl klämde den på DVD, tyckte jag att det var en skitsnygg film som var märkligare än bra. Det är väl detta som är problemet med duons filmer - tjusiga bilder kastas bort på dåliga manus. TV-serien SNAPPHANAR från 2006 blev allmänt utskälld, 2010 gjorde de SHELTER med Julianne Moore, vilken jag inte minns om jag sett eller ej, och denna följde de upp med den vissna UNDERWORLD AWAKENING; den fjärde delen i den allmänt misslyckade UNDERWORLD-serien (kom igen, det räcker inte med att Kate Beckinsale är snygg, tuff och sexig).
Senast vi såg något av Mårlind & Stein på bio handlade det om, ähum, Håkan Hellström. Det var ju de som gjorde KÄNN INGEN SORG. En film med snygga effekter, men det var väl allt.
Duons nya verk, ELD & LÅGOR, bygger visst på sanna händelser - filmen handlar om Gröna Lund i Stockholm på 1940-talet. Jag vet ingenting om Gröna lunds historia, jag har varit i parken en gång, och det är nästan 40 år sedan - och jag tyckte att Grönan bleknade vid en jämförelse med Liseberg.
Den surrealistiska ELD & LÅGOR är ett uppenbart försök att göra en Jean-Pierre Jeunet-film på svenska - med vissa inslag av Baz Luhrmann. Det här är en film som är fantastisk att titta på. Detta är något av det snyggaste som någonsin producerats i Sverige, åtminstone på den här sidan av MANNEKÄNG I RÖTT. Filmen, som är inpelad i Ungern, innehåller även specialeffekter i toppklass, signerade Kaj Steveman.
Innehållsmässigt sett är det dock värre. Jag kan omöjligt avgöra om det här är en kalkon eller inte. ELD & LÅGOR är en Romeo & Julia-historia som känns märkvärdigt tunn och enkel. Mitt emot Gröna lund ligger det konkurrerande nöjesfältet Nöjesfältet; en lågbudgetvariant med cirkusnummer, strippor och billig öl, allt drivet av "tattare". Lennart Jähkel spelar Johan Lindgren, direktör för Nöjesfältet, medan Robert Gustafsson gör Gustaf Nilsson; chef för Gröna lund - och en mycket ond man. Nilsson är beredd att göra allt för att Nöjesfältet ska gå under. Familjen Lindgren, å sin sida, är inte sena med att hämnas och slå tillbaka.
Johan Nilsson har en driftig son som heter John (Albin Grenholm, som är lite lik James McAvoy), medan Gustaf Nilsson i sin tur har dottern Ninni. Hos spelas av fotomodellen Frida Gustavsson, som är vansinnigt tjusig. Hon är även huvudet längre än sina motspelare, vilket är lite kul. Hon är med andra ord en amason!
Självklart bär det sig inte bättre än att John och Ninni blir kära i varandra. Förbjuden kärlek! Ska de kunna hålla det hemligt? Vad ska deras föräldrar säga? Pernilla August spelar Johns mor, och hon försöker genast sabba förhållandet. Ninnis far hittar på elaka grymheter.
Det här är en story vi sett oräkneliga gånger tidigare - ibland sämre, ibland i bättre och mer intressanta varianter. Dialogen i ELD & LÅGOR är ofta lite pinsam, och jag att och skruvade på mig när Ninni pratade med insekter som en annan Disneyprinsessa. En och annan scen är också väl jönsig, som när John och Ninni utför cirkuskonster utanför ett barnhem med finska krigsbarn. Filmens repliker fälls teatraliskt, Albin Grenholm pratar forcerat.
... Samtidigt undrar jag om inte allt det här skulle funka betydligt bättre om filmen var på franska! Fransmän uttrycker sig ju inte som vi, och de kommer ofta undan med poetiska utsvävningar och teatraliska klumpigheter.
Det förekommer en rad musiknummer i filmen. Det handlar om något modernare hitlåtar, bland annat Bon Jovis "You give love a bad name", som framförs i 40-talsversioner. Anakronismer är det gott om i filmen.
Jag blev lite ställd när jag såg ELD & LÅGOR. Detta är uppenbart en film gjord med stort hjärta och alla inblandade vill väl. De unga huvudpersonerna gör sina roller med tor entusiasm, och Frida Gustavsson kan bli en ny stjärna vad det lider. Filmen är som sagt fantastisk att titta på, det är otroligt snyggt. Det här är ett visuellt spektakel.
... Därför är det synd att jag inte tycker att ELD & LÅGOR speciellt bra. Det är något som saknas. Med några fler twister och finesser i manuset, samt mer humor, hade jag höjt mitt betyg ett snäpp.
De som förväntar sig att Robert Gustafsson ska vara rolig blir gruvligt besvikna. OPERATION RAGNARÖK-regissören Fredrik Hiller har en liten roll som slem polis.










(Biopremiär 14/2)

torsdag 22 december 2016

Bio: Hundraettåringen som smet från notan och försvann

Foton copyright (c) Walt Disney Studios Motion Pictures Sweden
Jag såg HUNDRAÅRINGEN SOM KLEV UT GENOM FÖNSTRET OCH FÖRSVANN två gånger, när den gick på bio 2013. Först på pressvisningen. Det var märkligt tyst i salongen, få skrattade, jag skrattade inte heller, och trean jag satte i betyg var i högsta laget. Men eftersom filmen blev en enorm succé, tänkte jag att jag kanske missat något - såg jag såg den igen på en ordinarie visning, med "vanlig" publik. Den här gången skrattade publiken från början till slut. De skrattade åt allt. Själv skrattade jag inte den gången heller.
Jag antar att publiken redan bestämt sig för att tycka det var jätteroligt. Det finns ju en stor, stor grupp svenskar som bara går på bio en gång om året - högst, och som då bara ser folkliga komedier. Sällskapsresor, Göta kanal-filmer, och allt med Robert Gustafsson. Det räcker med att Gustafsson visar sig, så tycker man sig ha fått valuta för pengarna. Något som torde förklara framgångarna för förra årets sorgliga julsuccé; EN UNDERBAR JÄVLA JUL.
HUNDRAÅRINGEN blev förresten oväntat Oscarnominerad. Bästa make-up. Vem hade väl gissat det?
Jonas Jonasson skrev aldrig någon uppföljare till sin roman om hundraåringen, så denna nya film är skriven utan litterär förlaga, och Jonasson verkar bara vara inblandad på ett hörn. Robert Gustafsson är tillbaka som Allan Karlsson (som fortfarande inte är lokalpolitikern från Landskrona), som nu är 101, och som häckar i Thailand tillsammans med Julius (Iwar Wiklander). Allan råkar hitta en flaska rysk läsk från 1970-talet, folksoda, och det konstateras att denna läsk är godast i världen. Allan var med om att uppfinna den, när han en gång i tiden var dubbelagent, och eftersom sista flaskan nu dracks upp, påbörjas en jakt på receptet, vilket Allan 40 år tidigare stoppade i en cigarrlåda, som nu troligtvis finns hos en dam i Berlin.
Utan att betala för sig, lämnar Allan och Julius Thailand, och en äventyrlig (nåja) resa påbörjas, under vilken de hamnar i Ryssland, Polen, Tyskland, och Sverige. Av diverse långsökta skäl är CIA intresserade av Allan och receptet, så två agenter åker till Sverige.
Handlingen i HUNDRAETTÅRINGEN är lite trött och krystad. En jakt på ett läskedrycksrecept? Visst är idén oväntad - men inte sådär jättebra, precis.
I övrigt är det här ungefär samma film en gång till - fast sämre. Diverse löst folk jagar Allan, som i sin tur tänker tillbaka på händelser han varit med om, i vad som känns som en lightversion av FORREST GUMP. Den här gången träffar han bland andra Bowie, Warhol, Nixon och Brezjnev,
En sekvens i början av filmen är fruktansvärt rolig: Brezjnev undrar varför alla tycker att allt från Amerika är coolt. Allan smugglar in ett par Levi's-jeans och KISS' första album till Sovjet. Brezjnev startar då Sovjets svar på KISS: The Rocking Balalajkas, som framför en riktig höjdarlåt. Men bortsett från en och annan replik, är detta det enda som är kul i filmen.
HUNDRAETTÅRINGEN SOM SMET FRÅN NOTAN OCH FÖRSVANN är till stor del inspelad i Ungern. Tekniskt sett är filmen välgjord; Felix och Måns Herngren står för regin, och det hela är kompetent gjort. Synd bara att innehållet är halvdant.
Men detta lär förstås inte hindra filmen från att bli en jättesuccé, folk kommer att se den här och skratta käken ur led ändå. Robert Gustafsson är ju med!










(Biopremiär 25/12)



-->

tisdag 10 november 2015

Bio: En underbar jävla jul

Foton copyright © 2015 Alexander Kallas & Peter Mokrosinsk, Sweetwater Production AB 

Julfilmer finns det många, väldigt många, men när det gäller svenska sådana är det främst två man tänker på: FANNY OCH ALEXANDER och TOMTEN ÄR FAR TILL ALLA BARNEN - och då är den förstnämnda inte ens en regelrätt julfilm; det är julfirandet i början man tänker på. Gammaldags, stämningsfullt, frejdigt.

I Helena Bergströms nya film EN UNDERBAR JÄVLA JUL vill gayparet Simon (Anastasios Soulis) och Oscar (Anton Lundqvist) fira en gammaldags, stämningsfull jul med släkten. Det går sådär - och halvvägs in i filmen säger de att det i stället blev så Bergmanskt det kan bli.

Anton Lundqvist är son till Maria Lundqvist, och hon spelar Simons mor, medan Robert Gustafsson gör hans far, som är jurist. Han är allmänt tvär, torr, trist och homofobisk. Hon är ungefär likadan. Helena Bergström själv gör Oscars mor, som är frånskild från fadern Michalis Koutsogiannakis - men båda två dyker upp. Till julaftonsfirandet kommer även syskon, syskonbarn, en mormor, och Helena Bergströms unge pojkvän, som är muslim.

Simon och Oscar har nyligen köpt en fallfärdig villa tillsammans med kompisen Cissi (Rakel Wärmländer), som är gravid i nionde månaden. Vad de inte berättat för sina föräldrar, är att det är Simon och Oscar som är fäder till barnet. Det ska bli deras julklapp till familjerna. En julklapp som väl inte riktigt går hem.
Helena Bergström, som även är en av manusförfattarna, har säkert tänkt göra något i stil med den ohemult populära TOMTEN ÄR FAR TILL ALLA BARNEN, men hon lyckas ungefär lika bra som Simon och Oscar lyckas göra sina familjer glada. Jag har svårt att tänka med att EN UNDERBAR JÄVLA JUL blir någon större framgång. För att vara en komedi är den nämligen inte speciellt rolig.

Maria Lundvist lyser i sin roll och är den som ibland lyckas vara kul, och visst blänker det till ibland, men som helhet är detta mer julförstämning än julstämning. Det är drama, det är lite ångest - ja, det är lite för mycket Bergmanskt.
De som förväntar sig att Robert Gustafsson ska vara rolig, och det lär 100% av publiken göra, lär bli gruvligt besvikna. Han är bara sur. Först på slutet går han igång i en lång (improviserad?) monolog om allt han inte gillar. Michalis Koutsoguiannakis är sympatisk som hårt arbetande grek, som försöker se positivt på allting. 88-åriga Inga Landgré är lite lustig emellanåt, som när hon berättar att hon enligt ett test visade sig vara Sverigedemokrat.

Slutet på det hela kommer knappast som en överraskning. Rikard Wolff spelar julvärd i TV i några snuttar som är roligare än resten av filmen. När eftertexterna rullar spelas en hemsk cover på "Tänd ett ljus". Det tekniska hantverket är det inget fel på, men resultatet är inget att hänga i julgranen.

Tänk att det ska vara så svårt att göra en julkomedi som bara är rolig och stämningsfull. Det blir väl till att se om ETT PÄRON TILL FARSA FIRAR JUL. Igen.








(Biopremiär 13/10)

tisdag 24 december 2013

Bio: Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann

Foton copyright (c) Walt Disney Studios Motion Pictures Sweden
Jag trodde ett tag att det var bob hund-medlemmen Jonas Jonasson som skrivit bästsäljaren "Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann" - men vid närmare eftertanke vore det hyfsat osannolikt. Även om ju bob hund-Jonas faktiskt skrev krönikor i hädangångna Nya Upplagan. Nej, det handlar förstås om en annan Jonas Jonasson. I vilket fall: jag har inte läst boken. Men det har så många andra gjort i mitt ställe. Således såg jag Felix Herngrens filmatisering helt utan förväntningar; jag hade ingen aning om vad det skulle handla om, jag visste inte vad boken handlar om - mer än att en hundraårig gubbe rymmer genom ett fönster.
Det har stått en hel del om HUNDRAÅRINGEN i pressen den senaste tiden. Den här är en dyr film; 63 miljoner kronor kostade den, ungefär tre gånger så mycket som en normalbudgeterad svensk biofilm. Felix Herngren har i intervjuer sagt att om filmen floppar, har han nog gjort sin sista film - nu hänger karriären på den här europuddingen. Det är nämligen ett flertal länder inblandade. Franska Studio Canal och Wild Bunch är inblandade och filmen har redan sålts till fyrtio länder - innan den ens haft svensk premiär. Det hela är dessutom inspelat i diverse länder, förutom Sverige främst i Ungern och Thailand, men tydligen även Kroatien och England.
Robert Gustafsson gör en av sina få huvudroller som Allan Karlsson. Nej, inte politikern från Landskrona. Allan bor på ett ålderdomshem där han tydligen har tråkigt - och alldeles innan han ska uppvaktas på sin hundraårsdag klättrar han ut genom fönstret, beger sig till en järnvägsstation och tar första bästa buss till första bästa ställe, vilket som helst. På stationen dyker det upp en kriminell MC-kille med en resväska full med sedlar. Allan råkar få väskan med sig på sin färd, vilket leder till att han jagas av ett gäng hårdföra bikers.
I den lilla hålan Allan anländer till blir han genast bekant med Julius (Iwar Wiklander), de äter, krökar och råkar ha ihjäl bikern som först dykt upp med väskan. Därefter beger sig den åldrade duon iväg med alla pengarna. De liftar med en evig student; Benny (David Wiberg) och hamnar efter ett tag hos den udda Gunilla (Mia Skäringer), som bor ensam i ett hus i skogen - hennes enda sällskap är en elefant.
Parallellt med detta berättar Allan om sitt äventyrliga och bisarra liv. Som barn upptäckte han hur kul det är att spränga saker i luften, och efter att ha sprängt en grosshandlare hamnade han på mentalsjukhus, där en rasbiolog tvångssteriliserar honom. Utsläppt ur dårhuset reser Allan världen runt och träffar kända människor; Franco i Spanien, Stalin i Ryssland, president Truman i USA, Tage Erlander (Johan Rheborg) här hemma, han arbetar med Manhattanprojektet, och hela tiden spränger han saker i luften.
HUNDRAÅRINGEN ser dyr ut, miljonerna har placerats där man ser dem. Ett flertal scener är ganska imponerande - åtminstone jämfört med andra svenska filmer; här är ju episk scener med brosprängningar och annat sällsynt. Filmen är väl även hyfsat underhållande, den är i alla fall inte tråkigt.
... Men den är inte speciellt rolig. Gustafsson klämmer ur sig en och annan skojig replik, men det är allt. Men berättelsen är på hoppig och ryckig - och för grund. Allan Karlssons beteende förklaras aldrig riktigt, rollfiguren borde ha fördjupats lite mer, som det är nu är han - och de övriga rollfigurerna och händelserna - för ytliga. Filmskaparna har tvingats stryka en hel del av boken, och har då främst plockat bort episoder från Allans äventyrliga liv, för att istället koncentrera sig på den betydligt mindre intressanta storyn i nutid. Därför blir flackandet mellan olika länder och historiska händelser alldeles för rumphugget. Det hela ska vara absurt, knasigt och bisarrt, vilket det kanske är, men inte på ett bra sätt.
I grund och botten är det här en svensk variant på FORREST GUMP och ZELIG. Jag tänker även på VÄLKOMMEN , MR CHANCE - eftersom Allan inte verkar veta vad han sysslar med, beter sig enfaldigt, men trots detta - eller tack vare? - lyckas göra succé vart han än hamnar. Till en viss del påminner det och om "The bicycle tour"; ett avsnitt av MONTY PYTHONS FLYGANDE CIRKUS i vilket Michael Palin är en naiv och korkad kille som cyklar omkring, hela tiden trillar av cykeln och hamnar på sin chokladkaka, och hamnar i olika delar av världen.
De övriga rollfigurerna i HUNDRAÅRINGEN är sällan kul. Tvärtom är de oftast osympatiska. Jag gissar att de ständigt svärande MC-killarna ska vara roliga, men det är de inte. Gunilla svär hela tiden även hon, vilket stör mig. Alan Ford från LOCK, STOCK AND TWO SMOKING BARRELS och SNATCH spelar en gangsterboss - inom kort kan vi se Ford i actionrökaren SKIN TRAFFIK med Gary Daniels i huvudrollen.
HUNDRAÅRINGEN är tillåten från elva år och är en familjefilm - men jag överraskas av våldsamheten och ett par oväntade splatterinslag, som när den sprängde grosshandlarens avslitna huvud dimper ner på en motorhuv.
Jag vågar inte sia om hur den här filmen kommer att fungera på bio. Robert Gustafsson lär säkert dra en hel del, och många av de som läste- och gillade boken kommer nog att se filmen, men det här är inte den stora, breda, helfestliga film man siktat på att göra. Betyget nedan är snällt.







(Biopremiär 25/12)

-->



fredag 8 januari 2010

Bio: Planet 51

Nu har vuxna karln varit och sett på tecknat igen! Ja, tecknat och tecknat - det är förstås datoranimerat. Och jag ser fram emot Disneys PRINSESSAN OCH GRODAN, som ju är i 2D och ser ut som traditionell tecknad film, vilket alltid är snyggast.
PLANET 51, i regi av Jorge Blanco, Javier Abad och Marcos Martínez,
är en glad hyllning till 1950-talets typiska science fiction-berättelser. Planet 51 är en värld där allting ser ut som ett slags retrofuturistiskt, amerikanskt 50-tal. Fordonen må sväva, men de ser ändå ut som 50-talsbilar. Ungarna går på bio och ser filmer som starkt påminner om 50-talets hollywoodska rymdinvasionfilmer. I radhusidyllen har familjerna grillfest.
...Men mitt under en sådan händer plötsligt något oväntat: en månlandare landar i trädgården och ur den kliver astronauten Chuck Baker från Jorden. Han kör ner flaggan i marken - och först efter det upptäcker han att han inte är ensam. Självklart gör alla grönhyade Planet 51-bor stora ögon när det plötsligt kommer ett stort, vitt jordmonster klampande.
Alla blir rädda för Chuck, skjutglad militär kallas in, så Chuck tar till flykten och hamnar på ett planetarium, där sextonårige och uttråkade Lem jobbar. Det blir up till Lem, hans käresta Neera och några till att rädda livhanken på Chuck.
Låt oss ta det negativa först, så vi får det överstökat. Jag tycker inte att PLANET 51 är tillräckligt rolig. Däremot är filmen extremt actionpackad. Det smäller och bomar mest hela tiden, när armén lägger sig i. Det är fett ös.
Jag satt också hela tiden och kände att jag saknade något. Och jag gissar att detta något är det som gått förlorat när filmen dubbats till svenska. Jag kan mycket väl tänka mig att dialogen fantastisk på engelska, men på svenska blir det lite lamt - oavsett hur välgjord översättningen är. De amerikanska rösterna görs av Dwayne Johnson, Jessica Biel, Justin Long, Gary Oldman, Seann William Scott och John Cleese. Här i Sverige får vi Robert Gustafsson och Måns Zelmerlöw.
Jag har nog aldrig hört Zelmerlöv sjunga, eller ens sett honom på TV. Och som Lem är han inte kul. Herregud: Måns Zelmerlöw är ju för fan spansk i truten! Nu undrar kanske någon utsockning vad "spansk i truten" innebär: det är förstås när man pratar skånska med rullande R. Som skräckexemplet Kattis Ahlström. Det låter automatiskt som om man är efterbliven om man pratar så. Robert Wells, av alla människor, är en skrikande hippie. Christer Fuglesang (!) gör ett inhopp som gäströst.
Nu höjer vi mungiporna och kastar oss över det som är bra.
Framför allt är PLANET 51 en väldigt SNYGG film. Design av figurer och miljöer är betydligt bättre än i många av de konkurrerande animationerna - som jag påpekat flera gånger, är jag till exempel inte så imponerad av figurdesignen i ICE AGE- och MADAGASKAR-filmerna. Allting PLANET 51 är kärleksfullt gjort, det märks att upphovsmännen älskar dessa miljöer, samt gammal fin science fiction. För sci-fi-fans finns här många roliga blinkningar, allt från en liten hund som ser ut som en Alien och pissar frätande syra, till mer subtila detaljer som ett kärringkafé som heter Nikto's. Eftertexterna är utformade som gamla pulptidningsomslag och är extremt tjusiga.
Men som sagt, jag satt filmen igenom och kände att jag missade någonting - och jag är säker på att detta något finns i originaldialogen. PLANET 51 håller full fart, det är högljutt, det är rätt trevligt, och det är alltså oerhört snyggt gjort. Synd att jag inte skrattade lika ofta som jag hade hoppats på. Men jag skulle inte bli förvånad om jag kan höja betyget ett snäpp när filmen kommer på DVD och det går att se den med korrekta röster.
En lite konstig sak, är att även om Jessica Biel gör rösten till Neera, ser figuren ut som Jessica Alba!






(Smygpremiär 9-10/1, ordinarie premiär 15/1)