Bio: London Has Fallen

Foton copyright (c) Nordisk Film

2013 var året då det kom två DIE HARD-i-Vita huset-filmer. Den större, mer påkostade av de två; WHITE HOUSE DOWN, var förvisso rolig, men den räknades som en av årets största floppar. Filmen som kom dessförinnan; OLYMPUS HAS FALLEN, blev däremot en hit, vilket kom som en överraskning. Jag tyckte att den var ännu roligare än WHITE HOUSE DOWN, eftersom det var en film med samma stuk som de gamla, fina actionfilmerna från 80-talet. Stenhård, blodig, våldsam, och väldigt ologisk. Men vem bryr sig väl om logik när det är röj som gäller? Som jag brukar påpeka - numera är vi svältfödda när det gäller den här typen av action.

Uppföljaren LONDON HAS FALLEN är regisserad av svensken Babak Najafi. Oerhört överraskande. Najafi regidebuterade med det guldbaggebelönade, fula och tråkiga dramat SEBBE (en film som hade så få besökare att det inte gick att mäta någon statistik), och han följde upp den med SNABBA CASH II, som var bättre än ettan, men långt ifrån bra. Vem hade förväntat sig att Najafi skulle hamna i Hollywood och göra påkostad fetaction?

Gerard Butler är tillbaka som Mike Banning; livvakt (och polare) till USA:s president (Aaron Echart). Banning tänker dra sig tillbaka, eftersom hans gravida fru snart ska föda, men så dör plötsligt och oväntat Storbritanniens premiärminister. Västvärldens alla statshuvuden ska till London för att närvara vid begravningen, så Banning följer med presidenten. Det visar sig att det hela är en noga planerad kupp. En slem vapenhandlare i Mellanöstern fick sin familj dödad när USA av misstag sprängde dem i luften, så nu tänker han hämnas genom att döda statschefer och kidnappa USA:s president, som ska avrättas i direktsändning på internet. Mängder av skurkar uppenbarar sig i London och tar kål på diverse presidenter. Men - de hade förstås inte räknat med världens mest sammanbitne livvakt; Mike Banning, som undkommer tillsammans med USA:s president.

Nu är det DIE HARD i hela London. Hälften av alla stadens landmärken sprängs i luften, liksom mycket annat. Fast egentligen är det Sofia i Bulgarien som sprängs i luften, eftersom det är där den här filmen är inspelad. Banning springer gatlopp och skjuter och knivhugger folk så att blodet sprutar, alltmedan videpresident Morgan Freeman och hans manskap (Robert Forster, Melissa Leo, Jackie Earle Haley med flera) svettas i ett war room i Amerika. Som brukligt är blir det en kamp mot klockan.

Återigen handlar det om 80-talsaction med lämplig dos USA-propaganda - Freeman fäller filmens sista replik: "... And God bless the United States of America". Återigen är det härligt ologiskt, vilket förstås inte spelar någon som helst roll, och återigen är det våldsamt och blodigt, och folk säger bra saker som "I'm the only one you can trust", "She's MI6, don't fuck with her", och liknande. När Banning inte har något annat att säga, stånkar han "Fuck!". Nej, det här är alltså inte ännu en snäll PG-13-film.

LONDON HAS FALLEN är en underhållande grabbfilm, men det går inte att låta bli att anmärka på den buttre, ocharmige Gerard Butler. Karln är tråkig och börjar se rätt degig ut. Stenhård men trist. Det här hade kunnat bli bättre med någon annan i huvudrollen. Jason Statham? Hmm ... Vad finns det för actionskådisar idag som är bra? Liam Neeson kan ju inte vara med i alla filmer som görs.

LONDON HAS FALLEN är producerad av Millennium Films. Det är ju B-filmsbolaget Nu Images dotterbolag för mer påkostad biofilm. Numera vet jag inte om Nu finns kvar mer än på pappret - det var längesedan jag såg något från dem. Kanske har Millennium tagit över helt. Babak Najafis film ser dock ut som en Nu Image-film, fast med rejält tilltagen budget och med stora namn i rollistan.

Antingen gillar man actionfilmer, eller så gillar man inte actionfilmer. Om man gillar genren bör man rimligtvis uppskatta LONDON HAS FALLEN. De som inte gillar genren lär såga filmen oavsett om den är bra eller dålig.

Om inget annat är detta Babak Najafis bästa film. Med bred marginal.

(Biopremiär 4/3)

DVD: Autómata

AUTÓMATA (Noble Entertainment)

Den spansk-amerikanska science fiction-thrillern AUTÓMATA, inspelad i Bulgarien, har funnits ute på hyllorna ett par månader nu, men jag fick tummen ur och såg den först nu. Jag hade på känn att det nog skulle vara rätt svårt att ta sig igenom filmen - och minsann: jag hade rätt.
Året är 2044 och större delen av Jorden är radioaktiv. Enbart 21 miljoner människor har överlevt. Mänskligheten har byggt robotar, så kallade automatas, som ska bygga en mur runt städerna för att skydda mot alla möjliga farligheter. Dessa robotar får inte reparera varandra om de går sönder - och de får inte reparera sig själva.
Antonio Banderas spelar Jacq Vaucan, en försäkringssnubbe på företaget som tillverkar robotarna och som längtar efter stranden. När en hård polis (Dylan McDermott) skjutit ner en robot han sett reparera sig själv, ryker Jacq, vars fru (danskan Birgitte Hjort Sørensen) är gravid, ut för att undersöka saken. På en bordell träffar Jacq den intelligenta roboten Cleo, och snart befinner sig Jacq och en handfull robotar ute i den farliga, radioaktiva ödemarken. Robotarna hävdar att mänskligheten är ond, men Jacq vill hem. Ett gäng människor, bland dem en hårding spelad av Tim McInnerny (Kapten Darling i SVARTE ORMEN), är på jakt efter Jacq och robotarna.

Jag hängde inte riktigt med i filmen, som är regisserad av Gabe Ibáñez (HIERRO), eftersom den är väldigt, väldigt tråkig. Jag tänkte på annat. Filmen är rätt pretentiös; den är filosofisk och tar upp existentiella ämnen, och ibland blir den direkt löjlig, när vi får se flashbacks - eller är det flashforwards? - på en liten pojke och en sköldpadda på en strand. Det är även extremt distraherande att Antonio Banderas är grymt lik Kjell Bergqvist i den här filmen. Det är inte klokt vad de är lika!

Coola Robert Forster har en liten roll i filmen, och Banderas fru i verkliga livet; Melanie Griffith, dyker upp i ett par scener. Jag minns inte när jag såg henne senast, men hon är katastrofalt dålig här - har hon alltid varit så här usel? Hon kan knappt uttala sina repliker.
AUTÓMATA utmärker sig inte genom att vara speciellt snygg, actionscenerna är väldigt få och inget att skriva hem om, och filmen är aldrig spännande.
Den är bara skittråkig.
Scenen där Jacq dansar med Cleo innehåller besynnerliga klaffel.

-->

Bio: Olympus Has Fallen

Foton copyright (c) Nordisk Film

Förra veckan var jag på så kallad smygläsning av Nöjesguiden, en tidning som numera känns som ett fanzine gjort av barn, för barn. OLYMPUS HAS FALLEN recenseras av en kille som på sin byline ser ut att vara 21, och som tilldelar filmen en dödskalle med motiveringen att den är ologisk, orealistisk och korkad.

Ja?

Vaffan hade han väntat sig? OLYMPUS HAS FALLEN, i regi av Antoine Fuqua (REPLACEMENT KILLERS, TRAINING DAY, BROOKLYN'S FINEST), är den roligaste och mest underhållande actionfilm på bra länge; på flera månader, kanske flera år. Det här är toppraffel från början till slut, jag hade kul och skrattade och hejade på hjälten hela tiden. Snacka om tjoflöjtaction!

Filmer i vilka USA invaderas av ondsinta nationer är en fin genre. Den mest kända är väk RÖD GRYNING från 1984, där ryssen anfaller. 2012 kom en nyinspelning, släppt som RED DAWN direkt på DVD i Sverige, och i denna anfaller Nordkorea. 1986 kom det en TV-film, UNDER SIEGE, som släpptes på video i Sverige som TARGET U.S.A. - och som Kjell Alinge tjatade om och gav betyget Guld i sitt radioprpgram "Eldorado". Här är det islamistiska terrorister som slår till - och USA är förstås oförberett. Peter Strauss är FBI-chefen som försöker hitta och stoppa de illasinnade, och filmen är faktiskt inte så dum (varför har inte den släppts på DVD? Känns som en Studio S-film).
En som dock var beredd, var Chuck Norris. Förstås. Som bekant är det mycket möjligt att Joseph Zitos INVASION U.S.A. från 1985 är världens bästa film alla kategorier. Kubaner och ryssar anförda av Richard Lynch invaderar Florida - men där väntar Chucken, som tillsammans med sina alligatorer går omkring och säger "Time to die!" och skjuter allihop.

I år kommer det två stycken "Die Hard i Vita Huset". Senare i sommar har Roland Emmerichs WHITE HOUSE DOWN premiär. Jag har förstås bara sett trailern, men i filmen spelar Channing Tatum en polis som befinner sig i Vita Huset när tungt beväpnade fiender slår till. Jamie Foxx spelar USA:s president och Tatum verkar ha lånat Bruce Willis' blodiga linne. Emmerichs film verkar vara den sämre i denna explosiva duo.

I Antoine Fuquas film är Gerard Butler före detta elitsoldaten Mike Banning, numera en av presidentens (Aaron Echart) livvakter - och dessutom polare med the Top Guy och dennes lille son. OLYMPUS HAS FALLEN öppnar med en bilolycka där Banning lyckas rädda livet på presidenten men för att göra detta tvingas offra the First Lady (Ashley Judd, vars roll är minimal). Arton månader senare är Banning trött på det skrivbordsjobb han degraderats till. Han har även lite problem med sin flickvän (Radha Mitchell), som är läkare. För att liva upp situationen tänker de gå på bio.

Av detta biobesök blir det ingenting, efter en delegation från Sydkoreas regering anländer till Vita Huset - och de flesta i delegationen visar sig vara rejält onda nordkoreaner som, anförda av en le fan som heter Kang (Rick Yune), vill återförena Nord- och Sydkorea som en enda kommunistisk stat, samt se USA lida som Koreas folk gjort. Därför tänker de kapa samtliga amerikanska atomvapen och bomba landet tillbaka till Jura.

Jäkla osis för koreanerna att de missat en man i Vita Huset - Mike Banning (som bär skjorta och slips och inte linne). Koreanerna kidnappar presidenten och hans närmaste, och gömmer sig i en bunker från vilken de håller videokontakt med ställföreträdande presidenten; herr talman Trumbull (Morgan Freeman) och dennes stab, som bland andra innefattar CIA-chefen (Angela Bassett) och en vresig general (Robert Forster). Även Banning håller radiokontakt med sina landsmän - generalen tycker att Banning ska lämna, medan Trumbull beter sig tryggt och fadrligt och litar på Banning. Det gör han förstås rätt i - för trots att fienden lever jävel runt om i staden och demolerar Vita Huset, är Banning fullkomligt ostoppbar när han ensam massakrerar terroristerna. Han hinner till och med ringa sin flickvän och kolla läget.

OLYMPUS HAS FALLEN är en film från Millennium Films; dotterbolaget till Nu Image som producerar biofilm. Huvudbolaget Nu Image producerar billiga direkt på DVD-filmer (om de inte slutat med det), och den här filmen ser ut och känns som en av Nu Images actionfilmer från 1990-talet försedd med jättebudget och stora namn. Ja, det här är en typisk 80-talsfilm. Fast gjord idag. Den är bitvis osannolikt korkad och dum - vilket i det här fallet är en fördel. Det var längesedan vi fick ett rejält COMMANDO-slagsmål man mot man och kamp mot klockan - och en kontrollpanel som tar upp ett helt rum. Hemliga koder ska knappas in.

Filmen är hejdlöst patriotisk; den amerikanska flaggan figurerar ymnigt, både Trumbull och presidenten håller varsitt patriotiskt tal, de sista ord som yttras i filmen är "... The United State of America!", och jag fick lust att ställa mig i givakt och göra honnör och trumpeta "God bless America!". All denna patriotism och alla klyschiga tal är helfestliga - liksom stora delar av dialogen. Det är inte utan att jag undrar hur amerikaner ser på det här - om de också tycker att det är jönsigt, eller om de tar allt på allvar och håller med. (Å andra sidan är väl Sverige ett av världens minst patriotiska länder - och vår flagga ser mer ut att höra hemma på somriga kafferep än i tuffa actionfilmer)

Filmen är (tack och lov) "Rated R" - det är en rejält blodsölig film full av svärande hårdingar. Dessutom är actionscenerna inte helt sönderklippta. Man ser vad som sker. Och trots alla flygplan som kraschar i monument och helikoptrar som trillar ner i Vita Huset påverkas inte Mike Bannings hörsel. Det mesta omkring honom sprängs i luften. Men han var kanske hörselskadad sedan tidigare? Den där öronsnäckan är kanske en hörapparat.

Cole Hauser spelar en snäll livvakt som utbrister "Olympus has fallen!" när Vita Huset tas över, Dylan McDermott är en livvakt som visar sig vara förrädare, men vi får aldrig veta vilken film Banning och hans flickvän går och ser när biffen är klarad.

OLYMPUS HAS FALLEN är en film för medelålders grabbar som gillar när det smäller mycket medan manliga män gör manliga saker. Som att prata tufft i walkie-talkies.

A GOOD DAY TO DIE HARD var som bekant en rätt rutten film. Detta måste vara den riktiga DIE HARD 5! OLYMPUS HAS FALLEN är ungefär som TURINHÄSTEN - fast tvärtom.

(Biopremiär 3/5)

Bio: The Descendants

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox

Alexander Paynes SIDEWAYS är en av 2000-talets absolut bästa filmer. En film som tillhör den där trevliga gruppen "movies for grown-ups", och som inte ska blandas ihop med vare sig "svår" konstfilm eller "adult movies". Jag konstaterar att jag inte sett Paynes ABOUT SCHMIDT, jag minns inte om jag såg ELECTION (Hm, gjorde jag det?), och tidigare titlar har jag inte sett. Men tack vare SIDEWAYS hade jag förstås högt ställda förväntningar på THE DESCENDANTS. Visst, den har ju även nominerats till fem Oscars - men det behöver ju inte betyda speciellt mycket. Det är mycket mög som Oscarsbelönats genom åren.

Jag ska väl inte påstå att mina förväntningar kom på skam, men THE DESCENDANTS är en svagare film än SIDEWAYS - vilket jag misstänkte att den skulle vara.

George Clooney (från RETURN TO HORROR HIGH) är advokaten Matt King, som bor på ett grådaskigt och regnigt Hawaii. Just nu är hans liv allt annat än kul. Hans fru Elizabeth har slagit i huvudet i en båtolycka och ligger som en grönsak på sjukhuset, hon är i princip döende. Matt har problem med sin drygt tioåriga dotter Scottie, som börjat bära sig illa åt i skolan - ett beteende som antagligen beror på Elizabeths olycka. Äldsta dottern Alexandra går på något slags specialskola på en annan ö; hon är ett riktigt problembarn som super, knarkar, svär och lever jävel. Men Matt tycker att 16-åringen också ska vara hemma nu när morsan har kort tid kvar.

Men inte nog med att Matts fru är döende och det faktum att han inser att han glidit ifrån sina döttrar, han råkar också få veta att Elizabeth varit otrogen! Jodå, eftersom Matt alltid jobbade och deras äktenskap inte var en höjdare, hade hon fått tag i en fastighetsmäklare spelad av Matthew Lillard. Matt blir besatt av att hitta denne mäklare, om inget annat för att även han ska kunna få ta farväl av Elizabeth.

THE DESCENDANTS lever helt på sina skådespelare, dialog och några av rollfigurerna. Själva handlingen tycker jag inte är något speciellt - dessutom går filmen och blir lite väl sentimental mot slutet, vilket drar ner helhetsintrycket. Men under vägen dit är det bitvis riktigt roligt, ibland smått absurt. Alex har en konstig killkompis, som är skitkul - han klarar inte av att säga något- eller bete sig normalt. Och han släpas med under familjens besök hos släktingar och jakt på mäklaren.

Robert Forster dyker upp i en liten roll som Elizabeths far, och han är som alltid fantastisk. Det är kul att denne gamle B-actionkille fått en nytändning som karaktärsskådespelare. Matthew Lillard var det längesedan jag såg, jag tror inte att jag har sett honom i något sedan han var Shaggy i SCOOBY-DOO-filmerna. Det känns allt lite märkligt att se denne kille som medelålders mäklare. Även Beau Bridges har en liten roll som Matts kusin. Han börjar bli mer och mer lik sin bror Jeff, den där Beau.
Och George Clooney själv, då? Är han värd sin Oscarnominering? Jodå, han är naturligtvis bra. George Clooney är väl alltid bra. Nu har jag inte sett tre av de filmer vars manlige huvudrollsinnehavare nominerats, men jag gissar att det är hugget som stucket vem som får guldgubben. Fast det ser onekligen ut som om THE ARTIST kommer att kamma hem det mesta på galan.

Jag kan nog sträcka mig till att ge THE DECENDANTS en fyra i betyg, så då gör jag det.

(Biopremiär 27/1)

Bio: Flickvänner från förr

Matthew McConaughey är Connor Mead; fotograf och den störste brudraggaren den här sidan av Austin Powers. Hans förhållanden varar sällan längre än en natt och han har ständigt hundratals brudar efter sig. Men så ska hans snällare lillebror gifta sig, så han åker hem till det enorma familjegodset där han efter föräldrarnas död växte upp, omhändertagen om sin farbror - en playboy spelad av Michael Douglas, mannen som lärde Connor allt om kvinnor.

Bröllopsförberedelserna är i full gång och på godset finns även Jenny (Jennifer Garner), en barndomskompis och den enda flicka Connor älskat - han drog sig ur innan det blev allvar, av rädsla att bli sårad om det skulle ta slut. Det dröjer inte länge innan Connor gör sig ovän med alla bröllopsgästerna, eftersom han förstås beter sig som ett svin (men ett coolt svin) och till och med stöter på brudens mor (Anne Archer - hm, är detta en FARLIG FÖRBINDELSE-reunion?).

Men så dyker plötsligt playboy-
farbrorn upp som spöke på toaletten och ogillar att Connor har blivit lika misslyckad som han egentligen var. Och i en turnering på Dickens "A Christmas Carol" ska Connor få möta tre spöken som kommer att visa honom vilket kräk han är och har varit. Först kommer en sextonårig tjej - en rätt jobbig och överspelande fjant - som tar med honom till 80-talet, och vi får se hans relation till Jenny, och hur playboyfarbrorn styr in honom på den coola vägen. Därefter kommer två andra tjejspöken och visar upp hur han är nu och vad som kommer att ske i framtiden, och Connor blir alltmer medveten om vilket as han är och vill ställa allt tillrätta. Han har förändrats över en natt.

Det här är en väldigt moralisk historia, sådär überamerikansk om att äktenskap är vad livet går ut på, att det bästa är att leva med samma människa hela livet och att glida runt bland en massa brudar är det värsta man kan syssla med. Och självklart handlar det om ett sådant där typiskt filmbröllop, det vill säga fullkomligt gigantiskt och svindyrt. Och just det här tycker jag är lite äckligt. Moralen är lite trist. För det är ju Michael Douglas' playboy som är den man vill vara! Och herregud, den där bitchen lillbrorsan (Breckin Meyer) ska gifta sig med är vedervärdig, varför uppmuntra detta giftermål?

FLICK-
VÄNNER FRÅN FÖRR har dock flera förson-
ande drag. McCon-
aughey och Garner är bra och funkar fint tillsammans, men Michael Douglas är fantastisk! Hans raggningsrepliker är otroliga, i synnerhet när han frågar en sekreterare om hon tar DICK-tation. (Fast så är ju filmen också inspirerad av DICK-ens).

Dock är det Robert Forster som lyser starkast som brudens far - en pensionerad officer, en Koreaveteran som blivit prästvigd. Han håller de mest fantastiska utläggningar om slafsiga tarmar som vällde ut ur sår, och om att det enda de fick var MASH på TV, vilket var skitkul om man inte hade sett sina vänner dödas i Korea. Ge Forster en Oscar för bästa manliga biroll!

FLICKVÄNNER FRÅN FÖRR får väl klassas som lättsam och underhållande, men med en för stor dos sirap. Om man nu vill uttrycka sig lite klyschigt.









(Biopremiär 29/5)