Netflix: Choose or Die

Foton copyright (c) Netflix

Jag har varit bortrest över påsken, och har därför halkat efter lite i recenserandet, men här har vi ännu en Netflixpremiär, denna gång på en brittisk skräckfilm.

Jag hade vissa förhoppningar på CHOOSE OR DIE, som är Toby Meakins' långfilmsdebut som regissör. Dels för att det alltså är en brittisk produktion, dels för att Eddie Marsan är med. Dessutom lät storyn lite halvintressant. Tyvärr visade filmen sig vara riktigt dum och kass.

CHOOSE OR DIE är en schizofren film. Jag satt en bra stund och undrade var det är meningen att filmen ska utspela sig. Det här är en film som låtsas vara amerikansk. Med undantag för Robert Englund, som bara medverkar med sin röst, är - tror jag - samtliga skådespelare från England, men de spelar amerikaner. Filmen är inspelad i London, i riktigt ruffiga områden, och när det mot slutet dyker upp en bil, står det New York på registreringsskylten, så jag antar att filmen ska utspela sig där. Nämnda bil kör på en stor ödetomt, där den kan köra på höger sida av vägen utan problem. Just det, det dyker även upp en amerikansk polisbil i början, den är parkerad utanför en brottsplats.  

Meakins' film handlar om ett datorspel från 1984 - "Curs>r", heter det. Det här spelet är besatt av övernaturlig ondska - spelar man det kommer andra att skadas eller dödas, och eventuellt dödas man även själv. Hur det nu var. Spelet inleds med att Robert Englund, i rollen som sig själv, läser upp en introduktion. 

Eddie Marsan spelar Hal, en man som är besatt av 1980-talet. Han har kommit över det gamla spelet och råkar aktivera det - och ondskan i spelet. Det dröjer inte många minuter innan Hals fru tar fram en förskärare och skär av tungan på sin och Hals son. Därefter försvinner Hal ur handlingen, för att inte återkomma förrän på slutet.

Filmens huvudpersoner är den unga tjejen Kayla (Iola Evans) och hennes kompis Isaac (Asa Butterfield). Isaac är en hacker, och även han besatt av populärkultur från 80-talet, och när de kommer över "Curs>r"blir han extatisk. Självklart går allt snart åt helvete, när personer i deras närhet plötsligt dör på bisarra sätt. Kayla och Isaac förstår att det är övernaturligheter på gång, och de försöker lösa hemligheten bakom spelet. Vem har tillverkat det? Varför?

CHOOSE OR DIE känns lite grann som en splatterversion av JUMANJI-filmerna; de senaste med Dwayne Johnson, men framför allt känns det som om filmen bygger på ett kasserat manus av Wes Craven. De olika olyckorna, morden och mardrömsscenerierna skulle kunna vara hämtade ur TERROR PÅ ELM STREET (som ju Robert Englund gjorde huvudrollen i). Främst påminner filmen om SHOCKER, Cravens osedvanligt misslyckade film som av någon obegriplig anledning totalförbjöds i Sverige. SHOCKER har en bra låt under förtexterna, men det är allt.

Handlingen i CHOOSE OR DIE känns inte riktigt genomtänkt, det står inte helt klart hur det där spelet fungerar. När jag såg filmen accepterade jag inte det som skedde, det var för mycket och för överdrivet, vilket innebar att eventuell spänning och skräckstämning försvann. Det var för dumt, helt enkelt - man måste kunna köpa det övernaturliga. Rollfigurerna är lite halvbakade och inte alltför sympatiska.

Jag förstår inte varför det hela ska utspela sig i USA. Det här ser ut som en engelsk film, det ser ut som ruffiga kvarter i England, och det är lite störande att de medverkande låtsas vara amerikaner. Kanske hade filmen funkat bättre om den utspelat sig i London.

Nej, vet ni vad, det här var för dåligt.

 

 

 

 

(Netflixpremiär 15/4)

DVD/Blu-ray/VOD: The Funhouse Massacre

THE FUNHOUSE MASSACRE (Studio S Entertainment)

I en tid då de flesta nya skräckfilmer är dåliga och/eller alldeles för billiga, får man vara glad för det lilla.
Vänta nu här, skrev inte jag en identisk mening i en recension helt nyligen? Jo, nästan; i min recension av LADY BLOODFIGHT - fast det i den stod det "actionfilmer" och inte "skräckfilmer".

THE FUNHOUSE MASSACRE, i regi av Andy Palmer, påminner en hel del om 1980-talets amerikanska lågbudgetskräckisar. Det är en skräckkomedi med mycket splatter, tempot är rappt, och den ser inte ut som något som filmats med mobilkamera i en källare. Filmen har hyfsade så kallade production values och en handfull kul skådespelare, Robert Kurtzman är inblandad i make up-effekterna, och resultatet är rätt kul och underhållande.

På DVD-omslaget står Robert Englunds namn med stora bokstäver, och hans ansikte dominerar bilden. Nu visar  detta sig vara lite falsk marknadsföring - Englund spelar direktör för ett hemligt fängelse för Amerikas sex värsta mördare, och han dödas redan i filmens prolog. Han medverkar ett par minuter.

En stollig kvinna som är dotter till en av mördarna, befriar fångarna - och dessa beger sig genast iväg till ett närbeläget nöjesfält som just ska slå upp portarna. Det är halloween och anläggningens nya satsning är ett skräcktema - skådespelare har hyrts in för att gestalta de sex mördarna som just rymt! Just det. I en interaktiv show ska besökarna skrämmas. Nöjesfältet anses förstås vara lite väl kontroversiellt. Filmens huvudpersoner är ett gäng unga vuxna, som åker dit för att ha kul.

Det är förstås väldigt uppenbart vad som händer. Skådespelarna dödas av de riktiga psykopaterna, vilka genast börjar slakta besökarna på diverse kreativa sätt. Till en början tror besökarna att allt ingår i showen, och att allt bara är välgjorda effekter.

Man kan väl knappast påstå att det här är originellt - men vad spelar det för roll, så länge det funkar? Filmens mördare är ena riktiga tosingar: en sadistisk tandläkare som med en jätteborr borrar sönder skallen på folk, en kannibal som småsnaskar på avhuggna kroppsdelar, den obligatoriska clownen, och så vidare - och så har vi allas vår Clint Howard som "The Taxidermist" - han stoppar upp sina offer medan de fortfarande lever.

THE FUNHOUSE MASSACRE går inte till skräckfilmshistorien, men om man gillar genren kan man ha betydligt sämre saker för sig än att se den här. Det är mycket blod, men det hela är gjort med glatt humör.

För övrigt påminner filmen en hel del om DEATH FACTORY från 2014, släppt i Sverige som THE BUTCHERS - i denna är det också sex galningar som väcks till liv och går loss.

DVD/Blu-ray/VOD: Fear Clinic

FEAR CLINIC (Njutafilms)

Robert Hall är en ofta anlitad make up- och specialeffektkille som även regisserat ett par filmer. 2009 kom LAID TO REST, som blåstes upp stort i bland annat Fangoria. Den visade sig vara ruggig ... t dålig. Visst, bra effekter, men den var illa regisserad och hade än värre filmfoto. Märkligt amatörmässig. Uppföljaren från 2011; CHROMESCULL: LAID TO REST 2, var lite bättre gjord, men fortfarande usel.
År 2009 gjorde Hall en femdelars TV-serie för FEARnet; FEAR CLINIC. Den blev långfilm 2015, åter med Hall vid rodret.
Robert Englund spelar dr Andover, en märklig man med en ännu märkligare uppfinning: the Fear Chamber. En stållåda i vilken han stoppar ner sina patienter, vilka lider av ångest och fobier. Med hjälp av avancerad - och hemlig - teknik får patienterna uppleva det de fruktar mest; fruktan botas bäst med chocker. Dock står allt inte rätt till med skräckkammaren. Det verkar som om fruktan själv lever i lådan och växer sig allt starkare.
Tekniskt sett är FEAR CLINIC betydligt bättre än Robert Halls tidigare filmer. Det bjuds även på bra specialeffekter av Robert Kurtzman. Men i övrigt är filmen inget vidare. Här finns vissa drag av David Cronenberg, men även av TERROR PÅ ELM STREET-filmerna, eftersom mycket av skräcken utspelas inne i rollfigurernas huvuden. Precis som i ELM STREET-serien innebär detta att filmen inte blir speciellt spännande, eftersom man aldrig riktigt vet om de otäckheter som sker händer på riktigt, eller om det bara är drömmar. Det blir inte bättre av att dramaturgin inte är alltför bra.
De flesta av de inte så många rollfigurerna är inte alltför sympatiska, vilket medför att det är svårt att bry sig. Jag skiter i om de stryker med eller inte.
Brad Dourifs dotter Fiona har huvudrollen vid sidan av Englund. Corey Taylor; sångare i Slipknot, har fått sitt namn med stora bokstäver på DVD-omslaget, men han har bara en liten biroll. Han har även mustasch.
Ett par geggiga scener är onekligen rätt coola, men som helhet tycker jag att FEAR CLINIC är rätt ointressant och tråkig.

-->