Visar inlägg med etikett Robert Eggers. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Robert Eggers. Visa alla inlägg

måndag 11 april 2022

Bio: The Northman

Foton copyright (c) UIP

Mannen som gjorde THE WITCH och THE LIGHTHOUSE har med THE NORTHMAN gett sig på blodig vikinga-action. Hur blev det? Det blev som en actionfilm av mannen som gjorde THE WITCH och THE LIGHTHOUSE. 

Hajpen kring THE NORTHMAN har varit hyfsat stor, tycker jag mig ha märkt. Många har pratat- och skrivit om den efter att ha sett trailern, som ser lockande ut. En barbröstad Alexander Skarsgård, svärd, yxor, eld och trollpackor och gudar och grejor! Andra har pratat- och skrivit om filmen eftersom de gillar regissören Robert Eggers.

Jag gillar inte Robert Eggers. Jag gillade inte THE WITCH, som mest ser ut som ett bygdespel på Skansen, och THE LIGHTHOUSE tyckte jag var alldeles för pretentiös. Jag gillar inte regissörer som medvetet försöker göra "konst". Jag gillar regissörer som är så pass skickliga att resultatet blir konst, oavsett genre - det kan vara Hitchcock, eller Ford, eller Leone, eller någon annan. 

THE NORTHMAN bygger på legenden om prins Amleth, vilken även inspirerade Shakespeare till att skriva HAMLET - ni vet, pjäsen som fick ge namn åt en färja i Helsingborg. Legenden om Amleth är rätt luddig - det finns ett otal olika versioner, från olika länder, och inga av de ursprungliga versionerna finns kvar. Robert Eggers har skrivit manuset tillsammans med den isländske poeten och författaren Sjón, och de verkar mest ha läst några noveller om Conan - barbaren för inspiration. Nu är det förstås möjligt att Robert E Howard i sin tur inspirerades av legenden om Amleth. 

Det börjar som sig bör med en massaker. Ethan Hawke spelar kung Aurvandil, älskad av sin lille son Amleth, och gift med drottning Gudrún (Nicole Kidman). Kungen återvänder hem från ett krig, och för att det ska bli en redig karl av lille Amleth, går Aurwandil och Amleth in i en mörk koja, där de ryter, rapar och fiser inför Willem Dafoe.

Därefter blir Amleths by anfallen. Det är min sju Aurwandils bror Fjölnir (Claus Bang) och hans anhang som attackerar. Fjölnir gillar inte sin bror, så han hugger huvudet av honom och rövar bort Gudrún. Byn sätts i brand, de överlevande förs bort för att bli trälar, och lille Amleth kedjas fast vid the Wheel of Pain. Nej, det gör han inte. Amleth kommer undan och svär att han ska hämnas - han ska döda Fjölnir och befria sin mor.

Åren går och Amleth växer upp till Alexander Skarsgård. Han är en jävel på att ha ihjäl folk, han och hans mannar krigar och har sig. Men så träffar han på Fjölnirs män. Amleth klipper av sig håret och låter sig fångas så att han bli träl i Fjölnirs by, där Gudrún finns. Hon är nu Fjölnirs hustru och de har en son tillsammans. Nicole Kidman spelar alltså Alexander Skarsgårds mor. Kidman är nio år äldre än Skarsgård.

Amleth måste skaffa ett vapen för att kunna hämnas. Han klättrar ner i en grotta, och där hittar han "The Thing in the Crypt"*. Just det, där sitter en mumifierad krigare med ett rejält svärd över knät, så det tar Amleth. Amleth hinner även bli betuttad i Olga (Anya Taylor-Joy), en träl som tillhör ett folk österifrån, innan det är dags att hämnas. De har en kärleksstund i skogen i en scen som känns hämtad från EXCALIBUR. Hämnden går inte som planerat.

Jag måste tillstå att det är en prestation att göra en vikingafilm som är så här späckad med action, ultravåld och blodbad - och få resultatet att bli enastående tråkigt. Orsaken till att filmen är tråkig, är att det är Robert Eggers som regisserat. THE NORTHMAN är fullkomligt humorbefriad. Här finns inte den minsta tillstymmelse till humor, eller rollfigurer det går att relatera till. Lite ofrivillig humor finns här - muskulösa, blodindränkta krigare i små byxor ser rätt roligt ut, och en del ritualer är jönsiga. 

Dialogen känns till större delen som kvasi-Shakespeare. Det är högtravande. Inte blir det bättre av att dialogen läses på engelska med något slags fornnordisk brytning. Vi skrattade åt de italienska accenterna i HOUSE OF GUCCI, men vi ska tydligen acceptera accenterna i THE NORTHMAN, eftersom det är en film av Robert Eggers. Apropå dialogen: här finns en scen där Amleth vrålar "Jag är hämnden!" - detta är tydligen en populär replik i år.

Självklart är THE NORTHMAN en pretentiös film. Anslaget är pretentiöst. I gängse ordning blir det därför svårt att engagera sig.

Visuellt är filmen ofta imponerande. Den är alldeles för mörk, det är också populärt i år, men de isländska miljöerna - filmen är inspelad där - är pampiga. Här finns en del rena fantasyinslag. Sångerskan Björk spelar en sierska. I drömscener ses en valkyria rida upp till Valhall i himlen, dessa scener ser ut som omslag till böcker om Elric of Melniboné. Det dyker upp snälla kråkor som hjälper Amleth. Att låta den kraftigt plastikopererade Nicole Kidman spela drottning Gudrún var en mindre bra idé.

Vad den så kallade vanliga biopubliken, som förväntar sig ett actionraffel, kommer att tycka om detta vet jag inte. Kanske är de nöjda bara de för se Skarsgårds magmuskler och svärd. Kanske blir de lika uttråkade som jag. Robert Eggers' fans lär säkert gilla THE NORTHMAN. Pretentiöst, tråkigt och ospännande är deras melodi. 

Filmmusiken är förresten ganska enerverande. Det är mycket strupsång.

THE NORTHMAN varar två timmar och 16 minuter. Jag tittade på klockan ovanligt ofta.




 

 

(Biopremiär 13/4) 

* Jag vet att det inte är Howard som skrivit denna novell som publicerades först 1967, och som ligger till grund för en scen i John Milius' film.


torsdag 21 november 2019

Bio: The Lighthouse

Foton copyright (c) UIP Sweden

Visst är det intressant att vissa filmer visar sig vara exakt så som man förväntat sig att de är. Som till exempel Robert Eggers' THE WITCH (eller THE VVITCH, som vissa vill stava titeln) från 2015. Jag såg inte THE WITCH förrän häromdagen; kvällen innan pressvisningen av THE LIGHTHOUSE, Eggers' nya film.

Anledningen till att jag inte sett THE WITCH förrän nu, är helt enkelt att jag inte känt mig lockad. Visst blev den kritikerrosad och många älskar den, men efter att ha sett bilder och klipp, och läst recensioner, kände jag på mig att det här nog är urtypen för en skräckfilm för folk som inte gillar skräckfilm.

Så såg jag då THE WITCH, och jodå: den var precis så som jag trodde att den skulle vara! Filmen ser ut som ett bygdespel på Skansen, med en lokal amatörteatergrupp utklädda i 1600-tals-kläder. Alla pratar med konstig dialekt. Färgerna är så urblekta att filmen i det närmaste är i svartvitt. Filmmusiken låter som om någon stämmer sin fiol. Tempot är långsamt, spänningen är obefintlig, men så plötsligt blir den lite intressant - men då är det bara fem minuter kvar. Konstnärligt värre, alltså. Jag älskar gamla brittiska 70-talsfilmer på samma tema, till exempel THE BLOOD ON SATAN'S CLAW från 1971, men de har ett helt annat anslag än THE WITCH.

THE LIGHTHOUSE är bättre. De senaste åren har jag sett en handfull skräckfilmer som utspelar som utspelar i fyrar, ibland till och med på ensliga öar med en fyr på. Här har vi alltså ännu en.

Willem Dafoe och Robert Pattinson spelar två fyrskötare som anländer till en minst sagt ogästvänlig ö i New England, på vilken det bara finns en gammal fyr. Dafoe är Wake, den gamle veteranen som bestämmer, Pattinson är den unge Winslow, som får finna sig i att lyda. De ska rusta upp fyren och efter två veckor kommer en båt och plockar upp dem.
På grund av en storm blir de kvar på ön. Wake super, Winslow plågas, fiskmåsarna går Winslow på nerverna, Wake blir förbannad när Winslow ger sig på fiskmåsarna, eftersom döda sjömän själar lever vidare i dessa fåglar. Winslow hittar mystiska saker på ön, han ser syner i vilka han konfronteras med en sjöjungfru, och både Winslow och Wake blir alltmer vansinniga i en historia som hämtar inspiration bland annart från den grekiska mytologin.

Att THE LIGHTHOUSE är en utstuderat konsnärlig film står klart redan när den rullar igång. Inte nog med att den är svartvit, filmformatet är även beskuret så att bildytan närmast är kvadratisk. Kanske för att göra filmen mer klaustrofobisk, som fallet var med FISH TANK?

Dafoe och Pattinson är båda dugliga skådespelare, men här är de utspökade med mustascher och lösskägg, de pratar med konstig dialekt, och de tar i för kung och fosterland, de fläskar på med hela registret. I synnerhet när de blir galna. Överspel? Jo, jag vill nog påstå det.
Vid flera tillfällen sitter Wake och Winslow mittemot varandra vid ett matbord och blänger. I svartvitt. Och det slog mig: vänta nu här - är detta en amerikansk version av TURINHÄSTEN? Två skådisar, en plats, entonig musik, svartvitt, de sitter och äter. Hästen är utbytt mot måsar. Turinmåsen?

THE LIGHTHOUSE är lite för uppfylld av sig själv, den är utstuderad in i minsta detalj. Men - jag tyckte att den var rätt bra. Tills jag tröttnade. Jag vill nog hävda att THE LIGHTHOUSE är en halvtimme för lång. Det är väldigt utdraget och aldrig riktigt engagerande. Filmfotot är strålande, det är jättesnyggt, och miljöerna är inspirerande, men att sitta och titta på två överspelande ötokar i nästan två timmar är inte min kopp te. Jag sänker mitt betyg ett snäpp.

Vill jag ha långsamt och konstnärligt, väljer jag Jean Rollin.
        

 







(Biopremiär 22/11)