Bio/Netflix: The Irishman

Foton copyright (c) Netflix

Martin Scorseses THE IRISHMAN hade premiär på Netflix i onsdags, men den visas även på bio här och var i landet. I Göteborg körs den på Capitol, men oregelbundet, så de som vill se filmen på stor duk får noga kolla upp när den visas. Att denna Netflixproduktion fått begränsad biodistribution, även i USA, beror väl mest på att man vill kunna tävla om Oscars och andra filmpriser.

Sedan streamingpremiären i förrgår har ett flertal omdömen flimrat förbi i till exempel mitt Facebookflöde. De flesta är väldigt positiva, ibland nästan överdrivet lyriska. En hel del har kallat THE IRISHMAN "årets bästa film". Några få har vågat sig på att vara kritiska.

Själv sällar jag mig till de sistnämnda. Förvisso tycker jag att Scorseses film är rätt bra, men jag har en hel del invändningar mot detta tre och en halv timme långa fackföreningsgangsterdrama. Att dessa timmar flyger förbi, vilket många hävdat, håller jag inte med om. Förvisso började jag att titta på filmen mitt i natten, men jag tog en paus efter två timmar, och såg klart filmen nästa dag.  Jag hade inga problem med att slita mig.

Kort före sin död 2003 berättade den då 83-årige gangstern Frank "The Irishman" Sheeran om sin inblandning i fackföreningspampen Jimmy Hoffas försvinnande 1975. Frank var nära vän till Hoffa. THE IRISHMAN utspelar sig främst under 1960- och 1970-talen, och vi får följa Franks väg från simpel hantlangare och hitman till en viktig person i de avancerade politiska - och kriminella - intrigerna kring Jimmy Hoffa. Frank Sheeran erkände alltså att han, på uppdrag av maffian, mördade sin vän Hoffa - men jag läser i olika artiklar på nätet att en del experter ifrågasätter detta.

Vad fick jag lära mig av THE IRISHMAN? Jo, att Tony Montana inte alls dog på slutet i SCARFACE. Nej, han blev fackföreningspamp på 60-talet. Al Pacino, denna nyansernas mästare, spelar Jimmy Hoffa - och han påminner kraftigt om en åldrad Tony Montana. Han gestikulerar, han får utbrott, han stirrar, och han klarar knappt av att säga en mening utan att klämma in "cocksucking motherfuckers". Jag har ingen aning om hur Hoffa var som person, för mig har han mest varit känd för att han försvann, men Pacino är onekligen rätt rolig i rollen.

Robert De Niro gör Frank Sheeran på ett sätt som för tankarna till hans Al Capone i DE OMUTBARA. Han är en osympatisk och våldsbenägen person, vars karriär inom maffian skildras lite väl fort, trots filmens rejält tilltagna speltid. Joe Pesci är mafioson som tar Frank under sina vingar. Det är kul att se Pesci igen, det var längesedan, och det är väl han som är bäst i filmen. Även Harvey Keitel har en liten roll, han figurerar bara i två scener, tror jag att det var, och eftersom han är försedd med en liten mustasch förväntade jag mig att han skulle säga "I'm Winston Wolfe. I solve problems." 

THE IRISHMAN är minutiöst välgjord och handlingen är intressant - men det är inte utan att jag tycker att filmen känns lite trött. Scorsese och hans skådespelare känns trötta. Det känns även som om jag redan sett den här filmen - för trettio år sedan. Upplägg, gestalter, handling och still påminner om många andra liknande gangsterfilmer, däribland Scorseses egna filmer. Visst, det hör genren till, men déjà-vu-känslan är stor. De hårda grabbarna under främst filmens första hälft är så härligt klyschiga att de tenderar parodi - de har färgstarka smeknamn, ärrade anletsdrag, pratar bred New York-dialekt, eventuellt med italiensk brytning, och deras repliker är fulla av svordomar. Sin vana trogen låter Scorsese ibland blodet spruta vid oväntade tillfällen, som när en kille slaktar en höna i början.

Filmen berättas i tillbakablickar, och det är detta som skapar filmens största irritationsmoment. Med hjälp av ILM har man nämligen föryngrat De Niro, Pesci och de andra digitalt under främst de scener som utspelar sig i början av 60-talet. Det ser ibland inte klokt ut. Jag satt och retade mig på att De Niro ibland såg rejält botoxad ut, och ibland som en figur ur ett TV-spel. Jag hörde mig själv säga "Vad fan är det här?".

Att dessa gamla rävar till skådisar ska föreställa unga, eller åtminstone yngre, i början av filmen innebär även att det blir ofrivilligt komiskt när de kallar Frank "kid". De Niro och Pesci är 76, Pacino 79, och Keitel är 80. Frank Sheeran var 43 när Kennedy mördades, men oavsett hur mycket man låtit datorerna pilla med hans ansikte, ger De Niro intryck av att vara 65+ redan i början av karriären. Det blir bara konstigt. 

... Så: nej, jag tycker inte att THE IRISHMAN är det mästerverk många andra hävdar att det är. Martin Scorsese har gjort flera filmer som är mycket bättre. Han har även gjort en hel del filmer som är betydligt sämre. Jag tycker gott att ska se filmen om du har Netflix, eller om du bor nära en biograf som visar filmen, men det är allt något som saknas i den. Det kommer att dröja väldigt länge innan jag ser om THE IRISHMAN, om jag alls kommer att se om den.

  







(Netflixpremiär 27/11)

Bio: Joker

Foton copyright (c) Warner Bros.Pictures

I september 1975 följde jag med min mormor till Bertils på Föreningsgatan. Butiken hette egentligen inte Bertils, jag minns inte vad den hette, men butiksinnehavaren hette Bertil. Senare bytte butiken namn till Stopp matöppet. Förvirring uppstod när jag fick veta att det låg en annan butik i stan som hette Bertils livs.

Nå. Medan mormor gick bland hyllorna och handlade, stod jag och tittade på serietidningshyllan. Det här var på den tiden då det fanns ett stort utbud av serietidningar. Jag var sju år, och för mig var dessa hyllor som dignande smörgåsbord.

Jag tittade extra länge på Läderlappen. Nummer 9/1975, var det. Bertil kom fram till mig och frågade om jag ville ha den där tidningen. Jag nickade. Då tog Bertil tidningen, rev av logotypen från omslaget, han stoppade denna i kassaapparaten, och så fick jag tidningen gratis. Jag blev förstås väldigt glad för detta, men samtidigt lite irriterad - jag ville ju inte ha ett trasigt omslag. Ett par år senare gjorde Bertil samma sak med ett nummer av Helgonet. Sture Persson, som hade Sture Perssons livs på Artillerigatan, bara skrev upp tidningens namn på en papperslapp den gången han gav mig en serietidning, vilken det var har jag glömt.

Läderlappen 9/1975 gjorde stort intryck på mig. Jag hade läst Läderlappen tidigare, men detta var första gången jag läste en historia om Jokern. Jag tyckte att äventyret var rätt otäckt, med alla maniskt skrattande människor, och slutet med giljotinen var riktigt jävla skrämmande. Och Jokern - jag tyckte att han var genuint obehagligt, det fanns inget töntigt eller löjeväckande över denna grymma galning.

Ni får hålla tillgodo med den amerikanska originalversionen av serien.

För seriens manus stod Denny O'Neil, och det är hans Jokern som är "min" Jokern - en galen skräckgestalt. På film och TV har Jokern varit annorlunda. Även om jag gillar Tim Burtons BATMAN från 1989, har jag alltid tyck att Jack Nicholson bara är Jack Nicholson, och inte Jokern. Och jag har aldrig förstått storheten i Heath Ledgers tolkning i THE DARK KNIGHT. I ett försök att göra figuren realistisk, är Jokern en störig kille som slickar sig om munnen mest hela tiden. Jag satt mest och undrade varför alla dessa stenhårda, långt mer erfarna gangsters som Jokern konkurrerar ut inte bara skjuter honom. Pang! Slut på filmen. I den usla SUICIDE SQUAD gör Jared Leto en rätt intressant Jokern som inte är helt oäven. Dock medverkar han inte speciellt mycket i filmen.

På TV har vi sett Cesar Romero som en pajasartad Jokern i TV-serien från 1960-talet, han var förstås festlig. Mark Hamill gjorde Jokerns röst med stor entusiasm i den animerade TV-serien och några animerade långfilmer.

2019 kommer plötsligt Joaquin Phoenix och gör den bästa tolkningen av Jokern någonsin. Tveklöst. Det här är nog så nära "min" Jokern man kan komma. Lite oväntat, eftersom JOKER är en film av Todd Phillips, som mest är känd för komedier som OLD SCHOOL och BAKSMÄLLAN-trilogin.

Phillips film, som kammade hem Guldlejonet i Venedig, har som kanske är bekant hamnat i trubbel i Amerika, och betraktas som kontroversiell. Orsaken därtill är besynnerlig: filmen anses glorifiera en seriemördare. Filmen anses sakna moral och den tar inte tydligt avstånd från huvudpersonens beteende. Det här är verkligen märkligt. Todd Phillips film glorifierar inte Jokerns mördande. För ett par veckor sedan hade den extremt mycket mer våldsamma RAMBO: LAST BLOOD premiär. I denna film slaktar den PTS-drabbade huvudpersonen dussintals fiender på de mest bestialiska sätt, och hans dåd glorifieras. Men han är ju hjälten i en actionfilm - en amerikan som slåss mot onda mexikaner. Vidare har vi filmer som, tja, FREDAGEN DEN 13:E-serien, vilka publiken främst såg för att få se den svårdödade seriemördaren Jason Vorhees massakrera drivor av tonåringar. Publiken hejade på Jason. Det finns oräkneliga fler exempel.

JOKER är en synnerligen mörk film - gjord för en vuxen publik. Huvudpersonen är psykiskt sjuk, visst kan många identifiera sig med Jokerns känsla av att vara utstött, mobbad och missförstådd, men han är långtifrån något slags ideal, han är inte en kille man vill bli. Man vill inte känna, eller ens vara flyktigt bekant med personer som Jokern.

I USA släpps utklädda personer inte in på biovisningarna av JOKER - jag utgår från att de menar utklädda till clowner. Folk är rädda för en ny biografmassaker som den när DARK KNIGHT RISES premiärvisades. Det här är amerikansk logik i ett nötskal: istället för att göra något så självklart som att förbjuda försäljning av skjutvapen, förbjuder man biopublik att klä ut sig. Och vi är illa ute när filmskapare uppmanas göra uppbyggliga filmer. Nästan allting idag anpassas in i minsta detalj, för att ingen ska kränkas. Minns den sanslösa debatten om ONCE UPON A TIME ... IN HOLLYWOOD. Folk blev fly förbannade för att Quention Tarantino gjort den film han ville göra, berätta den story han ville berätta, på sitt eget sätt.

När den första trailern till JOKER dök upp, var det många - däribland jag - som associerade till Martin Scorsese och TAXI DRIVER. Genast var det en del cineaster som påpekade alla skillnader mot en en Scorsesefilm. "Så skulle Scorsese aldrig gjort!". Men jag tycker nog att likheterna är fler än skillnaderna.

Efter att ha sett JOKER konstaterar jag att detta är skräckfilmsversionen a Martin Scorseses THE KING OF COMEDY, med inslag av TAXI DRIVER. Det känns lite grann som om den sistnämnda filmens Travis Bickle (Robert De Niro) gestaltar KING OF COMEDYS Rupert Pupkin (Robert De Niro) i en två timmar lång mardröm.

Joaquin Phoenix spelar Arthur Fleck, som dagtid försörjer sig som clown på sjukhus och butiksjippon. Kvällstid försöker han bli stå upp-komiker. Arthur lider av ett märkligt syndrom - han kan börja skratta okontrollerat när det inte passar sig. Men han är psykiskt instabil rent allmänt. Han är utstött, han motarbetas, ingen tycker om honom, och han lider av vanföreställningar.

Allt Arthur Fleck vill är att sprida glädje, men det bär sig inte bättre än att han - clownsminkad - skjuter ihjäl tre sviniga killar ombord på ett T-banetåg, efter att dessa försökt förgripa sig på en tjej. Arthur kommer undan, polisen börjar nysta i fallet - men oväntat hyllas Arthur som en hjälte av Gotham Citys invånare. Han blir ofrivilligt vigilante-clownen. Värsta Charles Bronson i DEATH WISH.

Precis som den psykiskt störde Travis Bickle i TAXI DRIVER råkade Arthur Fleck mörda "rätt" personer. Arthur har dock inte för avsikt att skjuta fler svin på stan. Han vill bara sitta hemma och jobba på sina skämt, alla lika usla, så att han kan förverkliga sin dröm om att bli komiker. Han bor hemma hos sin sjukliga mor Penny (Frances Conroy från AMERICAN HORROR STORY), gravt psykiskt instabil även hon. Hon brukar ägna sig åt att skriva brev till Thomas Wayne (Brett Cullen), en rik knös av Trump-slag, som siktar på att bli Gotham Citys borgmästare. Wayne är även en av orsakerna till att det kokar i staden, befolkningen är missnöjd.

JOKER är mer eller mindre The Joaquin Phoenix Show. Detta är i det närmaste en One Man Show. Och vilken show, sedan! Phoenix rollprestation är fullkomligt fantastisk. Han pendlar mellan att vara ömklig och genuint otäck - på riktigt. Filmens ton är otroligt mörk. Det är tidigt 1980-tal, och Todd Phillips film ser faktiskt ut att vara från den tiden. Det är murrigt och skitigt. Det är dystert. Språket är grovt, våldet är blodigt. Upplevelsen förstärks av isländskan Hildur Guðnadóttirs dystra stråkar på ljudspåret.

Arthur Flecks största idol heter Murray Franklin, han är en komiker som har en talk show på TV, ungefär som Jerry Langford (Jerry Lewis) i ovan nämnda THE KING OF COMEDY. Murray Franklin spelas av Robert De Niro, som alltså medverkar i de båda Martin Scorsese-filmer jag nämner i denna recension. Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om detta tilltag. Är det korkat att plocka in De Niro, så att referensen till Scorsese blir väldigt uppenbar - eller är det bara kul? Jag bestämmer med för det sistnämnda.

JOKER är en fruktansvärt bra film. Det här är förbannat bra. Det är en typ att film jag inte trodde man kunde göra längre - det riktigt skitiga, amerikanska kriminaldramat. Det är gritty, som man säger på engelska. Det är otäckt på ett sätt som gör att filmen närmar sig skräckfilmen. Det är en film som imponerar på många sätt. Manuset är smart, regin är säker. Joaquin Phoenix lyser. Pennywise the Clown i DET är en, ähum, pajas i jämförelse.

Om Joaquin Phoenix' Jokern kommer att återkomma återstår att se. En ny film om Läderlappen är ju på gång, THE BATMAN med Robert Pattinson i titelrollen. Thomas Waynes son, lille Bruce Wayne - gossen som växer upp till Läderlappen - medverkar i ett parscener i JOKER, men jag har svårt att föreställa mig en maskerad brottsbekämpare med mantel i det Gotham City Todd Phillips målar upp här. Det skulle kunna bli hur töntigt som helst. JOKER ligger långt ifrån övriga superhjältefilmer, Christopher Nolans trilogi inräknad.

Herregud, delar jag ut ytterligare en femma i betyg i år? Det brukar ju passera år mellan mina femmor! Men så här bra är faktiskt JOKER. Den med Joaquin Phoenix, alltså, inte den med Björn Skifs.

(Biopremiär 4/10)

Bio: Joy

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox

För att vara en film som nominerades till tio Oscars, var David O Russells förra film AMERICAN HUSTLE inte alltför bra. Jag kommer inte ihåg så mycket av den, mer än att jag blev besviken på den. Russells nya film JOY lär jag nog inte heller vårda i mitt minne.

Flera av skådisarna från AMERICAN HUSTLE återkommer i JOY, som bygger på historien om tjejen som uppfann den självurkramande golvmoppen Mirace Mop; en "shoppingsuccé" vi känner igen från gamla fina TV-shop. Ah, gamla TV-shop - programmet som alltid rullade på nätterna när man satt uppe och kollade på skräck på VHS.

Enligt uppgift lanserades Miracle Mop 1990, men av mode och teknik att döma, är det väldigt tidigt 80-tal i JOY. Knappt ens det. 25-åriga Jennifer Lawrence spelar Joy, som är frånskild med barn. Hennes före detta make Tony (Édgar Ramirez) bor i källaren, där han sjunger schlagers. I sängkammaren huserar Joys knäppa, och även hon frånskilda, morsa (Virginia Madsen iförd härligt fula glasögon), som tillbringar dagarna med att titta på TV-såpor. En dag knackar det på dörren; det är Joys farsa (Robert De Niro), som blivit utslängd av sin nya fru. Han flyttar in, men börjar genast att dejta den rika Trudy (Isabellla Rossellini). Joys mormor (Diane Ladd) agerar berättarröst.

Första halvan av filmen består mest av att dessa ganska osympatiska personer bråkar och skriker. Jag upplevde handlingen som ganska ofokuserad och tyckte mest att det var lite irriterande.

Halvvägs in uppfinner så Joy sin mirakelmopp, och filmen tar en ny vändning. Här förvandlas den till en klassisk amerikansk framgångssaga: den fattiga tjejen av folket får en idé, lånar ihop pengar, satsar allt, luras, går på en smäll, gör oväntad succé, luras igen, går på fler smällar, innan den stora framgången. Nej, detta är ingen spoiler. Vi vet ju att Joy lyckades - vi såg hennes pryl säljas på TV-shop. Några kanske till och med köpte moppen.

Bradley Cooper står högst upp, mellan Lawrence och De Niro, på filmaffischen. Det dröjer ungefär halva filmen innan han dyker upp, eftersom det är han som äger TV-kanalen som lanserar moppen. Han låter sig genast charmas av Joy och visar sig vara en schysst kille när allt kommer omkring. Hans kanal använder sig oftast av kändisar för att demonstrera produkterna; Joan Rivers (gestaltad av dottern Melissa Rivers) flimrar förbi, men Joy vill själv stå framför kamerorna.

För att använda ett slitet uttryck: JOY är okej. Grundstoryn är rätt kul och fascinerande, och filmen är inte alltför tråkig. Ibland är den till och med rolig. Men det här är inget jag kommer att se om, eller komma ihåg. Skådespelarinsatserna må vara utomordentliga, men för mig är detta bara ett drama i mängden.

(Biopremiär 25/12)

Bio: Last Vegas

Foton copyright (c) UIP Sweden

Ofta ljuger trailern - som bekant. Men ibland stämmer den väldigt väl överens med filmen den gör reklam för. Jon Turteltaubs (3 NINJAS, TROLLKARLENS LÄRLING) LAST VEGAS bekräftade alla farhågor jag fick av trailern. Filmen är precis som trailern - fast en timme och 43 minuter längre.

På 1950-talet var New York-grabbarna Billy, Paddy, Archie och Sam bästa vänner - de gick under namnet The Flatbush Four och filmen öppnar med en kort scen som visar vilken sammanhållning de hade. 58 år senare ska Billy, som nu spelas av Michael Douglas (69) gifta sig - med en 32-årig snäcka. Billy bor nu i Kalifornien, där han är framgångsrik och tjänar bra med stålar. Han vill ha en rejäl svensexa, så han ringer upp Sam (Kevin Kline, 66) och Archie (Morgan Freeman, 76). Sam bor med en massa pensionärer i Florida medan Archie måste hålla sig hemma efter en stroke. De här två vill dock gärna partaja med Billy; Sams fru ger till och med maken en kondom och en Viagratablett och kräver att han ska släppa loss - "What happens in Vegas stays in Vegas". Det faller på Sams och Archies lott att övertala den surmulne Paddy (Robert De Niro, 70) att hänga på. Paddy är änkling sedan ett år och sitter och trycker i sin lägenhet - men det går vägen och den vresige Paddy följer med.

De anländer till Las Vegas och det dröjer inte länge innan de träffar på en charmig barsångerska; Diana, spelad av Mary Steenburgen, 60. Och vad tror ni händer - kan det tänkas att några av pågarna, till exempel Billy och Paddy blir förtjusta i Diana? För det måste väl ändå vara ett misstag att Billy ska gifta sig med ett barn, som de andra kallar fästmön.

Archie satsar hela sin pension på roulette och lyckas vinna en jäkla massa pengar, vilket innebär att de förflyttas till hotellets lyxiga penthouse. Där ska det arrangeras en fest. På vägen dit hålls det en massa sentimentala tal. Det handlar om vänskap, om att hålla ihop, livslång, äkta kärlek till en kvinna, svek - och stråkarna och oboerna brer på med så mycket smör att risken att bli åderförkalkad är överhängande. Om inget annat blir man lätt illamående, så det kan vara bra att ha en hink till hands.

Vi får även veta att 25-åriga brudar alltid faller som furor för charmiga pensionärer. Främst bikinibrudar. LAST VEGAS kommer säkert att anklagas för att var årets mest gubbsjuka film, vilket den nog även är - fast jag skulle förstås ljuga om jag påstod att jag inte vill partaja med drivor av snuttgurkor i bikini.

Vad värre är, är att filmen inte är rolig. Okej, Kevin Kline är väl lite lustig emellanåt, men det här är inte kul. Det är alldeles för smörigt och för segt. Att det dessutom är sanslöst förutsägbart behöver jag väl knappast påpeka. Michel Douglas ser väldigt märklig ut i filmen - som om han fortfarande spelar Liberace. Han har blivit märkbart gammal och rynkig, men ser samtidigt konstgjord ut; hans tänder är perfekta och bländande vita. De övriga tre ser ut som de gjort de senaste tjugo åren. Mary Steenburgen ser ut som Ricardo Montalban. Märkligt.

Betygsettan ligger när, men jag sätter en tvåa. Enbart på grund av huvudrollsinnehavarna.

Och allvarligt talat: är det inte dags för Robert De Niro att göra en bra film nu?

(Biopremiär 29/11)

Bio: Farväl till maffian

Foton copyright (c) Scanbox

Nu blir det franskt här på TOPPRAFFEL!. Rättare sagt, det blir fransk-amerikanskt.

En gång i tiden, för sådär tjugo år sedan, ansågs Luc Besson vara en rätt cool regissör, med filmer som NIKITA och LÉON. Sedan dess har killen mest gjort mög, varav en del varit totalt osebart - som filmerna om Arthur och Minimojerna. ADÈLE AND THE SECRET OF THE MUMMY var väl okej, även oim den inte alls känns som Tardis serie. Men det är ju dock sällan Besson regisserar nuförtiden. Oftast nöjer han sig med att skriva manus och producera - och hans bolag Europa Corp sprutar ur sig glassiga och lättglömda actionfilmer, varav bara ett par stycken sticker ut - till dessa hör TRANSPORTER-filmerna och den första TAKEN.

FARVÄL TILL MAFFIAN, som Besson har tagit sig tid att regissera, bygger på en fransk roman. Originaltiteln är MALAVITA, vilket det står i förtexterna, men i USA gick den upp som THE FAMILY. Exekutiv producent är Martin Scorsese, av alla människor - jag har ingen aning om varför han ville sätta sitt namn på det här. För det här är inte bra. Tvärtom, det här är riktigt, riktigt dålig - FARVÄL TILL MAFFIAN måste vara en av årets sämsta filmer.

Familjen Blake är en till ytan alldeles vanlig amerikansk familj - bortsett från att de bor i Frankrike. Men Blakes är allt annat än vanliga. Farsan Fred Blake (Robert De Niro) heter egentligen Giovanni Manzoni och är en före detta mafioso, som nu står under FBI:s vitnessbeskydd. Han har dock svårt att hålla sig i skinnet, så FBI - under ledning av en agent spelad av Tommy Lee Jones - tvingas flytta runt Fred, hans hustru Maggie (Michelle Pfeiffer), och de två barnen Belle (Dianna Agron) och Warren (John D'Leo). När filmen börjar anländer de till Normandie, när Fred ska skriva en bok om D-dagen och barnen börja i ny skola.

Det går inte så bra. Redan första dagen smäller Maggie av på några oförskämda fransmän i ett snabbköp, så hon spränger butiken i luften. Två franska, finniga tonårskillar stöter på Belle, så hon misshandlar dem med ett tennisracket, och Warren åker på rejält med stryk i skolan. För att göra tillvaron ännu värre är ett gäng brutala gangsters på jakt efter Fred.

Det verkar som om FARVÄL TILL MAFFIAN är tänkt att vara en festlig komedi. Som sådan funkar den inte alls. Jag vet inte, jag har kanske gått och blivit gammal och moraliskt, men blodiga nerskjutningar och blodsöliga slagsmål i kombination med uppsluppen komedi är snarare osmakligt än roligt. Jag skrattade inte en enda gång. Kanske hade Tarantino kommit undan med här, men det är tveksamt. Emellanåt tror sig filmskaparna vara hur smarta som helst när de refererar till gangsterfilmer och vid ett tillfälle tittar Fred och några andra på Scorseses MAFFIABRÖDER (Tommy Lee Jones gissar att Fred brukar runka till den filmen) - och jag kommer på mig med att hellre vilja se den filmen (som ju är utmärkt).

Alla fransmän verkar prata engelska, Maggie betalar med francs, vilket får mig att undra över när filmen utspelas, vi får en del flashbacks, och De Niro, Pfeiffer och Jones ser fullkomligt ointresserade ut. De tackade säkert ja till rollerna enbart för att få en välbetald semester i Frankrike. Filmens running gag är att rollfigurerna stannar upp och utbrister "Fuck!", vilket Besson verkar tycka är skitroligt. Det är det inte. Vad som däremot är roligt, eller åtminstone konstigt, är att det i den svenska texten står "Fuck!" när de säger just detta. Det känns alltid som om det är något som saknas när Besson gör film. Jag har dock svårt att sätta fingret på vad det är. Filmerna ser ut som stora Hollywoodproduktioner men når inte hela vägen - som om en viktig krydda saknas i favoriträtten.

Till ovannämnda invändningar hör även det faktum att filmen är trist och ibland nästan sövande. Det här är bara dåligt och ointressant. Synd på så bra skådisar.

Fuck!

(Biopremiär 22/11)

Bio: Du gör mig galen!

Foton copyright (c) Noble Entertainment

Oscargalan är överstökad, priserna är utdelade, men fortfarande dyker de nominerade och ibland till och med belönade filmerna upp på de svenska biograferna. Som den här; SILVER LININGS PLAYBOOK, som fått den osedvanligt usla, svenska titeln DU GÖR MIG GALEN! - hur tänkte Noble Entertainment där? Numera låter man bli att översätta många engelska titlar, men när man väl sätter en svensk titel, drar man till med något idiotiskt.

Åtta Oscarsnomineringar hade den här fått, bland annat för Bästa film, regi (David O Russell, som gjorde THE FIGHTER), manus baserat på förlaga, samt fyra skådespelarpriser. Nej, jag kan väl inte påstå att filmen är värd alla dessa priser - så bra är inte filmen.

DU GÖR MIG GALEN! lanseras som romantisk komedi, eller romantisk dramakomedi. Drama - ja. Komedi - jodå. Romantisk? Nja. Jag vet inte.

Bradley Cooper noterade jag förstås först när han hade en fast roll i utmärkta TV-serien ALIAS, och därefter gick han och blev filmstjärna i hits som BAKSMÄLLAN och dess sämre uppföljare. Jag hade knappast väntat mig att han en dag skulle Oscarnomineras. Här är han den före detta läraren Pat, som just släppts ut från psyket, där han suttit sedan han gjort sitt bästa för att ha ihjäl sin frus älskare. Pat går på tunga mediciner, har ett minst sagt svajigt humör, och flyttar hem till sina föräldrar, som spelar av Robert De Niro och Jacki Weaver, vilka båda nominerades för Bästa biroller.

Pat vill ha sin hustru tillbaka, vilket verkar omöjligt, men så träffar han Tiffany, som trots sin unga ålder är änka - och som precis som Pat är minst sagt svagig psykiskt sett, och som knaprar piller. En plan för att återvinna Pats hustru tar form, den förvirrade vänskapen mellan Pat och Tiffany fördjupas, han ska hjälpa henne att vinna en danstävling, och jodå, självklart uppstår känslor mellan dem.

Jennifer Lawrence fick en Oscar för Bästa kvinnliga huvudroll för sin insats som Tiffany. Tja, jo, det är hon väl värd. Priset skulle lika gärna ha kunnat gå till de övriga nominerade i kategorin, men jag har inga invändningar. Hon imponerade i WINTER'S BONE, jag minns henne inte alls från X-MEN: FIRST CLASS, hon var lika slätstruken som själva filmen i HUNGER GAMES, men här är hon bra. Kanske är hon lite för ung för att övertyga som änka, men det är ju inte omöjligt. Kan dock tänka mig att en del svenska kritiker kommer att anmärka på att Bradley Cooper är hela femton är äldre än Lawrence. Usch! Men han ger ju intryck av att fortfarande vara rätt ung, så kanske märks det inte.

Russells film innehåller en del roliga scener - men ska jag vara ärlig, och det ska jag, har jag lite svårt att skratta åt det här. Jag vet inte alltid om det är meningen att man ska skratta åt en del incidenter. Jag tycker nämligen att det är lite problematiskt att huvudpersonerna är psyksjuka och går på medicin. Det är ju inte speciellt skojigt - och här skildras det hela förhållandevis realistiskt; de har inga Monty Python-symtom. Pat och Tiffany har en tendens att bli rätt jobbiga; de är högljudda gaphalsar helt befriade från social kompetens, och ibland är de direkt osympatiska. Det är därför jag inte upplever filmen som speciellt romantisk; i en romantisk komedi måste man - även om humorn är sylvass och giftig - kunna identifiera sig- eller sympatisera med huvudpersonerna. I fallet DU GÖR MIG GALEN! får jag ofta lust att slå huvudpersonerna i huvudet med en hammare.

Robert De Niro är rolig som den footballtokige farsan, Chris Tucker är hör och häpna uthärdlig som en av Pats sjukhuskompisar, och bland övriga medverkande hittar vi Julia Stiles och John Ortiz.

(Biopremiär 27/2)

DVD: Killer Elite

KILLER ELITE (Nordisk Film)

Långfilmsdebuterande Gary McKendrys KILLER ELITE har ingenting med Sam Peckinpahs KILLER ELITE - MÖRDARGÄNGET från 1975 att göra. Hm, om jag skulle ta och se om den sistnämnda någon gång. Jag hyrde den för tjugo år sedan, och det enda jag minns är att actionscenerna var censurerade och att jag tyckte att filmen var rätt kass. Det är möjligt att den känns bättre idag.

2011 års KILLER ELITE är ännu en hyfsat påkostad actionfilm som i Sverige förpassats direkt på DVD. I huvudrollerna ser vi Jason Statham, Clive Owen och Robert De Niro (okej, den sistnämnde har bara en biroll), stora, kända namn, men på sätt och vis kan jag förstå att filmen inte gick upp på bio här - den hade knappast blivit någon större kioskvältare, även om den säkerligen lockat fler besökare än mycket annat.

McKendrys film är en redig grabbafilm. Det är gravallvarligt och alla rollfigurerna är sammanbitna karlakarlar. KILLER ELITE är en stenhård film.

... Men det är även en förvirrad film. Jag satt stora delar av filmen och undrade vad jag tittade på, vem som var vem och vad alla sysslade med - och varför de sysslade med detta. Filmen är "based on a true story"; den bygger på en bok skriven av en före detta SAS-kille. Det brittiska elitförbandet, inte flygbolaget. Statham är Danny Bryce, något slags hitman, som i en prolog skadas under ett uppdrag och räddas av mentorn Hunter (De Niro). Året är 1980 och ett år senare har visst Danny lagt puffran på hyllan och hänger med sin väna flickvän (enligt omslagets baksida "en strålande insats av det australiska stjärnskottet Yvonne Strahovski"). Men så visar det sig att Hunter blivit tagen som gisslan av en shejk. Hunter hade åtagit sig ett uppdrag åt shejken, men misslyckats, och om Danny inte utför det, kommer Hunter att avrättas.

Dannys uppdrag är att mörda tre före detta SAS-agenter, vilka i sin tur dödat shejkens son. Men nu dyker plötsligt en annan snubbe upp, Spike Logan (Owen), som med sina hårdföra män börjar jaga Danny och hans hårda polare.

Det blir ett farligt rännande över hela världen. Paris, London, Mellanöstern, Australien, Mexiko - alla länder och kontinenter verka ligga alldeles intill varandra, nära nog för att man ska kunna ta bussen dit. När folk från de olika grupperingarna är i bild samtidigt bankar de- och skjuter på varandra.

KILLER ELITE klockar in på nästan två timmar och är självklart alldeles för lång. Och filmen är åt helvete för rörig för sitt eget bästa. Fast jag tycker trots detta att den är helt okej. Jag gillar ju stenhårda filmer. Och detta är stenhårt. Och eftersom storyn utspelar sig för trettio år sedan, bjuds det på många mustascher och pilotbrillor, vilket alltid är ett plus. Förutom meningen om Yvonne Strahovski (som inte har mycket mer att göra än vara ovetande och orolig flickvän - som dock i en scen får lassa hö), kan man på omslagets baksida läsa att Robert De Niro är en av världens största actionhjältar. Jasså? Sedan när då?

 

Bio: New Year's Eve

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox
Kommer du ihåg filmen VALENTINE'S DAY som kom häromåret? Inte? Bra.
...
...
...
... Fast har jag sagt A får jag väl säga B. VALENTINE'S DAY var en romantisk soppa i regi av Garry Marshall och hade typ halva Hollywood i rollen. Små korta, rätt poänglösa, romantiska och framför allt sentimentala och sockriga historier berättades parallellt för att sedan vävas ihop på slutet, då alla rollfigurerna visade ha med varandra att göra, de var släkt med varandra eller bodde ihop eller var vänner och Luke var bror till Leia medan R2-D2 var en dammsugare. Det hela var rätt anskrämligt.
Rotten Tomatoes heter en sajt som samlar amerikanska filmrecensioner och jämför betygen. Filmerna hamnar på en skala från 0% till 100%, beroende på antalet positiva recensioner. NEW YEAR'S EVE lyckades med konststycket att nå upp till 4% efter sin premiär i USA. Sällan har en film blivit så utskälld - ett faktum som förstås inte hindrade filmen från att bli en kassapjäs, om än en som självklart kommer att snabbt dö efter jul- och nyårshelgerna.
Garry Marshall återvänder som regissör, och han har min själ lyckats med konststycket att göra en ännu sämre film, efter ett ännu sämre manus (av Katherine Fugate, som behöver en motorsågslavemang). Precis som förra gången medverkar halva Hollywood, inklusive de två hästarna.

Hästabettet Hillary Swank ansvarar för den där tidskulan som ska släppas ner på Times Square på tolvslaget, något som påstås vara en händelse människor över hela världen är otroligt intresserade av; alla tittar på TV-sändningen. Jasså? Jag känner ingen utanför USA som tittar. Vem bryr sig om en sådan pryl? Åtskilliga timmar efter vårt eget tolvslag? Swank får dock problem när kulan fastnar på väg upp under dagen?
Den kokta hästen Sarah Jessica Parkers 15-åriga dotter vill fira nyår på Times Square med några kompisar och kyssa sitt kärleksintresse, men se det får hon inte.
Serietecknaren Ashton Kutcher fastnar i en hiss tillsammans med sångerskan Lea Michele.
Jon Bon Jovi ska framträda på Times Square och på en fest, och på festen finns Katherine Heigl (som har skitstora bröst). De var en gång förlovade, men han lämnade henne och nu är hon vresig.
Cancerpatienten Robert De Niro vägrar ta mediciner och ligger och dör, medan syster Halle Berry vakar över honom.
Michelle Pfeiffer säger upp sig från jobbet och hälften så gamla Zac Efron flänger runt med henne på stan så att hon kan förverkliga sina drömmar.
Jessica Biel ska föda barn.
Vi ser även Cary Elwes, Alyssa Milano, Common, Seth Meyers, Sarah Paulson, Til Schweiger, Carla Gugino, James Belushi, Larry Miller, Penny Marshall, Ludacris, Hector Elizondo, John Lithgow, samt ytterligare några hundra skådisar ...
... Och det är fullkomligt hopplöst. Det är fruktansvärt. En massa bra skådisar, extremt kompetent och slickat hantverk - och ett värdelöst manus. Hade man gjort en lågbudgetfilm med helt okända skådisar på det här manuset, hade ingen sett filmen. Rättare sagt, ingen producent skulle nappa på manuset.
Sentimentalt är bara förordet. Stora delar är direkt löjeväckande. Och precis när man trodde att det inte kan bli värre, gör Jon Bon Jovi sitt framträdande och sjunger en trudelutt - och tammefan och inte Lea Michele brister ut i samma låt i hissen samtidigt när Kutcher ber henne sjunga en stump. Åh, herregud, vad dumt ...
... Och de komiska inslagen är usla.
Jösses. Det här är så tunt att man riskerar skärsår.
Fast det är klart, gillar du att läsa Det Bästa-versioner av Harlequinromaner kan det här vara något för dig. Och om inget annat får vi veta lite mer om den där tidskulan. Fast inte fan kommer jag att titta på den på nyårsafton.

(Biopremiär 25/12)

Tja, JAG tycker att det här ser lovande ut!

Den kommande KILLER ELITE bygger på en roman som heter "The Feather Men" (jag är föga förvånad över namnbytet) och verkar således inte ha något med Sam Peckinpahs film från 1975 att göra.

Oavsett vilket, det här verkar ju vara riktigt härligt, grabbig fetaction av det slag vi alltför sällan får se idag.

Rock you like a hurricane...

Bio: Limitless

Det är rätt intressant att Bradley Cooper plötsligt gör kometkarriär i Hollywood. I TV-serien ALIAS var han Jennifer Garners snälle kompis och gjorde väl inget större intryck mer än att han var sympatisk. Men seriens stjärna Garners karriär på biodukarna har gått i stå och hon har väl mest varit hemma och fött barn. Och här kommer Cooper och medverkar i succéer som BAKSMÄLLAN.

LIMITLESS är en film jag sett fram emot. Efter att ha läst mycket om den verkade den väldigt bra; en typ av thriller jag saknat. Efter att nu ha sett filmen kan jag inte påstå att jag är besviken.
Bradley Cooper är Eddie Morra, en misslyckad författare som bor i en extremt sunkig lägenhet och som dumpas av sin flickvän. En gång i tiden var Eddie gift ("I fem minuter") och en dag springer han på sin före detta svåger på stan. De tar en öl och svågern, som tydligen brukade langa droger, ger Eddie en tablett med ett nytt, hemligt preparat som heter NZT.

Utan att känna till dess effekter - svågerns beskrivning lät otrolig - tar Eddie tabletten, och efter trettio sekunder börjar den verka. Människan utnyttjar bara 20% av hjärnans kapacitet. Tar man NZT använder man 100%! En fullkomligt fantastisk upplevelse, tycker förstås den plötsligt supersmarte Eddie.

Men så hittar Eddie svågern mördad - skjuten i pannan. Dock hinner Eddie förse sig med ett rejält lager NZT och hans liv förändras radikalt - han blir framgångsrik affärsman och rådgivare, och anlitas av mogulen Carl Von Loon (Robert De Niro) för att se till miljonerna strömmar till än mer.

Men nu visar det sig att någon är ute efter Eddie - han förföljs av en mystisk man som inte tvekar att mörda folk som kommer i vägen. Samtidigt jagas Eddie av en brutal öststatsskurk Eddie lånat pengar av. För att göra det hela ännu värre, börjar Eddie att känna av NZT:s biverkningar...

Visst finns det saker att anmärka på i LIMITLESS. För det första öppnar filmen med en av slutscenerna, något jag alltid tycker är onödigt och irriterande. Och Eddie agerar berättarröst filmen igenom - också onödigt, om det inte är en Mike Hammer-deckare. Och hela grejen med öststatssnubben känns påklistrad för att lägga till ännu ett spänningsmoment helt i onödan.

Men jag struntar glatt i dessa invändningar. Jag tycker nämligen att Neil Burgers (ja, han heter Burger!) film är fantastiskt underhållande, intressant, fascinerande och till och med spännande. Det här är tveklöst en av de bättre thrillers jag sett på rätt länge - det är trots allt sällan jag tycker att någonting är spännande.

Tankarna går till gamla fina 70-talsthrillers som till exempel MARATONMANNEN och liknande, fast berättat med ett väldigt modernt stuk. Eddie Morra får väl sägas vara en typisk Hitchcockhjälte; en kille som är på fel ställe vid fel tillfälle, och därför dras in i en snårig historia där han jagas av okända.

Filmfotot är ofta väldigt kreativt, med oerhört tuffa kameraåkningar; det är driv i berättandet, och ja - Bradley Cooper är en sympatisk hjälte. Här finns ett slagsmål och ett par actionscener, men i övrigt är bataljerna i princip ersatta av att Eddie tänker ut en annan lösning! Jag gillar också den lätt omoraliska sensmoralen i filmen.

Jag skäms inte för att rekommendera LIMITLESS som vårens och sommarens thriller. Om det nu inte kommer någon ännu bättre inom de närmaste månaderna.
Tom Ford har designat Eddie Morras snygga kostymer.

(Biopremiär 29/4)

DVD: Machete

MACHETE (Twentieth Century Fox)

En av 2010 års stora skandaler var att Robert Rodriguez’ fantastiska MACHETE aldrig gick upp på bio i Malmö - eller någonstans utanför Stockholm. Eller gick den månne i Göteborg? Den här filmen, som bygger på den “fejktrailer” Rodriguez gjorde till Grind-
houseprojektet, är så cool att jag gjorde vågen. 

MACHETE är överraskande nog en politisk kommentar till flyktingtrafiken över mexikanska gränsen, men förpackad som en härligt skräpig B-film. Just den politiska aspekten gjorde en hel del fans i USA besvikna, men det stör inte mig.

Danny Trejo är hjälten som vägrar använda mobiltelefon och säger “Machete don’t text!”. Steven Seagal är fantastisk borde få en Oscar för rollen som skurken; en tjock mexikan i hawaiiskjorta! Robert DeNiro är slem politiker, medan Don Johnson är korrupt och sadistisk sheriff. Jessica Alba är läcker som handlingskraftig agent som alltid bär högklackat. Lindsay Lohan klär ut sig till nunna. Michelle Rodriguez trotsar all beskrivning, men hur hon ser ut framgår klart och tydligt av DVD-omslaget här intill.

MACHETE är osannolikt våldsam, extremt blodig, innehåller många omotiverade nakenscener och annat vi har rätt att kräva av en film. Den är också väldigt rolig och ohemult underhållande!

Bio: Meet the Parents: Little Fockers

Foton copyright (c) Paramount Pictures Sverige
Jag kommer inte ihåg så värst mycket av den första MEET THE PARENTS-filmen, mer än att jag tyckte den var rolig. Uppföljaren MEET THE FOCKERS minns jag inte heller särdeles mycket av, mer än att en liten unges första ord var "asshole" och att Dustin Hoffman och Barbra Streisand introducerades som Ben Stillers flummiga hippieföräldrar. Del två fick rätt dålig kritik, men jag minns att när jag såg den över några öl hos en polare tyckte vi inte alls att den var så kass.

Här har vi så del tre, den här gången med en ny regissör - Paul Weitz - bakom spakarna, och kritiken hemma i USA har minst sagt varit ljum.

Själv hoppades jag på en trevlig film. En mysig film som aldrig är tråkig och som till och med bjuder på några skratt. Och jag måste erkänna att det var precis det jag fick. Många verkade vara besvikna efter pressvisningen, de tyckte LITTLE FOCKERS är för tam, för snäll och inte tillräckligt rolig, men herregud - jag ser så jävla mycket trist mög, att jag ser på Weitz' film som en lysande stjärna i vintermörkret.

Gaylord Focker (Stiller) och hans Pam (Teri Polo) har ju blivit med tvillingar, och nu ska ungarna ha födelsedagskalas. Därför är mor- och farföräldrar på väg till Fockers för att bo hos dem några dagar. Ja, det innebär förstås att Gaylords stränge, kontrollberoende svärfar Jack (Robert De Niro) flyttar in.

Jack lider av dåligt hjärta och har med tvekan utsett Gaylord till släktens ledare den dag Jack sätter tofflorna - då kommer Gaylord att bli The Godfocker. Men självklart litar inte Jack riktigt på Gaylord. Den sistnämnda gör hela tiden sitt bästa för att framstå i bästa möjliga dager, men saker och ting går inte som planerat - hade de gjort det, hade det ju inte blivit en komedi av det här.

Gaylord jobbar som sjuksköterska, fast med rätt hög position, och när han en dag skaha ett affärsmöte med en Andi Garcia, visar denna sig vara ett sexpaket till kalaskex och inte en skäggig karl. Andi spelas av Jessica Alba, som ska lansera ett erektionsmedel för hjärtsvaga. Jack - och andra - misstolkar förstås Gaylords och Andis relation, och så blir det förväxlingar.

Det som räddar den här filmen är framför allt dess skådespelare. Det är trots allt väldigt trevligt att se på det här manskapet. Owen Wilson dyker upp och är utflippad, men extra roligt är det att Harvey Keitel är med i ett par scener och till och med agerar mot De Niro. Stort plus i kanten.

Dustin Hoffman är med i sex stycken scener och ägnar sig mest åt att dansa flamenco, medan Streisand medverkar lite mer. Laura Dern har minsann också en roll.

...Och jösses, det är ju något makalöst vad Jessica Alba är söt. Hennes rollfigur är alldeles för käck och hurtig, men hon är lik förbannat så söt att man vill hälla vaniljssås över henne och äta upp henne med ärvd silversked. Det slog mig även att hon i profil är väldigt, väldigt lik Veronica i Acke! Kolla mugiporna när hon ler.

Jag tycker nog att LITTLE FOCKERS är roligare än jag förväntat mig. Slutet blir lite för överdrivet, men på det hela taget satt jag och trivdes i de här människornas sällskap. Inga gapskratt, en många leenden.

Jag slafsar till med ett standardbetyg:

(Biopremiär 14/1)

Steven Seagal as Torrez!

Ännu ett gäng affischer till MACHETE! Tjo, bönner!
(Fast i sommarens actionkamp mellan THE EXPENDABLES och MACHETE, tror och hoppas jag mer på Stallones epos. Ironisk/stiliserad action av det typ Rodriguez gör produceras trots allt med jämna mellanrum)

Machete!

Trogne läsaren Repoman tipsade om att första trailern till Machete släppts. Här har vi den! Vad annat kan man säga, än "TJOFRÄS!"?

Retro-DVD: Angel Heart

ANGEL HEART - SPECIAL EDITION (Universal)

Jag minns inte om det var här i TOPPRAFFEL! eller i Helsingborgs Dagblad, men någon gång i samband med biopremiären på THE WRESTLER skrev jag lite kortfattat om hur stor och cool Mickey Rourke var ett tag på 1980-talet. Män ville vara som han, kvinnor ville ha honom, och i tidningen Scandinavian Film & Video rapporterade USA-korrespondenten Niclas Crammer om vad-det-nu-var, och lät krönikan illustreras med ett foto på sig själv och Rourke i partytagen. Crammer gick senare och blev Nic Cramer; uppburen porrfilmsregissör.

1987 hade jag sett Rourke i FIKET och framför allt DRAKENS ÅR - den sistnämnda borde jag nog se om, jag minns den som en av 80-talets bästa snutfilmer och på sin tid blev den omdiskuterad på grund av sitt blodiga våld och sin påstådda rasism (det var snarare en film om rasister inom poliskåren). Men '87 kom ANGEL HEART. En film som då tog mig med storm. Jag var djupt fascinerad av Alan Parkers film. En arbetskamrat hade sett den och hon tjatade på mig att jag måste se den (och hon omnämnde Mickey Rourke som "pudding"), så jag tog mig till Filmstaden i Helsingborg och såg den ensam. Ingen kompis ville följa med. Väl där upptäckte jag att det inte var så många andra som ville se den heller. Vi var en handfull personer utspridda i salongen, varav ett par killar skrattade när filmen öppnade med att en röst viskar "Johnny".

Men jag tyckte att det var fantastiskt och jag satte upp en bild på Rourke ur filmen, en där han bär nässkydd, på väggen i mörkrummet på reklambyrån där jag arbetade. Jag minns inte riktigt hur mottagandet var när den kom, jag har ett svagt minne av att det var en typisk för- eller emot-film. Mest omskriven var den för att snälla Lisa Bonet från snälla TV-serien COSBY hade en explicit sexscen med Rourke - hur var det, blev den scenen censurerad i USA, eller minns jag fel?

Den ockulta thrillern ANGEL HEART bygger på boken "Falling Angel" av William Hjortsberg, en bok som anses rätt fånig och som jag köpte, men aldrig läste. Kritikerna hävdade att filmen var betydligt bättre. Även om jag nu aldrig läste boken, såg jag om filmen när den kom på video. Flera gånger. Tills jag en dag såg på den efter ett uppehåll på några år och plötsligt inte tyckte att den var så bra som jag mindes den. Ungefär som när jag såg om THE CROW häromåret. Men jag tyckte inte mer illa om den än att jag och en kompis nickade instämmande mot varandra och sa "ANGEL HEART var bättre" när vi kom ut från pressvisningen av SE7EN. Tydligen drog vi kraftiga paralleller mellan filmerna, och tja, det finns det kanske.

Efter att inte ha sett filmen på tio eller femton år, dök den nu upp på DVD i en Special Edition (med Making of-film, intervjuer och annat). Vad skulle jag tycka nu, tjugotvå år efter att jag såg den på bio? Tillhör ANGEL HEART de där filmerna som blivit bra igen?

Det är 1950-tal och Mickey Rourke är privatdeckaren Harry Angel - och han är precis en sådan där privatdeckare jag älskat sedan jag som liten gosse i sydda kläder fascinerades av omslagen till de Manhattanpockets som låg på mormors nattygsbord (min mormor läste dock inte bara kioskdeckare. Nädå. Hon läste även Bill & Ben, Jim & Jeff och mina Fantomen). Angel är en skrynklig slusk i skrynklig trenchcoat och precis som Mike Hammer bor han i ett New York där det alltid regnar. Eller åtminstone rätt ofta. New York ser i varje fall ut som en hårdkokt stad där en hårdkokt privatdeckare kan husera. Fast Rourke hade på den tiden en mycket mjukare röst än andra hårdkokta privatdeckare.

Så anlitas Angel av den mystiske Louis Cyphre (Robert DeNiro) för att leta reda på en viss Johnny Favourite; en sångare som försvunnit. Sökandet leder till New Orleans, voodooritualer, ett besök hos Charlotte Rampling, sex med Lisa Bonet, och alla personer Angel förhör under sökandet påträffas senare mördade på diverse kreativa sätt.

Vad som är ett litet problem med filmen, är att det inte är så svårt att lista ut vem Louis Cyphre är, eller vem Johnny Favorite är, och varför folk dödas. Men detta är egentligen en petitess i sammanhanget, för min del handlar ANGEL HEART inte om detta. För mig bygger filmen på den mycket märkliga stämningen. Miljöerna, fotot, klippningen, musiken; små märkliga inslag som skapar ett lätt obehag (och desto större obehag när jag såg filmen första gången), till exempel närbilderna på fötterna på en kille som steppar parallelklippt med något annat. Och så har vi den där vidriga scenen där DeNiro skalar ett ägg med sina äckligt långa naglar och äter det. Äggätning på film är inte vackert.

...Så, svaret på min fråga till mig själv här ovan, är: ja. ANGEL HEART är en film som blivit bra igen. Fast det vore intressant att veta vad nya tittare tycker. Och det kan säkert vara kul för ungdomar som bara sett Mickey Rourke på senare år att få se hur han såg ut innan han blev sönderslagen och sönderopererad i plytet.