Visar inlägg med etikett Rob Riggle. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Rob Riggle. Visa alla inlägg

tisdag 11 november 2014

Bio: Dum & dummare 2

Foton copyright (c) Noble Entertainment

Någon gång i slutet av 1990-talet satt jag och en kompis i solgasset bakom festivalpalatset i Cannes, när plötsligt ett helt gäng brudar från Hawaiian Tropic trippade förbi. "Undrar om Anna Åberg är med!" utbrast jag. "Vi kan ju fråga," sa min kompis och gick fram till dem. Anna Åberg var inte med i gänget.

Anna Åberg blev senare Anna Anka, men när hon som Hawaiian Tropic-flicka 1994 dök upp på slutet av DUM & DUMMARE listades hon som Anna Åberg i eftertexterna.

...Denna krystade inledning för oss till DUM & DUMMARE 2, en osedvanligt senkommen uppföljare. Förvisso fick vi redan 2003 en film som hette DUM OCH ÄNNU DUMMARE - NÄR HARRY MÖTTE LLOYD, en billig direkt-på-video-film utan några av originalfilmens skådisar i rollerna, men nu återkommer Jim Carrey och Jeff Daniels, och för regin står återigen Bobby och Peter Farrelly.

Lloyd har suttit på mentalsjukhus sedan 1994. Djupt tyngd av sorgen efter en kvinna som inte ville ha honom, har han blivit en dreglande grönsak. Harry hälsar på honom varje vecka. Det är bara det att Lloyd har fejkat sitt tillstånd under tjugo år - bara för att skoja med Harry. Vilket Harry tycker är skitkul när det avslöjas.
Efter att ha kommit hem från sjukhuset upptäcker de två att Harry har en hittills okänd dotter; Penny (Rachel Melvin), som vid det här laget hunnit bli 22. Harry har blivit sjuk och behöver en ny njure, och påstår sig inte dela uringrupp med Lloyd, så när de kommer på att Penny nog kan donera en njure, beger de sig iväg för att leta upp tösen. Det hela leder till en odyssé där de till slut tvingas utge sig för att vara framstående doktorer på en stor konferens.

Det är tråkigt att behöva konstatera det, men DUM & DUMMARE 2 är en besvikelse. Originalfilmen är ju fullkomligt fantastisk och håller än idag. Den här uppföljaren innehåller många riktigt, riktigt roliga scener och figurer, men som helhet funkar det inte riktigt - det är något som inte stämmer. Filmen känns inte speciellt tajt och tajmingen är inte den bästa. Det sistnämnda kan förstås bero på klippning och annat, men bröderna Farrelly brukar lyckas bättre än så här. Har de tappat fingertoppskänslan? Filmen varar 110 minuter och det är i längsta laget för en komedi av det här slaget.
... Men här finns alltså mycket som är oerhört roligt. Harry och Lloyd är lika korkade som tidigare, om ännu inte ännu mer korkade - Lloyd har dessutom blivit partiellt lobotomerad på sjukhuset. De driver med sin blinde och rullstolsbundne granne som bor med hundra sällsynta fåglar. Fåglar råkar illa ut. Den väldigt söta Rachel Melvin är skojig som Penny; hon är precis lika korkad som Harry och Lloyd ("Do you mean he's my biographical father?"), Rob Riggle har två roller; han spelar bröder, och minsann om vi inte får se Kathleen Turner som Pennys white trash-morsa Fraida. Om jag inte vetat att det var Kathleen Turner hade jag aldrig gissat ut. Märkt av sjukdom ser hon numera ut som en helt annan människa. Men hon är bra i rollen. Bill Murray har en liten roll och minsann om inte Jennifer Lawrence spelar Fraida som ung! Men det syns inte. Jag gissar att det är hon som ligger med ryggen mot kameran i en flashbackscen, där Fraida och Lloyd ska ha sex och han ska ta på sig "protection" och sätter en hjälm på huvudet. Lawrence namn listas inte i eftertexterna.
DUM & DUMMARE 2 kommer säkert att gå hem hos målgruppen, det är en smärtfri film, visst får man skratta, men på det stora hela känns filmen rätt onödig och konceptet är inte lika fräscht som det var 1994.

Under eftertexterna visas klipp från originalfilmen, vilket fick mig att vilja se om den.







(Biopremiär 12/11)

tisdag 2 september 2014

Bio: Let's Be Cops

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox

 
Plötsligt inser jag att jag inte är så ung längre. Jag tycker fortfarande att DEN SISTE SCOUTEN med Bruce Willis och Damon Wayans från 1991 är en hyfsat ny film. Så ser jag den nya komedin LET'S BE COPS och i den innehas den ena huvudrollen av Damon Wayans Jr. Och det är en vuxen karl. Jösses. Dessutom ser han ut exakt som sin farsa. Jag trodde första att det var senior, men icke.


Wayans Jr och Jake Johnson är Justin och Ryan, två killar som delar bostad och är bästa polare. Båda är dock rätt misslyckade; Justin jobbar på ett datorspelsföretag där hans nya polisspelsidé inte gillas, medan Ryan säger sig vara skådespelare - hans största framgång är en reklamfilm i vilken han glatt basunerar ut att han har herpes.


De två blir bjudna på maskerad och klär ut sig till poliser. Det visar sig att folk på stan tror att de är riktiga poliser, vilket grabbarna tycker är hur kul som helst - åtminstone Ryan. De fortsätter att agera låtsaspoliser för att komma in gratis på nattklubbar, ragga brudar och driva med folk. Men när de tillkallas för att stoppa några riktiga gangsters hamnar de i knipa. De får grymma typer efter sig och av diverse skäl försöker de sig på att reda ut det hela och sätta dit skurkarna på egen hand - ibland med hjälp av den riktige snuten Segars (Rob Riggle), som inte fattar att hans nya kollegor är bedragare.

LET'S BE COP visar sig vara betydligt roligare än jag trodde att den skulle vara - jag trodde nämligen att detta skulle vara ännu en svåruthärdligt historia. De två huvudpersonerna är sympatiska snarare än irriterande, som sådana här killar brukar vara, och många av situationerna är fantastiskt skojiga. Det var längesedan jag såg fjanthumor som fungerar. Rob Riggle är alltid bra, Nina Dobrev som dyker upp som flickan Justin är hemligt kär i är en riktig pingla (plus för att hennes hobby är att göra monstermasker), och plötsligt träder Andy Garcia in på scenen - han ser ut som en yngre och kortare Christopher Lee här.

Men aldrig får man vara riktigt nöjd. Filmen, som regisserats av Luke Greenfield, är alldeles för lång. Den är bara - "bara" - 104 minuter, men jag upplevde den som mycket längre. När de två fusksnutarna under filmens andra halva börjar agera riktiga poliser, börjar det hela att trampa vatten - åtminstone lite grann. Det blir för utdraget.


Nåja. LET'S BE COPS är roligare än det mesta just nu och man kan ha betydligt sämre saker för sig än att se den här. Om man nu inte är rabiat antifjantkomedi-aktivist. Men det är man ju inte.








(Biopremiär 5/9)

tisdag 17 juni 2014

Bio: 22 Jump Street

Foton copyright (c) UIP Sweden

När 21 JUMP STREET kom 2012 fick den överraskande bra kritik i USA och England. Jag kikar på min egen recension och konstaterar att jag gav den en trea - jag tyckte att den var rätt rolig, men ärligt talat minns jag absolut ingenting av filmen. Inte helt oväntat drog filmen in en massa pengar (och jag gissar att majoriteten av publiken var för ung för att ha sett TV-serien filmen parodierar), så här har vi en uppföljare, återigen regisserad av Phil Lord och Christopher Miller.

Handlingen är i princip densamma som förra gången - vilket rollfigurerna hela tiden påpekar. En ny typ av knark; Whyphy, har börjat florera bland ungdomar och en tjej har dött, och de två snutarna Schmidt (Jonah Hill) och Jenko (Channing Tatum) tvingas arbeta under cover - förra gången var de high school-elever, den här gången hamnar de på college. Det dröjer inte länge innan Jenko blir bästis med deras huvudmisstänkte, footballspelaren och festprissen Zook (Wyatt Russell), medan Schmidt träffar- och kärar ner sig i den stiliga tösen Maya (Amber Stevens), vilket förstås ställer till med problem.

22 JUMP STREET - 22 eftersom de hamnat tvärsöver gatan från förra filmens adress - är en lång film, men man vräker på med skämt hela tiden och det blir aldrig speciellt tråkigt. Tvärtom - även om det här verkligen är en hit or miss-komedi, tycker jag att den är överraskande rolig; den här uppföljaren är nog roligare än originalet. Det handlar en hel del om metaskämt; det pratas om budget och resurser, om poliskaptenen Dicksons (Ice Cube) skor som kostar 800 dollar, men som inte syns i bild. Under en biljakt kör folk uppspeedat fram och tillbaka medan musiken låter som Benny Hill-låten. Det fläskas på med vulgoskämt mest hela tiden, om inget annat funkar kan man ju alltid dra till med sexskämt och påfallande många kukskämt, verkar man ha resonerat. Det är väl sådär roligt.

Då är det betydligt roligare att Schmidts och Jenkos relation till varandra utvecklas till en bromance som allteftersom snarare blir homoerotisk. Det skämtas väldigt mycket om hur gamla de här två under cover-snutarna är; de övriga collegeeleverna påpekar att de ser ut att vara trettio snarare än nitton, vilket de utger sig att vara - men dessa skämt faller lite på att Hill och Tatum är strax över trettio, medan till exempel Russell och Stevens båda är 28, så de är överåriga även de.

Filmens eftertexter är fullkomligt geniala och hysteriskt roliga, filmen är värd att ses - och ses om - enbart för dessa, men det absolut roligaste i hela filmen är att storyn slemme skurk, som spelas av Peter Stormare (tredje namnet i rollistan!) försetts med det synnerligen besynnerliga namnet Jöste Nillsen! Hur tänkte de där? Antagligen "That sounds so Swedish, dude!".

Rob Riggle återkommer från den första filmen i en rätt konstig scen, Seth Rogen gör ett minimalt inhopp i en cameo, vilket även Richard Grieco från TV-serien gör. De olika trailrarna för 22 JUMP STREET innehåller massor av skämt och scener som inte är med i den färdiga filmen.

Man kan ha betydligt värre saker för sig än att se 22 JUMP STREET - jag skrattade en hel del. Och Channing Tatum borde göra fler komedier. Han ser ju trots allt rätt korkad ut.





(Biopremiär 21/6)

onsdag 19 juni 2013

Bio: The Internship

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox

Jag är minsann inte den som sticker under stol med att jag sjunger Googles lovsång. Jag vet många som är rädda för Google; som tycker att de snokar, registrerar, spionerar, sätter sig över lagen och allt möjligt. Det gör de säkert - åtminstone till en viss del. Men jag har blivit helt beroende av företaget - och det är jag så nöjd med så. Bortsett från att jag förstås använder Google som sökmotor och kollar på Google-ägda Youtube, skriver jag alla artiklar och seriemanus i Drive (dock har Drive än så länge inget vettigt filmmanusprogram). TOPPRAFFEL! gör jag i sedan länge Google-ägda Blogger. Epostar gör jag med Gmail, som med bred marginal är det bästa epostprogram jag provat. Jag surfar mestadels med Chrome. Jag planerar min vecka i Googles kalender. Tack vare Google kommer jag åt i stort sett allt jag behöver; alla mina prylar, på vilken Internetuppkopplad dator som helst runt om i världen.

Visst - påsken 2010 fick jag mitt konto kapat och alla sparade mail (sedan fem år) och Googledokument raderades. Surt, men det hade jag kunnat råka ut för på vilken plattform som helst. Och lustigt nog upptäckte jag så sent som igår att, jösses, mina gamla försvunna dokument har återställts! Jag har ingen aning om när detta skedde, men plötsligt bara fanns de där igen.

Google är ett lika intressant som fascinerande företag. Ja, jag har läst Andreas Ekströms bok "Google-koden", och jag skulle inte ha något emot att se en långfilm om Google. Tyvärr är Shawn Levys (NATT PÅ MUSEET-filmerna, REAL STEEL) komedi THE INTERNSHIP den film jag vill se. Vince Vaughn har skrivit och producerat denna skrattbefriade komedi, i vilken han även spelar den ena huvudrollen.

Vaughn och Owen Wilson är Billy och Nick, två garvade försäljare; rappa i käften och "charmiga", som blir arbetslösa eftersom klockföretaget de jobbar går i graven ("Ingen använder armbandsur nuförtiden"). Luspanka försöker de hitta ett nytt jobb, och efter en stökig intervju får de två praktikplatser på Google, vilket kan leta till fast jobb där. Google anser de två överåriga och udda killarna (som inte kan mycket om datorer) som intressanta.

Praktikanterna delas in i grupper, vilka ska utföra en rad uppdrag, som att skapa en framgångsrik app och sälja in Google till företag. Billy och Nick paras ihop med några ungdomar som inte vill veta av de två gubbarna. Men gissa vad - de två äldre, erfarna gubbarna är ju precis vad gruppen, och ungdomarna, behöver. Dessa kids är nördiga, osäkra på sig själva, har inga vänner och så vidare. Självklart ser Billy och Nick till att ungarna ser på livet på ett helt nytt sätt och lever ut The American Dream. Samtidigt som de försöker bekämpa de konkurrerande praktikantgrupperna, främst den som leds av den vidrige Graham (Max Minghella). Nick lyckas även få ihop det med den i början så svårflörtade Dana (Rose Byrne), en av Googles fast anställda.
Eftersom Fox bara bjuder på en pressbild ur filmen, illustrerar jag med en
skärmdump på hur det ser ut när jag bloggar här på Googles Blogger.
THE INTERNSHIP är en ogenerad hyllning till Google, the American Way of Life, och Google igen. I stort sett hela filmen utspelar sig i Googles lokaler. I stort sett allt kretsar kring Google. Hela filmen är en enda stor produktplacering. Helt sanslöst! Javisst, det är intressant att se alla dessa bilder från Googles mytiska högkvarter - men ändå.

Jag skrev ovan att detta är en skrattbefriad komedi. Nja, jag överdrev en aning där. Jag skrattade nämligen några gånger - åt främst de scener i vilka skådiar som inte är listade i eftertexterna medverkar. Will Ferrell förestår en madrassaffär och han är sanslöst rolig - liksom scenen. John Goodman är chefen för klockföretaget. Rob Riggle finns med i rollistan, han dyker upp i en liten roll som ett kräk som säljer permobiler och ligger med åldringar. Owen Wilson är kul i en scen där han äter middag med Rose Byrne och försöker bete sig som ett asshole. Och Byrne är ju så snygg att klockorna stannar och ridån skiftar färg.

... Men bortsett från detta är filmen hyfsat kväljande. Långt är eländet också, två timmar. En halvtimme för mycket.

Jag hade hellre sett en film om Will Ferrells och Rob Riggles extremt bisarra figurer. Det hade blivit en film att skriva hem om!







(Biopremiär 22/6)