Visar inlägg med etikett Rob Brydon. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Rob Brydon. Visa alla inlägg

torsdag 10 augusti 2017

Bio: The Trip to Spain

Foton copyright (c) NonStop Entertainment

Det här var märkligt. Hur kommer det sig att jag fullkomligt missat att det kom en film som hette THE TRIP TO ITALY för tre år sedan? Jag tyckte att THE TRIP från 2011 var jätterolig, så jag hade förstås velat se- och skriva om uppföljaren - om jag bara vetat om att den existerade. Kanske var jag bortrest?

Nu har jag i alla fall sett den tredje filmen, byggd på TV-serien. Konceptet är detsamma: Michael Winterbottom står för regin, någon manusförfattare finns inte utsatt. Steve Coogan och Rob Brydon spelar sig själva, den här gången ska de spendera en vecka i Spanien, där Coogan ska skriva en bok, medan Brydon ska recensera restauranger. Antagligen hade de någon form av synopsis de följde, men improviserade det mesta. Någon egentlig dokumentär är detta inte, eftersom familjemedlemmar och kollegor görs av skådespelare.
Coogan och Brydon kör runt i en Range Rover och uppsöker diverse lyxrestauranger och hotell i diverse städer, medan de försöker överträffa varandra med att imitera kändisar. De vanligaste imitationerna är av Michael Caine och Roger Moore, men det blir även en hel del David Bowie och Mick Jagger. Steve Coogan är väl den som lyckas bäst med imitationerna, hans Roger Moore är på pricken. Rob Brydon låter mest som om han gör samma gubbe hela tiden, men med olika dialekt. Å andra sidan slutar Brydon nästa aldrig imitera folk, han pladdrar i ett, så frågan är hur han låter som sig själv. Rob Brydon har en tendens att bli lite jobbig efter ett tag.
Mycket i THE TRIP TO SPAIN är roligt, några scener är fantastiskt roliga. Ett par av de roligaste grejorna hade jag hört tidigare, eftersom Rob Brydon satt hos Graham Norton och körde dem där.

Dock känns det som om Winterbottom, Coogan och Brydon nu är färdiga med det här konceptet. De kommer inte så mycket längre på den här trippen. Filmen är åtminstone tjugo minuter för lång, och under dessa sista tjugo minuter övergår filmen till att bli något slags drama snarare än komedi.  Plötsligt blir det bara tråkigt.

Fram tills dess är det aningen utdraget här och var, men till större delen är det här riktigt kul och trevligt.







(Biopremiär 11/8)

tisdag 5 april 2016

Bio: The Huntsman: Winter's War

Foton copyright (c) UIP Sweden
Ibland överraskar jag mig själv. Jag letade upp min recension av den ena av 2012 års tre Snövitfilmer; SNOW WHITE AND THE HUNTSMAN - och såg att jag hade gett den en fyra i betyg. Jag minns inte mycket av den, men tydligen tyckte jag att den var bra. Och den gick bra på bio, för här kommer en uppföljare, vars fullständiga titel lyder THE SNOW WHITE CHRONICLES - THE HUNTSMAN: WINTER'S WAR.
Den här gången är Snövit inte med. Okej, i en scen ser vi henne bakifrån och på avstånd under några sekunder, men det är allt. Istället får vi en film som är både en prequel och en sequel samtidigt. Först berättas det om systrarna Ravenna (Charlize Theron) och Freya (Emily Blunt). Freya är snäll och gravid, Ravenna är ond. Freya älskar sitt barn när det föds, men när det dödas blir även Freya ond - hon förvandlas till Isdrottningen och drar norrut, medan Ravenna blir den elaka drottningen som fajtas med Snövit.
På Isdrottningens borggård tränas barn upp till krigare. Två av dessa är Eric och Sara. Eric växer upp till Chris Hemsworth; The Huntsman, medan Sara växer upp till Jessica Chastain. De unga tu blir förälskade i varandra och gifter sig, men det gillar inte Isdrottningen. Isdrottningen trollar lite så att Eric tror att Sara mördats, medan Sara tror att Eric övergivit henne.
Sedan går det sju år - och det är under dessa sju år den förra filmen utspelas. Eric och Sara återförenas, men Sara är förbannad på Eric, eftersom hon ju tror att han övergav henne. Han är fortfarande kär i henne.
Den där trollspegeln har stulits och Eric och Sara ska, tillsammans med ett par dvärgar (Nick Frost och Rob Brydon, som fördvärgats digitalt), leta upp den. Äventyr följer.
WINTER'S WAR är mycket sämre än den första filmen. Det här är ett traditionellt fantasyäventyr i en sagovärld. Vore jag tolv år hade jag säkert fascinerats av trollskogen, slotten och alla svärd och yxor. Det är gott om action, en del strider är rätt bra, och Jessica Chastain är överraskande tuff som en Xena-wannabe, medan Chris Hemsworth mest gör en variant på Thor.
... Men som vuxen tycker jag att det här är rätt tråkigt. Det är lite för enkelt. Lite för banalt. Fast det är klart, jag brukar ju inte gilla fantasy. Dessutom får vi VM i märkliga dialekter.
Charlize Theron är andra namnet i rollistan, men hon medverkar bara ett par minuter i början, för att sedan dyka upp på nytt lagom till slutstriden. Fast då är frågan hur mycket hon egentligen medverkade, eftersom det då fläskas på rejält med datoranimerade effekter.
Fransmannen Cedric Nicolas-Troyan långfilmsdebuterar med den här filmen, tidigare har han bara regisserat en kortfilm som heter CARROT VS NINJA. Men han har jobbat med visuella effekter på mängder av filmer, bland annat den förra Snövitfilmen.
  







(Biopremiär 8/4)

-->


onsdag 3 augusti 2011

Bio: The Trip

 Foton copyright (c) Nonstop Entertainment

Plötsligt börjar de riktigt bra filmerna att dugga hyfsat tätt på landets biografer. Först BEGINNERS, sedan BRIDESMAIDS, och nu den här.

Michael Winterbottoms THE TRIP visade sig vara något helt annat än det jag trodde den skulle vara. Nej, självklart förväntade jag mig inte en nyinspelning av Roger Cormans THE TRIP med Peter Fonda, men jag hade inbillat mig att detta skulle vara något slags humoristisk dokumentär om mat på engelska restauranger. Och det stämde väl inte riktigt.

Jag konstaterar att filmen tydligen bygger på en sitcom från 2010 som av allt att döma har samma handling, åtminstone om man får tro IMDb. Det känns som om denna TV-serie är något som bör införskaffas efter att ha sett långfilmen.

Steve Coogan har fåt i uppdrag av The Observer att åka runt till några av Englands bästa restauranger, där han ska agera matkritiker. Det var meningen att han skulle ha med sig sin flickvän, men de har bestämt sig för att ta en break i förhållandet, så i stället för henne, släpar han med sig komikern och imitatören Rob Brydon. Jag undrade om Brydon är någon jag borde känna till. Han ser onekligen bekant ut. I filmen påstår han själv att han liknar "nazisten i INGLOURIOUS BASTERDS", men han liknar även Hugh Grant. Jag kollar upp killens fimografi och konstataterar att han har medverkat i flera TV-serier och filmer jag har sett, men jag har inte lagt honom på minnet.

Coogan och Brydon turnerar mellan pittoreska värdshus, krogar och hotell på en hänförande nordengelska landsbygden, Coogan försöker undvika att jaga brudar (vilket väl går sådär), och de äter avancerade rätter som omsorgsfullt presenteras av strikta kypare.
Men grejen är att de två verkar fullkomligt okunniga när det gäller mat. Dessutom är de hyfsat ointresserade av mat. De gillar god mat, men det är väl allt. En annan lustig detalj här, är att de verkar välja ungefär samma rätter på samtliga restauranger de besöker under veckan.

Istället ägnar sig de två herrarna åt att imitera olika kändisar och att diskutera kultur och livet i allmänhet. Steve Coogans karriär är nere i en svacka, han tycker att hela hans liv är nere i denna svacka, och han jobbar febrilt för att få bra roller i stora mainstreamfilmer. Och han försöker låta bli att irritera sig på Rob Brydon, som i princip aldrig pratar med sin egen röst.

THE TRIP är en makalöst rolig film. Någon egentlig dokumentär är detta inte och jag har ingen som helst aning om hur mycket av innehållet som är planerat i förväg, men det mesta - åtminstone dialogen - är improviserat. Och det är jävligt kul. I synnerhet en lång scen där Coogan och Brydon tävlar om vem som imiterar Michael Caine bäst, och en liknande där de gör en James Bond-skurk (som dricker vin medan han pratar).

Kanske går man några varv för mycket, pågarna upprepar sig och blir väl lite tjatiga mot slutet, men det är bara en anmärkning i kanten. För det här är en film du ska se. En lågmäld, udda roadmovie om två medelålders män som bara gaggar och äter dyr mat. En av årets bästa filmer, helt klart. En fantastisk liten film - jag tycker att det här är Michael Winterbottoms hittills bästa film, men det är jag kanske ensam om.

...Slutligen måste jag påpeka att det är ju hemskt vad de där typiska, äckliga, engelska korvarna Coogan äter till frukost i en scen ser ... räliga ut!






(Biopremiär 5/8)