Visar inlägg med etikett Rita Moreno. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Rita Moreno. Visa alla inlägg

onsdag 9 mars 2022

DVD/Blu-ray/VOD/Disney+: West Side Story

WEST SIDE STORY (Disney)


Vet ni vad?

Jag har aldrig sett WEST SIDE STORY från 1961! Det finns en massa musikaler jag aldrig har sett. Jag kom aldrig längre än förtexterna på THE SOUND OF MUSIC, eftersom jag började skratta när Julie Andrews kom kutande i bergen. Så är det för jämnan - jag tycker att det blir så otroligt fånigt när folk plötsligt dansar och sjunger och hoppar och bär sig åt. Oftast tillhör låtarna en musikkategori jag aldrig skulle lyssna på i vanliga fall - en personlig vision av helvetet är att tvingas åka till London och se en musikal om dagen. 

Som alltid finns det undantag. SINGIN' IN THE RAIN. GULDRUSCHENS GLADA DAGAR. CANNIBAL THE MUSICAL. ATTACK OF THE KILLER TOMATOES. Och GREASE är ju trots allt lite kul. Det finns säkert fler filmer som jag inte kommer på nu, men i allmänhet tycker jag att sjungfilmer är plågsamt.

WEST SIDE STORY hade Broadwaypremiär 1957. Leonard Bernstein komponerade musiken, Stephen Sondheim skrev texterna, Arthur Laurents stod för storyn. Fyra år senare kom så filmen, i regi av Robert Wise. Även om jag alltså aldrig sett denna film, hade jag ett hum om vad den handlar om, och jag är välbekant med de flesta sångerna - de sånger jag inte är bekant med är rätt menlösa. Det första jag tänker på när jag hör titeln WEST SIDE STORY nämnas, är en sketch med Eva Rydberg. Det är mycket möjligt att det är 40 år sedan jag såg den, och jag minns inte vad den gick ut på, men Rydberg gjorde fula grimaser i en spegel och sjöng "Who's that pretty girl in that mirror there?".

När det blev känt att Steven Spielberg skulle göra en ny filmversion av denna musikal, var reaktionen förstås att det kändes fullkomligt onödigt. Det finns ju redan en berömd, Oscarbelönad WEST SIDE STORY-film. Efter filmens premiär tyckte en hel del att det här var ju faktiskt en onödig och sämre version - medan en hel del andra tyckte den var jättebra.

Jag kan av förklarliga skäl inte jämföra de två versionerna, men vad som främst slår mig, är hur tunn storyn är. När filmen slutade efter två timmar och 36 minuter, tänkte jag Var det här allt? Det här är Romeo och Julia i det tidiga 1960-talets New York. Två ungdomsgäng, the Jets och the Sharks, ligger i fejd med varandra. Det ena har vita medlemmar, det andra består av puertoricaner. De planerar en större sammandrabbning. Tony (Ansel Elgort) från the Jets blir kär i systern till ledaren för the Sharks, María heter hon (Rachel Zegler). Det går inte för sig. Det blir fajting och allt slutar i tårar.

Ämnen som rasism behandlas, men WEST SIDE STORY bygger, som så många andra musikaler, helt på musiken. Jag gillar Bernsteins jazziga, brassiga toner, framför allt när det inte sjungs. Sångerna skulle jag aldrig lyssna på i vanliga fall. Dansnumren är väl också bra, men de får mig att tänka på videon till "Lick It Up" med KISS: det är svårt att se tuff ut när man samtidigt ska gå, sjunga, och eventuellt dansa. Filmfotot är förstås snyggt.

Skådespelarna är i blekaste laget. Debutanten Rachel Zegler är jättebra, men Ansel Elgort är trist. Många av de andra är också trista och slätstrukna. 90-åriga Rita Moreno, som var med i versionen från 1961, är med igen, men i en annan roll - hon får till och med sjunga en stump.

När de två gängen efter 90 minuter drabbar samman, är det plötsligt slut på dansandet. Här blir det våldsamt, blodigt och barnförbjudet under några minuter. Storyn kräver detta för dramatikens skull, men det skär sig mot de trallvänliga låtarna som omgärdar fajten.

Jag tycker att Spielbergs WEST SIDE STORY är välgjord, men rätt seg, tråkig och ointressant. Det hade varit mer intressant om han uppdaterat den till nutid, eller gjort något annat, nytt av historien och sångerna. Nu undrar kanske någon varför jag såg den här, eftersom jag inte gillar musikaler. Jag såg den för att jag var nyfiken på den, för att jag ville veta vad WEST SIDE STORY handlar om, och för att jag faktiskt skulle kunna tycka om den. Jag såg SINGIN' IN THE RAIN en gång i tiden av samma skäl, och den gillade jag.

På Blu-ray-utgåvan, som jag såg, ligger en långfilmslång film om inspelningen. Jag tittade bara lite i början, jag hade inte tid att se mer - men Stephen Sondheim intervjuas i den. Det visar sig att han dog tre dagar innan filmens amerikanska premiär! Han var 91.