Visar inlägg med etikett Rip Kirby. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Rip Kirby. Visa alla inlägg

tisdag 28 januari 2020

Serier: X9 - 50 år av spänning

X9 - 50 ÅR AV SPÄNNING
Egmont Publishing

I slutet av 1970- och början av 1980-talet låg det ett antikvariat som hette Fynd-shopen på Eriksgatan i Landskrona. När jag var barn köpte jag de allra flesta av mina serietidningar där. Jag och mina kompisar brukade leta upp- och panta flaskor och tomburkar, och spendera de kronor vi tjänade på Fynd-shopen.

Jag vill minnas att serietidningarna kostade 50 öre styck, och att de som var på hundra sidor kostade en krona. Eventuellt höjdes priset till en krona och två kronor för de tjockare tidningarna. Eftersom de alltså var dyrare köpte jag sällan Agent X9 när jag växte upp. När jag tänker efter köpte jag dock Western-serier, som också var på hundra sidor, på Fynd-shopen, men det kan ha varit för att den tidningen innehöll en del snygga fransk-belgiska serier, och därför prioriterades.

En orsak till att Agent X9 inte lockade var att jag tyckte att den allt såg lite trist ut, med sina generiska omslag, inköpta från utländska ateljéer. Jag tyckte även att Serie-magasinet såg trist ut, den tidningen körde också med generiska omslag på 70- och 80-talen. 

Men - de gånger jag köpte- och läste Agent X9 tyckte jag att den var riktigt bra. Åtminstone de flesta av serierna. Tidningen innehöll mest (enbart?) amerikanska och brittiska dagspresserier under 70- och 80-talen, och flera av dessa tecknades av killar jag verkligen gillade - Rip Kirby av både Alex Raymond och John Prentice, Agent Corrigan av Al Williamson, för att bara nämna två serier. Ja, och Modesty Blaise, förstås. Jag gillade elegansen i dessa serier.

En annan grej jag uppskattade med Agent X9 var att många av serierna var, hur ska jag säga, fylliga. Många av deckarintrigerna var välkomponerade och välskrivna, och avsnitten var förhållandevis långa. Jag kom på att det var bra att ta med sig några Agent X9 när vi reste bort på semester - tidningarna var matigare och räckte längre, man fick valuta för kronorna. Alldeles just nu när jag skriver detta minns jag plötsligt att jag i slutet av 80-talet vann en prenumeration på Agent X9 i någon tävling. Jag kommer ihåg att jag läste många Modesty Blaise-äventyr tecknade av Neville Colvin, en herre som aldrig diskuteras idag, men som jag tyckte var riktigt bra - i alla fall betydligt bättre än Romero.

2019 fyllde serietidningen Agent X9 - som under sina första år hette enbart X9 - 50 år, och Egmont gav ut en tjock bok men ett lagom urval av de serier som gått, och i vissa fall fortfarande går, i tidningen. Jag fick till slut tummen ur och läste boken - och blev väl aningen besviken. Dels för att det handlar om samma, redigerade versioner som publicerades i tidningen, vilket innebär skiftande teknisk kvalitet - här och var försvinner linjer. Dels för att det är ganska svaga episoder av serier som ibland var riktigt, riktigt bra.

Först i boken hittar vi agenten X9 själv, skriven och tecknad av Bob Lewis, som var en pseudonym för Bob Lubbers. Det är en ganska tunn historia om en kille som rånar en bank och raggar på en galant dam som är revyartist. Lubbers, som gick bort 2017, var en fantastisk tecknare - och han var en rackare på att rita galanta damer.
Agent X9 av Bob Lewis aka Bob Lubbers.
Därefter följer ett äventyr med Rip Kirby. Fred Dickenson står för manus, medan Alex Raymond tecknade. Själva storyn tillhör väl de svagare Rip Kirby-historierna, men Raymonds teckningar är eleganta, och serien är nog den bästa i denna bok.

Nästa serie är Johnny Hazard. Den gick i Fantomen innan jag började köpa den tidningen. Jag hade  alltså inte läst Johnny Hazard, men jag minns att serien diskuterades på Fantomens insändarsidor. Det påstods att den blivit för politisk och för reaktionär i sin USA-propaganda. Som barn förstod jag inte vad de klagade på - det visste väl alla att ryssar var onda och hade fula frisyrer, medan amerikaner var coola, hade  snygga frisyrer, och hette tuffa saker som Johnny Hazard. Sedan dess har jag läst en hel del Johnny Hazard. Seriens upphovsman Frank Robbins tillhör mina favorittecknare, jag har alltid föredragit honom framför den mer berömde Milton Caniff, som gjorde serier i samma stil - ungefär som jag alltid föredragit Dean Martin framför Frank Sinatra. Äventyret i den här boken tillhör de senare kalla kriget-serierna. Det är lite smålustigt, men tidiga Johnny Hazard var bättre.

1984 skrev Gunnar Krantz en artikel i Bild & Bubbla om engelsmannen Jack Monks deckarserie Buck Ryan. Artikeln hette "Vem älskar Buck Ryan?" - och det kunde man ju fråga sig. Jag hoppade alltid över Buck Ryan i Agent X9. Den såg så fruktansvärt tråkig ut, och värre blev det eftersom texten i pratbubblorna skrivits ut med något slags skrivmaskin. I avsnittet som repriseras i denna bok har pratbubblorna textats om - just för att den ursprungliga textningen såg för jävlig ut. Den här gången läste jag serien - och jag blev nyfiken. Det här var faktiskt rätt trevligt. Teckningarna är stela och konstiga, och avsnittet verkar ha tagit skada av redigeringen, men Buck Ryan gav ändå lite mersmak. Jag undrar hur bilderna ser ut i större format och bättre återgivning.
Buck Ryan av Jack Monk.
Efter Buck Ryan följer ett kort avsnitt med Modesty Blaise. Det är den där redogörelsen för Modestys bakgrund; "Början på historien", och inget regelrätt äventyr. Versionen som publiceras här är den omredigerade versionen från 2000-talet, med färre, större rutor per sida.

Den brittiska serien Garth är en jävligt konstig serie. Jag har aldrig blivit klok på vad Garth är för någon. En stor biff som reser i tiden. Jag minns att jag tyckte att några av de tidiga Garth-historierna som gick i Agent X9 var rätt bra, eller i alla fall bättre än de senare, men serien i denna bok är från 1971. Jim Edgar har skrivit, medan den smått legendariske Frank Bellamy har tecknat. Garth är på en inspelning av en westernfilm, när han får en smäll i skallen. När han vaknar upp är han sydstatsofficer på 1800-talet. Inbördeskriget är över, och Garth ska hjälpa en danstrupp och ett vagntåg att ta sig över prärien. Det här är verkligen skitkonstigt. Det känns som om ett litet barn har skrivit serien, som om Jim Edgar hittar på efter hand. Serien är dessutom hur lång som helst, det bara händer nya saker hela tiden. Plötsligt dyker det upp blodtörstiga indianer och serien blir märkligt rasistisk på ett sätt som måste känts gammalmodigt även 1971.

Paul Temple är en klassisk, brittisk deckargestalt, skapad av Francis Durbridge. Deckarförfattaren och amatördetektiven Paul Temple dök först upp 1938 i en lång rad radiopjäser. Dessa följdes av romaner, en handfull långfilmer, och en TV-serie. Mellan 1951 och 1971 producerades en dagspresserie om Temple, och denna jubileumsbok innehåller ett avsnitt från 1953, tecknat av Bill Bailey - Durbridge själv ska ha skrivit manus. Det är lite stelt och tråkigt tecknat, men det är väldigt brittiskt och rätt kul.
Paul Temple tecknad av Bill Bailey.
Spårhundarna av Phillip Douglas och John Burns läste jag i albumserien Special-Comics när jag var barn. Serien var en ganska skamlös imitation av Modesty Blaise. Jag hade en kompis som hävdade att det faktiskt var Modesty Blaise, de hade bara döpt om figurerna. Eftersom jag, till skillnad från min kompis, faktiskt läste vad som stod i pratbubblorna, samt de artiklar om serien jag kunde hitta, påpekade jag att det inte alls är samma serie som Modesty Blaise, men min kompis stod på sig. Han tyckte dessutom att det räckte med att titta på bilderna. Det tyckte han även när han blev äldre. Avsnittet med Spårhundarna i den här boken är riktigt flängt. Rättare sagt: det är dåligt och illa berättat. Om det är representativt för serien vågar jag inte svara på, jag har inte läst Spårhundarna sedan 70-talet. John Burns var duktig på att imitera Jim Holdaway, men när han 1978 fick chansen att teckna Modesty Blaise misslyckades han kapitalt - och han fick inte till Modestys ansikte. Hans sejour på serien blev kort. Han gjorde även omslagen till en rad Modesty-romaner som gavs ut i Sverige.

Sist i boken hittar vi åter agent X9 själv, denna gång i den version som kallades Agent Corrigan, och som gjordes av Archie Goodwin och Al Williamson. Just denna episod, "Det svarta svärdet" från 1978-79, minns jag att jag läste i baksätet i bilen på väg till Norge för att åka skidor ett sportlov. Agent Corrigan var märklig på ett annat sätt än ovan nämnda serier. Corrigan var FBI-agent - men han reste jorden runt och bekämpade internationella terrorister och superskurkar, som vore han en amerikansk James Bond. När jag läste de här äventyren för 35-40 år sedan tyckte jag att Williamsons teckningar var vansinnigt läckra, men som vuxen ser jag att karln fuskade så det stod härliga till. Kopieringsmaskinen gick varm, och samma närbilder på Corrigans ansikte i olika vinklar upprepas sida upp och sida ner, något man antagligen inte tänker på om man läser en stripp om dagen. "Det svarta svärdet" inleds med sju sidor talkings heads - så lång tid tar det för Corrigan att få sitt uppdrag. Två personer står och pratar på sju sidor. Man kan liksom inte påstå att det är effektivt berättat.

Utöver serierna innehåller denna bok några kortare artiklar om tidningen, och ett flertal omslag återges i färg. Tyvärr presenteras inte serierna, figurerna och deras upphovsmän, med undantag för Modesty Blaise. Således fick jag googla Garth för att försöka ta reda på vad han är för besynnerlig typ. 

När jag kom fram till den avslutande Agent Corrigan-serien knakade det till i boken och limningen i ryggen började ge med sig.               

fredag 19 juli 2013

Serier: Interpol Stockholm/Agent X9 nr 7/2013

Interpol Stockholm: "Sektledaren"
av Sylvain Runberg och Peter Bergting

Jag brukar ofta beklaga mig över att så få fransk-belgiska seriealbum kommer ut på svenska nuförtiden - till skillnad från när jag växte upp. Numera har jag oerhört dålig koll på albumutbudet i Sydeuropa; jag vet inte vad som är nytt och bra, vilka som är de nya stjärnorna.

Men det där med bristen på utgivning av fransk-belgiska album i Sverige är en sanning med modifikation. Även om det är en droppe i havet, publiceras en hel del i serietidningarna Fantomen och Agent X9. Dock är dessa förminskade till serietidningsformat, uppstyckade till följetonger (vilket förvisso allt var i gamla Epix på 80-talet), tryckta på sämre papper, och i Agent X9:s fall körs de i svartvitt.
Det nya, utökade (116 sidor) numret av Agent X9; nr 7/2013, innehåller dock ett komplett fransk-belgiskt album i färg, vad jag vet är det andra gången X9 kör en färgserie. Upphovsmännen är fransmannen Sylvain Runberg, som spenderar en hel del tid i Stockholm, och svenske Peter Bergting. Jaha, utbrister en del av er, ska du recensera en serie av en av dina polare? Jovisst, jag har känt Peter i över tjugo år, men det skiter jag i.

Interpol Stockholm: "Sektledaren" är egentligen det andra albumet i serien - det första heter Interpol Mexico och är tecknat av någon annan. Men självklart är det smartare att börja med Sverigeavsnittet. Och visst är det lite lustigt att X9 köper in en serie om Sverige från utlandet istället för att själva producera en - men allt sådant har ju med ekonomi att göra.

För att uppta hela 54 sidor är "Sektledaren" en märkligt tunn historia. Det hela börjar i Paris där vi introduceras för den franske Interpolagenten Eric Valandier, som jobbar för ungdomsroteln. Valandier? Är det meningen att det ska låta som Wallander? Är det ett skämt, ironi? Eller dålig fantasi? Ingen aning. Det känns lite grann som att döpa en detektiv till Sherlock Holm.
Valandier är på jakt efter en man som kidnappat sina två små barn, som ex-frun har vårdnaden om. Spåren leder till Stockholm och skärgården. Berättelsens bovar har skapat en märklig sekt som tillber urtida gudar och tror att de ska återfödas i Hyperborea; ett mystisk nordiskt land de gamla grekerna trodde på. Självklart är detta bara ett trick för att lura pengar av rika dårar som går på smörjan.

Valandier anländer till Stockholm, där han paras ihop med de svenska poliserna Tina Johansson och Emre Altekin (Emre Altekin?! Är det ett anagram?). De jagar slemma typer på nattklubb på Stureplan och de åker Finlandsfärja, och hoppas hinna hitta de två barnen innan sekten begår kollektivt självmord; något allt pekar på.

Sylvain Runberg har fått en del album utgivna i Sverige, men detta är det första jag läst av honom. I den här berättelsen har han försökt få med lite kulturkrockar mellan Frankrike och Sverige, och vanliga fördomar; till exempel anländer Valandier till Sverige iförd vinterkläder trots att det är sommar och 32 grader. Men mycket mer än så blir det inte. Äventyret "Sektledaren" skulle kunna fungera, men det lider av att inga av huvudpersonerna presenteras. Vi vet inget som helst om Eric Valandier, han bara dyker upp i början och är Hjälte. Detsamma gäller övriga figurer. Tina Johansson har lite mer karaktär, hon är tuff och duktig på närstrid, och jag tänker att det hade varit roligare att läsa serier om henne.

Historien rullar på alltför fort utan att engagera nämnvärt, det är för ytligt. På ett par ställen är dialogen rätt besynnerlig - som exempel kan nämnas ett märkligt replikskifte om korta kjolar.
Peter Bergting är Sveriges internationellt sett mest framgångsrika serieskapare, det mesta av hans serieproduktion ges enbart ut i USA. Hans senaste album är utgivet av amerikanska Dark Horse och på dess baksida omnämns han som "critically acclaimed". Och ja, Bergting är onekligen en skicklig illustratör och serieberättare, det finns alldeles för få av hans kaliber i Sverige - åtminstone som visar upp sig offentligt; det är ju numera otroligt svårt att få äventyrsserier utgivna i det här landet.

I fallet "Sektledaren" verkar dock den gode Bergting emellanåt haft lite väl bråttom. Här och var är bilderna i enklaste laget, och många figurer har besynnerligt simpla ansikten. Jag har svårt att se skillnad på dem. Berättartekniskt och layoutmässigt är det exemplariskt.

Även om jag nu, som framgår, har flera invändningar mot just det här avsnittet, ser jag gärna att duon Sylvain/Bergting fortsätter. Får de tid på sig kan de säkert utveckla Monsieur Valandier och hans värld.

Agent X9:s redaktör Johan Kimrin kallar det här numret för "Sverigenumret" - för det förekommer mer svenskt. Dennis Gustafsson har gjort en serieadaption av en novell av Pär Thörn. Teckningsmässigt är det tilltalande; serien är gjord i något slags ruffig Tardi-stil med stämningsfulla gråskalor. Storymässigt är det fullkomligt poänglöst; jag trodde först att man glömt trycka ett par sidor. serien är fyra sidor ingenting. Och egentligen är det ingen serie; rutorna för inte handlingen framåt, de bara illustrerar en kort monolog som återges i textplattor.

Vidare finns här en sida ur Loka Kanarps seriealbum "Pärlor & patroner - 60 historiska kvinnoporträtt". Men just detta avsnitt har ingenting med bovar, snutar eller agenter att göra.
För att tidningens läsare ska känna igen sig ägnas resten av tidningen åt gamla trotjänare. Här finns ett Modesty Blaise-avsnitt från 1982, "El Toro - banditen", tecknat av Neville Colvin. Jag läste X9 hyfsat regelbundet under en period i början av 80-talet och jag gillade Colvins teckningar. Jodå, han är väl den bäste Modestytecknaren sedan Jim Holdaway. Men numera tycker jag sällan att serien är så bra som jag gjorde förr, jag får ofta en känsla av "Vad det här allt?".

Numret avslutas med att avsnitt av Rip Kirby från 1949; "De försvunna rubinerna" av Alex Raymond. Och det här är ju elegant värre. Trevligt på alla sätt. Synd att serien är omredigerad till serietidningsformat, det hade varit kul att få se dessa strippar helt oredigerade.
Tidningen pryds av ett osedvanligt stökigt och kladdigt omslag. Ibland ståtar X9 med synnerligen flotta, målade omslag, men oftast kör man nyproducerade (?) teckningar av Romero. Modesty är ovanligt ful den här gången, hon ser ut att ha blivit botoxad av en blind doktor. Sedan ett par år tillbaka står det ju även "Modesty Blaise" tvärs över logotypen, vilket innebär att omslagen blir ännu kladdigare.

söndag 1 november 2009

Konstrundan

Det pågår ju en seriefestival här i Malmö, och jag har ägnat helgen åt diverse vernissager och utställningar. Låt mig ta dem i den ordning jag bevistade dem.
Först ut i fredags var det vernissage på Spegeln; biografen alltså. C'est Bon Panorama II: Frankenstein. Det hölls en farlig massa andra serievernissage samtidigt, men självklart går temat Frankenstein före allt annat.
Den lilla seriekulturgruppen C'est Bon kan man tycka vad man vill om, och det gör jag också - om vi säger som så: jag delar inte deras politiska åsikter - men en del av dem är skickliga tecknare. Frankensteinutställningen består således av flera riktigt bra bilder inspirerade av monstret.
Under vernissagen visades även den allra första filmatiseringen av Mary Shelleys roman; en drygt tio minuter lång spurtversion, producerad av Edison 1910. Stumfilmen ackompanjerades effektivt av en flicka beväpnad med fiol
Från Spegeln gick jag över till Form/Design Center, där det förutom en liten minimässa med småförlag, hålles föredrag, workshops och ett par utställningar är upphängda.
Grassroots Comics vet jag inte riktigt vad jag ska säga om. Det är en glad, mustaschprydd indier som ligger bakom konceptet, som går ut på att vem som helst, var som helst i världen kan och ska uttrycka sig och sina känslor i serieform - och en rätt strikt sådan. Fyra rutor på en A4-sida, som kopieras i 20-30 ex och sedan sätts upp på busshållplatser, på väggar, anslagstavlor och så vidare. Det handlar mest om politiska budskap och det ser i de flesta fallen för jävligt ut. Det är de mest amatörmässiga av amatörer som gör sådant här, men visst är det lite - med betoning på lite - intressant att se valhänta serier från tredje världen.
Betydligt mindre valhänt är avdelningen "I seriernas värld" bestående av några serieoriginal från en samling superkändisar. Utställningen är alldeles, alldeles för liten, de utställda objekten är få, men visst är det coolt med originalstrippar från Rip Kirby, Terry & Piraterna och Modesty Blaise - från den tid då varje strip faktiskt hade substans, om man jämför med den bisarrt händelselösa Fantomen som går i Skånska Dagbladet. Vidare finns där bland annat en halvsida av Enki Bilal, en skiss till ett Watchmenomslag, och en manussida med layoutskiss till just Watchmen av Alan Moore. Manuset ser faktiskt för jävligt ut och jag undrar hur Dave Gibbons kunde teckna efter det här. Skrivet enbart med versaler i ett enda stycke över en helsida...
På lördagen spatserade jag iväg till krogen På Besök på Nobelvägen, där den sympatiske Gunnar Krantz ställer ut sidor ur sin akvarellnovell Vin och vatten. Gunnar är en av de personer i seriebranschen jag känt längst, eller åtminstone varit flyktigt bekant med. Jag gav mig ju in i fanzinesvängen redan 1981, och då var förstås Gunnar aktiv seriemakare.
När jag kom till På Besök, höll Gunnar fortfarande på att hänga sina bilder. "Det här verkar ju vara en ölhall," sa han och betraktade stammisarna som satt och drack öl.
Vin och vatten-utställningen blev väldigt intressant på ett, antar jag, oväntat sätt. På varje ark finns två rutor som hänger ihop. Däremot sitter arken inte uppsatta i någon särskild ordning. Därför blir det något slags konstig random comic om man går runt och läserpratbubblorna, vilket är svårt att undvika. Handlingen tar de mest oväntade krumsprång för jämnan, och ibland känns det som om sekvenserna nästan hör ihop. Jag bör även skjuta in att många av Gunnars akvarellsidor är väldigt vackra och lämpliga för inramning och upphängning i hemmet.
Jag gick vidare till det pyttelilla galleriet Makeriet, där Kolbeinn Karlsson och Emelie Östergren hade vernissage för utställningen Allt mitt är ditt. De två hade visst bytt saker med varandra och sedan gjort bilder och serier baserade på prylarna; en solhatt, en plastkasse med mera. Och mycket av det är riktigt kul och skickligt gjort. Men varför är texten i så många pratbubblor och textplattor felstavad? Är det något konstnärligt grepp jag inte fattar? Refererar det till något? Eller är det felstavat på riktigt? Makeriet är förresten så litet, att det är rätt svårt att kolla in utställningen när det finns fler människor i lokalen. Ännu svårare med en svårtmotiverad DJ i en stor del av lokalen.
Sist på lördagen gick jag förbi Selfmade/Astrid och aporna KÖK, och då måste jag berätta att Astrid och aporna är en sådan där affär som bara säljer ekologiska och rättvisemärkta produkter, och nu har de visst även öppnat något slags servering. It goes without saying att jag inte frekventerar Astrid och aporna. Och vad fanns det då där? Jo, Karolina Bång ställde ut. När hon är i farten handlar det om queerfeministiska serier. Fult som stryk och med budskap och finess ungefär som första maj-banderoller. Ja, herregud. Faktum är att de här grejorna ligger jävligt nära nazism, på något sätt. Det är lite obehagligt och väldigt hatiskt och människofientligt, i tron att det är så öppet, jämställt och rättvist. Folket som befann sig i lokalen var väl mest lesbiska brudar iförda något slags uniform. Några vegankommunister var där väl också. Själv fick jag representera det sexistiska patriarkatet. Men det gör jag så gärna.
Idag var jag åter inom Form/Design Center och tittade lite nogrannare på Rip Kirby och de andra. Därefter gick jag över gården till Loftet, där Loka Kanarp har en mycket liten utställning baserad på sitt album Pärlor & Patroner, med historiska kvinnoporträtt. Den bestod av en handfull uppförstorade bilder från seriesidorna. Längs ena långväggen säljer Kolik Förlag sina utgåvor, det har hunnit bli en hel del, och återigen handlar det ofta om arga produkter. Det är feminism, det är veganism, det är andra ismer, och det är i de allra flesta fall fullkomligt finesslöst och lite obehagligt.
Jag ser i festivalkatalogen att det pågår ytterligare några serieutställningar. Jag får se om jag går förbi dem i veckan. En del verkar allt annat än lockande, som en grej med det, öh, feministiska serietecknarkollektivet Dotterbolaget...
Ska jag sammanfatta det här, blir det det gamla vanliga, det jag suckat över i alldeles för många år nu. Med Gunnar Krantz som ett stort, självlysande undantag, verkar den typiska svenska serieskaparen idag vara i 25-årsåldern och väldigt arg, av någon anledning. Antagligen för att hon - det är oftast en hon - bor i ett evigt mörker, konstant blir förtryckt och alltid våldtas och alltid får mindre betalt än män. Uppenbarligen lever serietecknare i ett parellelluniversum där det fortfarande är den viktorianska eran som råder.
Min gode vän, Herman Hedning-tecknaren Jonas Darnell är också nere på festivalen, och med tanke på den typ av serier han gör, sticker han ut som världens rebell bland alla dessa unga rebell-wannabes.