Bio: En underbar jävla jul

Foton copyright © 2015 Alexander Kallas & Peter Mokrosinsk, Sweetwater Production AB 

Julfilmer finns det många, väldigt många, men när det gäller svenska sådana är det främst två man tänker på: FANNY OCH ALEXANDER och TOMTEN ÄR FAR TILL ALLA BARNEN - och då är den förstnämnda inte ens en regelrätt julfilm; det är julfirandet i början man tänker på. Gammaldags, stämningsfullt, frejdigt.

I Helena Bergströms nya film EN UNDERBAR JÄVLA JUL vill gayparet Simon (Anastasios Soulis) och Oscar (Anton Lundqvist) fira en gammaldags, stämningsfull jul med släkten. Det går sådär - och halvvägs in i filmen säger de att det i stället blev så Bergmanskt det kan bli.

Anton Lundqvist är son till Maria Lundqvist, och hon spelar Simons mor, medan Robert Gustafsson gör hans far, som är jurist. Han är allmänt tvär, torr, trist och homofobisk. Hon är ungefär likadan. Helena Bergström själv gör Oscars mor, som är frånskild från fadern Michalis Koutsogiannakis - men båda två dyker upp. Till julaftonsfirandet kommer även syskon, syskonbarn, en mormor, och Helena Bergströms unge pojkvän, som är muslim.

Simon och Oscar har nyligen köpt en fallfärdig villa tillsammans med kompisen Cissi (Rakel Wärmländer), som är gravid i nionde månaden. Vad de inte berättat för sina föräldrar, är att det är Simon och Oscar som är fäder till barnet. Det ska bli deras julklapp till familjerna. En julklapp som väl inte riktigt går hem.

Helena Bergström, som även är en av manusförfattarna, har säkert tänkt göra något i stil med den ohemult populära TOMTEN ÄR FAR TILL ALLA BARNEN, men hon lyckas ungefär lika bra som Simon och Oscar lyckas göra sina familjer glada. Jag har svårt att tänka med att EN UNDERBAR JÄVLA JUL blir någon större framgång. För att vara en komedi är den nämligen inte speciellt rolig.

Maria Lundvist lyser i sin roll och är den som ibland lyckas vara kul, och visst blänker det till ibland, men som helhet är detta mer julförstämning än julstämning. Det är drama, det är lite ångest - ja, det är lite för mycket Bergmanskt.

De som förväntar sig att Robert Gustafsson ska vara rolig, och det lär 100% av publiken göra, lär bli gruvligt besvikna. Han är bara sur. Först på slutet går han igång i en lång (improviserad?) monolog om allt han inte gillar. Michalis Koutsoguiannakis är sympatisk som hårt arbetande grek, som försöker se positivt på allting. 88-åriga Inga Landgré är lite lustig emellanåt, som när hon berättar att hon enligt ett test visade sig vara Sverigedemokrat.

Slutet på det hela kommer knappast som en överraskning. Rikard Wolff spelar julvärd i TV i några snuttar som är roligare än resten av filmen. När eftertexterna rullar spelas en hemsk cover på "Tänd ett ljus". Det tekniska hantverket är det inget fel på, men resultatet är inget att hänga i julgranen.

Tänk att det ska vara så svårt att göra en julkomedi som bara är rolig och stämningsfull. Det blir väl till att se om ETT PÄRON TILL FARSA FIRAR JUL. Igen.

(Biopremiär 13/10)

Bio: Lejonkungen 3D

Bilder copyright (c) Walt Disney Studios Motion Pictures Sweden
Det är bara ett par månader sedan LEJONKUNGEN släpptes på Blu-ray och DVD. Då recenserade jag filmen i Nya Upplagan, och min korta text löd så här:

"Tro’t om ni vill, men jag har aldrig tidigare sett Lejonkungen. Jag såg den aldrig på bio 1994, jag såg den aldrig på video eller DVD. Ärligt talat lockades jag aldrig att se den, den verkade lite vissen, platt animerad - och jag avskydde den fruktansvärda sången “Hakuna Matata”, som inte gick att undvika.
    Efter att nu ha sett den, så … Nja. Jag är väl inte så imponerad. Förvisso är jag förespråkare för traditionell tecknad film framför dagens plastiga 3D-animationer, men det är ju den livfulla stilen och känslan från 40- och 50-talen jag gillar. LEJONKUNGEN ser så platt och trist ut som jag föreställde mig. Och musiken av Tim Rice och Elton John är hemsk. Detta innebär att jag aldrig riktigt engageras av storyn om Simba. Däremot är LEJONKUNGEN bättre än många Disneyfilmer som följde åren därpå, som POCAHONTAS (Argh!) och TARZAN (Huga! Dubbelt huga tack vare Phil Collins-tortyren)."

Nu har filmen plötsligt gått upp på bio på nytt. I 3D. Så nu har jag sett filmen på bio för första gången. Och förutom att filmen nu fått en tredje dimension (nåja), så var det inte samma version jag såg. När jag klämde DVD:n såg jag den förstås med originalröster på engelska - och jag snabbspolade sångnumren. Det gick inte att snabbspola på bio, så jag fick allt stå ut med de vissna sångerna. Däremot är den svenska dubbningen inte helt oäven - rättare sagt, Rikard Wolff, som gör det ondskefulla lejonet Scar, gör att filmen känns lite grann som en gammal klassisk Disneyfilm; han låter som till exempel prins John i ROBIN HOOD (förvisso inte en av Disneys större klassiker, men ändå).
Men jag kan inte påstå att filmen är speciellt rolig; det finns inte mycket att skratta åt, och på många sett är LEJONKUNGEN något av en Best Of baserad på tidigare succéer, de olika inslagen känns hämtade från främst DJUNGELBOKEN.

3D:n? Njä, den är inte mycket att hänga i julgranen. Det ser mest ut som olika utskurna pappbitar som ställts framför varandra de gånger 3D:n gör sig påmind, och det är sällan.
Själva visningen var dock intressant. Jag inbillar mig att de flesta ungar och barnfamiljer redan sett LEJONKUNGEN - åtskilliga gånger - och att den nya DVD-utgåvan låg i många av fjolårets julklappspaket. Ändå var det fullsatt på den eftermiddagsvisning jag bevistade (filmen pressvisades inte). Många barnfamiljer. De blev till att se filmen med besynnerlig audio commentary. Tio minuter in i filmen sa en liten unge "Nu börjar filmen!". En kvart senare sa samma unge "Nu börjar filmen!". En annan unge sa "Det är mörkt, kan du inte säga till att de tänder?". En tredje unge sa mot slutet "Men där är ju Simbas pappa!" varpå föräldern sa "Nej, det är ju Simba som blivit stor.".
Under den sista halvtimmen hördes plötsligt skrik från en av de bakre raderna. Spädbarnsskrik. En kvinna hade tagit med sig sin bebis på visningen! Hallå? Hur korkad får man vara? Jag är förvånad över att personalen släppte in kvinnan med ett spädbarn i barnvagn. Dels har ju ungen inte det minsta utbyte av ett biobesök och det är väl knappast bra för en bebis att sitta i ett mörkt rum med högt ljud och flimrande duk (om ungen försetts med 3D-glasögon vet jag inte). Och det är oansvarigt mot övriga i publiken. Det är illa nog med den vanliga snackande och SMS:ande publiken, en skrikande och jollrande bebis gör det inte bättre.

 


(Biopremiär 6/1)

Bio: Änglagård - Tredje gången gillt

Foton copyright © Tony Nutley, Sweetwater Produktion AB

Tillåt mig börja med ett erkännande. Ett fullkomligt omtumlande avslöjande.

Jag har inte sett de två första ÄNGLAGÅRD-filmerna!

Nix.

När den första ÄNGLAGÅRD kom 1992 hade jag ännu inte börjat skriva i NST (det skedde först '93), recensera biofilm och därmed se det mesta på repertoaren. Och det fanns ju ingen som helst an´ledning för mig 1992 att se en Colin Nutley-film med Helena Bergström, eller hur? Alla andra gick och såg den - folk till och med rekommenderade den för mig - och jag blev bara mer och mer avskräckt. 

Eftersom jag inte såg den första filmen, struntade jag förstås i del två, som kom 1994. Den slaktades visst av en enhällig kritikerkår.

Men nu har jag sett del tre. Inspelad sexton år efter del två. Jag såg den förra veckan.

Eftersom jag inte hade någon aning om vad som hände i de tidigare filmerna, hittade jag på en egen version. Helena Bergströms Fanny organiserade hemliga MMA-turneringar på en ö. Rikard Wolff var hennes främsta fighter. Jakob Eklund var en CIA-agent som infiltrerade tävlingarna för att avslöja en drogkartell.

Tyvärr stämde detta inte alls. Jag hade inte en siffra rätt. En kollega berättade att Fanny istället försökte ta reda på vem som är hennes far. Jaha. Roligare än så var det inte.

Det märkliga är att medan jag såg ÄNGLAGÅRD 3: THE CRACKDOWN, kändes det som att jag hade sett de tidigare filmerna. Bra - för jag kan ju inte påstå att jag lockades att se dem.

ÄNGLAGÅRD - TREDJE GÅNGEN GILLT är verkligen filmskapande på gräsrotsnivå. Det påstås ju att Colin Nutley inte arbetar efter ordentliga manus, utan låter skådisarna improvisera fram dialog och scener efter ett löst synopsis. Om detta verkligen stämmer låter jag vara osagt, men den här filmen har tammefan inte mycket till manus. Tillståndet är skandalöst illa på den fronten.

Tydligen brann Änglagård ner i förra filmen. Fanny bor på Mallorca, där hon driver ett hotell. Eller om det nu är en restaurang. Hon har även en femtonårig dotter; Alice, som spelas av Molly Nutley; Helena Bergströms riktiga dotter. Tösen vill plötsligt åka till Västergötland för att ta reda på vem som är hennes far. Tydligen har hon ingen aning om detta - och Fanny vet fortfarande inte vem hennes egen far är; är det Sven Wollter eller Tord Peterson?

Så tillsammans med läderbögen Zacc (Wolff) åker de till Sverige. Därefter följer en oändlig rad sketcher och lösryckta scener. Ja, det här är osannolikt illa gjort. Det känns som om filmmakarna har tagit en säsong av HEM TILL GÅRDEN eller en liknande serie och klippt ner den till två timmar. Och då inte på ett logiskt sätt, utan genom att behålla snuttar ur samtliga 50 avsnitt eller så. Hopp, hopp, hopp, hopp, hopp. Det här är jättekonstigt. Det känns som om filmen bygger på ett gammalt manus av Claes Eriksson från 80-talet; en parodi på TV-serier av den simplaste sort.

Precis allting i ÄNGLAGÅRD 3 är otroligt ointressant. Är det vuxna människor som gjort den här filmen? Riktar den sig till en vuxen publik? Beter sig moderna svenskar på landsbygden på det här sättet? Varför vet Fanny fortfarande inte vem som är hennes farsa? Och varför vet inte dottern vem hennes farsa är? Varför har inte Fanny berättat det - eftersom hon vet om det? Och framför allt: varför springer alla runt på bygden och skvallrar om detta och annat, som vore det en skandal på 1800-talet?

Maria Lundquist dyker upp i ett par scener som föreståndare för en lanthandel och hon är jätterolig. Hon berättar att det enda som hänt de senaste sexton åren, är att hennes make har opererat öronen. Men denna och hennes andra scener har ingenting med någonting att göra. Det är bara inslängda sketcher. Plötsligt får Fanny för sig att hon ska öppna spa i prästgården. Då förvandlas filmen till en ren amatörfilm.

Genom hela filmen slängs det in en massa klipp ur de två tidigare filmerna. Därmed medverkar även nu döda skådisar som Ernst Günther och Viveka Seldahl. Och därmed bjuds vi på några nakenscener.

Finns det inget posivt att säga om den här filmen? Jo. En sak. Jens Fischer står för ett utomordentligt filmfoto. Det är mättat och fullt av liv, det är flott och ser ut som riktig biofilm. Det får oss i publiken att känna dofterna av den idylliska svenska sommargrönskan.

Och det är väl just denna idyll som kommer att få svenska folket att vallfärda för att se ÄNGLAGÅRD - TREDJE GÅNGEN GILLT. För det kommer de säkert att göra. Detta är väl julens enda breda publikfilm, och tydligen älskar svenska folket sådant här.

Även om det hela egentligen är under all kritik.

I ett par scener bjuds det på omotiverad steppdans.

(Biopremiär 25/12)

Bio: Så olika

Romantik signerat Helena Bergström, kan det vara något?
Nej, det kan det bannemig inte! Kraftigt inspirerad av LOVE ACTUALLY och antagligen sponsrad av Stockholms turistbyrå, har Bergström (både manus och regi) snott ihop en banal, förvirrad och stökig film som knappast lär falla någon i smaken.
Vi träffar en rad par som inte har det sådär jättebra i sina förhållanden. En tjej på ett TV-bolag har ihop det med en divig programledare. En argsint politiker har en jobbig ex-make. Johan Widerberg är förlovad med Rikard Wolff, men tveksam. Och Philip Zandéns politiker har det inte så bra ihop med Nina Gunke (känd från Mac Ahlbergs porrfilm MOLLY - FAMILJEFLICKAN). För att inte tala om Rolf Lassgård, som inte är glad alls tills han får se Wolf som Strindberg på teatern och blir kär.
Och vad händer? Jo, eftersom det ska spelas in ett allsångsprogram på Skansen där Widerberg jobbar, får TV-bruden ihop det med honom. Zandén får ihop det med den arga politikern. Wolff får ihop det med Lassgård. Gunke får ihop det med politikerkvinnans ex-make. De enda som har ihop det hela tiden och är sympatiska, är Siw Malmkvist och Fredrik Ohlsson, som ju är gifta även i verkligheten.
SÅ OLIKA är illa genomtänkt och illa skriven, den är dum och tråkig, och full av osympatiska rollfigurer. Möjligtvis med undantag för Zandén som ser ut som en tafatt folkpartist. Johan Widerberg ser skitkonstig ut och har en rälig, stirrande blick. Han är väldigt mycket kortare än Wolff, så de ser skojiga ut tillsammans.
När man tror att det inte kan bli mycket värre, dyker Arvingarna upp och alla stämmer upp i "Eloise".
Så ofta tillfälle ges, får vi rundvandringar på Skansen och i stadshuset, och ibland ute på idyllisk landsbygd.
Av någon anledning står det inte vem som spelar vad i eftertexterna, men påfallande många i eftertexterna heter Bergström i efternamn. En kollega påpekade att hela filmteamet syns i en scen, vilket jag tyvärr inte noterade. I övrigt består filmen nästan bara av närbilder, ibland extrema närbilder så att alla blemmor syns.






(Biopremiär 6/11)