Visar inlägg med etikett Rihanna. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Rihanna. Visa alla inlägg

fredag 28 juli 2017

Bio: Valerian and the City of a Thousand Planets

Foton copyright (c) Noble Entertainment

Först och främst:

Valerian och Laureline.

Nej, det kan de ju inte heta. När denna klassiska tecknade serie av Pierre Christin och Jean-Claude Mézières började komma ut på svenska 1975, hette de två rumtidsagenterna Valentin och Linda - fast tvärtom; Linda och Valentin. Det har de hetat sedan dess, och det heter de fortfarande i nyutgåvorna från Cobolt Förlag. För min del känns det bara befängt att omnämna figurerna med deras franska namn - med engelskt uttal, till och med. Således kommer jag att i denna recension kalla dessa två hjältar Linda och Valentin. Det har jag sagt i 40 år, det tänker jag inte sluta med nu.

Här på TOPPRAFFEL! har jag bara recenserat två av Cobolts böcker med Linda och Valentin - den första samlingsvolymen, vilken innehåller de tre första albumen, och boken "Rymdstigar", som består av kortare historier. Dessa är de enda av Cobolts utgåvor jag läst - resten av Linda och Valentin-albumen har jag inte läst sedan jag var barn och tonåring. Ja, det har förstås tillkommit album sedan jag var ung - men dessa har jag inte läst alls.

Så här såg albumen ut när jag läste dem på 1970-talet.

Luc Bessons film VALERIAN AND THE CITY OF A THOUSAND PLANETS är just nu flitigt omskriven i branschpressen - av skäl Besson inte hade hoppats på. Denna franska film, som dock är på engelska, är den dyraste independentfilm som någonsin gjorts - den kostade någonstans melllan 200 och 210 miljoner dollar. Och - när den häromveckan gick upp på bio i USA, totalkraschade den. Hittills har den bara lyckats spela in 17 miljoner. I Tyskland floppade den också, vi får väl se hur det går i Frankrike och resten av Europa.

De amerikanska recensionerna av VALERIAN har också varit blandade - minst sagt. De flesta har varit extremt negativa - medan andra har hyllat filmen och dess estetik. Några kritiker har legat någonstans mittemellan ytterligheterna. Till saken hör förstås det faktum att publik och kritiker inte läst- eller ens hört talas om Linda och Valentin.

Nå. Hur är då den här filmen?

Jaaaa, gott folk - jag vet faktiskt inte riktigt hur jag ska beskriva VALERIAN. Detta är en film som är all over the place, som man säger på engelska. Den attackerar åskadaren från alla håll samtidigt, hela tiden, och upplevs förstås som rätt omtumlande - och ganska förvirrande. Luc Besson har själv skrivit manus, och har byggt ihop albumet "De tusen planeternas rike" (1969-70, på svenska 1977) och "Ambassadören som försvann" (1975, på svenska 1976). Det förstnämnda albumet finns med i samlingsvolymen jag nämner ovan, det senare har jag inte läst sedan jag var barn, då jag älskade det.

Att Linda och Valentin nu är amerikaner känns lite konstigt - jag har alltid sett dem som fransmän som talar franska. Dane DeHaan, som är äldre än han ser ut, spelar Valentin, som flera gånger påpekar att han är soldat - jag tror inte att han någon gång i filmen omnämns som rumtidsagent, eller bara agent. Valentin är hopplöst förälskad i sin kollega Linda (Cara Delevingne) och vill gifta sig med henne. Den kärlekskranke Valentin tjatar om detta genom hela filmen, han är gåpåig, Linda tröttnar på honom, det blir en massa käbblande - och detta är en stor skillnad gentemot den tecknade serien.

Är det AVATAR? Är det omslaget till en gammal symfonirockskiva?

Handlingen är minst sagt rörig, men Linda och Valentin skickas iväg till den gigantiska staden Alpha, för att se till att stoppa "en mörk kraft", som det står i pressmaterialet. Clive Owen spelar en kommendör, som försvinner och som Linda och Valentin försöker hitta. Han verkar inte helt snäll, kommendören. Det händer en fruktansvärd massa hela tiden, mycket av det som händer, kanske det mesta, är inte relaterat till handlingen, vad nu den går ut på - vilket innebär att man sitter där och tittar på ett maffigt science fiction-speltakel och har totalt glömt bort vad det egentligen handlar om. Det här är stökigt och rörigt.

Specialeffekterna är av varierande klass. Det mesta är tjusigt och imponerande, och skapar ibland en skön sense of wonder. Men - i stort sett inga av de otaliga rymdvarelserna imponerar och ger intryck av att vara autentiska. De ser inte ut som något annat än de datoranimationer de är. Värst är inledningsscenerna med ett långt, tanigt, fredligt folk på en paradisplanet. Dessa scener ser verkligen ut som tecknad film. De påminner dessutom om AVATAR, vilket inte ska tolkas som något positivt. Faktum är att Luc Bessons DET FEMTE ELEMENTET, som kom 1997, känns mer som ett Linda och Valentin-äventyr än VALERIAN - vilket kanske beror på att den äldre filmen främst kör med praktiska effekter, make up och modeller, och inte plastiga datoranimationer.

En bättre titel på filmen vore LAURELINE. Cara Delevingne ser förvisso inte ut så som jag föreställt mig Linda - men hon är bra i rollen. Hon är cool och ibland lite rolig. Dane DeHaan, däremot, är mest irriterande och jobbig - han varken ser ut eller beter sig så som jag föreställt mig Valentin. DeHaan ser ut som en pojke, men saknar den pojkaktiga glimt i ögat som krävs - hans halvslutna ögon gör att han mest ser drogad och uttråkad ut.

Rutger Hauers namn står med stora bokstäver i förtexterna, men han medverkar bara några sekunder i början. Rihannas och Ethan Hawkes roller är relativt små och känns påklistrade. Herbie Hancock skymtar i några scener, och minsann om inte Ola Rapace har en roll.

Är VALERIAN en bra elller dålig film? Eller är den mittemellan? Tja, jag kan inte påstå att den är bra. Men den är inte tillräckligt dålig för att vara dålig. Filmen är kul att titta på och en del scener är faktiskt bra eller roliga. Filmen är åt helsike för lång, men man får mycker space opera, rymdäventyr och märkliga varelser för pengarna. Det här är bättre än det mesta Luc Besson regisserat de senaste tjugo åren, och framför allt är VALERIAN bättre än den vedervärdiga LUCY, som av någon oförklarlig anledning blev en gigantisk succé världen över.

Vad ska jag sätta för betyg på det här? Jag sätter ett snällt betyg. Det här känns som en sådan där film jag kanske kommer att tycka är lite bättre när jag ser om den på Blu-ray om några år, än jag gjorde när jag såg den i 3D på bio i förmiddags. Även om en tvåa ligger nära till hands, garderar jag mig och sätter en trea.

    

  

 



(Biopremiär 2/8)

torsdag 26 mars 2015

Bio: Home

Bilder copyright (c) Twentieth Century Fox
Figurerna i HOME dök först upp i en kortfilm, som visades innan en animerad långfilm - jag har glömt vilken. Och jag har glömt vad som hände i kortfilmen. Nu har HOME i alla fall gått och blivit långfilm från Dreamworks Animation och i regi av Tim Johnson, som gjorde PÅ ANDRA SIDAN HÄCKEN - om någon nu minns den.
HOME handlar om rymdvarelser som på engelska heter "boovs" - en boov, flera boovs. I den svenska dubbningen låter det som om de säger boof och boofer. Även övriga namn på figurer och arter är svåra att uppfatta, i pressmaterialet står det inte vad allt och alla döpts om till. Huvudperson är i alla fall den lille Oh, som ser precis likadan ut som alla andra boover. Han är dock väldigt impopulär, denne Oh, han är ettrig och alltid positiv.
Booverna är på flykt undan de onda gorgerna och Jorden har valt ut som ett bra ställe att fly till. Ledda av den korkade kapten Smäck anländer de till vår planet och skickar iväg alla jordbor till olika distrikt, medan de själva bosätter sig i städerna. Booverna är fullkomligt omedvetna om att de upplevs som onda av jordborna.
Tipp heter en tolvårig flicka som av någon anledning blivit kvar i New York. Där lever hon som en annan Robert Neville. Oh tänker ställa till med fest, men när han ska eposta en inbjudan till boverna lyckas han bjuda in hela galaxen. Detta innebär att gorgerna också får en inbjudan och kan se var booverna gömmer sig. Booverna måste fly igen och Oh blir efterlyst. Då träffar Oh på Tipp, och efter att ha bråkat en stund blir de förstås vänner och åker iväg för att hitta Tipps morsa, som finns någonstans på Jorden - och så måste de försöka stoppa gorgerna.
HOME är en relativt hemsk film. E.T. möter THE OMEGA MAN* möter TV-serien V. Allt berätttat i ett uppskruvat, hysteriskt tempo. Det händer för mycket precis hela tiden, och jag kom på mig med att tänka på annat. Det är rätt påfrestande. Det är inte mycket som är roligt i filmen  (jag skrattade till när Oh dricker "citronsaft" ur en "stor skål" på en herrtoalett och äcklas), och självklart leder allt fram till en massa moralkakor om vänskap och familjen.
Filmen är även försedd med ett fruktansvärt irriterande soundtrack. En massa plastiga, själlösa, fullkomligt menlösa R'n'B-låtar - och R'n'B är ju den värsta typen av musik, vid sidan av reggae, rap och dragspel. Låtarna framförs av Rihanna, som i den amerikanska originalversionen också bidrar med Tipps röst. Steve Martin gör kapten Smäck medan Jennifer Lopez står för Tipps morsas röst. Det är möjligt att filmen är lite bättre på engelska. I den svenskdubbade versionen får vi höra en massa standardröster som babblar hysteriskt.




 



(Biopremiär 27/3)

* Jag skulle förstås kunna ha skrivit I AM LEGEND, men Charlton Heston-versionen är coolare!

-->

onsdag 23 oktober 2013

Bio: This is the End

Foton copyright (c) Sony Pictures Sweden

 
Häromveckan kom det en komedi om världens undergång - den fantastiska THE WORLD'S END. Och nu kommer ännu en komedi om världens undergång, en film med den snarlika titeln THIS IS THE END, som blev en oväntad framgång på amerikanska biografer.


Så kallade vanity projects är ofta av ondo. Efter framgången med DONNIE DARKO fick Richard Kelly fria tyglar att genomföra sitt drömprojekt SOUTHLAND TALES, en film som visades i Cannes, buades ut, lades på en hylla, och släpptes ett par år senare i kraftigt nerklippt skick. Seth Rogen och Evan Goldberg verkar ha fått fria tyglar när de gjorde actionkomedin PINEAPPLE EXPRESS för fem år sedan, en ganska irriterande film som inte funkade som det var tänkt. Nu har Rogen och Goldberg fått ännu friare tyglar och gjort THIS IS THE END, som bygger på en kortfilm, och till skillnad från PINEAPPLE EXPRESS har de den här gången även regisserat.


Någon borde hållit dem i örat.


Det börjar hyfsat roligt. Jay Baruchel, som spelar sig själv, anländer till Los Angeles för att hälsa på sin kompis Seth Rogen, som spelas av Seth Rogen. De åker hem till Rogen för att chilla, spela TV-spel och framför allt för att röka gräs. Rogen tycker dock att de ska sticka bort till James Franco (spelad av, just det, James Franco), som har fest i sin enorma lyxvilla. Den gnällige Jay gnäller och vill inte, men de hamnar till slut hos Franco.


På festen florerar massor av kändisar som sig själva: Michael Cera, Jonah Hill, Rihanna, Craig Robinson, Emma Watson, Christopher Mintz-Plasse med flera. Vissa av dem har annan personlighet än de brukar ha; den vanligtvis så mjäkige Cera är ett kokainsnortande rövhål, Hill är en omtänksam mes. Sprit och droger flödar på den vilda festen.

Jay och Rogen går iväg för att köpa cigg - och medan de är ute drabbas LA av en kravtig jordbävning. Ja, mer än det - en del människor sugs upp i himlen i blåa kraftfält. Jay och Rogen kutar tillbaka till Franco, tumult utbryter, festdeltagarna och andra förbipasserande dör, och en handfull överlevande barrikaderar sig i Francos kåk. Jay är övertygad om att världen håller på att gå under - vilket visar sig stämma.


Och från och med nu är det inte längre speciellt roligt. Snarare tvärtom - det hela blir extremt påfrestande. Danny McBride dyker upp som en objuden gäst som missat hela domedagsscenariot - och han är bara en jobbig, osympatisk tölp. Men vad värre är, är att man inte verkar ha haft något manus. Det känns som filmskaparna och deras polare hittar på efter hand. Filmen håller på alldeles för länge - och varje enskild scen håller på för länge.


Rogen och Goldberg verkar tro att det roligaste som finns är att svära oavbrutet, ständigt prata om sex, sperma och droger, skrika "Suck my dick" och liknande. "Oh, we're so naughty!" verkar de ha tänkt. Men det är inte roligt. Det blir bara vulgärt på ett pubertalt sätt. Det är inte kul när McBride håller en flera minuter lång upprörd utläggning om att han minsann runkar och sprutar precis var han vill i Francos hem. Okej, lite kul är det när lilla söta Emma Watson svingar en stor yxa och vrålar "Back the fuck off!", men det är mest för att det känns ovant att se Hermione i en sådan roll.


Filmen bara håller på och håller på; plötsligt blir Jonah Hill besatt och de andra tvingas utöva exorcism. Inte kul. Ett domedagsmonster har ett enormt, dinglande könsorgan. Inte heller speciellt kul.


Om det inte vore för den hyfsat underhållande inledningen hade jag satt en etta i betyg på den här osedvanligt stökiga, ofokuserade röran.


Även Paul Rudd dyker upp - och, ähum, Backstreet Boys!








(Biopremiär 25/10)

torsdag 12 april 2012

Bio: Battleship

Foton copyright (c) UIP Sweden

Någon gång under 1970-talet fick jag Nya Kryssarspelet i julklapp. Ett väldigt fascinerande spel. Tyckte jag då. Coolast var den avancerade spelplanen i plast, ett slags ställning där man tryckte fast sina fartyg och så försökte man bombardera och sänka motståndarens på andra sidan av en skärm. Jo, det var alltså inget annat än Sänka fartyg. Ett spel folk förr spelade med hjälp av rutat papper och en penna. Ett spel Laszlo Carreidas inte kan spela utan att fuska.

Den något mer "avancerade" sällskapsspelsversionen, eller vad vi nu ska kalla den, är en produkt från spel- och leksaksföretaget Hasbro, samma bolaget som ligger bakom Transformers. Att de ville följa upp succén med robotfilmerna är begripligt. Att de valde att filmatisera Sänka fartyg är mindre begripligt. Å andra sidan fanns det inga figurer och ingen handling att bygga filmen på, så det var fritt fram att göra vad man ville. Krigsfartyg skulle sänkas. Det är allt. Lite oväntat sattes VERY BAD THINGS-regissören Peter Berg (som även innehade huvudrollen i SHOCKER) på att hålla i spakarna.

Taylor Kitsch är dubbelt aktuell nu. Han spelar titelrollen i floppen JOHN CARTER, och nu är han även hjälten Alex Hopper i BATTLESHIP. Och ni må tro att unge Hopper är en slarver! Han har inget jobb. Inga pengar. Han super för mycket. Han hamnar alltid i trubbel. Till på köpet bor han hemma hos sin bror Stone Hopper (Alexander Skarsgård, som inte är det minsta lik Kitsch och dessutom huvudet längre). Minsann om inte Alex går och kärar ner sig i blonda kalaskexet Samantha (Brooklyn Decker) - dotter till den stenhårde amiralen Shane (Liam Neeson). Shane är Stones chef, eftersom Stone är officer vid flottan.

Eftersom Stone fått nog av sin brors beteende återstår bara en sak att göra - han måste bli militär! Join the Navy! Så Alex klipper sig, skaffar sig ett jobb, får ihop det med Samantha, blir duktig fotbollsspelare - men en rätt usel militär, eftersom han inte klarar av att lyda order och hålla tider. Och han slåss lite för ofta. Amiral Shane tycker inte om honom.

Vilken tur att illasinnade rymdvarelser plötsligt anfaller - mitt under en gigantisk övning med horder av krigsfartyg utanför Hawaii. Nu blir det till att sänka fartyg så att det står härliga till - och Alex Hopper får chansen att bevisa vilken ansvarstagande hjälte han är innerst inne.

Jag förväntade mig verkligen det värsta. En kombination av de ofta påfrestande TRANSFORMERS-filmerna och den osebara WORLD INVASION: BATTLE LOS ANGELES. Bara trailern gjorde mig trött. Jag gissade att filmen skulle vara som trailern - i nästan två och en halv timme.

Efter ett tag visade det sig att jag hade rätt.

Men ärligt talat tyckte jag först att BATTLESHIP kändes rätt okej. Första halvan gick att titta på. Handlingen är inte obegriplig (som i TRANSFORMERS) och det dröjer ett bra tag innan rymdvarelserna anfaller, vilket innebär att rollfigurerna får lite mer tid på sig att utvecklas än brukligt i den här typen av film. Det innebär förvisso inte så mycket, men ändå. Taylor Kitsch är inte lika hopplös som i JOHN CARTER. Liam Neeson är lika föredömligt hård som alltid. Alexander Skarsgård är andra namnet i rollistan, han verkar imitera en typisk amerikansk actionhjälte när han pratar, och jag blev förvånad när hans rollfigur plötsligt stryker med bara en tredjedel in i filmen, så att Alex kan bli besatt av att hämnas.

Men efter halva filmen blir det tröttsamt. Det händer inte så mycket. Fartygen skjuter på de främmande farkosterna. Kort paus, och rymdvarelserna skjuter på fartygen. Om och om igen. Självklart för att efterlikna spelet. Och det blir segare och segare. Och när det är dags för den stora, explosiva finalen, förvandlas filmen till en rätt kväljande hyllning till amerikanska flottan. Herregud, när ett gäng (antagligen autentiska) veteraner från andra världskriget rycker in och går tufft i slowmotion visste jag inte om det var på allvar eller ej. Det smäller och sprängs och jag tittar på klockan, eftersom det aldrig blir spännande, coolt eller engagerande.

Sångerskan Rihanna gör sin skådespelardebut i filmen. Jag vet faktiskt inte riktigt vem Rihanna är, jag vet inte om jag någonsin hört hennes låtar. Eller, det har jag kanske, utan att veta att det är hon. Hon ägnar sig ju åt en särdeles tråkig musikgenre. Jag vet vem hon är tack vare tidningsrubriker. I BATTLESHIP spelar hon en tuff soldat. Hon är alldeles för liten och späd, och ingen vidare skådis.

Jag gillade en fet soldat med benproteser, det är AC/DC på soundtracket (men inte Village People), alldeles för många medverkande är tatuerade, och vid två tillfällen säger hjältarna "motherfucker", men "fucker" dränks av en hög ljudeffekt, eftersom det här är en PG-13-film.

Rymdvarelserna har väldigt festliga skägg!

Jag lyssnar på Mozart medan jag skriver detta.

 

 

 

 

 

(Biopremiär 11/4)