Visar inlägg med etikett Rick Wakeman. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Rick Wakeman. Visa alla inlägg

måndag 27 mars 2017

DVD/Blu-ray/VOD: The Burning

THE BURNING (Studio S Entertainment)
En gång för längesedan, på 1980-talet, existerade inte internet, åtminstone inte i var mans hem. Epost var en okänd företeelse. Istället skrev man brev. Ibland hände det att jag skrev brev till en kvinna som hette Gunnel Arrbäck. Hon var direktör för Statens Biografbyrå, det vill säga Filmmcensuren. På den tiden härjade Biografbyrån hejvilt, och klippte och totalförbjöd och hade sig. Anledningen till att jag skrev till henne var att jag ville ha information om diverse filmer; vad som klippts bort och så vidare. Hon svarade alltid.

THE BURNING släpptes på video i Sverige av Video Invest. Tydligen ska den ha hetat BRÄNNMÄRKT, men på de omslag jag sett avbildade, står det bara THE BURNING - och på själva kassetten bara BURNING. Jag hade inte sett den här filmen då, på 80-talet, jag hade bara hört talas- och läst om den, eftersom den brukade omnämnas i censurdebatter. Jag undrade vad det var för film, tydligen skulle den vara värre än det mesta. Så, jag skrev till Arrbäck och frågade. Hon svarade med ett litet handlingsreferat. Det var jätteroligt. Hon sammanfattade hela filmen i några få meningar. När jag senare äntligen lyckades se filmen, visade det sig att Arrbäck inte missat mycket av handlingen i sitt referat.

Jag minns inte riktigt när och hur jag såg THE BURNING första gången. Kopian var oklippt, men inte vidare snygg - det var ju VHS och pan & scan. Men nu, långt senare, släpper Studio S Entertainment filmen, både på Blu-ray och DVD - och den ser väldigt bra ut.

THE BURNING kom 1981, ett år efter FREDAGEN DEN 13:E. Filmen är i princip FREDAGEN DEN 13:E en gång till - det kom en hel rad blodiga slashers som utspelade sig på sommarläger, eller liknande platser, som frekventeras av överåriga tonåringar och unga vuxna. Alla filmerna är mer eller mindre identiska. THE BURNING är dock en av de bästa i genren, kanske den bästa vid sidan av FREDAGEN DEN 13:E. Fast för att kunna använda epitetet "bäst", måste man förstås gilla den här typen av slashers - många skulle nog hävda att denna subgenre är sämst när det gäller skräckfilm. Jag gillar i alla fall sådant här.

Handlingen är simpel. Cropsy heter en gubbe som är något slags vaktmästare på ett sommarläger. Han är tydligen en elak fan och illa omtyckt, varför framgår inte. Några killar på lägret tänker skoja med honom, men skämtet går fel - Cropsy börjar brinna.

Fem år senare skrivs den extremt svårt brännskadade Cropsy ut från sjukhuset. Efter att först ha mördat en hora i New York, beger han sig till ett sommarläger. Beväpnad med en häcksax, klipper och hugger han ihjäl de glada, överåriga tonåringarna - de ser alla ut att vara i samma ålder som de vuxna lägerledarna.

Tom Savini stod för specialeffekterna, och det är blodigt värre. Eller är det så blodigt? Filmen innehåller en beryktad massaker ombord på en flotte, men förutom denna är nog THE BURNING inte så mycket värre än andra, liknande filmer. Till skillnad från dagens skräckfilmer, innehåller THE BURNING flera omotiverade nakenscener.
I början av 1980-talet slog hemvideo igenom på bred front. Den stora marknaden för den här typen av skräckfilm var på video världen över - men, filmerna gjordes trots allt för bio. De var alla mer eller mindre snabbt gjorda lågbudgetproduktioner, även om vissa distribuerades av stora bolag - MGM hade THE BURNING, Paramount hade FREDAGEN DEN 13:E. I de flesta fall såg filmerna ut som biofilmer, som "riktiga" filmer. De skiljer sig från det mesta i lågbudgetväg som görs idag, när B-skräck filmas digitalt och släpps direkt på DVD. Alldeles för ofta är dagens B-skräck platt och har ett lätt amatörmässigt drag.

I slutet av 80-talet tröttnade jag på allla generiska slashers som massproducerades, men idag, mer trettio år senare, är det riktigt trevligt att åter titta på dem - antagligen främst beroende på att jag tycker att det mesta i skräckväg som görs idag är fult och visset.

Det var bröderna Weinstein som låg bakom THE BURNING. Bob och Harvey Weinstein skrev manuset, tillsammans med några andra, och Harvey var producent. För pengarna de håvade in grundade de Miramax! Regissör var engelsmannen Tony Maylam, som mest ägnat sig åt dokumentärer om bilar, men som även gjorde SPLIT SECOND med Rutger Hauer. Filmmusiken skrevs av Rick Wakeman, keyboardisten i Yes.

En av de käcka killarna på lägret spelas av Jason Alexander - just det, George Costanza i SEINFELD. Med hår! Även Holly Hunter ska vara med någonstans. När jag nu såg om filmen tror jag att jag såg henne, men jag är inte säker. Hon är mer eller mindre statist.

Som extramaterial på Blu-ray:en finns några intervjuer, bland annat med Lou David, som spelade Cropsy. Han är en man med väldigt stora påsar under ögonen och med mycket näshår.

THE BURNING må vara allt annat än originell, men jag gillar den. Hantverket är robust. Dessutom är den här utgåvan snygg.

Nu hoppas jag att Studio S släpper fler slashers från den här tiden - till exempel THE PROWLER och MY BLOODY VALENTINE. Personligen är jag lite svag för MADMAN, en film som är exakt likadan som THE BURNING - och FREDAGEN DEN 13:E.






(Filmen släpps 3/4)

tisdag 13 juli 2010

Ett kärt återseende #2

THE BURNING (1981)
När jag började intressera mig för skräckfilm på allvar i mitten av 1980-talet och därför kastade mig över så många böcker och tidningar som möjligt om ämnet, stötte jag ofta på titeln THE BURNING - den nämndes ofta i svenska artiklar om videovåldet. Men jag hade ingen aning om vad det var för film. Jag hade förstås inte sett den, jag hittade inga fakta om den i de böcker jag lyckats få tag på, men en del kompisar sa att "det är en av de räligaste" och folk får fingrar avklippta med häcksax. Till slut skrev jag ett brev till Statens Biografbyrås dåvarande chef Gunnel Arrbäck, och bland annat frågade jag om vad THE BURNING är för film. Hennes svar var jätteroligt. I ett par korta meningar redogjorde hon för filmens handling.

I slutet av decenniet fick jag äntligen tag på filmen; jag tror jag lånade den av en kompis som senare blev uppburen serietecknare. Fast då hade jag redan läst det mesta om den i Phil Hardys "The Encyclopedia of Horror Movies" och i Fangoria. Jag hade även fått tag på de första årgångarna av Scandinavian Film & Video, i vilken det annonserades för filmen. Det roliga med filmen var att den faktiskt var som Arrbäcks beskrivning, varken mer eller mindre! Jag vill minnas att jag inte tyckte den var något vidare.

Men det var då.

Nu, mer än tjugo år senare, har jag sett om THE BURNING. Mycket blod har runnit mellan broarna sedan 80-talet, jag har sett den ena skräckfilmen sämre än den andra, och som mina trogna läsare vet, ser jag nu på 80-talsslashers med nya ögon; då blev jag trött på dem, men idag är de ofta riktigt trevliga - i synnerhet det faktum att de alltid sköts på 35mm och biovisades, åtminstone i början av 80-talet. De såg helt enkelt ut som riktiga filmer och inte någons semestervideor.

Engelsmannen Tony Maylams (som senare gjorde Rutger Hauer-rafflet SPLIT SECOND) film är intressant på flera sätt. THE BURNING är nämligen en av Miramax' första produktioner - kanske den allra första? - och hjälpte till att bygga upp Weinsteinbrödernas filmimperium, på samma sätt som TERROR PÅ ELM STREET byggde upp New Line. Tony Maylam stod för filmens story tillsammans med Harvey Weinstein, medan Bob Weinstein skrev manuset tillsammans med en annan kille. Filmen är uppenbart inspirerad av FREDAGEN DEN 13:E (1980), det här är nästan en karbonkopia, men Harvey Weinstein hävdar att han skrev storyn till THE BURNING långt innan Fredagsfilmen hade premiär. Fast det tror vi ju vad vi vill om.

THE BURNING börjar på Camp Blackwood, där några småkillar tänker skoja med och skrämma den väldigt elake trädgårdsmästaren Cropsy. Fast det lyckas de inget vidare med. Jovisst blir gubben skrämd, men han tar fyr i samma veva. Han kutar runt som en fackla, innan han hamnar på sjukhus.

Flera år senare kommer Cropsy ut från sjukhuset, han självklart något alldeles groteskt vanställd, och om han var elak innan, är det inget mot vad han är nu - jösses, pågar och töser, nu är han allt en le fan! Det första han gör är att sticka en sax (en vanlig sax, häcksaxen kommer senare) i en prostituerad, och sedan beger han sig ut i skogen, vem vet vad det kan finnas för löst folk där man kan klippa itu med sin häcksax?

Ni må tro att har har tur, Cropsy! Han hittar ett helt gäng så kallade unga vuxna, som förestår en massa småungar. Dessa unga vuxna gör vad unga vuxna brukar göra när de är på läger i de amerikanska skogarna. De badar, spexar, paddlar kanot, bråkar med den obligatoriske, mobbande quarterbackhunken som är korkad, eller misstar den obligatoriske tönten för att vara ett pervo. Och så har folk sex med varandra bakom buskar och blad.
Men så kommer då Cropsy och lägger sordin på stämningen, och det med besked. Han svingar glatt sin häcksax och hucker och klipper ihjäl folk så att blodet sprutar. Mest omtalad är den beryktade scenen i vilken Cropsy gömt sig i en kanot och några intet ont anande unga vuxna paddlar dit på en flotte. Cropsy far upp som Carl-Gustaf ur lådan, och köttar loss. Sedan jagas det lite och slakten fortsätter, innan den manligaste i församlingen slår
* * * SPOILER! * * *
en yxa i huvudet på Cropsy, som genast avlider. Slut.
* * * SLUT PÅ SPOILERN * * *
Det här referatet var ganska kort - men Gunnel Arrbäcks var ännu kortare.

Som synes är det samma gamla story en gång till. Skillnaden är bara att THE BURNING är ytterst kompetent gjord på flera sätt. Filmfotot är betydligt bättre än genomsnittet. För klippningen står Jack Sholder, som senare gjorde THE HIDDEN. Rick Wakeman har komponerat ett elektroniskt soundtrack, som skapar bra stämningar och som påminner en aning om italiensk skräckfilmsmusik.
Våldet är blodigare, råare och mer grafiskt än i de flesta andra slashers från den här tiden, Tom Savini stod för effekterna. Nu är jag ju själv en avtrubbad stackare, men jag vet att många fortfarande upplever massakern på flotten som chockerande.

Slutligen anser jag nog att skådespeleriet är en bra bit över den gängse slasherstandarden. Det är förstås även roligt att en del blivande kändisar figurerar i THE BURNING. Holly Hunter ska finnas där någonstans, men jag hittade henne inte. Däremot går det inte att missa en ung Jason Alexander. Jepp, George Costanza! Med hår! Tyvärr överlever han (vad jag kunde se), det hade ju varit roligare om han strukit med på ett kreativt sätt.

Till allt detta kan man lägga den faktum att 80-talet inte riktigt hunnit bli 80-tal än - brudarna i filmen ser fortfarande mest ut som 70-talsbrudar. Och allt detta tillsammans innebär förstås att jag tyckte att THE BURNING var oemotståndlig och underhållande. Kanske spelar nostalgin en stor roll i min bedömning, men det skiter jag i. Det här är en av de bästa slasherfilmerna vid sidan av FREDAGEN DEN 13:E del 1 och 4, och ett fåtal andra.