Visar inlägg med etikett Richard Madden. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Richard Madden. Visa alla inlägg

fredag 28 januari 2022

DVD/Blu-ray/Disney+: Eternals

ETERNALS (Disney)


Ännu en film som inte pressvisades i Göteborg, och som närmast smögs upp på bio, känns det som - den hann försvinna från biograferna innan jag noterade att den faktiskt visades. Nu har jag dock sett den på Blu-ray - den streamas även på Disney+, som jag inte har (jag hinner knappt titta på de fyra andra streamingtjänster jag betalar för).

ETERNALS påstås av många - det flesta - vara den sämsta Marvelfilmen hittills, åtminstone den sämsta MCU-filmen. Det finns några personer som sticker ut hakan och hävdar att de verkligen gillar filmen, men de är försvinnande få. Jag tänkte att om många ogillar ETERNALS, finns det en chans att jag gillar den - jag tycker som kanske är bekant att samtliga Avengers-filmer och till exempel BLACK PANTHER är riktigt dåliga, trista filmer. Eftersom jag inte är som andra, tyckte jag inte att det var något större fel på den utskällda floppen ELEKTRA - om inget annat innehöll ju den ninjas och grejor. En dum film med ninjas är sällan fel.

Jag har aldrig läst Jack Kirbys serie The Eternals från 1976. Efter att ha sett den här filmen kan jag inte påstå att jag har någon större lust att läsa serien - även om den omöjligt kan vara sämre än filmen. ETERNALS visar sig vara en film för folk med grava sömnproblem och för självplågare. Det här är en två och en halv timme lång film i vilken det i princip inte händer någonting alls av intresse, och flera gånger satt jag och undrade vaffan det var jag tittade på.

Redan inledningen fick mig att fnissa. Filmen börjar nämligen med en rulltext, som fick mig att tänka på italienska Conan-plagiat från 80-talet: en högtravande text där det redogörs för vad det hela går ut på. Man kan läsa om Eternals och Deviants och Celestials och gudar och planeter, och när texten rullat klart, tänkte jag Vänta nu, vad stod det egentligen? Ska jag spola tillbaka? Äh, det reder sig nog.

Därefter följer en prolog som utspelar sig för 7 000 år sedan. Här ser filmen ut som något från ett gammalt nummer av Métal Hurlant. Stenåldersmänniskor slås med monster, och plötsligt kommer det superhjältar som tar kål på monstren.

Och så hoppar vi till nutid. Eternals är varelser från en annan planet, men de ser ut som människor. De har funnit här i 7 000 år och sett till att jorden utvecklats åt rätt håll. De är antikens gudar. Deras uppdrag är att skydda jorden från Deviants - monstren från inledningen. Det dyker upp några Deviants ett par gånger och lever jävel, men för det mesta ... dyker de inte upp. Då ägnar rollfigurerna sig åt att prata istället.

Filmen har tio nya superhjältar, men ingen presenteras närmare, vilket gör att man inte bryr sig, och det är oklart vad de har för superkrafter. Angelina Jolies gudinna kan skjuta ut ett glödande svärd ur handen, en tjej kan försvinna (?), Richard Maddens figur skjuter strålar från ögonen och flyger. Salma Hayek har en lustig hatt. De verkar ha de krafter som behövs när Deviants anfaller. En av hjältarna är Bollywoodfilmstjärna. Han är betydligt roligare och mer intressant än resten, varför fick vi inte se en film med honom i huvudrollen istället för det här?

Regissör är Chloé Zhao, som fick en Oscar förra året för dramat NOMADLAND. Hon säger att ETERNALS handlar om vad det innebär att vara människa. Det är en andlig film. Det är rätt mycket new age-flum över filmen. Och det är väl därför det inte händer någonting alls. På Blu-ray-skivans extramaterial pratar Zhao och skådespelarna mer om mångfald än om handling. Eternals består av män och kvinnor i olika åldrar, de har olika hudfärger, en är homosexuell, en är döv, en är skotte. Det känns som om filmskaparna har tyckt att detta var betydligt viktigare än att berätta en engagerande story.

Det finns inget som helst driv i berättandet, vilket gör att filmen känns stillastående. Stora delar av dialogen är otroligt klumpig, och filmen är ibland är inne och tassar på kalkonfilmsterritoriet. Det är lika högtravande som platt. Försöken till humor är få. Stålmannen nämns i förbifarten.

Liksom många andra Marvelfilmer ser ETERNALS lite billig ut. Det är för mycket green screens och digitala effekter, estetiken skiftar mellan folk i färgglada kläder som står i karga klipplandskap, och vad som ser ut som omslag till symfonirockskivor. Det är plastigt och kitschigt. Devianterna är generiska, datoranimerade monster. Bill Skarsgård spelar ett datoranimerat monster.

Chloé Zhao hade väldigt goda intentioner med den här filmen, men resultatet är något som mest känns som en pretentiös superhälteversion av GODNATT, JORD, eller som om redaktionen för tidningen Nära fick göra en superhjältefilm. Sist i eftertexterna står det "The Eternals will return". 


 


torsdag 30 januari 2020

Bio: 1917

Foton copyright (c) Nordisk Film

Första världskriget var ett märkligt krig jag har svårt att bli klok på. Skotten i Sarajevo och orsaken till att världen började kriga är inte helt uppenbar, och sättet striderna fördes på känns besynnerlig - skyttegravarna och arméer som på kommando rusade mot fiendens eld och en säker död. Synkroniserade massjälvmord.

För ganska exakt ett år sedan kom det ut en australisk Fantomentidning med krig som tema. I denna tidning fanns en serie författad av mig; "Requiem", som utspelar sig under första världskriget, manuset skrev jag för två år sedan. Jag var nog mest inspirerad av Jacques Tardis serier om det Stora Kriget, men eftersom min serie skulle handla om Fantomen blev det förstås något annat i slutändan. Jag fick göra en hel del research för att undvika att skriva en fullkomligt orealistisk story, och när jag två år senare ser den nya filmen 1917 konstaterar jag att jag nog fick till det rätt hyfsat, eftersom min serie har några överraskande likheter med filmen.

Sam Mendes' 1917 har fått strålande kritik utomlands. Nyligen tilldelades den två Golden Globes, och den är nominerad till tio Oscars. Det skulle inte förvåna mig om filmen kniper flera av statyetterna - i synnerhet bästa filmfoto borde den ha som i en liten ask, eller snarare som i en skokartong.

1917 är nämligen en fullkomligt makalös film. Den tog nästan andan ur mig. Det här är otroligt bra.
Handlingen är föredömligt enkel: det är den sjätte april 1917. I Frankrike får den unge korpral Blake (Dean-Charles Chapman) i uppdrag att välja ut en man som ska följa med Blake på ett livsfarligt uppdrag. Blake väljer korpral Schofield (George MacKay), och tillsammans beger de sig ut i fiendeland för att överlämna ett meddelande till en överste MacKenzie (Benedict Cumberbatch), som befinner sig en skyttegrav någonstans på andra sidan en liten by och en flod. MacKenzies attack mot tyskarna måste stoppas, det är en fälla. Blake och Schofield kämpar alltså mot klockan, de måste hinna fram i tid.

Sam Mendes' film visar upp krigets vansinne på ett synnerligen realistiskt sätt. Det är tur att det inte är luktfilm, med tanke på alla drivor av ruttnande lik på övergivna slagfält och uppsvullna kroppar flytande i vattendrag. Döden finns överallt. Bilderna är mardrömslika  - men samtidigt kan de ibland bli vackra på ett surrealistiskt skräckfilmssätt. Siluetten av en ensam fiendesoldat som kommer springande framför en brinnande byggnad nattetid. Blommande körsbärsträd och sönderskjutna lik. Brittiska soldater som försöker hålla humöret uppe med skämtsamma historier i väntan på att skickas iväg för att slaktas. Några scener får mig att associera till Hugo Pratts drömska, poetiska berättelser om Corto Maltese under första världskriget.
Roger Deakins' filmfoto är utomordentligt. 1917 utmärker sig dessutom genom att till synes vara filmad i en enda, oavbruten tagning, som till exempel Hitchcocks REPET. Nu är det förstås inte bara en tagning, men med undantag för ett ställe där bilden blir svart, går det inte att se var skarvarna finns.

Sättet filmen är gjord på innebär förstås att berättelsen till större delen utspelar sig i realtid (det görs ett tidshopp på det där stället då bilden blir svart). Detta innebär att filmen blir riktigt spännande. Ja, ibland är det jävligt spännande. Det är spännande på riktigt. Vi i publiken befinner oss där, någonstans ingenmansland, tillsammans med Schofield och Blake. Effekten blev ännu mer påtaglig för min del, eftersom jag såg 1917 i Göteborgs nya IMAX-salong, vilket innebar en omtumlande upplevelse utöver det vanliga.

Det förekommer några namnkunniga skådespelare i filmen - Colin Firth gör general som tilldelar Blake uppdraget, Mark Strong dyker upp som en brittisk kapten under handlingens gång, och Richard Madden figurerar han med. Men dessa skådespelare medverkar bara några minuter vardera.

Krig är helvete - och sällan har krig på film varit ett större helvete än i 1917.

Se den här filmen!






(Biopremiär 31/1)

torsdag 21 april 2016

Bio: Bastille Day

Foton: Jessica Forde © 2015 Studiocanal S.A. All Rights Reserved.

Den engelske skådespelaren Idrid Elba har gått och blivit ohemult populär. Jag märker det i synnerhet när jag tittar på engelska TV-kanaler. Folk blir alldeles till sig i trasorna när Elba dyker upp, till exempel i TV-deckaren LUTHER. "He's sooo cool! He's sooo sexy!". På sistone har det även skrivits en del om att folk vill se Elba som nästa James Bond, eftersom Daniel Craig troligtvis gjort sin sista film i serien. Genast började många förstås att anmärka på det faktum att Idris Elba är svart - James Bond är inte svart. Men vad förespråkarna för Elba som Bond missar, är det faktum att Elba fyller 44 i år. Börjar de spela in en ny Bondfilm om två-tre år, kommer han att vara 46-47, det vill säga lika gammal som Craig var när han spelade in SPECTRE. Och därefter kommer han att vara över 50 - och vi vill ju inte ha ännu en överårig James Bond. Minns att Roger Moore i princip använde stuntman för att promenera i sina sista Bondfilmer.

Men jag har absolut inget emot att se Idris Elba som hjälte, till och med som agent, i andra filmer. Och en sådan, annan film är BASTILLE DAY, i regi av engelsmannen James Watkins, som gjorde EDEN LAKE och THE WOMAN IN BLACK. "Bastille Day" är vad Frankrikes nationaldag kallas, och detta är en fransk-amerikansk samproduktion - med betoning på fransk.

I BASTILLE DAY spelar Idris Elba amerikan. Han är Sean Briar - världens hårdaste CIA-agent. Ja, jävlar i min låda, vad han är hård. Han får Liam Neeson i TAKEN att framstå som en mysfarbror. Han är så skithård att han introduceras genom att hans missnöjda överordnade räknar upp alla våldsamheter han presterat under karriären.
Briar befinner sig i Paris, vilket är bra, eftersom nationaldagen närmar sig och rena helvetet har brutit ut. Terrorism i Paris är ett ämne som kanske ligger lite för nära verkligheten just nu, men i den här filmen ska en grupp terrorister spränga en byggnad; en tom byggnad, för att "skrämmas". Den lite naiva Zoe (Charlotte Le Bon) övertalas att placera en väska innehållande bomben i byggnaden - men när hon ser att det finns folk där inne ångrar hon sig.

Vad hon inte räknat med, är att hon blir sedd av den amerikanske ficktjuven Michael (Richard Madden), som stjäl väskan i tron att den innehåller något värdefullt. Det gör den inte. Han ställer den ifrån sig - och då briserar bomben. Några människor dör, och eftersom en övervakningskamera filmat Michael, jagas han som terrorist. Briar rycker in, haffar Michael, förstår att han inte är terrorist, och tillsammans ger de sig ut efter de riktiga skurkarna.
I sådana här filmer brukar det alltid finnas en rödhårig, kvinnlig CIA-chef; här spelas hon av Kelly Reilly. Chefen för den franska säkerhetschefen görs av José Garcia - han är makalöst lik Robert Downey Jr, så pass att jag tänkte "Iron Man" varje gång han dök upp.

Tempot i BASTILLE DAY är högt. Idris Elba jagar, skjuter, slår, sparkar, och bryter armar och ben av busemän så att det står härliga till. Han är även duktig på att hota och skrämma folk. Actionscenerna och i synnerhet jakterna, bland annat en till fots över hustak, är skickligt filmade. Tyvärr är manuset i slappaste laget. Här finns lite för många logiska luckor, allting sker lite för enkelt. Idris Elba går till exempel in i en lägenhet och hittar omedelbart det han söker utan att leta, och han har aldrig några problem att spåra upp diverse aktivister och terrorister. Snart visar det sig dessutom att manusförfattaren snott vissa storyelement från DIE HARD.

Filmen varar bara 92 minuter och det är väldigt underhållande. Om manuset och storyn vore bättre, hade jag kunnat sätta en fyra i betyg. Om inte Idris Elba och vissa andra skådespelare medverkat, hade det blivit en tvåa.







(Biopremiär 22/4)

fredag 13 mars 2015

Bio: Berättelsen om Askungen

Foton copyright (c) Walt Disney Studios Motion Pictures Sweden

Snövit gjordes om till actionhjältinna i SNOW WHITE AND THE HUNTSMAN. När Törnrosa blev spelfilm hamnade fokus på sagans onda gestalt MALEFICENT. Nu kommer en spelfilm om Askungen, och den här gången är det mesta sig likt. Här finns det inga monstrum och inga kampsportskunniga brudar. Askungen är snäll och rar, styvmodern och hennes döttrar är elaka, prinsen är en tvåltolle.

1998 kom det en spelfilm om Askungen; FÖR EVIGT - EN ASKUNGESAGA, med Drew Barrymore i huvudrollen. Den har jag inte sett och jag har ingen aning om hur pass mycket den skiljer sig från den här nya Disneyfilmen, som regisserats av Kenneth Branagh.

Det är en flott film han gjort, Branagh. Och filmen gör väl sitt jobb. Jag antar att småbarn, och framför allt småflickor, kommer att älska det här, och jag som vuxen har inte tråkigt. Men filmen går från A till Ö, och kan man den här sagan - och det kan man väl - känns det lite menlöst. Det hade varit intressantare om man höll sig till originalversionen av sagan, i vilken de elaka styvsystrarna skar av sig hälarna för att få skon att passa.

Här finns inte så mycket som sticker ut. Askungen (Lily James) är söt och rätt trist. Dock har filmen försetts med bra karaktärsskådespelare i övriga roller. Derek Jacobi är den gamle kungen. Stellan Skarsgård verkar ha kul som en illasinnad hertig med stor mustasch. Cate Blanchett står först i rollistan, hon spelar den elaka styvmodern - och hon är väldigt bra och äter upp varje scen hon medverkar i. Hon är riktigt härligt elak. Plötsligt dyker Helena Bonham Carter upp som den goda fén. Hon ser ut som Dolly Parton och är lite förvirrad, ja nästan bisarr. Richard Madden gör prinsen.

Askungen säger sig kunna prata med djur, men vi får aldrig höra de datoranimerade mössen prata; de har samma namn som i den gamla tecknade filmen - den tjocke heter Gus - men de piper bara. När Askungen syr sin klänning ser vi hur mössen rullar fram en trådrulle åt henne, mer hjälp än så får hon inte.

Det enda nya i filmen är att styvmodern dealar med den onde hertigen, och att Askungen behåller den glassko hon inte tappar. Vi har väl i alla tider undrat varför inte även den tappade glasskon förvandlas vid tolvslaget. Branagh verkar ha försökt lösa gåtan genom att inte låta någon av skorna förvandlas. Inte för att det blir mer logiskt (varför förvandlas de inte?), men ändå.

Bortsett från en vaggvisa som upprepas två gånger, slipper vi sångnummer - fast under eftertexterna spelas både "En dag är prinsen här" och "Bibbidi Bobbidi Boo" i nya versioner.

Jag var rätt förtjust i MALEFICENT; en fantasyfilm som var oväntat bra och som lyftes av en självlysande Angelina Jolie. BERÄTTELSEN OM ASKUNGEN tycker jag sämre om, men jag höjer betyget till en trea beroende på Cate Blanchetts insats och ett par andra detaljer jag upskattade.

Filmen visas både på engeska och dubbad till svenska,. Jag såg den på engelska - på svenska är filmen säkert betydligt sämre.

Innan huvudfilmen visas kortfilmen FROSTFEBER; en ny film med figurerna från FROST. Det är inte så mycket att säga om den. Den ena prinsessan fyller år, den andra har blivit förkyld - när hon nyser ploppar det upp små minisnögubbar. De sjunger en typisk musikalsång. Rätt vissen film.





Biopremiär 13/3)