Visar inlägg med etikett Richard Linklater. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Richard Linklater. Visa alla inlägg

måndag 6 oktober 2014

Bio: Boyhood

Foton copyright (c) UIP Sweden

Jag tar igen missade filmer, del ett:

För rätt längesedan, det var nog under RIKET-tiden, läste jag att Lars Von Trier spelar in en film som inte ska släppas förrän alla medverkande är döda - han spelar in en liten snutt till projektet på varje ny filminspelning. Om detta är sant eller ej vet jag inte, men det är ju en fascinerande idé. Richard Linklater har gjort något liknande med sin BOYHOOD; en film jag inte hann se på Malmö Filmdagar och vars ordinarie premiär jag missade på grund av Bokmässan - och som jag dragit mig för att se eftersom filmskrället varar 165 minuter.

Mellan 2002 och 2013 spelade Linklater in BOYHOOD. Han samlade sina skådisar en gång om året och sköt en liten kortfilm, och dessa kortfilmer har nu sammanfogats till en ganska väl sammanhållen långfilm (lååångfilm)  om den unge Masons (Ellar Coltrane) uppväxt; om hans liv från femårsåldern till han blir 18 och börjar på college. Coltrane var visst sju år när inspelningen inleddes.

BOYHOOD är en film som handlar om allt och inget. A slice of life. Coming of age. Patricia Arquette och Ethan Hawke gör Masons frånskilda föräldrar, Lorelei Linklater - regissörens egen dotter - spelar Masons storasyster Samantha. Morsans har ensam vårdnad och rätt tufft, för att överleva börjar hon att studera igen och får så småningom jobb som lärarinna, men hon väljer hela tiden att gifta om sig med dominanta och alkoholiserade män. De flyttar runt för jämnan. Farsan är däremot en skön snubbe som mest glider omkring.

Mason lär känna nya personer, han förlorar vänner, han kommer i puberteten och träffar flickor och börjar intressera sig för flickor - och förvandlas alltmer till en släpig och rätt nollställd slacker. Samantha går från att vara rätt irriterande till ansvarstagande.

BOYHOOD bygger förstås helt och hållet på sin gimmick: rollfigurerna åldras på riktigt. Det är en bedrift av Linklater att ha fått alla att återkomma år efter år - och vad jag vet dog ingen under inspelningen. Det är fascinerande att se de här skådisarna förändras. Den enda jag ser på bio förhållande ofta är Ethan Hawke, så hans utseende har jag koll på. Patricia Arquette har jag inte sett i något på evigheter - nej, jag tittade inte på BOARDWALK EMPIRE och MEDIUM. När BOYHOOD börjar ser hon ut ungefär som jag minns henne, men hennes utseende förändras ... märkbart under filmens gång. Jag vet inte om jag vågar skriva det här rakt ut, jag lär väl anklagas för att vara utseendefixerad, men Arquette blir ... tjockare och tjockare ju längre filmen fortgår. Ett tag trodde jag att hon var gravid. Fast det var hon kanske? Ethan Hawke ändrar främst ansiktsbehåring.

Det är onekligen en prestation av Richard Linklater att ha fått ihop det här. Jag vet inte hur han har planerat det för att det ska klaffa som långfilm, men det gör det. Trots sin överdrivna spellängd blir filmen aldrig tråkig. Bitvis är den dessutom väldigt rolig. Historien utspelar sig i Texas och det är väldigt texanskt, med biblar, skjutvapen och flaggdyrkan. Det förekommer en hel del kufar och lustiga figurer. De alkoholiserade karlarna Arquette gifter sig med är kanske lite överdrivna, de är närmast parodiska, i synnerhet den förste gubben, men det kan jag ta.

Med jämna mellanrum får vi se rollfigurerna använda de tekniska prylar som var mer eller mindre nya just då, när episoderna spelades in; i början sitter Mason med en iMac, och denna byts ut mot andra maskiner, smartphones, det pratas om Facebook, och i en rolig scen diskuteras det om det kommer att göras några nya STAR WARS-filmer. Denna scen är alltså inspelad långt innan det blev klart att det kommer nya filmer.

Richard Linklater är en väldigt ojämn regissör. Jag intervjuade honom 2006, då hade han gjort filmen FAST FOOD NATION som visades i Cannes - och jag minns inget alls av det. Det enda jag minns av intervjun är att Ethan Hawke, som inte var med i filmen, plötsligt kom in till oss. Han var cool. 2006 gjorde Linklater även den animerade A SCANNER DARKLY, som väl också glömts bort. Jag kikar på hans filmografi och en hel del är inte speciellt minnesvärt. Det är nog BARA EN NATT, BARA EN DAG, BEFORE MIDNIGHT och BOYHOOD som kommer att få Linklaters namn att leva vidare.

Än så länge.





(Biopremiär 3/10)


lördag 21 september 2013

Bio: Before Midnight

Foton copyright (c) NonStop Entertainment

Richard Linklaters BARA EN NATT från 1995 räknas nästan som något av en klassiker. Själv har jag faktiskt aldrig sett den. Däremot såg jag uppföljaren BARA EN DAG som kom 2004. I denna återförenades fransyskan Céline (Julie Delpy) och amerikanen Jesse (Ethan Hawke), som i den första filmen träffades- och spenderade en natt i Wien. Denna andra gång promenerade de två omkring i Paris och pratade oavbrutet, det hela utspelades i princip i realtid. Jag minns filmen som okej, men väl pladdrig - jag fick lust att skrika "Håll käften nån gång!" emellanåt. Slutscenen tyckte jag riktigt bra om.

I denna den tredje filmen - tydligen kom NonStop inte på någon bra svensk titel - är Jesse och Céline på semester i Grekland, de två har två små döttrar tillsammans, Jesse har en son hemma i USA, och liksom tidigare pratas det oavbrutet i långa tagningar. Nu börjar det visst att krisa i deras förhållande.

BEFORE MIDNIGHT börjar jättebra. Jesse lämnar sin son på flygplatsen och åker sedan bil tillsammans med Céline med döttrarna sovande i baksätet. Scenen är jättelång - och dialogen är oerhört rolig. De anländer till den pittoreska gården där de semestrar, de har spirituella diskussioner med de andra som bor där, och Jesse och Céline strosar runt i den lilla byn. Dialogen är fortfarande rolig och underhållande, om än lite för koncentrerad på sex.

Därefter tar Jesse och Céline in på ett hotell för en romantisk natt för sig själva, och här tycker jag att filmen faller en aning. Nu framgår det att relationen krisar och tonen går från lättsam och komisk till ett lite klyschigt drama, där de bråkar och diskuterar sina känslor för varandra. Det pågår för länge, det blir återigen för pladdrigt, och jag tröttnade. Céline framstår plötsligt som märkligt bitchig, medan Jesse, som är författare, är mer easy going på ett schysst sätt.

Ethan Hawke har en rätt intressant karriär; han gör både skräck och action, och seriösa dramer, och han är alltid bra - hans närvaro lyfte till exempel SINISTER förra året. Julie Delpy gillar jag verkligen, hon är precis min typ: intelligent, rolig, intellektuell, multibegåvad och fransyska.

Jag läser i artiklar att all dialog i de här filmerna finns i manus och är repeterad. Liksom så många andra inbillade jag mig att Hawke och Delpy improviserade. Å andra sidan har Hawke och Delpy själva utvecklat sina rollfigurer och är därmed involverade i Linklaters manus. De kan sina figurer och därför känns det hela realistiskt.

Återigen är slutscenen rätt fin.




(Biopremiär 20/9)