Visar inlägg med etikett Richard Jenkins. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Richard Jenkins. Visa alla inlägg

torsdag 15 februari 2018

Bio: The Shape of Water

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox

Jaha, jösses. Så den här hade premiär redan igår? Jag trodde att den gick upp först imorgon fredag, och väntade därför med att skriva min recension. Nåväl.

Guillermo del Toros THE SHAPE OF WATER tilldelades nyligen två Golden Globe-statyetter; för Bästa regi och Bästa filmmusik. Filmen var även nominerad till ytterligare fem Golden Globes. Snart är det dags för Oscarsgalan - och THE SHAPE OF WATER är nominerad till hela tretton Oscars. Filmen figurerar i nästan samtliga kategorier.

Samtidigt som filmen badar i utmärkelser och lysande recensioner, har Guillermo de Toro anklagats för att vara en simpel plagiatör. Till exempel anser många att filmen inte borde Oscarnominerats för Bästa originalmanus (av de Toro och Vanessa Taylor), eftersom Bästa manus efter förlaga skulle passa bättre. Det finns näligen en pjäs som heter LET ME HEAR YOU WHISPER, vilken även filmatiserats för TV, som THE SHAPE OF WATER ska vara lite väl lik. Jag har inte sett pjäsen/TV-filmen, så jag kan inte uttala mig.

Vidare finns det en holländsk kortfilm; THE SPACE BETWEEN US, som även estetiskt är väldigt lik de Toros film. Jag har sett bilder ur kortfilmen, uppradade sida vid sida med bilder ur THE SHAPE OF WATER, och nog ser del Toros film ut att vara en nyinspelning med större budget.

LET ME HEAR YOU WHISPER handlar om en kvinna som städar på ett forskningscenter, och som blir vän med en delfin, vilken måste räddas från grymma experiment. THE SPACE BETWEEN US handlar om en kvinna som städar på ett forskningscenter, och som blir förälskad i en vattenvarelse. Och jo, detta är precis vad THE SHAPE OF WATER handlar om.

Oavsett om del Toros film är ett plagiat eller ej, var jag förstås väldigt nyfiken på den. Jag brukar gilla Guillermo del Toros filmer, om än inte alltid, och ämnet för den här nya filmen är fascinerande.
Det är det kalla krigets 1960-tal. Sally Hawkins spelar den ensamma Elisa Esposito, en stum kvinna som bor i en lägenhet ovanpå en gammal biograf, och som umgås med sin vänlige granne Giles (Richard Jenkins); en man som försöker försörja sig som illustratör och som gillar att titta på gamla musikaler på TV.

Elisa jobbar som städerska på ett forskningscenter. En dag upptäcker hon att man förvarar en märklig varelse i ett rum; en variant på Skräcken från Svarta lagunen de hittat i Amazonas. Michael Shannon spelar den iskalle, grymme bossen Strickland, som torterar varelsen och tänker utföra experient på den, för att sedan döda den. Ryska spioner är också intresserade av varelsen.

Elisa upptäcker förstås att den stackars varelsen egentligen är både snäll och intelligent - och hon blir förälskad. Kärleken är dessutom besvarad. Varelsen måste räddas från centret och släppas ut i havet igen, och för att lyckas tar Elisa hjälp av Giles och sin till en början motvilliga kollega Zelda (Octavia Spencer).
Romantisk fantasy. Sagofilm. Spiondrama. Det är några fack i vilken THE SHAPE OF WATER kan placeras.

Om jag inte visste bättre, hade jag trott att det här är en film av Jean-Pierre Jeunet. THE SHAPE OF WATER ser ut som en film av Jeunet, och intrycket förstärks av Alexandre Desplats lite vemodiga dragspelsvals på soundtracket. Men det är alltså en film av del Toro - vilket märks på en del inslag som är rätt typiska för del Toro.

THE SHAPE OF WATER skulle kunna vara en familjefilm; en film för alla. Det är en fin saga som berättas. Men del Toro har sin vana trogen slängt in en del barnförbjudna inslag. Svordomar, naket, sexscener och grovt, blodigt våld. Detta gör att det blir svårt att rekommendera filmen för alla - jag tror att många som skulle tycka om berättelsen inte vill se scener där rollfigurer blir skjutna i ansiktet. Det känns lite onödigt.

Michael Shannon är härligt obehaglig som skurk; han ser ju rätt obehaglig ut, den mannen. Filmens stämning är skön och lätt surrealistisk, scenografi och filmfoto imponerar. Men jag får nog säga att jag blev aningen besviken på filmen. THE SHAPE OF WATER är en bra film, men jag hade hoppats att den skulle vara ännu bättre. Poängen på slutet kommer inte precis som en överraskning, men det var kanske inte tänkt att överraska. Det som sker anade vi redan när Elisa introducerades i början av filmen.







(Biopremiär 14/2)

fredag 9 september 2016

DVD/Blu-ray/VOD: Bone Tomahawk

BONE TOMAHAWK (Studio S Entertainment)

Det är inte utan att jag sett fram emot BONE TOMAHAWK; en skräckwestern som hajpats en hel del det senaste året, den har hyllats av många - men jag noterar att en del anmärkt på dess estetik och en del annat.

Jag måste erkänna att jag blev aningen ställd när jag nu äntligen såg filmen. Enligt uppgift kostade BONE TOMAHAWK bara 1,8 miljoner dollar att göra; ungefär hälften av vad en normalbudgeterad svensk långfilm kostar. Med tanke på att folk som Kurt Russell, Patrick Wilson och ytterligare några kända namn medverkar, antar jag att den angivna budgeten exkluderar en del utgifter. Innestående löner?

Estetiskt ser BONE TOMAHAWK ut som den lågbudgetfilm den är. Åtminstone i början, när det främst är interiörscener. Det kalla, kliniska digitalfotot, avsaknaden av musik, och dialogen får filmen att se ut som engelsk TV-teater från 1980-talet. Det känns onekligen lite konstigt att se Kurt Russell i en sådan här produktion. Filmfotot ser bättre ut när huvudpersonerna beger sig ut i vildmarken.

Handlingen är enkel. Kurt Russell spelar Franklin Hunt, sheriff i staden Bright Hope. Där är det frid och fröjd, tills plötsligt tre personer kidnappas. En indian som bor i staden hävdar att det är en mystisk kannibalstam som fört bort de tre. Tillsammans med maken till en av de bortförda; Arthur O'Dwyer (Patrick Wilson), vicesheriffen Chicory (Richard Jenkins), och en märklig, ilsken revolverman som heter John Brooder (Matthew Fox), rider sheriff Hunt iväg för att leta upp kannibalerna. Arthurs ben är spjälat och gör färden något mer strapatsrik. De får sina hästar stulna på vägen, det dyker upp mexikaner som kanske, kanske inte, är stråtrövare, och så till slut hittar de förstås kannibalerna.

S Craig Zahler är en romanförfattare som regidebuterar med BONE TOMAHAWK, vilken han förstås även skrivit manus till. Det märks att han är en författare som regisserar för första gången. Hans film varar två timmar och tio minuter, vilket är ungefär en halvtimme för länge. Det dröjer 40 minuter innan Hunt och hans men ger sig av för att leta kannibaler, och dessa kannibaler hittas inte förrän filmen går mot sitt slut.

Zahler gillar dialoger och han verkar vilja ge en realistisk bild av en stad i vilda västern, och människorna i denna. Dialogerna är bra, men Zahler är ingen Tarantino - om man jämför med den väldigt snackiga THE HATEFUL EIGHT, framstår BONE TOMAHAWK som lite träig och trevande; aningen livlöst och utan dynamik i dialogscenerna. Tarantino, å sin sida, vet hur man filmar sådant så att det blir underhållande.
Bristen på dynamik märks även av när det är dags för action och skräck. Vi serveras en del riktigt, riktigt grova splatterscener, i synnerhet när hjältarna konfronteras med den mystiska (muterade?) kannibalstammen. Effekterna är välgjorda och realistiska. Men - jag kan inte påstå att filmen någonsin blir spännande eller otäck. Intensitet saknas. Jag skyller på det oftast platta filmfotot.

Nu är BONE TOMAHAWK ingen dåligt film, tvärtom; det är en bra western. Det är en tuff film, den har en cool story, om än inte helt utvecklad - vad är det där för konstiga kannibaler? Dialogen är genomtänkt och skådespelarna går det absolut inte att klaga på. Förutom ovannämnda medverkar Sid Haig och David Arquette i en prolog, Sean Young dyker upp som hastigast i en kort scen, James Tolkan är pianist på saloonen, och Michael Paré ska visst också vara där någonstans, men honom missade jag.

Att jag låter mer besviken än jag är, beror på att jag förväntade mig betydligt mer av BONE TOMAHAWK. Någon borde sett över filmen och tajtat till den - vilket kanske var svårt, eftersom det är en auteur som ligger bakom. "Hallå där, kom inte här å klödda med min film, med min vision! Den är bra som den är!"

Blu-ray-utgåvan från Studio S är snygg, men saknar extramaterial - här finns inte ens en trailer.

torsdag 24 oktober 2013

Bio: Turbo

Bilder copyright (c) Twentieth Century Fox Sweden
Inte nog med att det nu går två filmer om Jordens undergång på bio; THE WORLD'S END och THIS IS THE END, nu kommer en andra film om racing. Sedan ett par veckor går Grand Prix-filmen RUSH - och här har vi TURBO. Och TURBO är den bättre av de två.
David Sorens animerade film gjorde ingen större väsen av sig hemma i USA, den försvann obemärkt och fick rätt ljumma recensioner. Därför hade jag inga större förväntningar på filmen när jag klämde den under Malmö Filmdagar. Således blev jag förvånad när jag kom på mig själv med att sitta och skratta åt filmen. Dessutom hade jag flyt, då jag fick se originalversionen på engelska - jag gissar att TURBO i vanlig ordning förlorar en hel del när den dubbats till svenska.
Turbo är en snigel som vantrivs med sitt liv. Han och de andra sniglarna tillbringar dagarna med att enligt strikt schema kräla på frukt och grönsaker. Turbo drömmer om att bli racerförare - vilket förstås är en omöjlighet. Men så råkar han ut för en bisarr olycka där han sugs genom en bilmotor - och när han kommer ut på andra sidan har han muterats. Turbo har blivit världens snabbaste snigel! Dessutom fungerar hans ögon som strålkastare.
Han hamnar hos två stollar som driver ett mexikanskt gatukök. De här killarna anordnar snigelrace, och efter att Turbo lärt känna de andra sniglarna som häckar på stället, gör han succé. Tito, en av killarna, anmäler Turbo till Indianapolis 500 - vilket visar sig gå utmärkt. Så äntligen får Turbo tävla på riktigt. Att han inte har någon bil verkar inte spela någon roll. Turbo krälar fortare än en racerbil. Märklig logik där, men man ska nog inte tänka för länge på det.
TURBO är förstås en bagatell, men jag tyckte alltså att det var rätt skojigt. Har finns många små roliga detaljer och det här är bättre än de flesta andra animerade familjefilmer som gått upp den senaste tiden - framför allt är TURBO bättre än FLYGPLAN, som har en likartad handling om en drömmare som får chansen att tävla och bli stjärna.
Rösterna i originalversionen görs av Ryan Reynolds, Paul Giamatti, Michael Peña, Luis Guzmán, Snoop Dogg, Maya Rudolph, Richard Jenkins, Ken Jeong, Michelle Rodriguez och ... Mario Andretti!






(Biopremiär 25/10)

-->



fredag 20 september 2013

Bio: White House Down

Foton copyright (c) Sony Pictures Sweden

Det krävs en tysk för att hylla USA på fläskigast möjliga sätt. Helst då Roland Emmerich, mannen som gjorde INDEPENDENCE DAY. Och här har vi hans senaste film - årets andra "Die Hard i Vita Huset".

I våras hade ju OLYMPUS HAS FALLEN biopremiär. En skitrolig actionfilm i vilken Gerard Butler är en före detta elitsoldat och numera presidentens livvakt, som råkar befinna sig i Vita Huset när Nordkorea plötsligt attackerar. Butler tvingas nedgöra samtliga fiender på egen hand, något han klarar galant medan grannskapet sprängs i luften.

WHITE HOUSE DOWN är exakt samma film. Channing Tatum är John Cale, en före detta elitsoldat som tillsammans med sin beskäftiga lilla dotter åker till Vita Huset, där han ska på jobbintervju. Han vill jobba för Secret Service som livvakt åt Obamakopian president James Sawyer (Jamie Foxx). Den ambitiösa agent Finnerty (Maggie Gyllenhaal) tycker dock att Cale är mindre lämplig, eftersom han inte bara har usla betyg, han har svårt att lyda och ta order - det vill säga, han besitter samtliga krav för en actionhjälte.

Lite bedrövad går Cale med dotter på en guidad tur i kåken - och just då slår brutala terrorister till. Det är ett insiderjogg; den besvikne, pensionsmässige Martin Walker (James Woods), chef för Secret Service, har samlat ihop ett gäng högerextrema legosoldater. Motivet visar sig efter ett tag vara något annat än vad det först verkar vara. Terroristerna tar personal och turister som gisslan, men gissa vad, Cale kommer undan. Cale lyckas frita presidenten, som genast tar på sig ett par gympaskor, och tillsammans far de runt i Vita Huset, Cale slår och skjuter och nedgör fienden medan grannskapet sprängs i luften under 131 minuter.
OLYMPUS HAS FALLEN blev en surprise hit i USA och spelade in betydligt mer pengar än man räknat med. WHITE HOUSE DOWN, som hade premiär senare, är den större, dyrare filmen av de två - och den räknas till en av årets floppar, eftersom den drog in mindre än beräknat. Dessutom är det här en PG-13-film. OLYMPUS var Rated R, vilket innebar en massa svordomar och stora mängder sprutande blod. WHITE HOUSE DOWN är lika våldsam, det skjuts och slaktas, men folk blöder inte när de träffas, på sin höjd drabbas man av näsblod. När folk skjuts ner med mini-gun trillar de bara omkull, i verkligheten skulle det i princip inte bli något kvar av offret. Presidenten är den som får säga filmens enda "Fuck you!" (vilket i den svenska texten översätts med "Fuck you!"), annars går man inte längre än "Shit!" vad gäller grovt språk.
Jag hade förväntat mig att den här filmen skulle vara rätt kass och trist, som Roland Emmerichs filmer brukar vara. Men jag blev riktigt överraskad. Det här är ju jättekul! Det finns ingen som helst logik i storyn, men vem hade förväntat sig det? John Cales specialitet är att kasta sig. Oj, vad han kastar sig. Han kastar sig över bord! Han kastar sig över stolar! Han bär Bruce Willis skitiga linne från DIE HARD och precis som i den filmen klättras det i en hisstrumma. Vi får en av de bästa biljakter jag någonsin sett - en Benny Hill-biljakt! Bilarna kör runt, runt, runt en fontän i Vita Husets trädgård. Guiden på rundturen gillar inte när värdefulla föremål slås i bitar. Helikoptrar och flygplan störtar. Nya presidenter svärs in. Jag får lära mig att det tydligen är hur enkelt som helst att ta sig in i- och attackera Vita Huset.
WHITE HOUSE DOWN har väldigt många bra skådisar. James Woods är förstås en gammal favorit, jag är väldigt svag för Maggie Gyllenhaal, Richard Jenkins är med, Channing Tatum har utstående öron. Legosoldaterna är ett bra pack, Jason Clarke är den hårdaste som brister ut i COMMANDO-slagsmål, Falk Hentschel är en skön galning med mustasch, en hacker lyssnar på Beethoven. Här används ingen handhållen kamera och hetsig idiotklippning, utan det går att se vad som sker i actionscenerna. Och ja, det viftas med flaggor och USA:s president är en fredsälskande, schysst kille.
Jag gav OLYMPUS HAS FALLEN en fyra i betyg, och eftersom detta alltså är samma film en gång till, minus blod och nordkoreaner, sätter jag samma betyg igen. Vilket jag nog är ensam om. Ja, jag vet, jag är en fjönt innerst inne.







(Biopremiär 20/9)

lördag 19 januari 2013

Bio: The Company You Keep

Foton: Doane Gregory © 2012 Wildwood Enterprises. All Rights Reserved. 
Robert Redfords senaste film som regissör och skådis har inte USA-premiär förrän den femte april - men redan nu kan vi se den i Sverige. Varför det har blivit så här har jag ingen aning om.
THE COMPANY YOU KEEP pressvisades inte i Malmö. Jag visste inte om jag skulle ha tid att se den på premiärkvällen eller ej, men nu visade det sig att jag hann ändå, så jag traskade bort till Filmstaden Entré i sista stund. Trettio platser kvar. Bra. Men nog fan var den plats jag vill ha upptagen. Även den rakt framför. Märkligt! Det här är ju en Robert Redford-film, en vuxenfilm, och medelålders människor brukar inte veta att man ska sitta långt fram i salongen för bästa bioupplevelse, de sätter sig i mitten eller långt bak. Så inte den här gången och jag tvingades välja en plats i mitten - det kändes konstigt med så liten filmduk.
Men när jag stövlade in i salongen fick jag förklaringen: det var bara ungdomar där. Jag var äldst. Otroligt mystiskt. Jag dubbelkollade så att jag gått in i rätt salong. Varför vill så många kids se en pensionärsthriller? Inte nog med det: de var knäpptysta från början till slut!
76-årige Redford spelar advokaten Jim Grant; en oansenlig man med en liten dotter. Det är bara det att Jim Grant egentligen heter Nicholas Sloan och för trettio år sedan tillhörde han en militant vänsterorganisation, vars tretton medlemmar är efterlysta för ett mord begått under ett bankrån. Sloan säger att han varit Jim Grant längre än sig själv - vilket innebär att han ska föreställa att vara under 60 år gammal! Det kan man omöjligt tro, herr Redford ser nämligen numera ut som en gammal sadelväska. Visst, han är välbevarad och rörlig, men ser gammal ut - och när han ler är han märkligt lik Harpo Marx!
Shia LaBeouf är den unge journalisten Ben som råkar komma Sloan på spåren. Susan Sarandon är en annan av vänstergruppens medlemmar som plötsligt och oväntat anmäler sig själv. Sloan flyr och och håller sig undan FBI och journalister, medan han söker upp de andra gruppmedlemmarna - hans mål är att hitta en viss Mimi Lurie (Julie Christie). Varför måste han hitta henne? Kan det hjälpa honom att bevisa något? Den unge Ben är en synnerligen duglig journalist, han är bra på att lägga pussel och ligger hela tiden före FBI.
THE COMPANY YOU KEEP är en robust och intressant film. Dess handling är kanske lite väl otrolig på ett par ställen, men det kan man ta. Det här är väldigt välgjort på ett "vuxet" och lite gammaldags sätt. Tempot är lugnt, actionscener lyser helt med sin frånvaro - och man inte räknar scenen där Sloan hoppar över ett staket eller när han springer i en skog. Filmen är full av dugliga, rejäla skådespelare; ner i minsta biroll hittar vi kända karaktärsskådisar. Nick Nolte är en av de före detta medlemmarna i gruppen, Brendan Gleeson är en pensionerad polis, Terrence Howard är nitisk FBI-agent, Richard Jenkins är en annan av gruppens medlemmar, Anna Kendrick flimrar förbi som hastigast, Stanley Tucci är lysande som Bens redaktör, som Sloans bror hittar vi Chris Cooper, och när man tror att den inte kan bli bättre, ja, då kommer självaste
SAM ELLIOTT!
Pensionärsthriller skrev jag här ovan. Nja, det är väl att ta i - även om det ligger något i det. Politisk thriller är en bättre benämning. Det är en lång film, det här, två timmar och sju minuter, men THE COMPANY YOU KEEP är väl värd att se.
    





(18/1)



torsdag 3 januari 2013

Bio: Jack Reacher

Foton copyright (c) Paramount Pictures Sverige
Bioåret 2013 börjar bra. Ja, riktigt utmärkt, faktiskt. I alla fall om man gillar stenhårda actionthrillers. Och det gör man förstås.
Jag har inte läst någon av Lee Childs romaner om den före detta militärpolismajoren Jack Reacher, men "Prickskytten" ("One Shot") från 2005, som Christopher McQuarries film bygger på, är den nionde i den långa serien. Jack Reacher är blond och blåögd, 1,93 lång och väger 110 kilo. I böckerna, alltså. I filmen är han 1,68, mörkhårig och har stor näsa. Jo, han spelas ju av Tom Cruise.
JACK REACHER inleds med scener som fick filmbolaget att i panik klippa om trailern och ändra marknadsföringen inför den amerikanska premiären för några veckor sedan. En man med gevär tar sig upp på ett tak och börjar att av allt att döma slumpmässigt skjuta ihjäl förbipasserande, fem stycken närmare bestämt. Snacka om dålig tajming - när Paramount marknadsförde som värst, skedde den tragiska skolmassakern i Newtown.
Hur som helst: polisen lyckas omgående identifiera och gripa den skyldige. Denne hävdar dock att han är oskyldig och det enda han säger är "Get Jack Reacher".
Jack Reacher är inte den lättaste att få tag på. Han finns liksom inte. Han har ingen adress, inga kontaktuppgifter. Men polisen Helen (Rosamund Pike) lyckas få tag på Reacher, och jävlar i min låda, det är minsann en kille som vet vad han gör. Han är bäst på allt. Han är smartare än alla andra. Och det dröjer inte länge innan han upptäcker att fallet är betydligt mer komplicerat än det verkar och att det nog finns ett samband mellan de mördade.
McQuarries film känns ganska ovanlig i dagens filmklimat och i synnerhet när det gäller actionfilmer. Den är berättad på ett lite gammaldags vis, ibland nästan lite arty. Långa tagningar, inga snabba klipp, inga extravaganser. Filmmusiken (av Joe Kraemer) är smarsmakad, den märks knappt alls och ett tag trodde jag att den saknades helt.
Jag har flera gånger tidigare klagat på hur trött jag är på actionfilmer som kör med "Bourne-tricket" - det vill säga, de klipper så snabbt och viftar så mycket med kameran att man inte ser vad som händer under actionscenerna. Ofta används detta trick för att maskera att skådisarna inte kan slåss. I JACK REACHER har man gjort tvärtom. Ofta helbild, långa tagningar, och man ser precis vad Reacher kör för att spöa skiten ur sina motståndare. Och den här karln är verkligen duktig på att spöa skiten ur folk. Och på att köra bil. Actionscenerna i JACK REACHER är väldigt, väldigt bra.
Det här är ofta också en rolig film. skojiga repliker fälls, ett par slagsmål tenderar slapstick.
Tom Cruise, som funkar bra i titelrollen, är även filmens producent, och han har sett till att fylla på med några pålitliga namn i färgstarka roller. Robert Duvall är cool som gammal cowboyliknande tuffing som hjälper Reacher, Richard Jenkins är åklagaren Rodin, och minsann om man inte satt Werner Herzog(!) på att spela slem skurk. Den sistnämnde är härligt klyschig, i det närmaste parodisk.
JACK REACHER innehåller kanske ett par logiska luckor, men McQuarrie verkar inte intressera sig så mycket för fallet Reacher försöker lösa, allt annat är av mer intresse. Och han har lyckat göra en film som är bra, tuff och spännande.
Det här är årets bästa film! (Hittills.)
Vi får även veta att inga poliser röstar på Demokraterna.






(Biopremiär 4/1)



onsdag 16 maj 2012

Bio: The Cabin in the Woods

Foton copyright (c) Noble Entertainment

Långfilmsdebuterande Drew Goddards THE CABIN IN THE WOODS har fått otroligt bra kritik i USA och England, framför allt i genrepressen. Recensenterna har öst lovord över filmen; högsta- eller nästa högsta betyg. Samtidigt har de flesta påpekat hur svårt det varit att redogöra för innehållet och motivera sina omdömen utan att förstöra den överraskande handlingen. Självklart blev jag nyfiken - och nu har jag sett filmen.

Goddard har skrivit manus tillsammans med Joss Whedon, som även producerat, ett faktum som förstås trissade upp förhoppningarna hos fanboys världen över. Alla verkar ju älska Joss Whedon och allt han gör. Förväntningarna blev högre allteftersom åren gick, då THE CABIN IN THE WOODS tvingades tillbringa några år på hyllan. Filmen spelades in 2009, men då MGM råkade ut för ekonomiska problem, släpptes den inte - inte förrän nu. Chris Hemsworth, som har en av huvudrollerna, hann alltså bli världsberömd som Thor innan Goddards film, som gjordes tidigare, väl nådde biodukarna.

Jag blev lite konfunderad och skeptisk när jag såg den första trailern. Ett gäng unga vuxna åker ut till en stuga i skogen, där de råkar ut för de gamla vanliga EVIL DEAD-upptågen - men vi ser samtidigt hur allt som sker verkar kontrolleras från något slags topphemligt kontrollrum. Hmm. Vad går det ut på?

Jo, det stämmer att det sitter en massa människor i vita rockar i en underjordisk central. Richard Jenkins och Bradley Whitford spelar två av de anställda. De pratar om att man misslyckats i Stockholm ("Svenskar kan man inte lita på") och de förbereder dagens arbete med vad-det-nu-är. Det finns en massa korridorer och ståldörrar i centralen, och rummet de slår sig ner i är försett med stora bildskärmar och kontrollpaneler. Vad håller de här männen på med?

Samtidigt som vi presenteras för dessa mystiska män, lär vi känna en grupp ungdomar. Eller unga vuxna. "Kids" omnämns de som i filmen, men de är allt lite för gamla för det. Och det är det gamla vanliga gänget. Sportfånen (Hemsworth), hans sexiga flickvän (Anna Hutchison), den ständigt pårökte stollen (Fran Kranz), den rejäle studenten (Jesse Williams) och oskulden - det vill säga The Final Girl (Kristen Connolly). Alla skräckfilmsklichéerna. Och det är det som är meningen, det är poängen med hela filmen.

Detta gäng ska bege sig till en stuga i skogen (därav titeln!) för att partaja, och jodå, rucklet ser precis ut som det i THE EVIL DEAD. Därinne sker i princip samma saker som i Sam Raimis klassiker - vi får till och med se hur en källarlucka plötsligt öppnas av sig själv. Och när gänget går ner i källaren, hittar de en massa fascinerande och otäcka prylar. I EVIL DEAD var det The Book of the Dead och en bandspelare. Här hittar de fler saker - och tydligen är det en av dessa som sätter igång den mardröm kidsen får uppleva. Inom kort omringas stugan av yxbeväpnade kannibalzombies, och därefter blir det bara värre. Och folket i det underjordiska kontrollrummet har alltså något med allt detta att göra.

THE CABIN IN THE WOODS är verkligen en film som vänder sig till skräckfilmsfans. I synnerhet till de som hunnit med att se en fruktansvärd massa skräckfilmer. Jag har ingen aning om huruvida dagens femtonåringar, de som inte är hardcore skräckfans, faktiskt har sett eller ens känner till THE EVIL DEAD, HELLRAISER och de oräkneliga andra filmer det refereras till - men vi som kan våra skräckfilmer och alla klichéer har hejdlöst roligt under filmens gång. Det här är både en hyllning till genren och en ohämmad lek med alla klyschor.

Är det här en skräckfilm? Nej, jag tycker inte det. Jag tycker att Goddards film är skitrolig, jag skrattade mer än när jag såg THE DICTATOR; för mig är detta en ren komedi. Men jag skulle inte bli förvånad om unga tonåringar som inte sett så mycket skräck och inte är speciellt intresserade av genren som sådan faktiskt kommer att tycka att det är lite otäckt emellanåt - och hoppa till när det bjussas på splatter och chockscener. Utan att avslöja för mycket måste jag nämna att slutscenerna är in i helvete blodiga! Ja jävlar, vad blodet sprutar. Tyvärr lite för mycket CGI, men ändå.

Ska jag invända mot något, är det att jag tycker att just slutet blir aningen för utdraget. Och jag listade faktiskt ut vad det hela går ut på långt innan det avslöjas (och jag måste därmed skrota en gammal filmidé jag närt). Men i övrigt är THE CABIN IN THE WOODS enastående underhållande; det här är den roligaste och vildaste skräckfilmen sedan Sam Raimis DRAG ME TO HELL! Tjoflöjtskräck av bästa märke, gjort med stor kärlek till genren. Pluspoäng för tosingen som har bensinmacken som figurerar i början. ännu ett plus för den bisarra scenen med kalaskexet och varghuvudet. Minuspoäng för brist på motorsåg, men antalet yxor är desto större. Två bara bröst, ett avhugget huvud, och Sigourney Weaver i strikt dress. Vintage Nine Inch Nails medan eftertexterna rullar.

Den som tror att THE CABIN IN THE WOODS är en filmatisering av Laura Ingalls Wilders "Lilla huset i stora skogen" kommer att få sitt livs chock.

 

 

 

 

 

(Biopremiär 18/5)


torsdag 12 januari 2012

Bio: The Rum Diary

Foton: Peter Mountain ©2010 GK Films, LLC. All Rights Reserved
Äntligen får vi se Johnny Depp i något ordentligt igen. Något han är engarerad i. De senaste åren har han ju mest antingen flamsat omkring och spelat över i PIRATES OF THE CARIBBEAN-filmerna, eller påtagligt ointresserad traskat igenom visset mög som THE TOURIST.
Johnny Depp var kompis med journalisten och författaren Hunter S Thompson. Jag vet inte riktigt när Depp lärde känna Thompson, men om inte tidigare så i samband med förberedelserna till FEAR AND LOATHING IN LAS VEGAS, som kom 1998. Jag var på presskonferensen i Cannes, under vilken Depp berättade att han och Thompson bland annat byggde en bomb en dag de träffades. En kul presskonferens, men själva filmen - FEAR AND LOATHING, alltså - tyckte jag inte alls om. Alldeles på uppskruvad och jobbig, men den är säkert fantastisk om man är dyngrak eller påtänd.
THE RUM DIARY fick grönt ljus för, ja, vad var det, tio år sedan? Men någon film har det inte blivit förrän nu och Thompson har hunnit dö under tiden, han satte tofflorna 2005. I en amerikansk nyutgåva av Thompsons roman har Johnny Depp skrivit förordet, vilket han avslutar med någonting i stil med "We finally did it", åsyftande filmatiseringen. Detta såg jag när jag bläddrade i boken i en bokhandel, och nej, jag har inte läst romanen.
Handlingen bygger på Hunter S Thompsons egna upplevelser som reporter i Puerto Rico under 1950-talet. Det är varmt, klibbigt och skitigt. Depp spelar journalisten Paul Kemp, som tagit anställning på en sunkig lokaltidning. Chefen där (Richard Jenkins) bär peruk och är en vresig J Jonah Jameson-typ, som helst inte vill betala för publicerade artiklar. Personalen är lika lynnig och bisarr, och Kemp blir snart kompis med fotografen Sala (Michael Rispoli) och då måste han på köpet umgås med den extremt sluskige och konstige kriminal- och religionsreporten Moburg (Giovanni Ribisi), som när han först dyker upp kallas svensk! Om han verkligen ska föreställa svensk har jag ingen aning om.
Paul Kemp gör sitt bästa för att tömma minibaren på sitt hotellrum, för att fortsätta krökandet på riktiga barer. Efter att han tvingats flytta hem till Sala krökas det ännu mer och Moburg släpar dit de mest besynnerliga, superstarka drycker och droger.
Under en nattlig cykelbåtstur träffar Kemp på det blonda kalaskexet Chenault (Amber Heard) vars pojkvän är den rike och mäktige Sanderson (Aaron Eckhart), som genast vill dra in Kemp i ett projekt. Han behöver en journalist som låter sig köpas och som gör något positivt om ett planerat fuskbygge på en ö i trakten. Sanderson är en tillgång som hjälper Kemp och hans kompisar ur flera knipor de hamnar i - de hamnar konstant i knipor eller klantar till det. Men Kemp känner ändå att hans moral inte tillåter att han beblandar sig mig folk som Sanderson. Och den där blondinen blir också ett problem.
THE RUM DIARY, som regisserats av Bruce Robinson som gjorde WITHNAIL OCH JAG, är en väldigt politisk film. Det är mycket politik här. De rika amerikaner som har slagit sig ner i Purto Rico och deras sätt att leva och åsikter sätts mot lokalbefolkningen, som ger intryck av att vara fattiga och hunsade. Och så har vi spelet på dagstidningen och arbetsvillkoren där.
Men framför allt är THE RUM DIARY en väldigt rolig film. Jag skrattade ofta; många situationer är extremt kul och rollfigurerna är härligt skruvade.
Jag ser att några svenska recensenter har fått för sig att filmen är fördomsfull och unken. Men det säger förstås mer om dessa recensenter än om filmen.
Jag tycker att THE RUM DIARY är en mycket bättre film än FEAR AND LOATHING IN LAS VEGAS. Johnny Depp är, som det brukar heta, i högform. Och Amber Heard är söt och har en väldigt spetsig näsa.








(Biopremiär 13/1)

onsdag 30 mars 2011

Bio: Let Me In

Foton copyright (c) Nonstop Entertainment
Som säkert är bekant vid det här laget, blev jag inte särdeles överförtjust i Tomas Alfredsons LÅT DEN RÄTTE KOMMA IN. Jag hade inte läst John Ajvide Lindqvists roman när jag såg filmen, och jag har fortfarande inte läst den - filmen fick mig inte att vilja läsa den.
Jag har några kollegor som faktiskt håller med mig, men annars brukar folk förvånat höja på ögonbrynen när jag hävdar att LÅT DEN RÄTTE är extremt överskattad och att jag absolut inte förstår dess storhet. Speciellt i utlandet älskas Alfredsons film. Herregud, inte nog med att den fått lysande kritik av mainstream- såväl som skräckkritiker världen över och vunnit horder av priser, nej, den har ju också röstats fram som Årets Bästa Film av skräckfansen i tidningar som Fangoria och Rue Morgue.
Och jag undrar om världen råkat ut för något slags kollektiv hjärntvätt.
Är det det faktum att det pratas svenska i filmen som lett till framgångarna? Känns den väldigt exotisk? Består hela publiken av mobbade tonåringar som känner utanförskap och relaterar till handlingen?
Jag tyckte att Alfredsons film var väldigt snygg. Jag tycker i princip att handlingen är intressant.
Men. LÅT DEN RÄTTE KOMMA IN är ju inte det minsta spännande. Den funkar inte som skräckfilm. Tomas Alfredson har dessutom upprepade gånger sagt att han inte gillar skräckfilm. Istället fokuserade han på utanförskapet hos de två huvudpersonerna; den mobbade pojken och vampyrflickan. Med betoning på grabbens jobbiga situation hemma och i skolan.
Jag tyckte att det här var samma typiska, svenska mob-
bing-
drama och misär-
skildring vi sett otaliga gånger förut - fast försedd med vampyrer och sökt, konstlad dialog. Jag har alltså inte läst boken, men i filmen tillför vampyrinslaget inget speciellt. Vad hade vampyrism med allt att göra?
Jag gav filmen en tveksam trea och jag har inte orkat se om den sedan pressvisningen.
Nu får så till slut den amerikanska nyinspelningen en väldigt sen svensk biopremiär - filmen är redan DVD-akuell i USA och England. Regissör är Matt Reeves, vilket först inte bådade vidare gott, eftersom jag inte precis gillade hans CLOVERFIELD. Fast det är klart, CLOVERFIELD var så långtifrån LÅT DEN RÄTTE KOMMA IN man kan komma, så kanske skulle Reeves få till det ändå på någon vänster. Och så började en väldig massa positiva recensioner ploppa upp utomlands. Jag började känna att det här kommer antagligen att bli bättre än det svenska originalet. 
Och det blev det.
Bäst av allt är de första sekunderna. Klassiska brittiska bolaget Hammer Films har ju återuppstått och detta är en av deras första nya produktioner - och deras nya logga är något alldeles makalöst snygg. Oj!
Så börjar då själva filmen - och vi känner verkligen igen oss från förra gången. Nästan.
Istället för Blackeberg befinner vi oss i en snöig håla i New Mexico. Året är 1983 och vi hamnar i ett bostadsområde av en typ vi sällan ser i amerikanska filmer. En vanlig hyreskasern där arbetarklassen bor. Det ser väldigt svenskt ut. Och jo, stämningen i Reeves film är identisk med den i Alfredsons. Fotot påminner nästan om Cronenbergs gamla 70-talsverk, förresten.
Kodi Smit-McPhee är tolvårige Owen; den mobbade killen som lär känna vampyrflickan, som här heter Abby och spelas av Chloë Grace Moretz (Hit Girl i KICK-ASS!). Richard Jenkins spelar den äldre mannen som är Abbys beskyddare, medhjälpare - och eventuellt gamle älskare?
Men så kommer vi till tilläggen i Reeves version - Reeves står förresten även för manus. En stor del av filmen ägnas åt Elias Koteas, som gör en polis som är satt på den bisarra mordvåg som drabbat trakten. Tydligen har Reeves stoppat in en del material från Lindqvists bok, som ströks i Alfredsons film. Var månne Alfredson rädd att dessa scener skulle förvandla hans film till en mer regelrätt skräckfilm?
Skådespeleriet är mycket bättre i LET ME IN än i LÅT DEN RÄTTE KOMMA IN. De fyra huvudpersonerna är mer än utmärkta, och kemin mellan Smit-McPhee och Moretz bättre än i den svenska filmen. Dialogen är bättre skriven och rollfigurerna, framför allt barnen, agerar mer naturligt.
LET ME IN fungerar också som skräckfilm. Okej, jag kan väl inte påstå att jag tyckte det var spännande, kanske beroende på att jag visste vad som skulle hända. Men skräckstämningen är mer påträngande. Splatterscenerna är bättre gjorda och mycket blodigare än i originalet - samtidigt som den eventuella spirande romansen mellan människa och vampyr är mer övertygande. Owen och Abby är inte två skitkonstiga ungar den här gången.
Ett par scener där Abby hoppar omkring som en upp-
speed-
ad loppa när hon dödar folk ser dock inget vidare ut. Vissa scener är nästan helt identiska med de motsvarande i Alfredsons original. Precis som i originalfilmen är det märkligt ont om vuxna på den skola Owen går på och där han ideligen utsätts för förnedrande mobbing. Owens morsa spelas av Cara Buono, men vi får aldrig se hennes ansikte - onekligen ett intressant grepp.
Det visade sig alltså att det är med svenska vampyrer som med Wallander. Vad gäller den sistnämnde kom ett gäng engelsmän över hit och gjorde en egen version som är betydligt bättre än den svenska. Och nu har alltså ett gäng amerikaner tagit en framgångsrik svensk biofilm och gjort en version som åtminstone jag tycker är betydligt bättre än originalet.
Ska vi skåda in i framtiden, tror jag att den kommande amerikanska versionen av MÄN SOM HATAR KVINNOR kommer att bli fan så mycket bättre än den svenska... 
Vad är det jag sitter och skriver? Jag som så ofta beklagar mig över remakes...!
Okej. Eftersom jag gav LÅT DEN RÄTTE KOMMA IN tre syndiga dvärgar i betyg och eftersom jag tycker att Matt Reeves version är bättre, kan betyget den här gången inte bli något annat än: 






(Biopremiär 1/4)

lördag 5 juni 2010

Bio: Dear John

Foton copyright © Nordisk Film

John jobbar på en båt. En dag träffar han Anna, som han blir kär i, och...

Nej, vänta nu här. Detta är handlingen i KÄRE JOHN från 1964 med Jarl Kulle och Christina Schollin. Käre John var också namnet på en restaurang i Landskrona - den blev senare nattklubben Johns, och därefter blev den ingenting. Och så har vi en glad låt framförd av Alice Babs - den var i sin tur en tolkning av Hank Williams' "Dear John".

...Och då är vi framme vid Lasse Hallströms senaste film; DEAR JOHN, som bygger på en roman av klåparen Nicholas Sparks, som senast gav oss kärleksdravlet THE LAST SONG. Hallström gav oss i sin tur dravlet HACHIKO, som gick direkt på DVD i USA.

Under veckan som gått har vi kunnat läsa intervjuer med Hallström där han sagt att göra DEAR JOHN var som att filmatisera Sigge Stark och att han inte alls var förtjust i boken. Med tanke på hur slätstrukna och inställsamma Hallströms filmer brukar vara, fanns det risk att den här skulle vara ännu värre än vanligt.

DEAR JOHN blev Hallströms största ekono-miska framgång i USA, när filmen hade premiär därborta, knuffade den äntligen ner AVATAR från topplistans förstaplats. Av allt att döma gick denna snyftare hem rejält hos unga amerikaner. Dessutom har filmen populära Channing Tatum och Amanda Seyfried i huvudrollerna.

Tatum är John, en soldat som åker hem och hälsar på farsan under en permission. Där träffar han Savannah (Seyfried) och de två blir störtförälskade. Han måste återvända till basen i Tyskland och vara kvar där i ett år, innan han åker hem för alltid. Savannah lovar att vänta på honom. Men så inträffar elfte september 2001, och John förlänger sitt kontrakt med flera år. De unga tu skriver en massa brev till varandra. "Dear John". "Dear Savannah". Men det hela börjar bli alltmer ohållbart.

Redan i filmens öppningsscen blir John skjuten under ett uppdrag i Afghani-stan, eller var de nu är. Detta sker egentligen i mitten av filmen, så allt innan detta berättas i flashbacks. Men redan i denna öppning får vi en vink om hur den här filmen kommer att vara. Nicholas Sparks fläskar som vanligt på med hela artilleriet:

Savannahs snälle granne har problem med sin fru, som lämnat honom - eller som kanske till och med är död, jag blev inte klok på vilket. Han hävdar att hon är på semester. Och han har en liten son som är autistisk. Johns far (Richard Jenkins) är väldigt egen, men otroligt snäll och sitter mest hemma och pysslar med sin myntsamling. Savannah misstänker att han är autistisk. Då blir John arg. Savannah får en jättebra idé - hon vill starta ett sommarläger för autistiska barn där de kan få rida.

Till detta kommer sedan cancer, en stroke och skottskador - plus krossade hjärtan. Det är ingen hejd på det hela, och det hela kompas av vemodig pianomusik, och ibland stråkar. Sentimentalt och smörigt är bara förnamnet.

Hade man lagt ett laugh track på filmen, hade den funkat som komedi. Bitvis är det så löjligt. Filmen är dessutom lång och seg, med en massa scener som inte riktigt leder någonvart, och situationer som upprepas. Jag kan inte bestämma mig för om vingmuttern Channing Tatum liknar Brad Davis eller Alfred E Neuman. Amanda Seyfried har ett lite märkligt fisheye-ansikte. De är rätt tråkiga båda två och jag förstår inte vad de ser i varandra.

Hantverksmässigt är förstås DEAR JOHN bra. Richard Jenkins är alldeles utmärkt i sin roll. Detta räddar filmen från att få en etta.

Jag har väldigt svårt att förstå filmens stora framgångar i USA.

 

 

 

 

(Biopremiär 4/6)