Visar inlägg med etikett Richard Griffiths. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Richard Griffiths. Visa alla inlägg

onsdag 16 oktober 2013

Bio: About Time

Foton copyright (c) UIP Sweden
Jag brukar hävda att NÄR HARRY TRÄFFADE SALLY är den bästa romantiska komedi som gjorts - men det är möjligt att jag lurar mig själv där. Det är trots allt så, att den romantiska komedi jag sett flest gånger är NOTTING HILL. Nu är det förvisso längesedan jag såg den, men jag ett tag såg jag den så ofta att jag tappade räkningen. Jag är ju en soft själ innerst inne. Senast jag såg om FYRA BRÖLLOP OCH EN BEGRAVNING blev jag aningen besviken, den var inte lika kul som jag mindes den och Andie MacDowell är faktiskt inget vidare i den. LOVE ACTUALLY är lite ojämn, men bitvis bra och kul.
... Och vad dessa tre filmer har gemensamt är förstås manusförfattaren Richard Curtis. Jag har sett en hel del romantiska komedier, främst amerikanska sådana, de senaste åren, och majoriteten är tämligen misslyckade. De är varken roliga eller romantiska, och alldeles för ofta är rollfigurerna rätt irriterande. Nej, det är bäst att leave it to the master - det vill säga Richard Curtis.
Curtis' senaste verk, ABOUT TIME, har han själv regisserat, och han kör vidare i samma tradition som de tidigare filmerna. Det är samma ingredienser, samma typ av persongalleri, men med en ny twist plockad från filmer som MÅNDAG HELA VECKAN och SLIDING DOORS. Resultatet når inte upp till samma höjder som NOTTING HILL, men det här är trevligt, mysigt och roligt. Curtis är pålitlig. Han vet vad som krävs.
Domhnall Gleeson (DREDD) är den snälle Tim, som när han är 21 av sin far (Bill Nighy) får veta att männen i hans släkt besitter en märklig gåva: de kan resa i tiden. Jodå! Det är bara att gå in i första, bästa mörka rum, gärna en garderob, knyta händerna och koncentrera sig på det tillfälle man vill åka tillbaka till. Det går dock bara att åka bakåt i tiden och bara till händelser man själv upplevt; det går alltså inte att färdas tillbaka till år innan man föddes. Efter ett tag tillkommer ytterligare ett par regler, aningen krystade för att filmens logik inte ska bli alltför flängd.
Tim använder sin förmåga till att få ordning på kärlekslivet. Han har en benägenhet att ständigt klanta sig eller säga fel saker, så han åker tillbaka i tiden och gör om så att det till slut går vägen. Tim flyttar till London där han börjar jobba på en advokatbyrå, och en kväll går han och en kompis på en restaurang där man äter i mörker för att uppleva hur det är att vara blind. Till bordet för han den charmiga Mary (Rachel McAdams), som han alltså inte kan se. Han väntar på henne utanför restaurangen, blir blixtförälskad och får hennes telefonnummer.
Eftersom Tim måste resa i tiden för att fixa en grej, ändras vissa händelser vid återkomsten - bland annat visar det sig att han aldrig gick på restaurangen, träffade Mary och fick hennes nummer. Således måste han försöka hitta tjejen och presentera sig på nytt. Efter ett antal försök går det vägen och de två blir ett par och vi får följa deras liv under ett par år.
ABOUT TIME har en ton som efterhand blir bitterljuv. Det är inte bara skämt och tjoflöjt hela tiden. Med det inte sagt att filmen är ett alltför allvarligt drama. Resorna i tiden blir kanske en aning tjatiga och premisserna är lite för krystade, men det kan jag ta. För det här är ganska oemotståndligt och charmigt.
Filmen lever högt på sina rollfigurer och skådisar. I vanlig ordning är Bill Nighy fantastisk. Richard Cordery är en härligt förvirrad farbror, Tom Hollander spelar en ständigt vresig pjäsförfattare, Lydia Wilson är Tims syster Kit Kat och filmens motsvarighet till Honey i NOTTING HILL och Scarlett i FYRA BRÖLLOP. Richard Griffiths och Richard E Grant gör korta och väldigt roliga inhopp i en teaterpjäs.
... Ja, och så har vi ju den fullkomligt oemotståndliga Rachel McAdams. Jag är hemligt kär i henne. Sicken tös! Uj.
Bra och smart dialog, gulligt, romantiskt och skojigt. Några ord som sammanfattar ABOUT TIME. En romantisk komedi som funkar - och det är vi inte bortskämda med.







(Biopremiär 18/10)

-->



fredag 16 mars 2012

Bio: Hugo Cabret

Foton copyright (c) Paramount Pictures Sverige

Martin Scorseses flerfaldigt Oscarbelönade HUGO - som i Sverige fått den längre (och onödiga) titeln HUGO CABRET - fick äran att öppna BUFF i Malmö i tisdags. Dock var det utsålt och jag, som hade presskort, ville inte vänta till sist och se om där möjligtvis fanns någon ledig plats kvar. Det blev till att gå på onsdagens pressvisning, vilket tydligen var ett bra val - jag hörde att BUFF-visningen varit rätt stökig, med ditkommenderade barn som inte ville se filmen och istället ägnade sig åt popcornkrig.

Diskussionen efter pressvisningen handlade till stor del om huruvida HUGO är bättre eller sämre än THE ARTIST, en film som knep ännu fler Oscarstatyetter. Båda filmerna är kärleksförklaringar till filmkonsten, båda handlar om stumfilm. Några av mina kollegor föredrar HUGO. Jag själv måste tillstå att jag tycker bättre om THE ARTIST.
Baserad på en barnbok av Brian Selznick, utspelar sig HUGO i Paris på 1920-talet. Tolvårige Hugo Cabret (Asa Butterfield) är en liten kille som bor ensam på järnvägsstationen Gare Montparnasse, där han i hemlighet jobbar med att krypa runt i gångar i stationens väggar för att skruva upp alla klockor. Detta är inget jobb han tjänar pengar på, så han tvingas även stjäla mat - något som gör att han ständigt har stationens polis (Sacha Baron Cohen) efter sig.

Men Hugo brukar även smyga bort till en liten butik på stationen, en butik som säljer mekaniska leksaker och som drivs av en butter äldre man (Ben Kingsley). Där knycker Hugo delar ur de mekaniska prylarna. Dessa använder han för att försöka laga en mekaniskt docka, det enda han har kvar efter sin far (Jude Law), som några år tidigare omkom i en eldsvåda. Men för att starta denna docka krävs en hjärtformad nyckel - och en sådan har butiksinnehavarens guddotter Isabelle (Chloë Crace Moretz) i ett snöre runt halsen. Hugo och Isabelle lyckas starta dockan, vilket leder till att den buttre butiksinnehavaren avslöjas som den legendariske filmpionjären Georges Méliès (1861-1938), som av en i filmen medverkande filmhistoriker antagits vara död.

Nu följer en lång kärleksförklaring till Méliès' liv och verk, klipp ur hans filmer visas, vi får återblickar på inspelningarna av de klassiska filmerna (främst LE VOYAGE DANS LA LUNE från 1902), allt varvat med små incidenter på järnvägsstationen och den klantige polisens jakt på föräldralösa barn.

Ska man bara se en 3D-film, ska man se HUGO. Detta är den bästa 3D-film som gjorts, den slår konkurrensen med hästlängder. Scorsese har verkligen utnyttjat tekniken till fullo, varje scen är tänkt för 3D, ser man filmen i vanlig platt version, ser man bara halva filmen. Effekterna och scenlösningarna är verkligen fantastiska, bäst är nog när en förgrymmad Sacha Baron Cohens ansikte växer ut i biosalongen.

Vidare är filmfotot och den stil filmen gjorts i utmärkta; filmen badar i ett nästan gyllengult skimmer, Paris ser ut som en sagovärld, och kameraåkningarna (många av dessa dock fejkade med CGI) genom gator och järnvägsstation är kreativa och svindlande.
Men. Och detta är ett stort men. Även om jag gillar HUGO och anser den vara en mycket bra film, tycker jag att det blir lite för mycket av det goda. Filmen blir nästan lite självgod; den är lite för uppfylld av sin egen förträfflighet. Den har en tendens att bli aningen svulstig och vissa partier känns som hämtade ur valfri Oscarsgala; från de där hyllningarna till branschens veteraner som belönas för lång och trogen tjänst inför stående ovationer. När jag såg THE ARTIST satt jag med ett fånigt leende klistrat över ansiktet från början till slut. HUGO är lite för lång (över två timmar) och mot slutet känns den lite seg, jag tyckte nästan att den var lite tråkig ett tag.

HUGO kallas barn- och ungdomsfilm, men jag vet inte om jag håller med om detta. Filmen må ha barn i huvudrollerna, men ska jag vara ärlig har jag svårt att tänka mig att majoriteten barn kommer att uppskatta filmen. HUGO är snarare en film för vuxna cineaster. Fast det är ju klart, ska jag utgå från mig själv, älskade jag sådant här som barn, och det måste förstås finnas barn idag som har samma intressen och passioner jag hade på 70-talet.
Det ser inte mycket ut här, men denna scen innehåller enastående 3D-effekter.
Med dessa invändningar överstökade avslutar jag med att ösa beröm över de medverkande. De två barnen funkar bra och blir inte alltför amerikanskt äckliga, Ben Kingsley är i vanlig ordning utmärkt. I småroller syns Richard Griffiths, som i små charmiga scener försöker uppvakta Frances de la Tour, och Emilie Mortimer är en blomsterförsäljerska som Baron Cohens polis är hemligt förälskad i. Och bland skådespelarna är Sacha Baron Cohen den stora behållningen. Han är strålande som denna lätt Clouseauinspirerade polis; han bjuder på en hel del fysisk komik (med drag av Dr Strangelove), men är ändå på ett skickligt sätt återhållsam. Hans stora hund är också kul.

Notera historiska personligheter som Django Reinhardt, James Joyce och Salvador Dali skymta förbi. Jag tyckte mig känna igen Martin Scorsese själv som fotograf i en scen, och jodå, jag hade rätt.
HUGO CABRET är så långt från MAFFIABRÖDER man kan komma, men bör ändå tilltala Scorseses fans. Och självklart ska du se den här filmen.

Slutligen måste jag påpeka att Méliès har fått ge namn åt det pris till bästa europeiska film som den europeiska federationen för fantastisk film-festivaler (till exempel FFF i Lund) delar ut.








(Biopremiär 16/3)

tisdag 16 november 2010

Bio: Harry Potter och dödsrelikerna, del 1

Foton copyright (c) Sandrew Metronome
Jaha, gott folk, då tar vi och häller upp en mugg kaffe eller Earl Grey (eller bara en grogg), slår oss ner vid brasan, och så ska jag ta och berätta lite om den där gossen Potters senaste äventyr. Det är ju slutligen här, det sista kapitlet i filmserien om Harry Potter. Okej, del ett av det sista kapitlet - del två har premiär den femtonde juli 2011. Så, låt oss då fräscha upp våra minnen: vad var det nu som hände förra gången, i del sex; HARRY POTTER OCH HALVBLODSPRINSEN?
Öh... Det vet jag inte. Det minns jag inte.
Vänta lite! Del sex, det var ju den där i vilken ungarna blev drogade och blev kåta och började hångla och ha sig! (Nu fuskar jag och kollar upp min recension av filmen, och det kan ju du också göra om du har lust. För jag kommer att upprepa mig en aning i den här texten.)
Det är detta som är problemet med Harry Potter-serien. Nej, inte att roll-
figur-
erna blir kåta, utan att jag aldrig kommer ihåg filmerna. Jag har inte läst böckerna. Jag är inte intresserad av att läsa böckerna. Jag har dock sett samtliga filmer och jag tyckte att de två första, eller så, var rätt kul och underhållande. Men sedan, efter några delar, blev det hela för komplext och mörkt. Nu började förvisso alla andra kritiker uppskatta serien - alla utom jag. Jag föredrog den lite barnvänligare tonen. Och sedan är det så här: jag glömmer alltid vad som hände i föregående års episod. Jag ser Potterfilmerna när de har biopremiär, och jag ser inte om dem på DVD.
Den här nya delen skulle kunna kallas HARRY POTTER I PUBERTETEN eller HARRY POTTER OCH MYSTERIET MED HERMIONES VÄXANDE TUTTAR eller DAGEN DÅ RON VAKNADE UPP OCH UPPTÄCKTE ATT HAN FÖRVANDLATS TILL EN 30-ÅRIG BRITTISK POPSTJÄRNA FRÅN 1960-TALET - för det är så Rupert Grint, som spelar Ron, ser ut nuförtiden. Han får mig att tänka på Robin Askwith från HORROR HOSPITAL och CONFESSIONS OF A WINDOW CLEANER.
Jag har ingen aning om under hur många år boksviten utspelar sig, men i filmserien har skådespelarna gått från barn till unga vuxna. Daniel Radcliffe, som spelar Harry, har mörk skäggstubb genom hela filmen.
Jag blev förvirrad redan ett par minuter in i filmen. En hel hög rollfigurer äntrar ett hus för att träffa Harry - och jag kom inte ihåg vilka majoriteten av dem är. Och jag hade fullkomligt glömt bort att Harry gått och skaffat sig en flickvän i förra filmen; Rons trista syrra. Jag hade tammefan till och med glömt bort att Dumbledore dött!
Okej, så nu har vi alltså en hög figurer som alla dricker en magisk dryck som förvandlar dem till Harry Potter-kopior. Detta är ett försök att lura den slemme lord Voldemort (Ralph Fiennes) och hans Death Eaters, som är ute och jagar Harry och hans vänner.
Sedan bråkar våra hjältar och inser att de av någon anledning måste leta rätt på ett svärd, och så blir Ron plötsligt skitsur och går sin väg, så att det blir upp till Harry och Hermione att klara biffen. Eller något åt det hållet.
HARRY POTTER OCH DÖDS-
RELIK-
ERNA, DEL 1 varar drygt två och en halv timme, och det är en film som går i samma grandiosa stil som SAGAN OM RINGEN-trilogin: huvudpersonerna går och går och går, och det händer inte speciellt mycket. Kom igen, David Yates; denna films regissör. Totalt fem timmar för att filmatisera den sista boken? Den här filmen hade enkelt kunnat redigeras ner till en betydligt kortare, mer hanterlig längd, utan att man gått miste om några viktiga detaljer.
Yates' film skiljer sig en hel del från tidigare episoder. Den är mycket, mycket mörkare. Här finns nästan ingen humor och inte mycket till äventyr. En handfull scener håller en relativt vuxen och mardrömslik ton; det förekommer blod och otäckheter här. Och - den är en aning högtravande (dödsreplikerna?!), alldeles för lång och ganska trist. Distributören hade bjudit in ett par skolklasser till pressvisningen, och dessa ungar - kanske 13-14 år gamla - verkade uttråkade efter en stund; de hade problem att sitta stilla och började småprata. Fast det kan ha berott på att kopian som pressvisades av någon anledning var otextad. Ungarna förstod kanske inte vad som sades - även jag hade ibland problem att penetrera de ibland märkliga dialekterna som talas i filmen.
Filmen verkar även vara en blandning av en massa andra filmer. Förutom SAGAN OM RINGEN finns det lite STJÄRNORNAS KRIG här. Här finns en märklig shoot-out (med trollstavar) på en bar; en scen som ser ut att vara hämtad ur en Western. De till och med övar prickskytte med trollstavarna inne i skogen. Här finns en stor actionscen i mitten av filmen, som fick mig att associera till Terry Gilliams typiska, fascistiska dystopier.
Helena Bonham Carter, som vanligtvis brukar likna Johnny Depp, ser här ut som Pete Burns från det gamla bandet Dead Or Alive - och då menar jag 80-talets Pete Burns, innan han bytte kön. Ralph Fiennes har ingen näsa. Rhys Ifans glömmer vatten när han ska koka te. Bill Nighy ser ut- och agerar som sin vampyrkung i UNDERWORLD-serien. Richard Griffiths har en stor mustasch. Det förekommer en märklig drömscen, i vilken Harry och Hermione näckar och hånglar loss med varandra. En av huvudpersonerna dör! Hogwarth förekommer knappt alls - hallå, mer än halva filmen upptas av att Harry och Hermione vandrar i skogen medan de för långa konversationer - och jag gissar att slutet ska tolkas som en rafflande cliff-hanger.
DÖDSRELIKERNA är med råge den sämsta filmen i serien; den är tradig och oengagerande, och jag hajade aldrig riktigt vad som försiggick. Visst, det är en snygg film med ganska coola effekter, men det här känns inte som en Harry Potter-film. Den är varken kul eller underhållande, och den lär nog främst uppskattas av hardcorefansen.
Fast det kunde förstås ha blivit värre. Filmen kunde ha varit i 3D. Lyckligtvis insåg Warners att de inte skulle hinna konvertera filmen till 3D av högsta kvalitet innan utsatt premiärdatum, så de skrotade det projektet, vilket betyder att vi slipper lämna salongen med huvudvärk.






(Biopremiär 17/11)