Visar inlägg med etikett Richard Bohringer. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Richard Bohringer. Visa alla inlägg

fredag 23 juli 2021

Blu-ray/VOD: Diva: Dödligt intermezzo

DIVA: DÖDLIGT INTERMEZZO (Studio S Entertainment)


Nu blir det franskt här på TOPPRAFFEL!

Jag tillhör de där killarna som hade filmaffischen till BETTY BLUE - 37,2 GRADER PÅ MORGONEN på väggen i slutet av 1980-talet. Vi var en del som hade det. Jag hade även soundtracket och filmen, förstås. Ja, till och med romanen som filmen byggde på, men jag tror aldrig att jag läste den. Den där filmen hade något som tilltalade mig när jag var i tjugoårsåldern. Vad det var minns jag inte idag - jag har inte sett om filmen på trettio år, och minns inte så mycket av den.

Jean-Jaques Beineix, som regisserade BETTY BLUE, debuterade 1981 med filmen DIVA: DÖDLIGT INTERMEZZO. Jag såg inte DIVA när den kom, men jag minns att en av de filmtidningar jag läste kallade den "designerfilm" i en artikel några år senare. DIVA byggde på en roman av signaturen Delacorta (Daniel Odier). En pocketutgåva av romanen fanns på Åhléns i Landskrona - jag noterade den, eftersom jag tyckte att gubben på omslaget såg rätt obehaglig ut. Den här boken är en av sex romaner om de märkliga gestalterna Gorodish och Alba.


Någon gång i slutet av 80-talet, efter att jag sett BETTY BLUE, såg jag även DIVA; jag minns inte om jag hyrde den, eller om den visades på TV. Jag tyckte att den var fantastiskt bra. Men - liksom fallet är med BETTY BLUE, har jag inte sett om DIVA på över trettio år. Inte förrän nu, när den släpps på Blu-ray här i Sverige. Det enda jag mindes var att den handlar om en kille som gillar opera och som råkar komma över något, och att en rollfigur ligger i ett badkar i ett stort rum, och en tjej åker rullskridskor runt badkaret.

Frédéric Andréi spelar Jules, som är huvudpersonen i DIVA. Han jobbar som brevbärare, och hans största intresse är opera. Han går på en konsert med den amerikanska operastjärnan Cynthia Hawkins (operasångerskan Wilhelmenia Fernandez, som själv framför styckena i filmen), som aldrig någonsin spelat in en skiva. Jules gör en smyginspelning (på rullband!) av Cynthias framträdande, utan att notera att två taiwanesiska gangsters sitter i publiken och ser vad han gör.

Samtidigt är några helt andra gangsters på jakt efter en prostituerad kvinna, som har ett kassettband på vilket hon pratat in ett avslöjande som kan fälla gangstrarna. En av torpederna spelas av Dominique Pinon, det var han som syntes på omslaget till pocketen och som jag tyckte såg obehaglig ut. Den prostituerade kvinnan gömmer kassetten i postväskan på Jules' moped, ögonblicket därpå mördas hon.

Jules lär känna en besynnerlig ung tjej som heter Alba (Thuy An Luu), som snattar en LP-skiva. Hon bor tillsammans med den betydligt äldre Gorodish (Richard Bohringer) i en enorm, superdesignad lägenhet. Det är han som ligger i det där badkaret jag mindes. Han visar även hur man brer en baguette på bästa sätt. Jules, som även han har en bostad som inte går av för hackor, börjar umgås med sin idol Cynthia Hawkins, som han förälskar sig i.

Jules sitter plötsligt på två åtråvärda bandinspelningar. Taiwaneserna hör av sig på vill ha bandet med Cynthia Hawkins, eftersom de tänker ge ut den på skiva. Både gangstrar och poliser är ute efter kassetten den prostituerade talat in.

Handlingen i DIVA är förhållandevis enkel. Den är även rätt långsökt - och lite naiv. Manuset till filmen är skrivet av Jean-Jaques Beineix och Jean Van Hamme. Van Hamme? utbrister kanske några av er. Javisst, den extremt framgångsrike serieförfattaren Jean Van Hamme. I Sverige är han mest känd för den omåttligt (nåja) populära Thorgal, och han ligger även bakom serier som XIII och Largo Winch, som här gått i tidningen Agent X9.

Jag har inte läst Delacortas roman som filmen bygger på, men under den sista tredjedelen känns filmen som en av Van Hammes spänningsserier. I synnerhet som fokus skiftar från Jules till Gorodish, som hoppar in ett tag som handlingskraftig hjälte.

DIVA är en visuellt sett spektakulär film, den är oerhört snygg och blev starten för en fransk filmvåg som kallades Cinéma du Look. Men vad som slår mig nu efter att ha sett om DIVA, är att filmen visuellt sett bara var en fortsättning på 1970-talets italienska gialli. DIVA innehåller färre mord och inga mystiska mördare i svart, men vi känner igen teman som konst och musik, mord och spänning, och ett utstuderat filmfoto och häftiga miljöer. Precis som i till exempel Dario Argentos filmer, är dialogen ibland lite konstig.

Det slog mig att jag hade soundracket till DIVA. Jag kom ihåg alla melodier och operastycken. Filmen inleds med att Cynthia framför ett stycke i sin helhet, vilket är rätt modigt - idag skulle nog ingen våga inleda en thriller med flera minuter opera, den unga publiken skulle antagligen gå hem. Gissar jag. Det pratas lite om Satie i dialogen, och ett pianostycke i filmen är kraftigt inspirerat av Satie. Tydligen är en del av filmmusiken inspirerad av Peter Gabriel, men det kan jag inte uttala mig om.

Så ... Vad tycker jag om DIVA: DÖDLIGT INTERMEZZO idag, på 2020-talet? Jo, jag tycker fortfarande att det här är en bra film. Den är lite för lång med sina två timmar, och luften går ur en aning de sista tjugo minuterna - när Gorodish rycker in känns det nästan som om vi tittar på en helt annan film. Trots detta är det här mycket bra. Det görs inte filmer som DIVA nuförtiden. Den här filmen är unik på många sätt.

I en mycket kort scen får vi se en tjej vars kjol blåser upp när hon går över ett galler. Hon spelas av Brigitte Lahaie.

Efter BETTY BLUE gjorde Jean-Jaques Beineix filmen ROSELYN E OCH LEJONEN (1989), som fick dålig kritik. De få filmer, mest dokumentärer, han fått ur sig sedan dess, har jag inte sett. Vad som är lite kul, är att Beineix 1972 var second assistant director på THE DAY THE CLOWN CRIED - Jerry Lewis' legendariska film som spelades in i Sverige, och som aldrig släpptes.


 


onsdag 11 november 2015

Bio: By the Sea

Foton copyright (c) UIP

Angelina Jolies karriär som regissör går vidare. Nu kallar hon sig Angelina Jolie Pitt, och har skrivit manus till- och regisserat BY THE SEA, i vilken hon även innehar den kvinnliga huvudrollen mot maken Brad Pitt. Det här är en på många sätt häpnadsväckande film.

En klassisk arthousefilm är LE FROMAGE GRAND av Jean Kenneth Longueur. En tidstypisk, väldigt konstnärlig fransk film. Fast den är bara fem minuter lång. Den som vill att Longueurs film ska vara ytterligare två timmar och fem minuter, kan gå och se Jolies film. Det är nämligen ingen större skillnad på LE FROMAGE GRAND och BY THE SEA.
"Le fromage grand"
BY THE SEA börjar bra. De tio första sekunderna är utmärkta. Filmen öppnar nämligen med Universals gamla logga från 1970-talet. Därefter blir det genast sämre.

Med Serge Gainsbourg och Jane Birkin på soundtracket kommer äkta paret Roland (Pitt) och Vanessa (Jolie) körande i en snygg Citroën. Det är mitten av 1970-talet - något jag inte noterade överhuvudtaget. Det läste jag först efteråt. Men det förklarar väl den gamla Universalloggan. De befinner sig i södra Frankrike - och om det är någon som tycker att landskapet inte alls ser ut som Frankrike, beror det på att filmen är inspelad på Malta - ett land där man inte heller talar franska. Miljöerna ut att vara hämtade från den spanska skräckklassikern VEM KAN DÖDA ETT BARN?. Men låt oss låtsas att detta är Frankrike.

Vanessa är före detta dansös, Roland är författare med skrivkramp. Även deras äktenskap lider av kramp. Det knakar rejält i fogarna. Roland, som har en skön mustasch, ska försöka skriva en ny roman. Det går inget vidare. Han sitter mest på baren intill hotellet och kedjeröker och krökar med bartendern Michel, som spelas av den franske karaktärsskådespelaren Niels Arestrup. På baren sitter även hotellägaren, som spelas av den uppburne franske skådisen Richard Bohringer. Han säger nästan ingenting, han sitter mest på en stol och äter soppa.

Vanessa håller sig till det stora, lyxiga hotellrummet. Ibland ligger hon i sängen. Ibland sitter hon på balkongen. Det händer att hon går ner till en butik och handlar, men hon lämnar helst inte rummet - och hon tillbringar så lite tid som möjligt med sin make. Ibland dricker hon vitt vin. Ibland röker hon en cigarrett.

Mélanie Laurent och Melvil Poupaud spelar ett nygift par som tar in i rummet intill. De är lyckliga. De har sex mest hela tiden. Vanessa upptäcker att det finns ett hål i väggen till det angränsande rummet. Hon spionerar på grannarna. Senare hittar även Roland hålet och kikar in när grannarna har sex. Vanessa och Roland upptäcker att deras relation blir bättre när de smygtittar på grannarna.

... Vänta nu här. Va? Vaffan är det här för jävla porrfilmshandling? De räddar sin relation genom att smygtitta på gökande grannar?
Om jag inte visste att detta är på fullt allvar, hade jag trott att BY THE SEA är en parodi. Ja, jösses. Angelina Jolie har gjort ett gravallvarligt drama - och det är en riktig praktkalkon! En fet och härlig en.

BY THE SEA är något alldeles makalöst pretentiös. Det här är en 132 minuter lång longör. Dialogen är knapp. Det pratas inte så mycket. Stora delar av dialogen är på franska. Hälften av Brad Pitts repliker är på franska (vilket han klarar överraskande bra). Angelina Jolie tillbringar filmen med att posera. Ibland poserar hon på golvet. Ibland till och med i fosterställning. Ibland gråter hon. Ibland får vi se hennes ansikte i närbild en lång, tyst stund, innan en tår rinner nerför hennes kind. Ibland poserar hon olycklig och topless i duschen eller badkaret. Hon gråter och duschar samtidigt.

Mélanie Laurent gör hälften av sina scener naken. Vid ett tillfälle skymtar vi snabbt Melvil Popauds pitt. Brad Pitt behåller däremot paltorna på. I en scen kliver han ner i badkaret fullt påklädd. ett par gånger är han rejält på lyset. För att understryka hur seriöst detta drama är, får vi ofta se rollfigurerna tysta titta ut över vyerna - eller stirra tomt framför sig.

En natt väcker Vanessa Roland mitt i natten och undrar argt om han vill ligga med granntjejen. Roland undrar vad Vanessa håller på med och hoppar ur sängen. Hon frågar vart han ska gå. "Jag ska kissa!" säger han och går in på toaletten utan att stänga dörren efter sig. Vi hör hur det skvalar. En annan natt kommer Roland hem och är stupfull. Han spyr i toalettstolen. Därefter försöker han ligga med Vanessa. Hon vill inte. Han tvingar sig till en kyss. Hon äcklas och sköljer munnen. Vi får även se Roland ansa sin mustasch.
Det finns massor av män som drömmer om att anlända till en tillställning tillsammans med Angelina Jolie. Eller att ha henne som flickvän. Hon är ju inte ful. Men jag hade verkligen skämts om jag haft med mig Jolie och hon sett ut som i den här filmen. De är alltså på semester i en liten fiskeby - och hon går omkring som en utspökad Hollywoodstjärna. Hårt spacklad, eleganta klänningar, högklackade skor, hattar. På hotellrummet bär hon ofta negligé. Vem klär sig så under en semester på landet? Det ser otroligt fånigt ut. Det är möjligt att Jolie försökt göra något som ska se ut som en fransk/sydeuropeisk film från 70-talet - men här finns ingen som helst 70-talskänsla, och det ser inte ut som en fransk film. Jämför med vilken Eurotrash-film som helst från den tiden.

BY THE SEA är oändligt lång, långsam, händelselös, ointressant, löjeväckande, fånig, dum, skittråkig, en plåga att sitta igenom - men samtidigt är filmen hysteriskt rolig. Jag skrattade flera gånger - fast det var förstås inte meningen att jag skulle göra det.

Lyckas Roland och Vanessa rädda sitt äktenskap? Börjar Roland skriva på sin bok? Vem bryr sig?
Nå - hur många syndiga dvärgar ger jag till denna filmatiserade kuvös? Äh! Den ska inte ha några dvärgar. Den ska ha ett kålhuvud!












(Biopremiär 13/11)