Visar inlägg med etikett Rich Moore. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Rich Moore. Visa alla inlägg

onsdag 24 februari 2016

Bio: Zootropolis

Bilder copyright (c) Walt Disney Studios Motion Pictures
De försök att göra actionkomedier i facket buddy movies som gjorts de senaste åren - eller decennierna - har inte varit något vidare. Nyligen hade den usla RIDE ALONG 2 premiär, förra året kom den rätt misslyckade HOT PURSUIT. 80-talets DÖDLIGT VAPEN, 48 TIMMAR med flera känns väldigt avlägsna.
Vem hade trott att den bästa filmen i genren på bra länge är en animerad film från Disney? För jag måste säga att den här filmen är överraskande bra. Jag brukar sällan gilla de animerade filmer som hyllas i media; det har kommit ett gäng sådana de senaste åren, och rent allmänt är det allt färre animerade filmer jag gillar. Men ZOOTROPOLIS, i regi av Byron Howard, Rich Moore och Jared Bush, tycker jag är lyckad - vilket kanske beror på att jag gillar genren den parodierar.
I original heter filmen ZOOTOPIA, men av någon anledning har den döpts om i Skandinavien, Storbritannien och ett par andra länder. Fast faktum är att ZOOTROPOLIS är en bättre titel. Filmen handlar om den lilla kaninen Judy Hopps, som drömmer om att bli polis - något som anses omöjligt för en kanin. Kaniner ska odla grönsaker och föröka sig. Men Judy ger sig inte, hon växer upp, blir polis med toppbetyg, och får en tjänst i storstaden Zootropolis.
Övriga poliser är alla stora och starka, många av dem är rovdjur, och de tycker inte att lilla Judy har där att göra - så den tuffe polischefen Bogo skickar ut henne för att lappa felparkerade bilar. När den besvikne Judy gör som hon blivit tillsagd, träffar hon på den gatusmarte räven Nick Wilde, som hankar sig fram i tillvaron med hälp av diverse mer eller mindre lagliga tricks.
Av någon anledning börjar rovdjur i staden att spårlöst försvinna. Bogo bryr sig inte, massor av djur försvinner, men Judy vill lösa fallet. Hon får 48 timmar (såklart) på sig att lösa fallet; misslyckas hon måste hon lämna poliskåren. Judy behöver hjälp - och den som kan hjälpa henne är Nick.
ZOOTROPOLIS betar av genrens alla klichéer - vilket i det här fallet ska tolkas som något positivt. Alla som sett snutaction från 80-talet känner igen sig. Men ZOOTROPOLIS är mer än så; det här är rätt smart, och ofta väldigt roligt och uppfinningsrikt. Djur av olika arter bor i olika stadsdelar anpassade efter djurens storlek, vilket leder till roliga jakter. I ett gathörn står en kille och säljer piratkopierade filmer, vars titlar är parodier på Disneyfilmer. När den italienske maffiabossen mr Big, som gillar Dean Marsvin, dyker upp, blir det GUDFADERN-parodi. Kanske är målgruppen män i 50-årsåldern?
Figurdesigen är bättre än vanligt i den här filmen; jag tycker ofta att just figurdesignen är rätt dassig i många nyare animerade filmer. I ZOOTROPOLIS håller den gammal god Disneystil - fast datoranimerat och i 3D. Även storstaden är genomtänkt och väldesignad. Sengångarna är riktiga höjdare. Vad som är intressant är att upplösningen lite oväntat leder fram till ett politiskt budskap som inte lär gå hem i reaktionära kretsar.
Ska jag anmärka på något, skulle det väl vara att även den här filmen slutar med att alla dansar - den här gången till en riktigt dålig låt med Shakira.

    






(Biopremiär 24/2)

-->

torsdag 7 februari 2013

Bio: Röjar-Ralf

Bilder copyright (c) Walt Disney Motion Pictures Studios Sweden
Jag hade en hel del förhoppningar på Rich Moores (SIMPSONS, THE CRITIC) nya Disneyfilm RÖJAR-RALF. Den har fått rätt bra kritik hemma i USA och den verkade onekligen rolig; idén är kul.
När vi satt i biosalongen och inväntade filmens pressvisning, började jag och ett par kollegor att diskutera filmtiteln. RÖJAR-RALF - det är ju onekligen en festlig översättning av originalets inte lika roliga WRECK-IT RALPH. En kille undrade om dagens svenska barn vet vad "röja" betyder. Jag ansåg att alla filmer bör ha festliga, allittererade titlar. Jag drog till med HEJAR-HITCHCOCK. Inte så lyckat, men då sa Camilla LAJBANS-LINCOLN - och det är ju fruktansvärt roligt! Jag skrattade högt och länge.
Det skämtet var faktiskt roligare än RÖJAR-RALF.
Filmen börjar bra. Disneys logga är animerad som vore den hämtad från ett trettio år gammalt TV-spel. Efter denna hamnar vi i en spelhall på 1980-talet, där det populäraste spelet heter Fix-It Felix - och i detta spel är Röjar-Ralf skurk. Åren går och vi kommer fram till nutid, och Ralf är inte speciellt lycklig. Han trivs inte med att vara den hatade skurken. Han går i terapi och besöker gruppsamtal med andra spelskurkar. Än så länge är det här jättekul.
Plötsligt anländer ett nytt actionspel - och Ralf ser sin chans att bli hjälte. Han rymmer från sitt eget spel och tar sig in i det nya spelet för att se till att han belönas med en medalj. Saker och ting går förstås inte som planerat. Inte nog med att han får det nya spelets stenhårda hjältinna; sergeant Calhoun efter sig, han lyckas även utlösa en ondska som kan sabba alla spel i spelhallen. Under äventyret får Ralf hjälp av den energiska lilla flickan Vanilja.
...Och plötsligt är det inte så roligt längre. Det blir snarare rätt enerverande. Figurerna far omkring i något slags färgsprakande LSD-värld och i princip allting kan hända. Jag tröttnade ganska snabbt. Det påminde för mycket om det spektakulära fiaskot SPEED RACER, om någon nu minns den. Lite för hysteriskt, alldeles för påfrestande.
Versionen som pressvisades var den svenskdubbade och detta hjälpte till att dra ner helhetsintrycket. Rösterna kändes oinspirerade, liksom den svenska dialogen. Det funkade inte riktigt. Och Vaniljas svenska röst är vansinnigt irriterande. Att filmen är i 3D tänkte jag knappt på.
Men! Innan RÖJAR-RALF ligger kortfilmen PAPPERSMANNEN av John Kahrs, och den, mina damer och pojkar, är verkligen något att skriva hem om! Storyn är egentligen bara en liten bagatell; det är en charmig liten kärlekshistoria. Pojke möter flicka på tågstation, flicka åker iväg, pojke kaninte glömma henne, pojke upptäcker henne i huset på andra sidan kontoret, pojke försöker få hennes uppmärksamhet. Men! Det är mycket möjligt att denna svartvita lilla historia är den snyggaste tecknade film jag någonsin sett! PAPPERSMANNEN är nästan osannolikt snyggt gjord. Det är helt otroligt. Jag skulle verkligen inte ha något emot att se en hel långfilm gjord i den här stilen. Filmen är Kahrs regidebut, så det lovar verkligen gott inför framtiden.
Nå. Till betyget. RÖJAR-RALF kan kanske få en stark tvåa, möjligtvis en svag trea, medan PAPPERSMANNEN är en klar femma. Hela paketet ger jag därför detta betyg:






(Biopremiär 8/2)

Update 13/2: Nu har jag sett om RÖJAR-RALF, den här gången med engelskt tal. inte helt oväntat var upplevelsen annorlunda. Under stora delar av filmen var det som att se en helt annan film än den svenskdubbade versionen. Röster stämmer bättre överens med figurernas utseende och karaktär; de besitter personlighet, och det förekommer en väldig massa ordvitsar som inte gått att översätta till svenska. Jag vill nog inte gå så pass långt att filmen är värd en fyra i originalversion - men det är bra nära!