Visar inlägg med etikett Rian Johnson. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Rian Johnson. Visa alla inlägg

fredag 30 december 2022

Netflix: Glass Onion: A Knives Out Mystery

Foton copyright (c) Netflix

Jag beklagar att denna recension är en vecka sen - jag har varit bortrest över julen. Nu är jag hemma igen och det vore ju dumt om jag inte skrev om denna film, eller hur. I synnerhet som jag recenserade den första filmen.

I efterhand ångrade jag betyget jag satte på Rian Johnsons KNIVES OUT när det gick upp på bio 2019. Jag satte en fyra i betyg - enbart för att jag inte ville gödsla med femmor. Men senare tänkte jag att jag nog skulle satt en femma ändå, eftersom jag verkligen gillade filmen. Jag har dock inte sett om den sedan den kom, och jag vet inte om jag håller med mig själv.

Netflix var snabbt framme och lade beslag på rättigheterna till uppföljarna till KNIVES OUT, det verkar bli åtminstone två sådana, och nu har den första av dem haft premiär. GLASS ONION: A KNIVES OUT MYSTERY biovisades först i några länder, men i Sverige strömmas den direkt på Netflix.

Edward Norton spelar miljardären Miles Bron, en Elon Musk-typ som bor på en egen grekisk ö. Bron har bjudit en brokig skara människor till ön för att lösa ett mordmysterium. Dessa människor är ett gammalt kompisgäng och inbjudningen kom i form av ett märkligt pussel - något slags överdimensionerad version av the Lament Configuration i HELLRAISER-filmerna.

Väl på plats på ön ska de lösa mordet på Miles Bron. Denne har nämligen lagt ner en massa tid på att skapa ett mysterium, en lek de ska ägna helgen åt. Med i sällskapet finns även världens bäste detektiv, Benoit Blanc, som bjudits in av misstag. Blanc återkommer från den första filmen och spelas åter av Daniel Craig. Självklart mördas en av gästerna på riktigt.

Jag ska inte sticka under stol med att jag blev rätt besviken på GLASS ONION. Filmen är inte direkt dålig, men den är långtifrån lika bra som KNIVES OUT, trots att Rian Johnson skrivit och regisserat även denna gång.

Gästerna på ön spelas av Kate Hudson, Dave Bautista, Janelle Monáe, Kathryn Hahn, Leslie Odom Jr, Jessica Henwick och Madelyn Cline. Med undantag för Monáe har de alla en sak gemensamt: de är fruktansvärt osympatiska och jobbiga. Jag satt och hoppades att de skulle mördas hela bunten så snart som möjligt.

Dessa rollfigurer är dessutom alldeles för överdrivna och parodiska - persongalleriet i den första filmen var skruvat, men gestalterna var ändå på något sätt trovärdiga. Så är inte fallet den här gången. Kate Hudson är nästan direkt dålig i sin roll som avdankad modell, hon känns hämtad från en nyårsrevy i Ödeshög.

Miles Brons ö är supermodern och högteknologisk. Det är lite science fiction över bostaden - Bron och hans ö skulle kunna vara hämtade ur en James Bond-film. Kanske är det här en korsning av Agatha Christie och James Bond? Ett intryck som förstärks tack vare Daniel Craigs medverkan.

Upplösningen är inget vidare - mördaren är den jag trodde det var och jag brydde mig inte riktigt. Motivet är lite luddigt och upplösningen blir en antiklimax.

... Nu får jag kanske filmen att låta sämre än den är. Det finns många bra inslag i GLASS ONION. Framför allt har den Daniel Craig i huvudrollen - och han är mycket bättre som den egensinnige Benoit Blanc än han var som Bond. Han ser verkligen ut att trivas i rollen. Janelle Monáe är också bra. Här finns flera bra scener, flera roliga scener, och filmfotot är glassigt. Jag tror att filmens största problem helt enkelt är att den inte är lika bra som KNIVES OUT. 

GLASS ONION varar två timmar och 19 minuter, vilket är alldeles för länge. Filmen utspelar sig under pandemin och i början går folk omkring med munskydd. Detta kan eventuellt leda till att filmen åldras ganska snabbt, och handlingen med ett begränsat antal skådisar på en liten ö gör att det hela känns lite grann som ett pandemiprojekt.

En lång rad kända namn skymtar förbi i småroller: Ethan Hawke, Hugh Grant, Stephen Sondheim, Kareem Abdul-Jabbar och Angela Lansbury med flera. Sondheim och Lansbury har hunnit dö sedan filmen spelades in. Förutom Grekland är filmen inspelad i Serbien. "Glass Onion: A Serbian Film".


   

 

 

 

(Netflixpremiär 23/12)


tisdag 26 november 2019

Bio: Knives Out

Foton copyright (c) Nordisk Film

Från stort, enormt påkostat rymdäventyr - till en liten pusseldeckare med ett fåtal spelplatser. Rian Johnsons förra film var STAR WARS: THE LAST JEDI, en film som av någon anledning fick många STJÄRNORNAS KRIG-fans att sparka bakut.

Rian Johnson har dock gjort sig känd för betydligt mer skruvade filmer än rymdopera-spektakel. Hans THE BROTHERS BLOOM var väl mer intressant än bra, medan LOOPER var riktigt bra - och av någon anledning är min recension av LOOPER en av mina mest lästa texter här på TOPPRAFFEL!. Den nya filmen KNIVES OUT är Rian Johnsons bästa film - utan tvekan. Det här är en fullkomligt underbar liten film, som lyckas sticka ut från mängden på flera sätt. Det är högst troligt att detta är den bästa film du kan se på bio i vinter (THE IRISHMAN, som jag ännu inte sett, kommer förvisso att göra en kort vända på bio, men eftersom det är en Netflix-film, lämnar jag den därhän).

På ett enormt gods på landet bor den ytterst framgångsrike deckarförfattaren Harlan Thrombey (Christopher Plummer). Eller: Thrombey bodde där. Filmen inleds nämligen med att Thrombey hittas död i sitt arbetsrum dagens efter sitt 85-årskalas. Han ligger på soffan med halsen avskuren och fortfarande hållande kniven i handen. Var det verkligen självmord? Var det inte troligare mord?

Familjen Thrombey är minst sagt dysfunktionell - och samtliga familjemedlemmar, plus övrig personal, är förstås misstänkta. Alla hade skäl att ta livet av gubben, alla är ute efter miljonerna. Alla utom den unga Marta Cabrera (Ana de Armas), Harlans sköterska. Hon stod Harlan nära och eftersom hon var den sista som såg honom i livet, vet hon lite mer om dödsfallet.

Den som ska hjälpa polisen att lösa fallet är privatdetektiven och sydstatsgentlemannen Benoit Blanc (Daniel Craig), en excentriker med stor E. Blanc har förstås en knivskarp hjärna och ser det ingen annan ser.
KNIVES OUT har en fullkomligt fantastisk skådespelarensemble. Jamie Lee Curtis spelar Harlans dotter Linda, som är gift med den otrogne Richard (Don Johnson), och Chris Evans spelar deras bortskämda rövhål till son. Michael Shannon gör Harlans son Walt, vars son är en tonårig nazist. Harlan hade ytterligare en son som nu är död, men dennes änka, livsstilsgurun Joni (Toni Collette) är närvarande. K Callan gestaltar Harlans mor (!), en märklig kvinna som är så gammal att inget vet hur gammal hon är. Frank Oz spelar advokaten som läser upp testamentet, och vi hittar även gamle, fine M Emmet Walsh i en liten roll. Walsh är 84. Plummer fyller 90 nästa månad.

Traditionella deckare är sällsynta på bio. Jag vet inte varför. När det handlar om kriminalfilmer serveras vi thrillers, snutfilmer och actionfilmer - men whodunnits, i vilka en detektiv löser en mordgåta, får vi numera nästan aldrig. Vi fick MORDET PÅ ORIENTEXPRESSEN för två år sedan, men det är allt jag kan komma på i skrivande stund. Och det är lite synd, eftersom det var riktigt trevligt att sitta i biosalongen och själv försöka lösa fallet tillsammans med Benoit Blanc.
KNIVES OUT är en betydligt bättre film än nyinspelningen MORDET PÅ ORIENTEXPRESSEN. Benoit Blanc är dock en variant på Hercule Poirot. Daniel Craig briljerar i rollen - det är kul att se Craig göra något inspirerat. Han gör rollen med ett lätt överspel, vilket passar gestalten perfekt. Men alla är jättebra i den här filmen. Snygg är filmen också, och trots att den varar över två timmar, känns den aldrig seg och tråkig. Detta beror på ett tätt, välskrivet manus utan dödkött, på en otroligt bra dialog, samt på en utmärkt regi. Vi är inte bortskämda med allt det här på en gång.

KNIVES OUT är rolig, spännande, och hela tiden intressant och engagerande. En femma i betyg ligger nära till hands, men jag nöjer mig med en fyra. Jag vill inte gödsla med femmor i år.
   






(Biopremiär 29/11)

onsdag 13 december 2017

Bio: Star Wars: The Last Jedi

Foton copyright (c) Walt Disney Studios Motion Pictures Sweden

Först: Folk är visst extremt rädda för att utsättas för så kallade spoilers när det gäller STJÄRNORNAS KRIG-filmerna. Jag tycker själv att texten nedan är fri från spoilers, men man vet ju aldrig - fansen verkar tycka att precis allting; från Luke Skywalkers skägg till Kylo Rens skonummer, är spoilers. Så - läs på egen risk.

Till skillnad från väldigt många andra; framför allt en del vänner som är ganska mycket yngre än jag, var jag inte särdeles peppad inför STAR WARS: THE LAST JEDI, den nya STJÄRNORNAS KRIG-filmen. Dels beror detta förstås på att jag inte längre är 10-12 år, som när de första filmerna kom och jag blev besatt av STJÄRNORNAS KRIG. Och dels beror det på att det inte är länge sedan det kom nya STJÄRNORNAS KRIG-filmer - STAR WARS: THE FORCE AWAKENS, 2015, och ROGUE ONE: A STAR WARS STORY, 2016. Ja, och så här vi den där usla prequel-trilogin, och den jobbiga, animerade TV-serien, och fler långfilmer är på gång ... Jag är lite mätt. Som vuxen karl blir jag snabbt mätt på sådant här. Det är som med alla de här superhjältefilmerna - det var kul i början, men nu har det kommit så många att jag inte bryr mig längre. Ibland är de bra, ibland är de mindre bra, jag är ganska likgiltig.

STAR WARS: THE FORCE AWAKENS tyckte jag var rätt bra - det är nog den bästa STJÄRNORNAS KRIG-filmen sedan RYMDIMPERIET SLÅR TILLBAKA. När jag såg den på premiären fick jag emellanåt nästan samma exalterade känsla jag kunde få som barn - fast det kan förstås ha berott på att jag fick återse Han Solo och de klassiska rymdskeppen från den första filmen; den riktiga filmen från 1977.

THE LAST JEDI tar vid ungefär där THE FORCE AWAKENS slutade, och för manus och regi står Rian Johnson, som gjorde LOOPER. Filmen börjar rätt hyfsat med lite fräna rymdstrider. Och därefter ...

... Ja, därefter stagnerar det. Jag kom på mig med att sitta och undra lite över vad filmen handlar om. Det händer mycket, men samtidigt ingenting - det hela är märkligt ofokuserat, spretigt och ospännande.

Ondskans imperium The First Order och rebelleerna ligger åter i luven oå varandra. Rebellen Finn (John Boyega) blir kompis med mekanikern Rose (Kelly Marie Tran), och de beger sig iväg för att hitta något slags spårningsutrustning The First Order använder för att hitta rebellerna. Samtidigt sitter general Leia (Carrie Fisher) och ser orolig ut när de onda knappar in. Samtidigt far den vitsande rebellen Poe (Oscar Isaac) omkring och ... Tja, jag vet inte riktigt. Jag har glömt vad han gjorde.

... Och samtidigt har den unga Rey (Daisy Ridley) letat upp den siste jedin, det vill säga Luke Skywalker (Mark Hamill), som sitter och häckar ensam på en tradig klippa befolkad av sjöhästar och Pokemons. Alltså, här vill han dra sig tillbaka och skita i allt som har med Kraften och jeditrollande att göra - och så väljer han att sitta ensam på en klippa i havet, istället för att smutta på drinkar på en strand någonstans. Vad gör Luke Skywalker hela dagarna? Där finns ju liksom ingenting.

I den förra filmen upptäckte Rey att kraften är stark hos henne. Nu behöver hon hjälp och vill att Luke ska träna upp henne. Det vill han inte. Men, den slemme Kylo Ren (Adam Driver), som mördade sin far Han Solo i förra filmen, måste stoppas, så Luke har inte mycket att välja på.
Luke och Rey är på den där klippan alldeles för länge. Ja, nästan hela filmen, som varar två och en halv timme. Det var lite tråkigt redan i RYMDIMPERIET SLÅR TILLBAKA, när Yoda tränade upp Luke - men då var de i alla fall i ett mysigt träsk. I THE LAST JEDI är de alltså på den där klippan. Jag hoppades på ett montage där vi snabbt får se hur Rey bli bättre och bättre på att fäktas och hantera Kraften, medan en tuff upptempo-låt spelas, men icke.

Att ta kål på Han Solo i den förra filmen var dumt. I synnerhet som det innebär att vi då inte får någon Han Solo i den här filmen - eller i nästa. Problemet med THE LAST JEDI är att rollfigurerna och skådisarna inte är alltför kul. Oscar Isaac är rätt bra som Poe, men Daisy Ridley är bara snäppet mindre tråkig än Alicia Vikander. Adam Driver ser ut som om Keanu Reeves parat sig med Brion James - och han är en tradig skurk. John Boyega är inte så kul han heller. Laura Dern har lila hår, Andy Serkis gör den datoranimerade Snoke, och Benicio Del Toro dyker upp i en liten roll - och ser ut att vara sminkad för att likna Andy Serkis. Mark Hamill har en andra credit i eftertexterna, men det har jag glömt vad det var.
Jag tycker att större delen av filmen är lite småtråkig. Men - det tar sig under den sista halvtimmen, vilken innehåller ett par coola strider. Här och var finns här även en del fungerande humor. Några varelser verkar mest finnas där för att Disney ska kunna kränga gulliga leksaker. Carrie Fisher medverkar betydligt mer än jag trodde hon skulle göra, och i eftertexterna står det "In loving memory of our princess Carrie Fisher". Jag gillar att man åter anlitat skådisar som ser ut att hämtats från HEM TILL GÅRDEN för att spela onda officerare. En del bildcitat/lån från de första filmerna är lite pinsamma.

Jag ser att många kritiker varit väldigt positiva till THE LAST JEDI, och de mest hängivna fansen är alldeles till sig i trasorna, men jag tycker att det här mest känns som science fiction-versionen av JONATHAN LIVINGSTONE SEAGULL, och jag kommer inte att ligga sömnlös i väntan på film nummer nio, som kommer 2019.

... Däremot tycker jag att det ska bli kul att se filmen om Han Solo som ung, vilken ju kommer nästa år. Synd bara att vi ju vet vilken sketen död Han Solo ska komma att få vad det lider.







(Biopremiär 13/12)

torsdag 27 september 2012

Bio: Looper

Foton copyright (c) Noble Entertainment

När jag först hörde talas om LOOPER trodde jag att det var ännu en tonårsanpassad science fiction-actionfilm modell den usla JUMPER. Jag hade verkligen så fel jag kunde ha. Tvärtom är LOOPER en otroligt smart och tuff thriller - faktiskt en av årets bästa filmer. Och då tar jag inte i. Det är inte för inte som filmen rosats av kritiker världen över.

Filmens nutid är 2040-talet, och huvudperson och berättare är Joe (Joseph Gordon-Levitt), som försörjer sig som looper. Trettio år in i framtiden - det vill säga på 2070-talet - existerar tidsresor. Det är bara det att sådana är oerhört riskabla och förstås kan ställa till det om man reser tillbaka i tiden och ändrar på saker. Därför har tidsresor förbjudits. De enda som använder sig av tekniken är kriminella - i framtiden är det nämligen omöjligt att göra sig av med lik. Därför skickar gangsterligor sina blivande offer trettio år tillbaka i tiden, där en looper väntar. Som fort offret dyker upp, skjuter loopern ihjäl honom och dumpar liket. Och det är viktigt att skjuta på en gång, det blivande offret får absolut inte komma undan.
Till saken hör att looperyrket är så hemligt att även loopers måste avrättas i framtiden. Det ingår i anställningskontraktet. De tjänar kopiöst med pengar och lever lyxliv, och är fullt medvetna om att de ska tas av daga vad det lider. Loopen ska avslutas, som det kallas. Och det kan mycket väl hända att en looper skjuter ihjäl sitt framtida jag.

Det är förstås detta som händer i den här filmen. Plötsligt står Joe, med bössan i hand, öga mot öga med sitt framtida jag (Bruce Willis). Och framtids-Joe kommer undan. Eftersom detta absolut inte fick hända, är mordiska gangstrar på jakt efter den unge Joe - medan den unge Joe jagar den äldre Joe. Den äldre Joe, i sin tur, är på jakt efter en liten pojke, som i framtiden kommer att bli den otroligt grymme gangsterbossen Regnmakaren, som lät döda Joes fru.
Låter det förvirrat? Nja, det är det inte. Inte speciellt. Någonstans är det här hur logiskt som helst och inte särdeles rörigt. För manus och regi står Rian Johnson, som tidigare bland annat gjort den intressanta men rätt ljumma THE BROTHERS BLOOM - och det här känns som en historia av Philip K Dick och liknande författare. LOOPER är allt som nyinspelningen av TOTAL RECALL inte är. Filmen är oavbrutet intressant och spännande. Dessutom är den överraskande vuxen i tonen. Dialogen innehåller svordomar, våldet är blodigt, här finns till och med lite naket, och tonen är hårdkokt. Det här är en övertygande framtidsmiljö som känns realistisk på de flesta sätt. Det är på allvar. Den äldre Joes mordiska jakt på små barn är moraliskt tveksam, vilket i det här fallet är något positivt.
Joseph Gordon-Levitt är sminkad för att likna Bruce Willis och har bland annat försetts med en näsa som liknar Willis'. Fast jag tycker nog att Gordon-Levitt snarare liknar en väldigt, väldigt ung Robert DeNiro. Men han är mycket bra i rollen, Gordin-Levitt. Och det är kul att återigen få se Bruce Willis i en vettig roll.

Förutom dessa två medverkar en rad andra bra skådisar. Den idag allestädes närvarande Emily Blunt är en kvinna som är mor till en liten gosse som kanske, kanske inte är den blivande Regnmakaren. Jeff Daniels är en gangsterboss från framtiden. Och minsann om inte Piper Perabo från COYOYE UGLY (som jag gillade!) dyker upp och visar brösten. Sicken en!

LOOPER är det mest givna filmvalet den här helgen. Och det här är en film du måste se i höst. Eller när som helst. Det är nämligen inte varje dag - eller ens varje år - som det dyker upp science fiction-thrillers som håller så här hög klass.

Ska jag anmärka på något, är det att filmen är aningen för lång - som de flesta andra filmer nuförtiden. Men det kan jag ta.

LOOPER är verkligen skitbra!







(Biopremiär 28/9)